Bokbloggare mot rasism

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Vitt och kallt sa Bonnie Katt

vittFörfattaren och vännen Eva Ullerud har skrivit boken Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt. Bonnie är en siameskatt som ger sig ut för att finna sina vänner efter att den första snön fallit.

Nu har jag inte längre något barn i rätt ålder att läsa den för, men är ändå övertygad om att den uppfattas som spännande. Bilderna är vackra och ritade av författaren.

Boken finns att köpa hos AdLibris och Bokus.

Why is it always about you?

generic-mirrorSom så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.

Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.

Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.

Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.

Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.

Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.

Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.

Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.

Why is it always about you?Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.

Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.