En nymoderats val

Det var 2009, året innan Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, och jag var inte politiskt engagerad. Men jag bloggade, under pseudonym, och det var så jag började upptäcka att något höll på att hända. Åsikter som inte uttalats före bloggar och sociala medier spreds: Invandringen förstörde Sverige, invandrare var brottslingar, svenska folket var lurat, det var dags att vakna. Och ett parti som konsekvent betecknades som ”främlingsfientligt” hade lösningarna, menades det.

Motvågen var massiv, men enligt min uppfattning felriktad. Man kan inte möta falska påståenden med regelrätt fördömande. Argument måste mötas med motargument. Desinformation med fakta. Logikfel med påpekanden.

Som många andra i min generation hade jag grubblat massor över hur Hitler kunde komma till makten, och när jag såg vad jag upplevde vara första steget mot pyrande fascism i mitt land, i min tid, ville jag inte blunda. Jag läste Niklas Orrenius’ bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, som är en saklig sammanställning av artiklar han skrivit om SD under de tidiga Skåne-åren.

Aftonbladet, där jag bloggade, la ner sden verksamheten, och jag startade upp en ny blogg, också under pseudonym, främst dedicerad till att korrigera desinformation. Ju mer SD och SDs idéer fick fäste, desto mer började det kännas som wack-a-mole. Jag skapade en fejkprofil på facebook och gick med i diverse nationalistiska grupper för att förstå hur det såg ut, och blev mer och mer förtvivlad över hur lögner och hittepå fick stå oemotsagda. Bloggen Motargument blev en räddning, där jag under flera år tillsammans med likasinnade mer systematiskt kunde ta tag i desinformationsproblematiken.

När Reinfeldt försvann från politiken strax innan mängder av människor flydde till Sverige hamnade skrivandet i en ny fas. Sverigedemokraterna ansåg sig ha ”fått rätt”, både vad gällde flyktingar och muslimer, och tragiskt många moderater höll med. Reinfeldt och Borg, som tagit partiet till aldrig tidigare skådade höjder, hånades och hatades. Men Sverigedemokraterna hade aldrig rätt om någonting. Vartenda förslag de framfört var antingen lånegods från andra partier eller också ogenomförbara. Jag har påpekat detta in absurdum.

Jag har sällan känt så stor politisk uppgivenhet som då. Tidigare fanns en tydlig måltavla: muslimhatet, desinformationen och fascismen hade en hemvist i SD. Men texter jag skrivit började nu hatkommenteras i alliansgrupper, och då särskilt av andra moderater. Kända skribenter ifrågasatte hur jag kunde kalla mig moderat när jag uppenbarligen var miljöpartist eller vänster. Jag skrev ett blogginlägg om hatet, det blev viralt, och Aftonbladet och flera andra tidningar ville publicera det. Det gjorde inte saken bättre.

Och när AKB sa att vi skulle börja ”prata med SD” ifrågasatte jag på allvar om jag kunde fortsätta kalla mig moderat.

Jag var inte engagerad. Jag hade inga politiska uppdrag. Jag hade kunnat hoppa av lätt som en plätt. Säga att jag ångrat mig. Kalla mig neutral eller gå till C eller L.

Men. Allt läsande och rotande för att knäcka myter hade gjort mig mer påläst än de flesta, och jag hade insett att även om 90 procent av det nationalisterna spred var överdrifter och dumheter fanns verkliga problem med det system för invandring vi skapat. Inte bara Sverige, utan världen. I all välvilja hade vi byggt ett asylsystem som var farligt och orättvist för flyktingar och skyddsbehövande, skadligt och destruktivt för Sverige liksom för övriga länder, och som behövde renoveras fullständigt. Men felen fanns inte där SD viftade, och lösningar hade de absolut inte.

Vänner på vänstersidan blev upprörda över mina åsikter och lösningsförslag, och förstod inte varför jag plötsligt blivit rasist. Men jag fattade ett beslut. Migrationspolitik behöver vara human, men också rättvis och långsiktigt hållbar.

Jag skrev några artiklar och blogginlägg om att vi visst kan prata med SD, men inte om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, och sedan började jag publicera blogginlägg och en artikel om hur migrationspolitiken borde ändras i grunden, enligt principen att ingen ska ta sig hit illegalt, men vi och alla andra rika västländer behöver låta människor på flykt komma hit under ordnade former och leva här tills de antingen kan försörja sig själva eller återvända. Och jag engagerade mig i Sollentunamoderaterna. En härlig grupp. Jag var med och knackade dörr inför valet, och jag lovade att vi skulle inte samarbeta med SD, för det var ju vad Kristersson sagt.

Men vi vet hur det gick. Alliansen fick långt fler röster än S och MP, SD var beredda att rösta på Kristersson som statsminister, samt på Alliansens budget, utan föregående förhandling. Men inte nog med att C och L inte ville regera med stöd av hoppande majoriteter. De ville inte ens låta M och KD försöka, trots möjligheten att närsomhelst lägga misstroendevotum om han bröt löftet att inte förhandla med SD.

Och resultatet blev en mittengröt.

Kortsiktigt är det en helt acceptabel lösning. Regeringen har varit närmast lamslagen och inte gjort annat än förvaltat. De har inte åstadkommit något, vare sig bra eller dåligt, förutom en katastrofal hantering av covid.

Långsiktigt är det illa. I alla tider har borgerliga och sossar turats om att styra i Sverige. Idéer drivs i opposition. Mittenregeringar tenderar att pressa ut väljare i de mer extrema kanterna. Nu har det inte blivit så. Opinionsläget är nästan identiskt med valresultatet. Hittills. Men det beror nog på att den enda verkliga kris vi sett denna mandatperiod, dvs covid, inte mött den kritik för sin usla hantering den förtjänade. Av någon anledning har M och KD bara tittat på när regeringen givit full makt till ett experiment som dödat tio gånger fler än i våra närmaste grannländer.

”Varför går du inte till C och L?”

För att jag är mer besviken över hur de svek inte bara alliansen utan den mest grundläggande demokratiska principen av alla, dvs den politik och de politiker som har störst stöd i väljarkåren ska vinna, än jag är på M och KD som nu är beredda att ta emot det villkorade stöd från SD de tidigare erbjöds gratis. Detta är inte lätt för mig, givet hur instinktivt illa jag tycker om partiet som jag fortfarande anser vara fascistiskt. Men jag har två alternativ.

Det ena är att verka för en moderat valseger, och därmed säkerställa att inte SD genom sin blotta existens lamslår svensk politik i många år, tills folk tröttnar på mittgröten och väljer in extrempartierna i riksdagen. Ja, risken är att Ms politik efter förhandling inte ser ut som jag vill. Men jag litar på att direkta tossigheter som förbud mot utländska böcker på bibliotek hålls tillbaka. Och jag hoppas M, KD och S kan göra upp om migrationspolitiken, för vi står varandra närmare där än alla övriga partier. Jag tycker det är trist att se företrädare för mitt parti säga att vi ska ha ”minskad invandring”. Vi behöver ha en hållbar invandring. Det är inte samma sak. Invandring är bra. Invandrare gör oss bättre. Varje dag.

Eller också kan jag hoppa av och hoppas S, MP och C fortsätter regera i all oändlighet, och om fler ”Reinfeldtmoderater” gör som jag urholkas partiet gradvis med risk att bli SDs lillebror.

Det finns ingen tredje dörr.

Men jag tänker så här. De där människorna som köper in sig i teorier som att invandrare får högre bidrag än svenskar och mördar och våldtar hela tiden – de fanns ju även före SD, och många av dem var politiskt aktiva i andra partier. Det är bättre att ha dem utanför den egna politikutvecklingen. Och fem år av maniskt följande av amerikansk politik har fått mig att dra många paralleller. till vår situation. Republikaner har att förhålla sig till Trump såsom vi har att förhålla oss till SD. Antingen lämnar man politiken till vänstern eller också stannar man och kämpar, eftersom det parti man är med i faktiskt i allt väsentligt står för samma politik som man själv.

Så jag stannar i Sollentunamoderaterna, jag kommer att verka för en moderat valseger, och jag kommer att fortsätta kritisera inte bara SDs utan även övriga partiers, inklusive mitt eget, politik genom valrörelsen när det är påkallat. Och jag hoppas vi därmed kan få en sund debatt baserad på fakta om verkliga problem och så småningom ett samhälle som är inkluderande och som bygger på principer som en gång kallades borgerliga.

En tanke på “En nymoderats val

  1. Nu när Centern snart kommer samarbeta med Vänsterpartiet är det viktigt att alla icke socialistiska partier samarbetar för en ny regering. Samarbete mot socialism är det viktigaste för Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s