Raseri över ”censurerad” potatis

Mr. Potato Head och Dr. Seuss Enterprises har varit enormt på tapeten hela förra veckan. De båda företagen har, utan något överhängande hot om bojkott eller liknande, fattat varsitt liknande beslut. Mr. Potato Heads varumärke droppar sitt ”Mr.”. Potato Head är numera en stor familj, menar man. Och sex av Dr. Seuss’ snart hundra år gamla böcker droppas eftersom de beskriver stereotyper på ett sätt som uppfattas som rasistiskt idag.

Detta är inte egentligen konstigt – i alla fall inte för oss som upplevde en del av det förra seklet. Men den debatt som blossat upp har stora likheter med dem vi alla minns: Astrid Lindgrens ”n-kungspappa” och Disneydockan. Ägarna fattade beslut att ändra av hänsyn mot människor som mår dåligt över stereotyper, och en obehagligt stor del av befolkningen skrek i högan sky, länge och väl.

Någon räknade ut att Mr. Potato Head nämnts 67 gånger (säkert fler nu) på Fox News, och Dr. Seuss och Storpotäten ifråga nämndes i vart och vartannat tal på CPAC.

Men det är ju inte Cancel Culture när det handlar om självsanering utan pågående bojkott eller motsvarande som sätter tryck på företagen. För visserligen hade både Dr Seuss och Potato Head-företagen fått viss kritik, men ingenting som motiverar att Ted Cruz skriker ”They cancelled Mr. Potato Head!”, som om Biden själv gått i täten. Det blir dessutom tragikomiskt när de är arga för att det numera även finns en könsneutral potatis.

För Cancel Culture i sig finns i alla läger. Bojkotter fungerar. Dåligt rykte räcker ofta för att påverka. Konceptet är inte feldefinierat som sådant. Men Trumpfolket, som hetsat mot diverse aktörer, som t ex knäböjande fotbollsspelare, och krävt att de ska sparkas, har ingen trovärdighet i denna fråga. Alla läger har folk som vill kancellera enligt sina käpphästar.

Det intressanta är istället vad respektive sida kämpar för att bevara.

Vad är viktigt nog att nämna i ett tal på CPAC? Inte den havererade ekonomin, inte covid, absolut inte ”racial inequality”, utan vikten av att ickevita fortsätter ritas i ett dehumaniserat format.

Vad fick svenskar att rasa i ”Tintinskandalen”? Varför var det så extremt viktigt med tre sekunder hoppedocka på julafton? Varför finns det facebookgrupper för människor som envisas med att säga n-boll?

Jag anklagar inte vare sig Astrid Lindgren, Disney, Hervé eller Dr. Seuss för att ha varit rasister. De var barn av sin tid. Vi vet bättre idag. Vi vet att när man ritar karikatyrer av ickevita är det sårande för många.

Och jag tror inte för ett ögonblick att vare sig Trump, Hawley eller Cruz egentligen bryr sig om frågan i sig. Men de vet att den breda massan kräver att få känna sig utsatt, kränkt, berövad.

Berövad vaddå? Dockor och barnböcker?

Nej.

Rätten att känna sig exklusiv på grund av sin vithet.

Rätten att håna ickevita.

Rätten att vara priviligierad.

Och, av någon bisarr anledning, rätten att kunna könsbestämma en potatis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s