The different versions of Hillary

spegelbildSo Donald Trump has been ripping off his charity for years, pretending other people’s donations were his own and using this money for settlements.

Nobody will care. Not about this. Not about anything Donald Trump does. Because being a narcissistic bully is what people like about him. Except, of course, for all of us who are already disgusted and astonished at the thought that nearly half of the U.S. voters support this person.

Don’t bother telling me about the thousands, you mean hundreds, you mean dozens … or at least ”several” ways that Hillary Clinton has been ”dishonest”. Well, maybe not dishonest, but at least not truthful. Maybe truthful, but not quite, perfectly truthful, like the time when she had pneumonia and didn’t tell anyone, that must count as a lie, right?

I’ve heard all the arguments. And they are ridiculous. A man, any man, deciding to ”power through” pneumonia would be considered at worst in his own right and at best a hero. And Donald Trump even gets away with claiming his health is ”extraordinarily excellent”.

After literally reading hundreds of articles about both Hillary Clinton and Donald Trump during the past months, I’ve come to the conclusion that the double standards at play here form the ultimate example of what happens when women seek power:

They are disliked.

If they show emotion, they are weak, if they show determination, they are bossy. Or, as Jon Stewart once put it: “In politics it’s ok to be a pussy, as long as you’ve got a dick”.

In one well-documented experiment […] Harvard MBA students evaluated the same case study of a successful entrepreneur. Half the class read a version in which the entrepreneur was male; the other half read a version in which the entrepreneur was female. The students who read about the male entrepreneur identified him as having positive traits, such as leadership and direction, while students who read about the female entrepreneur characterized her as being bossy and overly direct. The responses reflected the students’ hidden biases about how male and female leaders should act.”

And Hillary is right. Half of Trump’s supporters do belong in a basket of deplorables:

  • 40 percent of Trump supporters said they ”definitely” believed Obama was hiding something about his background and early life.
  • 42 percent believe immigrants in the U.S. illegally are more likely to commit violent crime. Just 13 percent of Clinton supporters believe that.
  • 69 percent of Trump supporters believe immigrants are a burden on the U.S., and 64 percent believe Muslims should be subject to more scrutiny.
  • The U.S. is becoming too soft and feminine (68 percent).
  • The government has paid too much attention to the problems of blacks and other minorities (55 percent).
  • Men and women should stick to more traditional gender roles and tasks (50 percent).
  • Discrimination against women is no longer a problem (46 percent).

This is the reason why we look att Hillary and Donald and see very different persons. It’s in our core values. In our personalities. In our ways of perceiving men and women differently. We apply very different filters, depending on whether we’re used to and embrace women seeking power or not. Donald Trump’s deplorables can’t handle a female president. Period. Anything she does, says, or even refrains from doing will just prove their view of her incompetence and unpleasant persona.

We look at Hillary and Donald, and some of us see one strong leader who may not be perfect, but far more brilliant, goodhearted and qualified than most, and one disgraceful, self-absorbed and dishonest fraud.

The others do that as well.

Liten flicka med strykjärn vs. hijab

SkoEtt barn under 15 år får inte ha sex. Den som har sex med någon yngre än så döms för våldtäkt, oavsett hur det gått till.

Jag minns varför det är så. Det var ett bisarrt fall på 80- eller 90-talet där en 50-årig man via mutor och lock och pock övertalat en åttaåring till sex, och domstolen i en rätt äcklig dom satt och klurade på huruvida det därför var frivilligt eller ej. Det blev med rätta ramaskri i pressen, och efter det bestämde en såvitt jag minns enig riksdag att det finns ingen frivillighet när det gäller små barn. Allt är våldtäkt. Den försvarsadvokat som försöker sig på att resonera kring huruvida barnet ”var med på det” göre sig icke besvär.

Självklart är det inte alls lika traumatiserande för ett litet barn att bära slöja som att ha sex. Denna text syftar inte till att jämställa upplevelserna. Jag kan redan höra kritiken: ”SÅ DU TYCKER DET ÄR SAMMA SAK!” – nej, det gör jag inte. Sluta nu.

Men det går att dra en parallell vad gäller synen på ”frivillighet” när det gäller barn under 15. De flesta av oss är helt med på att barn under femton inte ”väljer” sex, och om de gör det är det inte ”frivilligt” – i alla fall inte tillräckligt frivilligt.

Men i de livliga diskussioner som varit runt hijabbärande efter mina tidigare blogginlägg har ett förvånansvärt stort antal personer ivrigt förklarat att många åtta-tioåringar väljer att täcka håret bland killar ”frivilligt”. Därför behöver vi inga nya regler. För den som inte valt den ”frivilligt” kan ju bara prata med lärarna, och så fixar sig allt. ”Vi har redan regelverk mot tvång”, menar de.

Och jag har svarat att den flicka som inte utsätts för någon påverkan utan bara vill vara fin som mamma och storasyster kan hänga slöjan på kroken utanför klassrummet precis som alla andra barn hänger av sig mössor, kepsar och sjalar utan problem. Men det låg- eller mellanstadiebarn som får panik av att visa hår, öron och hals inför killar och därför mår dåligt av att ta av den under lektioner, gympa eller bad har inte kommit fram till detta ”frivilligt”.

Detta behöver inte bevisas, menar jag. Det är ett faktum. Hon har oundvikligen utsatts för någon form av påverkan. Hon har fått lära sig av någon att hon måste täcka sig. Och då spelar det ingen roll HUR hon kommit fram till detta – genom faktiskt tvång, övertalning, undermedvetna sociala dogmer eller beröm och mutor. Någon har tryckt in i hennes lilla huvud att flickor måste täcka sitt hår.

Och då blir enda slutsatsen att vägen framåt är en orosanmälan till Socialtjänsten, så att de kan arbeta med familjen, och komma fram till VARFÖR hon känner så här, och hjälpa henne förbättra sin självbild.

Vi är supergenusmedvetna i Sverige. I princip alla föräldrar är numera noga med att sätta dockor i händerna på killar och uppmuntra tjejer att spela fotboll. Våra förskollärare och lärare går kurser i hur de ska undvika olikabehandlande. Vi förstår att små barn utsätts för en myriad av subtila signaler som påverkar framförallt flickor att känna sig underlägsna och att de behöver lära sig att ta plats och att det är OK att inte alltid vara duktig. Alltså raka motsatsen till ”du måste gömma dig för killar” och ”vara blygsam och tillbakadragen i ditt yttre”, vilket är syftet med slöjan.

Men samma människor som verkligen förstår hur viktigt det är att killar använder strykbrädor och tjejer hockeyklubbor i leksaksaffärernas reklambroschyrer står helt oförstående när jag påpekar det absurda i påståendet att en liten flicka ”frivilligt” valt att bli orolig och ledsen när någon ber henne ta av sig på huvudet inomhus om det finns killar i rummet, samtidigt som hennes bror inte känner något sådant tvång. I deras värld har tioåringen valt själv. Helt utan påverkan. I deras värld finns INGEN anledning att överhuvudtaget blanda in Socialtjänsten i dessa fall, för det är HELT säkert så att hon är trygg i sin självbild.

Detta är en för mig obegriplig paradox.

Förr var slöjan något flickor satte på sig i 14-16-årsåldern.

Men nu finns det finns sajter där imamer och andra uppmanar föräldrar att tidigt vänja flickorna vid hijab, så att de inte senare klagar över att det är varmt, att nålarna skaver och att de vill ha öronen fria. Börjar man redan vid 8-10, eller varför inte 3-4, kommer det naturligt sedan.

But the parent or guardian of a girl has to make her get used to doing the obligatory duties and avoiding haraam things before puberty, so that she will grow up with that and it will not be too hard for her to adhere to that after she reaches puberty.

Det är svårt att hitta undersökningar från Sverige över trender, men här är mitt utdrag från en kandidatuppsats där studenten gjort sex djupintervjuer. Alla sex flickorna hade fått tillåtelse av föräldrarna att delta. Man kan tänka sig att de som VERKLIGEN är tvingade inte hade fått det. Och även om de tre som bar slöja betonade att de valt framgick det också att de tidigt fått veta att de var duktiga om de täckte sig.

Till dessa ska läggas alla de tjejer som utsätts för direkt tvång.

Eva Barron frågar ungdomarna hur vanligt de tror det är att tjejer tvingas bära slöja av sina föräldrar.

– Väldigt många. Jag vet en som tvingades av sin mamma att bära det. ”Om du inte har det är du inte min dotter längre” sa mamman till henne, säger Hanan Mohamed.

Hon bär själv slöja men säger att det var hon själv som bad sin mamma om att få bära den. En annan tjej har en annan historia.

– Min mamma frågade mig ofta när jag skulle börja använda den. För jag ville inte ha på mig den i början. Det var sommar och jag ville kunna gå ut och bada. Men sen så började jag ändå, berättar tjejen och fortsätter:

– Jag frågade min mamma häromdagen om jag fick ta av mig den om jag ville. Hon sa att: ”Jag har inga problem med det. Men det är inte jag som kommer få skit utan du – från andra runt omkring.”

Vi håller två tankar i huvudet samtidigt. Vuxna kvinnor som väljer slöja är i sin fulla rätt. De ska respekteras och aldrig diskrimineras. Slöjans syfte, som är att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet, faller platt när det är ett eget, vuxet val.

Men vi har nu ett absurt diskussionsklimat där en liten flicka med ett leksaksstrykjärn anses förtryckt av konventioner, medan den jämngamla flickan som inte vågar visa håret för killarna i klassen har resonerat sig fram till detta beslut ”frivilligt”.


”Man har inte sett skuggan av deras kvinnor på trappan.”

— Uttryck från Marocko som berättar att i en god familj visar sig kvinnor inte överhuvudtaget. Ju mindre desto bättre.

 

 

Avtäck småflickorna i klassrummen

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.

Jag är besviken på dig som legitimerar förtryck av flickor

kidshijabDu är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.

Du kallar dig feminist. Jag kallar dig just nu hycklare. En feminist ställer inte upp på förtryck av flickor.

Vi tycker lika. Vi har skrivit artiklar tillsammans. Vi har debatterat på nätet. Vi är helt överens i stora frågor. Muslimer förtrycks, förföljs och hatas, i Sverige och i världen, metodiskt och iskallt, på samma sätt som judar i Tyskland före andra världskriget.

Med emfas och avsky reagerar jag liksom du då kvinnor i hijab kränks. Det är för oss båda självklart att en vuxen kvinnas val ska respekteras.

Men en hijab är oftast inte bara en sjal. Det är ett koncept som innebär att hela kvinnan täcks i lössittande tyg, utom händer och ansikte, och ursprungssyftet med hijaben, som då bars av alla kvinnor i Mellanöstern – även kristna och judar – är att göra kvinnan ansvarig för mäns sexualdrift.

Det är därför också självklart att den som tvingas täcka hela sin kropp utom händer och fötter mot sin vilja utsätts för ett övergrepp. Vi måste rikta all vår avsky mot regimerna i exempelvis Iran och Saudiarabien.

Jag hoppas och tror att du som är min vän också håller med om detta, även om vi inte diskuterar det så ofta.

Men igår skrev jag ett blogginlägg där jag påpekade att jag anser att flickor i grundskolan inte ska täckas. Jag har haft den åsikten ett tag, och framfört den ibland, men inte skrivit om den.

Barn är alltid ofria. Barn har vårdnadshavare som fattar beslut åt dem, eftersom de inte är mogna att bestämma själva. Barns självständiga val utvecklas i tonåren.

Heltäckande klädsel är en rättighet när det är ett fritt val. Det är ett förtryck när det inte är det. Det är ett dubbelt förtryck när en liten flicka, som ännu inte har grepp om verkligheten, får lära sig att Gud blir arg på dig om du inte döljer dig nästan helt, medan han är helt OK med att din bror leker i jeans och t-shirt.

Jag anser att vi ska förbjuda huvudbonader inomhus i grundskolan. Det är nämligen enkelt och utan gråzoner. Ingen behöver pekas ut, och det är lätt att förklara för föräldrar. Jag anser nämligen att flickor från 15-16 kan fatta självständiga beslut i denna fråga. Det går att argumentera emot. Det går att hävda att redan från 12 vet de vad de vill. Jag håller inte med, men jag respekterar denna åsikt. Men det går aldrig att argumentera för att flickor mellan sex och tolv som täcks från topp till tå gör det frivilligt även om de själva säger så på en direkt fråga. Aldrig. För de har ännu ingen egen vilja. Deras vilja är ett eko av föräldrarnas.

Vi som är vårdnadshavare fattar beslut åt våra barn. Vi är därför ansvariga för vad de bär för kläder. Och när en liten flicka får lära sig att Gud inte vill att hon visar annat än händer och fötter, då har hennes vårdnadshavare utsatt henne för ett övergrepp. Och då måste samhället kliva in och stötta henne.

Igår insåg jag att du som är min vän duckar för detta ansvar, med den här sortens argument:

  • Massor av flickor går i krinolinliknande klänningar på våra skolgårdar. De kan inte heller leka.
  • Varför spelar det så stor roll om håret är täckt?
  • Det är orättvist om kristna får bära halsband med kors.
    • Förbjud då religiösa symboler i skolan – inte mig emot.
  • Tjejer måste ju ha bikini-bh och det slipper killar.
    • Jag tycker också det är fel. Men det är ett avsevärt mindre övergrepp än att dölja hela tjejen. Ett fel gör inte ett rätt.
  • Det finns redan lagar. Vi behöver inga fler.
  • Svenska föräldrar låter flickor gå i klänning men inte pojkar.
  • Menar du att ALLA muslimers sjuåringar går i hijab?
  • Det är fel att peka ut muslimer.
    • Det är det förstås. Nu råkar det bara vara muslimer (en mycket liten del av alla muslimer, ska tilläggas) som täcker sina döttrar från tidig ålder, men jag är självklart emot konceptet även om det utövas av andra.

Jag känner många muslimer. Jag vet inte någon som skulle komma på tanken att sätta en hijab på ett låg- och mellanstadiebarn. Detta är inte ett vanligt fenomen.

”Måste jag konfirmera mig?”, frågade min äldsta dotter när hon var fjorton.

”Nej”, svarade jag.

”Bra, för hade du sagt ja hade jag inte gjort det.”

Det är i 14-15-årsåldern den egna viljan tar form. Det är därför man då är straffmyndig och byxmyndig. Och som sagt: att ställa upp för vuxna kvinnors, och äldre tonåringars, rätt att klä sig som de vill är en självklarhet.

Att se mellan fingrarna när flickor får lära sig att de måste dölja hela sin kropp, även inomhus, för att inte misshaga Gud, och för att andra människor ska tycka att de är rena och kyska, är fegt och ynkligt.

Det är samma förtryck, oavsett om det utövas av vårdnadshavare i Sverige eller av regimen i Saudi.

Och du legitimerar detta förtryck, samtidigt som du kallar dig feminist.

Jag är besviken på dig.

Höjt underhåll och feminism

Eating monkeyI en tårdrypande ledare med rubriken Fattiga föräldrar måste ha råd att fira jul skriver Eva Franchell om underhållsbidraget, som på grund av elaka Alliansen inte höjs, och därför går barn utan julklappar – trots att det inte skulle införts förrän förste januari.

Hon har den retoriken, Eva. Sällan eller aldrig kommer hon med fakta – istället tar hon fasta på extremfall som vittnar om yttersta nöd, och bygger känsloargument runt det. ”I Sverige ska inte ett par glasögon avgöra om ett barn klarar sig i skolan. Här ska en mamma inte behöva tigga om en enda julklapp till sina barn. Här måste även fattiga föräldrar kunna fira jul.”

Take that, Alliansen!

Nu är ju faktiskt inte underhållsbidraget primärt en samhällskostnad, utan det är icke-boendeförälderns kompensation till boendeföräldern för den extrakostnad barnet medför. Tanken är att barnets kostnad ska delas solidariskt mellan föräldrarna.

Enda anledningen till att det blir en samhällskostnad är att samhället träder in när icke-boendeföräldern inte har råd.

Den stora konsekvensen av den tänkta höjningen hade blivit att icke-boendeföräldern, normalt pappor, hade betalat mer i underhåll. Det hade skett en förflyttning av pengar mellan föräldrar.

Så låt oss ta ett par steg i sidled.

Det finns två sätt att se på underhåll. Antingen ska man dela barnets kostnad mellan sig, eller också ska det ha en mellan föräldrarna utjämnande ekonomisk funktion, så att den rika föräldern, pappan, liksom bötar till den fattiga, mamman.

Eftersom jag jobbat i en mansdominerad bransch hela livet känner jag rätt många pappor vars exfruar ser underhållsbidraget som ett extra lönetillskott som kompensation för att deras män inte längre betalar alla räkningar. På så vis kan man fortsätta i sitt låglöneyrke och man får ändå del av mannens lön och kan leva enligt nästan samma standard som när man var gift. Jag har sett exempel på män som, under press från Familjerätten, gått med på rent absurda summor i underhåll. Sedan, när de väl skrivit på, kommer de aldrig ur fällan. De kan inte trappa ner i arbetstid, och de kan inte byta jobb, för de måste försörja sina exfruar. Jag har också sett exempel på familjer där mamman vägrar gå med på växelvis boende för att hon måste få underhåll för att ha råd med de kostnader hon dragit på sig. Barnet och pappan vill ha växelvis, men mamman halkar runt med diverse ursäkter, som till slut mynnar ut i att pappans lön är tänkt att betala hennes hyra.

Vad frågeställningen handlar om är alltså att faderns roll som familjeförsörjare upprätthålls genom underhållsbidraget.

Grundfelet här är förstås att kvinnor tjänar mindre än män. Vi gör det av en rad olika skäl – en del självvalda, och andra som en konsekvens av en osund samhällsstruktur. Den måste förändras. Det är allas ansvar, hela tiden.

Men det måste, enligt min mening, vara varje vuxen människas ansvar att försörja sig själv och sina barn. Det kan aldrig vara exets uppgift att betala ens räkningar.

Så för mig ska underhållsbidraget alltid vara en kompensation för barnets kostnad. Barnets kostnad minus barnbidrag/studiebidrag ska delas mitt itu av föräldrarna. Sedan är det varje parts ansvar att fixa sitt liv på bästa sätt och rätta mun efter matsäck.

Det borde också vara varje feminists utgångspunkt, anser jag. Varje tankefigur om att män ska betala kvinnors uppehälle för att de ska kunna överleva på låga löner borde slås bort med emfas. Vi avskaffade sambeskattningen för många år sedan för att den inverkade menligt på kvinnors förvärvsarbete. På samma sätt borde vi nu ta samma grepp på underhållet som extrainkomst för lågavlönade kvinnor.

Det är ett väldigt liv runt vårdnadsbidraget, som ”tvingar mammor” att stanna hemma, men ingen verkar bry sig om att ett underhållsbidrag som har utgångspunkt i mammans låga lön har exakt samma effekt. Tjänar mamman mer får hon mindre av pappan. Därför försvinner hennes incitament att göra karriär och ta ansvar för sin inkomst.

Jag anser därför att hela utgångspunkten för Evas artikel är totalt fel.

Man kan ha uppfattningen att underhållsbidraget ska höjas för att barnets kostnader ökat. Det är inte omöjligt att det är så. Det har legat still i många år, men å andra sidan har även inflationen varit nära noll. Jag går absolut med på en höjning som har en ansats i ökade kostnader. Men då ska någon opartisk myndighet ha räknat fram att det är så. Såvitt jag sett finns inga sådana uträkningar. Höjningen motiveras av empatiskäl.

Det ska självklart finnas stöd i samhället för den som inte har råd. Bostadsbidrag och försörjningsstöd ska se till att barn får både glasögon och julklappar. Jag argumenterar gärna för ett generösare försörjningsstöd, om det är nödvändigt för att barn ska ha råd med glasögon, men såvitt jag förstått är det en utgift Socialtjänsten tar för den som inte har råd. Upplys mig gärna om jag har fel.

Samhället ska stötta de svagaste.

Men våra ex har inte ansvar för att vi kvinnor inte får en lön som går att leva gott på.

Feminismen sekundär för Fi

generic-mirrorDet finns två teorier om hur man bygger ett land: den socialistiska och den kapitalistiska. I Sverige finns inga extremer, men det finns ändå klara skillnader mellan Allianspartierna och framförallt V.

Feminism och jämställdhet handlar om att utjämna villkoren så att kvinnor, som varit underställda män sedan tidernas begynnelse, ska hamna på samma nivå i livet. Högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre förutsättningar att få utvecklande jobb hör dit.

Politik handlar ju om att välja, och värderingar handlar ganska sällan om vad man vill ha och inte ha, utan om vilket man värderar som viktigare än annat.

För Alliansen, som vill se ett samhälle där individen har makt, är det enkelt att välja det som ligger i linje med detta, och kalla det feminism, men svårare att välja exempelvis extra pappamånader, som inskränker individens frihet, men oundvikligen förbättrar jämställdheten. Man kompromissar lite, men det svider.

För V och S blir det på samma sätt inga problem att välja pappamånader, men svårare att svälja att RUT-avdrag faktiskt förbättrar villkoren för kvinnor – dels för att de får jobb och kan starta företag i dessa branscher, och dels för att kvinnor, som oftare sköter städning, får tid frigjord genom att anlita städhjälp och kan jobba mer. RUT är ett sätt att sälja det obetalda hemarbetet. Välfärdsföretag ger möjlighet att starta företag i kvinnodominerade branscher. Det gör också att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan, och kan förhandla om sin lön. Men dessa frågor går stick i stäv med den socialistiska visionen, och därför är vänstersidan emot, i varierande grad. Man prioriterar det socialistiska samhället framför vad som uppenbarligen gagnar jämställdheten. S kompromissar lite, men det svider.

Men så har vi Fi. De dök upp för några år sedan, och forna kommunistledaren Gudrun skulle nu äntligen sätta feminismen högst. I alla frågor skulle den övriga politiska kampen väljas bort, till fördel för kvinnosaksfrågor.

Vad jag minns fanns en del borgerliga kvinnor i leden i början, och precis som MP, när de var i sin linda, hävdade de totalt oberoende mot blocken. Feminismen var den enda som spelade roll. Höger-vänster skulle för alltid vara underordnat. I alla frågor skulle man enbart se till vad som gagnade jämställdheten.

Det är därför med viss besvikelse jag läst igenom Fi:s dokument – jodå, allihop! – och även lyssnat på Gudrun i de flesta debatter. För hon har helt svikit detta ideal. Istället är det socialismen som är central, och feminismen är bara intressant när den går att inordna i det konceptet.

I debatt efter debatt förklarar Gudrun att RUT ska vi inte ha, för vi ska införa sex timmars arbetsdag istället. Jo. Men sex timmars arbetsdag kostar stora summor, och tar tid att införa, och även om det införs kommer ändå många framför allt män, men även kvinnor, att vilja jobba mer. Man kan inte tvinga folk att inte jobba, så effekterna på det obetalda kvinnoarbetet kommer att ta lång tid. Men ändå vill de ta bort RUT direkt, trots att det alldeles uppenbart slår både mot dem som jobbar i och driver städföretag, och de kvinnor som använder det och därmed har möjlighet att jobba mer.

Den som verkligen sätter kvinnors situation före socialismen tar inte bort RUT-avdraget förrän det samhälle finns där det inte längre behövs, påstår jag.

Vidare ska man stoppa välfärdsföretag. ”Huvudprincipen ska vara att den skattefinansierade välfärden bedrivs i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer enligt utarbetade non profit-principer.” Här försöker man inte ens låtsas att det finns någon sorts fördel för kvinnor med detta. Det viktiga är socialismen, där företag är onda. Feminismen får underordna sig.

Jag har alltid gillat Gudrun. Hon är en vidsynt, smart och duktig politiker.

Men med Fi har hon gjort mig besviken, genom att istället för de tidiga visionerna skapa en ny och snäppet mer socialistisk variant av V.

Det parti som är mest feministiskt idag är utan tvekan MP. De vill ha både RUT, välfärdsföretag och massor av pappamånader.

Någon borde rita rosa glasögon på Gudrun. För de hon har nu är knallröda.

Varför vågar ingen ta ställning?

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålands- Tidningen, skrämd och belåten på samma gång: "Det har kommit tyfis te Jönköping" sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!"

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålandstidningen, skrämd och belåten på samma gång: ”Det har kommit tyfis te Jönköping” sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!”

Det finns teman som ständigt kommer igen i nationalistiska grupper, och det är vad de uppfattar som ickenationalisters vurmande för muslimer och brist på avståndstagande från vidrigheter. Det diskuteras, ältas och ifrågasätts kontinuerligt. Här är några exempel:

  • Varför reagerar inte Gudrun Schyman och alla andra feminister på könsstympning?
  • Varför accepterar feminister muslimskt förtryck, genom att sätta på sig slöja?
  • Varför tycker feminister att hedersvåld är OK?
  • Varför gillar feminister muslimer, som inte gillar HBTQ-personer?
  • Varför går inte Reinfeldt ut och fördömer …
    • … diverse terrorattacker
    • … kriminella handlingar som begås i muslimska länder

Roten till frågeställningarna är:

  1. De kan inte förstå att vi ser skillnad på religiösa företrädare, och att vi inser att fundamentalisterna inte representerar alla. Man kan vara för muslimers rätt att inte kränkas och att få tro på vad de vill, utan att acceptera alla muslimers gärningar.
  2. De tror att könsstympning, hedersvåld mm beror på islam, och att det står i koranen, när det i själva verket förekommer i andra religioner också.
  3. De kan inte förstå att valet att bära slöja inte måste stamma ur tvång.
  4. De begriper inte att regeringsföreträdare inte ägnar sig åt att fördöma brott som begås på utländsk mark. Regeringar fördömer normalt andra styrande, även om det finns många undantag, och då ofta via EU eller FN. Oerhört tragiska brott mot mänskliga rättigheter begås över hela världen hela tiden. Skulle vår statsminister kommentera alla skulle han inte haft tid med annat.
  5. De tror att bara för att de inte läser om något i nationalistiska nätfora innebär det att det inte sker. Åtskilliga politiskt engagerade från alla partier utom SD arbetar hårt för kvinnors rättigheter i tredje världen via föreningar, föreläsningar, böcker, bloggande mm, men det framgår inte för den som enbart hämtar sina intryck från nationalistfora.
  6. De förstår inte att en del frågor är helt enkelt inte politiska, och därmed inte på agendan för politiker.

En frågeställning är politisk när ett beslut måste fattas som påverkar landets invånare, och de styrande tycker olika. Då debatteras den. Journalister och krönikörer, politiker och bloggare uttrycker i tal och text vad de tycker, och hoppas kunna övertyga så många som möjligt. Efter utredningar och annan beredning i utskott fattar Riksdagen beslut om en väg framåt.

Visst inträffar det att en del problem hanteras onödigt varsamt av missriktad välvilja. Visst finns det en ”vi ska inte prata om …”-attityd. Nationalisterna har rätt i att det emellanåt förekommit att frågor sopats under mattan för att man är rädd för att en debatt kan skada. Det känns dock som om det blivit mindre av det på sista tiden.

De främsta skälen till bristen på debatt i en fråga är trots allt bristen på politisk höjd.

Frågeställningen ”ska flickor könsstympas” är inte politisk, för alla är överens. Möjligen kan det komma en diskussion om huruvida extrapengar ska avsättas eller straffen ska skärpas, men innan sådana förslag läggs fram behöver man diskutera internt.

Samma sak gäller utrikespolitiska frågor runt kvinnors rätt att ta körkort i Saudi, runt barnäktenskap, runt ISIS’ kvinnorov och runt månggifte. Alla inser problemet. Det finns ingen egentlig anledning att i svenskt debattrum ta ställning mot självklarheter.

Och samma sak gäller för övrigt de omvända brotten – de där svenska män våldtar och misshandlar utländska kvinnor som är i beroendeställning till dem. De diskuteras knappt heller.

Bristen på diskussion i offentliga rum betyder inte att engagemang saknas. Det betyder bara att det inte är våra toppolitiker som driver frågorna. Vi arbetar via FN och andra internationella organisationer, som privatpersoner och via vår biståndsbudget, för att åstadkomma förbättringar, men vi lyfter inte frågorna i Sverige.

Utöver detta måste vi inse att nationalister hämtar sin information om omvärlden från siter som enbart fokuserar på ickenationalisters dumheter. Det ligger ett massivt filter över många nationalisters informationsintag, som dessvärre inte går att bryta. ”Jag läser inte gammelmedia”, säger många. Och skulle de ändå läsa finns det andra filtret, dvs det vi alla applicerar: Vi fokuserar på sådant vi vill läsa. Vill vi inte läsa om när modiga Nalin Pekgul gå ut och ta en för henne mycket tuff debatt mot sina muslimska vänner och väljare gör vi inte det. Vi browsar vidare.

För nationalisterna framstår det därför som om våra politiker och debattörer tycker det är värre att flickor på svenska dagis könsstereotypt leker med dockor än att de blir könsstympade.

Nationalistiska nätfora fungerar som en propagandamaskin, som knyter upp människor som inte har sådär jättelätt för att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Det krävs en brist på kritiskt tänkande för att fullt ut köpa in sig i deras bisarra världsbild.

En viktig del i denna världsbild är illusionen att de är de enda som ser vad som händer. Vi ickenationalister är som sagt i The Matrix. Nationalisterna står utanför, och försöker få oss övriga att förstå att vår tillvaro är en illusion.

Och de lyckas.

De blir gradvis alltfler.

Svenskar är de verkliga könsstympningsoffren

KönsstympningNyheten om de stympade flickorna har spridit sig över hela världen – främst men inte bara via nationalistiska fora.

Den rätt relevanta frågan ställs: Hur kan det finnas en skolklass med 30 flickor, där samtliga har samma bakgrund? Och när det finns en sådan klass – varför har inget gjorts för att förebygga i just den klassen? Lärare, Socialtjänst, skolsyster, kurator?

På ytterligare en punkt håller jag helt med nationalisterna: Hade det varit etniskt svenska tjejer som torterats på detta sätt hade samhället knappast svarat med att svävande säga att vi får väl se om det är ett brott för det viktiga är att de mår bra. Socialtjänsten i Norrköping har svikit och schabblat, och det ordentligt. Någon annan slutsats går inte att dra. Och det värsta är att det kan vara de som gjort mest. Det kan vara ännu värre på andra ställen.

Det är barn. De går i skolan. Det finns en skolsyster och en skolhälsovård. Ta reda på vad de varit med om, och agera med kraft! Jag tror inte vi saknar lagar. Jag tror det saknas intresse.

Så så långt är vi alla överens. Det är dags att sluta tramsa, och inse att detta är en katastrof, som måste hanteras med samma dignitet som om en grupp med etniska svenskar skar kroppsdelar av sina barn. Barnen och alla deras syskon måste LVUas omedelbart, tills det är utrett vem som är ansvarig. Inget annat är godtagbart.

Men sedan blir det förstås sådär konstigt, som alltid när nationalister ska lägga sitt vi-i-Sverige-mot-resten-av-världen-perspektiv, och denna fråga ställs oupphörligen:

”Var är Gudrun Schyman?!”

Öh. Var skulle hon vara en midsommarafton? Detta är av allt att döma inte en politisk fråga, utan en fråga om att ansvariga myndigheter behöver börja vara just ansvariga. Om man googlar på Gudrun + könsstympning har hon faktiskt varit mycket aktiv på området. Det saknas inte artiklar, föredrag och ställningstaganden. Men frågan itereras ändå. Gudrun älskar muslimer. Alltså är detta på något bisarrt sätt hennes fel. Buss på! Hatet flödar. Detta är ju vad hon vill ha – hon och alla andra vänsteräckel och resten av sjuklövern inklusive regeringen. Jävla svin.

Men den springande punkten är förstås inte Gudrun och Reinfeldt, utan Sverige. Vårt land har på något sätt blivit förstört. Besudlat.

Och jag förstår, fast jag inte förstår egentligen, att det inte alls är synd om tjejerna som blivit sönderskurna.

Det är synd om oss svenskar för att de finns här i vår Bullerby, med sina trasiga underliv. Vi tvingas ”ha” detta i vårt land.

I nationalisternas värld är vi pursvenskar de verkliga offren.

Feminism – att acceptera olika

StairwayVi bråkade mest sinsemellan, säger Linda Skugge.

Det är inte unikt. Det har hänt varje storslagen idé. Man samlas runt en fråga, och så plötsligt är kampen vunnen, men sedan kommer nästa steg, och då har man inte lika mycket gemensamt längre. Religioner bryts upp i olika grenar som hatar varandra, arbetarrörelsen splittrades på alla ledder i början av nittonhundratalet och föranleder fortfarande mycket internt tjafs, och våra starka kvinnliga förebilder från förra sekelskiftet var inte särskilt överens om vad feminism egentligen var när de väl tagit sig förbi den enande striden om rösträtten.

Att det finns många definitioner och tankar om vilka som är feminismens utmaning är inte egentligen problematiskt. Det är däremot vår tendens att underkänna både varandras idéer och varandras rätt att ifrågasätta.

Jag tycker inte det är viktigt med könsneutrala omklädningsrum och toaletter, eftersom jag aldrig mött någon som sagt sig vilja prioritera denna fråga. Men jag kan ändra mig om det framkommer siffror på att frågan är värd att kämpa för. Om hundra svenskar vill se detta, och kostnaden är femhundra miljoner är det inte värt det. Om det däremot är tusen svenskar, och det finns en möjlighet att skapa en budgetvariant av förslaget säger jag ja.

Jag tycker det är bra att många dagis är ständigt uppmärksamma på genusproblematiken. Jag tycker det är dåligt när man på ett ställe valt att inte fira födelsedagar.

För mig finns några stora feministiska frågor kvar i Sverige idag.

En är praktisk: De som arbetar i vård, omsorg och skola, vilket är främst kvinnor, ska ha samma arbetsvillkor som motsvarande roller i näringslivet. För att nå dit krävs politiska beslut, och det krävs ständig debatt.

En annan handlar om arbetsplatskultur:

  • Manliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i två tappningar:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.
    2. De som är enbart resultatinriktade, ofta lata, som skaffar många ovänner, men som genom att ha någon sorts inbyggd pondus får saker gjorda. De har hög omsättning av medarbetare, kommer opålästa till möten och är nedlåtande mot alla de inte behöver.
  • Kvinnliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i en tappning, med få undantag:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.

Marianne Nivert, fd VD för Telia, sammanfattar detta fenomen med ”Den dag jag möter lika många korkade kvinnor i styrelserummen som jag möter män – då är vi jämställda”. Samma beteende hos en kvinna som en man uppfattas olika. Det är ett oerhört svåråtkomligt problem, eftersom det handlar om mekanismer vi inte är medvetna om. Det enda sättet att åstadkomma förändring är att påtala detta, om och om igen, och att inse att kvinnor absolut inte är immuna mot dessa skillnader. Vi gör dem också. Även jag.

Det finns också feministiska frågeställningar som har hög relevans, men som jag inte driver själv. Hedersvåld och kvinnomisshandel hör dit.

Men sedan finns de där frågorna jag själv inte tycker är relevanta, och som till och med kan förstöra, genom att ge ”motståndarsidan” argument. Det blir en noggerifiering av debatten:

  • ”Eftersom vi går så långt att vi förbjuder (egentligen fanns inget ‘förbud’ – det var GBs eget beslut) en glass att heta Nogger black har vi ingen rasism i Sverige.”
  • ”Eftersom vi vi har kommit fram till frågeställningen ”könsneutrala toaletter” har den svenska feminismen ingen legitimitet längre.”

Det borde vara lätt att punktera argumenten. Det är lätt att säga att en rörelse inte har en samordnad röst som driver frågor sekventiellt, och kan förväntas inte ta upp till punkt 18 på dagordningen innan punkt 15, 16 och 17 bottnats. Men det funkar inte alltid.

Här är ett eget exempel:

Jag har mycket sällan plockat fram kvinnoperspektivet i mitt arbetsliv, men det hände en gång på nittiotalet. Jag hade suttit i kundmöten ledda av en 20 år äldre kollega i en vecka, och hade blivit ignorerad hela tiden. Istället för att prata med mig OCH den andra, manliga, systemutvecklaren adresserade han enbart min kollega.

Jag vet inte om det var pga mitt kön, eller om det fanns något annat skäl, men för första och enda gången i mitt idag 25-åriga yrkesverksamma liv lyfte jag frågan om diskriminering till vår gemensamma chef. Jag gjorde det tveksamt. Jag förklarade att jag inte var säker, men att jag ville flagga för att detta kändes inte bra.

Reaktionen blev stark, och för mig helt oväntad. Min vanligtvis sävlige chef brusade upp, och förklarade med emfas hur innerligt trött han var på alla feminister. Han exemplifierade med en kvinnlig assistent som brukade säga ”dessa män!” när hon inte gillade något, och han förklarade länge och väl för mig hur irriterande det var att hon inte förstod att när man lyfter fram kvinno- och mansfrågor så skapar man problem. Och så kom det där, som jag hela tiden hör, både om rasism och feminism:

”Det har gått för långt!”

Har ”det” det? Visst. Ibland. Men att ”det” gått för långt på ett eller annat håll är inget bevis för att inga problem kvarstår.

Att assistenten drog alla män över en kam betyder inte att inte jag hade rätt att kräva att företaget tog min oro om diskriminering på allvar.

Ska vi då belägga hen-debattörerna med munkavle? Ska vi besluta kollektivt att debatter om könsneutrala toaletter lägger ett löjets skimmer över feminismen och förstör för ”legitima frågor”?

Det är frestande.

Men jag har ändå kommit fram till att det bästa är om vi generellt blir bättre på att reflektera. Den som verkligen har ett problem med att kunna gå på toaletten på stan ska inte behöva hålla tyst om det av rädsla för att förstöra feminismens rykte för den som vill debattera mot kvinnomisshandel.

Vi behöver helt enkelt kunna begära av varandra att vi lyfter oss lite högre, tänker lite längre, och håller fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är en kamp i sig.

Låt oss kalla den för suntförnuftismen.

 

 

 

För vinster

RussinJag brukar inte skriva om politik här, annat än främlingsfientlighet, men jag gör nu ett undantag.

Jag kommer härmed ut ur välfärdsgarderoben med ett erkännande: Jag är för vinster i välfärden.

Jo jag vet. Jag är ute. Man ska vara emot idag – det är det som gäller. Sociala medier flödar över av upprörda röster, som kräver ett stopp.

Och anledningarna att vara emot är så enkla och rationella att alla kan förstå dem. Om jag ger min granne hundra kronor att köpa mat till sin familj för, och hen använder tio kronor till annat än mat blir det nittio kronor över till familjen. Självklart blir det så att när något försvinner blir det mindre kvar till det pengarna faktiskt ska gå till.

Och jag tycker också det är riktigt illa med pengar som försvinner till exotiska Söderhavsöar.

Sedan har vi fenomenet riskkapitalist, som redan i själva benämningens konstruktion, sammansatt av orden risk + kapitalist, tydligt uppvisar ondskefulla drag. Man ser då framför sig en medelålders man som sitter med en paraplydrink i handen någonstans i Karibien, medan gamla svälter i Sverige.

Är jag då för detta?

Nej.

Men.

För det första är inte riskkapitalister en folkgrupp. Riskkapital är tvärtom något nödvändigt och bra, och som svensk företagsamhet behöver. Däremot behövs inte riskkapital i välfärdsföretag normalt. Det håller jag med om. Så jag tycker det är rätt att se över formerna för ägande av välfärdsföretag. Nej, jag tycker inte heller att det var bra med JB-koncernens konkurs, och det är rätt att stärka insynen. Jag tycker också det är rätt att Borg bromsat räntesnurrorna. Det gäller inte bara välfärdsföretag, utan alla företag som flyttar oskattade pengar från Sverige.

Det är också nödvändigt att kommuner blir bättre på upphandlingar, och att all verksamhet granskas och nagelfars. Det är riktigt bra att det kommer fram att skolor nekar obekväma barn, så att detta kan stoppas, och det är oerhört viktigt att få stopp på betygsinflationen.

Det var riktigt korkat att sälja ut vårdcentraler i Stockholm till personalen för bara materialkostnaden, så att de sedan kunde göra stora vinster vid en försäljning några år senare. Nu har man slutat med det, och det var hög tid.

Det behövs mycket lappande och lagande. Så vore det då inte bättre att konstatera att välfärdsföretagen är fel i grunden, och att sätta stopp för dem en gång för alla?

Nej.

Därför att välfärden har aldrig fungerat perfekt och klanderfritt. Kommuner och landsting är inte optimala ägare på någon fläck. Det är ett faktum att brukare i privata företag är nöjdare än brukare i kommunala företag. Det är också ett faktum att vård, skola och omsorg mår bra av den granskning som nu ständigt sker. Jag minns hur det var fram till början av nittiotalet – då dök det visserligen upp enstaka historier om fel och brister, men de uppfattades alltid som isolerade händelser, och ingen chef utkrävdes normalt ansvar i någon högre utsträckning.

Idag finns en helt annan förväntan på den som, oavsett om det är kommun, landsting eller privat näringsidkare, tillhandahåller en samhällsservice. Vi ställer dem mot väggen. Vi, som i media. Bloggare. Artikelkommentatörer. Och vi har möjlighet att bojkotta, lämna, byta, att vända ryggen åt de som inte sköter sig. Det hade vi aldrig uppnått utan den nervositet som konkurrens alltid skapar. Jag vill ha dem sådana, de ansvariga: på tå, och ivriga att rätta till.

Vad gäller vinsterna som går förlorade är det förstås ett problem. Men det är faktiskt i alla fall i skrivande stund ynka lite pengar det handlar om. Här är en uträkning vad gäller skolan:

Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor. Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner. Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag efter investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra. Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad. Och även i kommunal eller landstingsdriven verksamhet försvinner pengar – genom ineffektivitet ibland, och genom att chefer som inte vill bli av med sin budget använder dem till sådant som egentligen inte behövs.

Men den främsta anledningen till att jag är för vinster i välfärden är inte vare sig brukarnas perspektiv eller någon effektivitetsiver.

Det handlar istället om de anställda.

Jag valde en mansdominerad bransch. Jag har därför haft en god löneutveckling och riktigt bra anställningsvillkor i hela mitt liv. Det känns inte alltid så. Det finns alltid något att klaga på, och alltid någon som har det bättre, men känslan av att vara förfördelad försvinner snabbt när jag pratar med mina medsystrar i vård, skola och omsorg.

De som hade samma förutsättningar som jag en gång i tiden, men som valde att omhänderta istället för att bli ingenjörer. De tackas med låga löner, kassa anställningsvillkor och urusel personalpolitik. De har så små möjligheter att påverka sin arbetssituation att de många gånger ger upp någonstans före fyrtio, och sedan bara räknar åren till pension.

Det är en ödets ironi att den verksamhet som styrs av vinstintresse är den där personalen trivs bäst, eftersom hanteringen av personalen blir nyckel till framgången. Och för den som är anställd spelar det ju ingen större roll att det inte är altruism som styr den fungerande personalpolitiken, utan Mammon. Konkurrens tvingar fram bra arbetsplatser. Den som inte kan ta hand om sin personal förlorar.

Så för alla frustrerade kvinnor i välfärdsyrken vill jag att vi fortsätter snickra på det bygge vi har idag. Media ska fortsätta granska, dra fram, ifrågasätta. Rektorer och sjukhusägare ska ställas mot väggen. Pengaflöden ska ifrågasättas. Gamlas matbrickor ska fotograferas och publiceras. Och betygsinflationen ska stävjas. Jag har många reservationer.

Men någonstans längs denna väg finns något bra, hållbart och fungerande, och när vi når dit har alla gjort en vinst.