Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.
Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.
Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.
Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.
Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.
Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.
Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.
För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.
De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.
Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.
Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.
Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.
Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.
Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.
Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.
När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.
Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.
Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!
En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.
En moderat är för en aktiv integrationspolitik.
En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.
Det är egentligen inte svårare än så.
Descendants of the Golgafrinchans 
Och vart är hatet? Inte i skärmdumparna ovan iaf.
Definition av ”de mest hatade” finns i det första inlägget. Detta inlägg är en fördjupning av problemdefinitionen.
Du har en väldigt skev syn av hat. Du har mött lite raljans. Tufft. Så är det. Inget vidare material att bygga halmgubbar på.
Och du läser som en kratta om du tror att detta inlägg handlar om att vara utsatt för hat. Ordet finns inte ens med utom i rubriken (för att illustrera att det är en fortsättning på förra inlägget) och i kontextet muslimhat.
Om du har något konkret att komma med relaterat till min text är du välkommen att fortsätta diskutera, men om du bara vill gnälla över rubriken tycker jag det räcker nu. Vandra gärna vidare.
”De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda”.
Ovanstående går ju knappast att applicera på ditt inlägg i AB? Artikeln hänvisar ju inte till någon fakta eller empiri och de flesta påståendena är så svepande att de är omöjliga att försvara sig mot, typ ”schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för ‘vänster'” eller ”avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en ‘svensk värdering'”. Att dessutom använda sig av anekdotisk bevisföring gällande M-sympatisörers inställning till att samarbeta med SD är ju märkligt i ljuset av vad du påstår ovan. Fakta är istället att en majoritet av M-sympatisörerna vill samarbeta med SD:
http://www.dn.se/nyheter/politik/valjarstodet-for-att-isolera-sd-luckras-upp/
Det framgår enligt grafen i artikeln och har i andra undersökningar att M-sympatisörerna är de som är mest positivt inställda till SD samt mest negativa till mångkulturalismen och en hög invandring bland samtliga partier utom SD. Dessutom har ju M förändrat sin migrations- och integrationspolitik enormt mycket jämfört med Reinfeldtåren. Båda dessa delar är ju något man som M-sympatisör måste förhålla sig till, oavsett vad man själv har för uppfattning i frågan.
Vad folk är upprörda över är väl främst att du försöker måla upp en bild av att din åsikt gällande invandringspolitiken skulle vara representativ för partiet som helhet? I ett parti finns det ju alltid olika uppfattningar i vissa frågor där något ideologiskt konsensus inte råder. Moderaternas styrka på lokalnivå – men inte i partitoppen – är ju att dessa frågor har ventilerats på ett helt annat sätt än i andra partier. Att kalla en del av de egna sympatisörerna för ”gränslandsfolket” är ju knappast att öppna upp för en konstruktiv debatt om vilken politik M ska föra. Valförlusten senast, där vi tappade 7 %, är en tydlig indikation på att många tidigare M-väljare inte uppskattade den förda invandringspolitiken. Det var ju trots allt den fråga som totalt dominerade valrörelsen.
Det är helt riktigt att artikeln i AB är av en annan karaktär än de jag brukar skriva. Det är min upplevelse som för en gångs skull är i centrum. Det jag inte riktigt ser är varför det i sig skulle vara problematiskt eller svårbegripligt eller i strid med vad jag skriver i övrigt.
Sedan är jag medveten om att denna undersökning visar på ett stöd för samarbete i frågor där man tycker lika, vilket föranleder mig att skriva ”Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD”. Jag tycker inte jag kan bli tydligare än så. Jag känner också flera moderater som tror på samarbete i vissa frågor (därför att de inte ser något annat sätt att komma framåt), men det är inte dem jag resonerar kring, utan de som verkligen vill ha en SD-M-koalition.
M tappade sju procentenheter, det är riktigt, men det var från rekordnivåer. Se gärna tabellen här.
Sedan är förstås många upprörda, men ytterligare andra, även aktiva politiker, är desto mer tacksamma. Så blir det när man framför en åsikt. Jag har inget behov av att alla ska hålla med mig. Jag utövar min medborgerliga rätt att framföra min åsikt, så får andra framföra sin.
Anledningen till att det är problematisk är för att du i ditt ursprungsinlägg implicerar att det du skriver alltid är faktabaserat medan dina motståndare använder osakliga känsloargument (eller på annat sätt inte skriver i ”vetenskaplig anda”). Den dikotomin är vanligt förekommande i invandringsdebatten: de som förespråkar en generös invandring och som omfamnar mångkulturalismen är per definition bildade och baserar sina ställningstagande på statistik, medan de som förespråkar det omvända är obildade och baserar sina ställningstagande på känslomässiga eller populistiska grunder. Du har ju dessutom fortfarande inte beskrivit varför det saker du tar upp skulle vara problematiska och – framför allt – inte argumenterat i själva sakfrågan.
Det finns flera olika sätt att tolka inställningen till ett samarbete med SD, men enligt mitt förmenande är det främst en bra proxy för i vilken utsträckning man uppfattar att ett annat parti delar de egna ståndpunkterna, eller på annat sätt främjar en viktig fråga. För vilka är annars de ”rent strategiska skälen” för M-väljare att vilja samarbeta med SD om inte för att de samtidigt vill se en minskad invandring? Man skulle väl knappast förespråka de förstnämnda om man inte samtidigt höll med om det sistnämnda?
Opinionen i M har varit tydlig under lång tid. Demoskop publicerade för ett drygt år sedan en undersökning om hur väljarna i partierna ställde sig till invandringen. I M:s fall visade den på en förkrossande majoritet som ville minska invandringen. Notera att grafen visar ett balansmått (i.e. andelen som tycker att invandringen är för stor – andelen som tycker att invandringen är för liten). Resultaten indikerar att din åsikt i invandringsfrågan inte delas av det stora flertalet i partiet.
Klicka för att komma åt Allmänheten-om-invandringens-omfattning-för-publicering.pdf
Att framför sin åsikt är viktigt och bra, men den gör också att man kommer att inordnas under vissa kategorier. Begrepp som ”Höger”, ”Borgerlig” eller ”Konservativ” är inga neutral begrepp som kan fyllas med vilken innebörd som helst. Samtliga begrepp inbegriper en uppsättningar värdering och normer med tillhörande åsikter som är distinkta och därmed skiljer dem från andra ideologier.
I båda blogginläggen – detta och det förra – framför jag en tes, och lägger sedan fram belägg för den tesen. Självklart är en del av frågeställningen, nämligen vad som är acceptabelt och inte, subjektivt. Där får ju var och en sedan göra sin egen bedömning.
Dina långa, ganska trista och högtravande haranger i början hamnar liksom vid sidan om själva poängen. De flesta artiklar jag skriver är knastertorra och med ett minimum av tyckande. Här tar jag ut svängarna mer, och ritar linjer mellan punkter för att visa på mönster. Men det betyder inte i sig att jag brister i saklighet, eftersom jag är helt öppen med vad som är åsikter och eftersom jag har många exempel.
Du tycker inte som jag. Fine. Det är din rättighet.
Men jag tänker inte fortsätta denna metadebatt. Den tillför inget.
Jag hade hoppats att vi kunde lyfta abstraktionsnivån på debatten en smula och framför allt undvika löst tyckande, men jag ska inte tråka ut dig, partikollegor emellan. Det är dock inte utan att man undrar varför du tyckte det var relevant att påtala att min inledning var ”trist” respektive ”högtravande”. Det är beteende som man vanligtvis hittar bland, tjaa, andra politiska grupperingar än Moderaterna.
Jag föreslår att du läser om dina första två meningar som, incidentally, spänner över nio rader, och som inte tillför något överhuvudtaget. Fundera över hur den låter som talar som du skriver. Om du fortfarande inte förstår vad jag menar med ”trist och högtravande” får vi lämna det därhän.
Jag ägnar mig åt tyckande i dessa inlägg. Jag har underbyggt mitt tyckande med skärmdumpar. Du håller inte med. Då är det så. I andra inlägg och artiklar skriver jag om sakfrågor. Jag har till exempel skrivit flera inlägg om hur jag vill att Ms migrationspolitik ska se ut. Du är välkommen att diskutera dessa ämnen under respektive artikel. Men som sagt: en metadebatt om inläggets kvalitet är slöseri med bådas vår tid.
Jag var väl egentligen mest intresserad av vilket behov det tillfredsställde hos dig att skriva så. Stycket svarade dessutom på din fråga/undran: ”Det jag inte riktigt ser är varför det i sig skulle vara problematiskt eller svårbegripligt eller i strid med vad jag skriver i övrigt.”
Jag har för övrigt fortfarande inte fått svar på de frågorna jag framförde i det inlägget, vilket jag framför allt är intresserad av.
Lista dina frågor i punktform (utan omgivande kommentarer) så ska jag svara på dem.
Vad gäller behovet står det klart och tydligt i slutsatsen. Om du tror jag har ett annat motiv, eller ”behov” som du säger får du nog försöka hitta det själv. Jag är bekymrad över debattklimatet. Jag vet att människor tystas.
– Vilka är annars de ”rent strategiska skälen” för M-väljare att vilja samarbeta med SD om inte för att de samtidigt vill se en minskad invandring?
– Man kan väl knappast förespråka ett samarbete om man inte samtidigt håller med om att en restriktivare invandring är bra?
– Tror du att din syn på invandring är representativ för parti som helhet? (Beakta gärna Demoskops undersökning)
Gällande behov syftade jag på vilket behov som tillfredsställdes hos dig när du beslöt dig för att poängtera att det jag skrev var ”trist” och ”högtravande”: Framstår som en smula motsägelsefullt då du tidigare utgöt dig om debattklimatet.
1. Man vill samarbeta runt frågor som inte rör invandring där man tycker lika. Egentligen betyder isf ”samarbete” förankring av propositioner, vilket är ett steg längre än diskussionerna i utskotten under förra mandatperioden.
2. Jodå. Se (1).
3. Du trasslar in dig genom att förenkla. Invandring är många saker. Du kan inte bara svepande säga ”för invandring” eller ”mot invandring”. Moderater är för arbetskraftsinvandring. Det är inget jag har hittat på. Vi har i alla tider förbättrat medan sossarna kringskurit. Moderater har heller inget emot kärleksinvandring så länge den som kommer försörjer sig själv.
Men vad gäller asylinvandring är det mer komplicerat. Det är en humanitär insats, och vi är dessutom bundna av konventioner och lagar. Där tycker moderater lite olika sinsemellan, men vi har ändå en helt annan syn än SD, som ylade om att vi hade för hög asylinvandring när de var 2000 om året.
Vad gäller undersökningen är frågan flummigt ställd. Även jag skulle kunna svara att jag vill se en minskad invandring, trots att jag står mycket långt från SD. Alla är väl överens om att vi hade problem förra hösten. Det vi inte är ense om är lösningen. Därför menar jag att du och ganska många andra övertolkar den undersökningen som att ”moderater vill se SD-politik”.
Du är rätt spydig i dina kommentarer. Det är möjligt att du inte inser det själv – det är inte ovanligt att folk tycker de är underfundiga och smarta när de egentligen mest framstår som dryga och, som sagt, högtravande. Bara det att fortsätta diskutera vilka ”behov” jag har i någon sorts freudiansk anda är, som sagt, trist. Så lägg ner metadiskussionen och fokusera på sakfrågan istället.
Bjuder också på detta inlägg från februari.