Nödvändigt med kön?

BenDet finns ett antal principer för personlig integritet, eller Privacy. En sådan är att vid all datainsamling ska ”Necessity Principle” gälla. Enbart data som behövs för att fylla det syfte för vilket det samlas in ska vara tillåtet att spara, och enbart så länge som det behövs.

Folkbokföring är en speciell sorts datasparande. Tanken är att de uppgifter samhället behöver ska finnas tillgängliga för alltid. Dessa uppgifter är: namn, länk till föräldrar, adress, födelsedatum och kön.

I Tyskland införs ett nu tredje kön. Det är en eftergift åt dem som inte känner sig hemma i något fack.

I Sverige har vi sedan en tid en trend där flickor klarar sig avsevärt bättre än pojkar i grundskolor och gymnasier, och sedan söker till universitet i betydligt större utsträckning. Det håller i sig. Det är svårt att tro att det i längden kommer att funka att män har högre lön. När 90-talisterna och 00-talisterna börjat göra karriär på allvar tror jag skillnaderna kommer att suddas ut snabbt.

Frågan är vad som händer sedan.

Kommer vi att diskutera matriarkaliska maktstrukturer? Kommer män att försöka hävda sin rätt till lika lön? Eller kommer våra döttrar att vägra dela med sig av Makten?

Kanske är vi helt enkelt för besatta av kön. Det första vi måste ha reda på om en annan människa är just detta. Först när vi vilket könsorgan den andre parten har kan vi börja förhålla oss till den. Vi måste sedan hela tiden bekräfta insikten om den andra personens kön genom att kalla vederbörande för han eller hon. Det är ingens fel. Det är ett resultat av tiotusentals år där våra umgängesregler och senare lagar helt lutat sig på vår könstillhörighet.

Men om vi istället får vara individer inför samhället borde det bli självklarare att också leva vårt liv som en självständig varelse.

Nej, jag säger inte att vi ska förvandlas till det:ar. Att vi ska klä oss likadant, prata likadant och ha samma intessen. Jag säger bara att samhället inte har med hur vi ser ut nakna att göra. Det kvinnliga och manliga kan få frodas i det privata, i den utsträckning vi vill.

Visst finns det frågeställningar att lösa.

Lagstiftningen är ännu inte könsneutral. Kvinnor får barnbidrag, eftersom pappor annars av hävd anses supa upp pengarna, och kvinnor har särskild rätt till mammadagar för att läka efter förlossningen. Det finns en särskild lag om kvinnofrid.

Information om kön måste också stå i pass.

Och jag kan tänka mig att många av de länder vi adopterar ifrån kan dra öronen åt sig. De är ju redan skärrade för att vi tillåter samkönade äktenskap.

Men all förändring behöver inte ske i ett slag. Man kan utreda var problemen finns, och sedan staka ut en väg för att lösa dem.

Jag har alltså bestämt mig för att jag anser att Sverige ska börja jobba för en könsneutral folkbokföring. Kön ska man välja att uppge – det ska inte finnas med i något register utan att vi givit vårt medgivande.

Låt oss bestämma att vi vill dit, och sedan lägga upp en strategi!

Det kan få ta tid. Vi har haft könsindelad folkbokföring sedan sextonhundratalet, och könsindelning sedan alltid.

Men någonstans måste man börja, och början är en insikt i att Necessity Principle ger att mitt fosterland inte behöver veta hur min kromosomuppsättning ser ut.

Det är min ensak.

Kvinnor och skuld

skuggaJag läser Martins polisblogg, och känner med analysen.

Jag brukar inte ropa på lagändringar i första taget, men det är mycket viktigt att försöka ta reda på om den omformulering från ”hjälplöst tillstånd” till ”särskilt utsatt situation” som gäller från 1 juli hade räckt till fällande dom. Om inte måste något göras.

Är dock tveksam till en samtyckesparagraf. Två vuxna människor på samma nivå, dvs ingen är ung, berusad, rädd eller liknande, ska inte behöva skriva kontrakt på väg till sängkammaren.

Att unga tjejer som drabbas främst har sig själva att skylla verkar vara djupt rotat i det mänskliga medvetandet, och de hårdaste domarna kommer ofta från andra kvinnor. Jag läser uttalandena från de andra tjejerna i slutet av artikeln nedan, och känner på något sätt igen dem från min egen tonårstid. Så pratar vi om varandra, vi tjejer. Så etiketterar vi varandra.

”Den där, hon är ett jävla luder. Vet vad hon gjorde i fredags?”

Jag skriver mycket om den sortens skuld i Ferrum. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var inte en del av min synopsis – inte planerat. Det bara kom, när jag målade porträttet av Kajsa-Stina.

Det behövde vara med.

Den förbjudna våldsfrågan

Kvinnors våld mot män har jag ibland kommenterat. Jag känner igen reaktionerna i denna artikel i DN.

Det är provocerande att överhuvudtaget nämna detta fenomen, därför att: ”Om man tar upp kvinnors våld mot män som ett problem förringar man samtidigt kvinnomisshandeln.”

Jo det är så logiken ser ut. Kvinnomisshandelproblematiken är så viktig att inget rampljus får stjälas därifrån genom att antyda att även andra har rätt att inte bli slagna.

Det är viktigt att män tydligt framställs som Annorlunda Än Kvinnor. Aggressiva, ivriga att upprätthålla maktstrukturer, kontrollerande och svartsjuka. Detta är egenskaper ingen kvinna någonsin får beläggas med, för då havererar hela mästartesen – den som säger att vi kvinnor är De Goda och samtidigt De Utsatta, och att män är talibaner som endast går att ha i möblerade rum för att de i vissa fall lärt sig kontrollera sina grottmansinstinkter.

En gång i ett kommentarsfält blev en kvinna så arg på mig att hon frågade: ”Vem vill du behaga?”

Jag är feminist. Jag anser att vi är stort skyldiga alla de starka och modiga kvinnor som banat väg för den frihet vi har idag. Jag sätter ner en ilsken fot när jag möter alla de fördomar gamla ingrodda tankesätt för med sig, och som sätter hinder för oss kvinnor. Men jag är samtidigt högst medveten om att vi själva i minst lika hög grad som män bidrar till kvinnoföraktet. Vi är inte generellt offer, utan medansvariga – till såväl problem som lösning.

Att kvinnor misshandlas, våldtas, låses in och kontrolleras över hela världen är helt obestridligt.

Det kommer det att fortsätta vara även om vi tar kvinnors våld mot män på allvar. Frågorna klarar att samexistera, utan att förringa varandra.

Men män som inte själva blir slagna driver inte denna fråga.

Män som blir slagna orkar inte, vill inte, vågar inte.

Kvinnor, som anser sig stå för empati och medmänsklighet, blir rasande och skuldbelägger den som ens nämner fenomenet.

Vem finns kvar?

Vem bryr sig?