Så vi hade bestämt att idag skulle vi inte besöka någon vingård. Vi skulle bara resa från Cognac till Chinon. Men så dök den där skylten upp där jag kände att ”där måste vi in”, och vi svängde in till gården Domaine du Puits Faucon.

Madame Baillard är 50-årsåldern, och glad över besöket. Den lilla butiken ligger på deras gård, bredvid hemmet. Det påminner om en skånsk bondgård, med tre sidor hus och en sida med en port i. Våra barn gungar i deras gungor.

Vi pratar en längre stund. De tillhör det cru, eller område, i Cognac som heter Borderies. De tillverkar förstås cognac – till bland annat Martel och Courvoisier – och de säljer sitt eget märke. De har vunnit flera priser. De tillverkar också Pineau – den likör som cognacstillverkare nästan alltid också säljer. Vi köper inte det, för vi har kvar sedan tidigare resor. Pineau är absolut gott, men vi är inga stora likördrickare.

De tillverkar också ett vin de pays. Det är mycket billigt – en låda kostar drygt €22. Det är endruvevin: Röd merlot, rosé av jag minns inte vilken druva, och så två vita. Hon garanterar att det vita är gott till musslor. Vi köper en blandad, eller panacher:ad, låda gris i säck, för jag är nyfiken.

Men det är ju cognac:en vi är där för. Vi provar hennes VSOP och XO, och de är goda. ”Fruité”, säger jag prövande, och hon blir glad. ”Oui! C’est la spécialité de notre cru!”

Hon tycker att alla cognacssorter är bra, och att vilket man tycker om är en smaksak snarare än en fråga om kvalitet. Det kan säkert debatteras, men på någon fläck håller jag med. Jag kan inte säga att hennes cognac är bättre eller sämre än de båda jag skrev om igår – bara lite annorlunda. Det är dock lätt att säga att cognac:ens ålder gör den godare.

Hon pratar lite om processen, och sedan om relationen till andra vintillverkare.

Hon menar att de inte konkurrerar, utan att de behöver varandra för att lyfta traktens rykte. En trevlig tanke.

Hon påpekar också att det ofta är fruarna som står för försäljningen. Jag håller med. Hon fortsätter och säger att många av dem jobbar, och då kommer de hem med nya intryck, som de kan använda i försäljningen. Deras män jobbar oftast med vinet och vinframtagningen och blir då knappast specialister på försäljning och marknadsföring. Det lite bekräftar det jag också tyckt mig se.

”Sen kanske mannen kommer direkt från fältet”, säger jag.

”Ja, och då ska man inte gå rakt in och sälja!”, svarar hon, och jag svarar att sånt visserligen händer, men hon har förstås rätt.

Jag har redan betalat för en låda blandade lantviner och en flaska vardera XO och VSOP, när hon visar mig en receptbok på apéritifer. Jag minns gårdagskvällens goda cognacsbaseras apéritif, och köper en flaska VS – den billigaste sorten – som min bartender-son ska få använda till att blanda drinkar av.

Hon ger mig en flaska druvjuice som present, innan vi far vidare mot Chinon.