SLs halva återköp

SLInför skolstart skickar jag min femtonåring till stationen med SL-kortet för att köpa ett ”terminskort”, så att hon skulle kunna åka buss till och från skolan. Jag skulle ha läst på. Det finns en ”skolbiljett” och en ”fritidsbiljett”, men ingen ”terminsbiljett”. Den senare gäller sent på vardagskvällar när femtonåringar normalt sover och på helger, och dottern åker rätt sällan då.

Biljettförsäljaren frågade aldrig vilken hon ville ha, utan sålde en fritidsbiljett till henne. Några dagar senare gick jag in på ”Mitt SL” och upptäckte felet. Jag ringde direkt. Jag fick då ett helt felaktigt svar. ”Jag kan inte göra något härifrån, men det är bara att du går ner till stationen, så fixar de det – det måste vara där du köpt den dock”. Jag frågade hur det skulle gå med de resor hon åkt och fått betala för (via reskassan) och han svarade att det var inga problem. Vi skulle till och med få tillbaka de pengarna. Han sa inget om att det var bråttom. Jag tror till och med att jag frågade.

Så vi var bortresta och några dagar senare gick min man ner för att fixa skiftet. Då visade det sig att SL vägrar återköpa biljetten utan att dra en straffavgift som motsvarar nästan halva utgiften. Ville vi ha mer pengar skulle vi behöva åka till något kontor någonstans, flera mil bort.

Jag blev då rätt irriterad och drog igång en chat med SL, för jag hade ingen lust att ringa en gång till när det blivit så dumt. Så jag har en positiv sak att säga i frågan: Heder åt SL som sitter och chattar med [sura] kunder på Facebook halva nätterna och tidigt på mornarna. Det är god service.

Och jag förstår att det kan bli fel. Men då måste det finnas en vilja att rätta till. Och det gör det absolut inte hos SL. ”Det är kundens uppgift att kontrollera biljetten.” Jag gjorde det några dagar senare. Men då var det redan kört. Det borde de upplysa om.

För SLs rutin är att man först måste återköpa biljetten för halva priset, sedan kan man äska mellanskillnaden, och kanske, kanske inte får man den. De kommer att göra en ”utredning”.

Jag sa att jag vill veta i förväg. ”Om ni inte tänker ge mig hela beloppet tillbaka behåller jag hellre fritidskortet”, förklarade jag. ”Hon åker ju trots allt ibland på kvällar och helger.”

Men det beskedet ger inte SL. Alls. Man måste alltså köpa grisen i säcken och ta förlusten innan man får veta huruvida de står för den eller ej. Jag säger att det kan inte vara lagenligt att agera så mot en kund, och begär att få prata med ansvarig, jurist eller motsvarande. Men si det går inte. Deras rutiner är att låsa in kunden i kundtjänsten, men jag kan lämna mitt telefonnummer, så kanske någon ringer upp. Jag gör det, samt tider när jag är tillgänglig. Två dagar senare frågar jag varför ingen hört av sig, och då får jag veta att de inte ens försökt få tag på någon chef. Jag hade nämligen skrivit ”om ni vill ringa upp mig [istället för att ge mig ett telefonnummer] nås jag på…”, och ordet ”om” betydde att de kunde strunta i det.

Så jag har råd med några hundralappar, men det har långt ifrån alla föräldrar. Och det är inte egentligen pengarna som är poängen. Jag menar att rutinen inte är rimlig. Om SL gör fel (vilket jag förstås inte kan bevisa, men det är ju inte särskilt sannolikt at jag medvetet skickar dottern att köpa en fritidsbiljett när hon inte har en skolbiljett) måste det gå att få besked om huruvida de accepterar detta fel eller inte. Jag ska inte behöva chansa.

Så jag bad att få reda på vart man överklagar. En sorts besvärsenhet eller motsvarande på Landstinget borde ju finnas. Jag frågade flera gånger. Det finns ingen. Man kan inte prata med någon. Man kan inte överklaga.

Man är maktlös.

Enligt deras webbsida ska det gå att prata med en Resenärsombudsman, men enligt kundtjänst får jag inte det utan att först ha fått ett negativt besked.

Jag anser att SLs rutiner bryter mot svensk lag. Men det finns absolut ingen där som jag kan framföra detta till.

Uppdatering: Jag har nu fått besked av SL. Det visade sig att de ljög även om detta. Jag får inte tillbaka några pengar för tiden fram tills jag öppnade chatten. Inte heller får jag prata med någon ”resenärsombudsman”.

Så jag har anmält till Allmänna reklamationsnämnden.

 

Vi vann mot Be2!

be2-kreditkortMinns ni Intrum, Lisa och Be2?

Idag kom beslutet från Allmänna Reklamationsnämnden.

De är återbetalningsskyldiga pga sin bristfälliga information.

Nu blir det intressant att se om de verkligen följer rekommendationen. Det är i sig långt ifrån säkert.

Men för närvarande känns det som en seger i alla fall.

 

Klarna, Intrum och de sköraste

Så jag läser den här artikeln, och jag känner att det riktigt fula ligger i den detalj som nämndes i en tidigare artikel: ”Vi tar alltid bort avgiften om någon ringer”.

Jag brukar bråka med företag som skickar fakturor på felaktig grund.

Jag bråkar inte bara för egen del, utan också för mina vuxna barn, för mina vänner och bekanta och för mina barns vänner och bekanta.

Och jag känner igen det där.

Ringer man och formulerar sig på en inte för tillkrånglad men ändå helt korrekt kanslisvenska så hjälper de så snabbt till.

Om man drar ut linjerna och reflekterar lite över dessa företags affärsidé, så som den presenteras, verkar den vara att tjäna pengar på dem som INTE hör av sig.

De icke verbala. De som inte kan prata för sig, eller som känner någon som kan det. De som inte förstår att de har rättigheter. De som befinner sig i någon sorts kris, där de kanske inte orkar med att ta tag i saker.

De unga.

De utbrända.

De i en livskris.

De deprimerade.

De icke svensk-talande.

De med låg utbildning.

De utan nätverk.

Med andra ord: de sköraste.

Jag har naturligtvis ingen synpunkt på att alla ska betala sina räkningar och göra rätt för sig.

Men jag har en synpunkt på att den som kanske har rätt, men inte klarar av att hävda den, blir drabbad när den här sortens företag sätter i system att snabbt sålla bort de icke-verbala från de jobbiga, som kan uttrycka sig och stå på sig.

Jagsyns – varning!

Ensidig marginal

Ensidig marginal

Jag vill starkt varna för tryckeriet Jagsyns. På grund av tidsbrist vände jag mig till dem för att trycka vinterkatalogen – det var bråttom att få fram dem. Jag brukar annars bara vända mig till sådana jag känner till.

Foldrarna blev skeva. En del av framsidan hamnade på baksidan, och även insidan var fel. De har helt enkelt skurit fel. Fem millimenter på ena sidan, en på andra. Det gör att det finns en bred marginal på vänstersidan, och ingen på högersidan.

Jag försökte reklamera den, och har nu, efter närmare tio otrevliga och nedsättande email, givit upp.

Utgångspunkten är att jag har gjort fel. Fast trots väldigt många ord och mail fram och tillbaka har jag inte fått reda på hur jag gjort fel. Jag skickade filer, de klagade på dem, och jag ändrade enligt deras anvisningar och skickade om – ett par gånger, och de godkände de sista. Jag ringde särskilt och frågade, och de svarade att allt var i sin ordning.

Och filerna var symmetriska med tre mm bleed och en tydlig mitt, som sedan hamnade helt snett i falsningen.

Nästa utgångspunkt från deras sida är att det är OK att det är fel. För så säger direktivet. Två millimeter ”får” det vara fel. Men den ser verkligen hemmagjord ut. Jag kan inte acceptera att detta ska vara tillåtet.

Nej. Jag kommer inte att ge mig. Det är en principsak – man ska inte nöja sig med så dålig kvalitet.

Så jag suckar och kavlar upp ärmarna, och hoppas i alla fall att denna varning gör att färre blir drabbade.

Lisa, Intrum och Be2.com

Jag skrev om min väninna ”Lisa”, som först blev lurad på flera tusen kronor av bluff-datingföretaget be2.com, och sedan dessutom blir dubbelt drabbad när de tar hjälp av Intrum Justitia att försöka kräva henne på ännu mer. Jag skrev att Intrum försökte neka mig rätt att bestrida när jag pratade med dem i telefon, och att jag överväger polisanmälan.

Jag har haft fullt upp med manus som skulle in hela veckan, men har nu pratat med Allmänna Reklamationsnämnden. Jag kommer att anmäla be2.com dit – och det är inget ovant för dem, för de finns redan på Råd och Röns listor med 26 anmälningar senaste åren.

Jag frågade ARN vad som händer om jag polisanmäler be2.com och Intrum Justitia  för bedrägeri. Stoppas ärendet där då?

De hade lite problem att fiska fram svaret, men den områdesansvariga juristen och jag ska prata på måndag.

be2-kreditkortDet ”kontrakt” som hittills kostat Lisa närmare tretusen kronor, och som Be2 och Intrum Justitia hävdar måste kosta henne ännu mer, ser ni till vänster.

Ni kanske tycker att det står att produkten kostar 150 kronor, men det är helt fel. I själva verket förbinder hon sig genom att peta in sitt kreditkort att i all framtid betala 1400 kr per halvår, och vill hon sluta det måste hon skicka ett brev till Luxemburg.

Är det otydligt?

Inte för företagen ifråga.

Men det kanske finns mer information, tänker du.

Ja det gör det förstås, men den kommer du inte längre åt.

När du en gång klickat på den gröna länk som finns med i mitt tidigare blogginlägg finns det inget alls sätt att komma tillbaka dit.

Varje gång du loggar in, vad du än försöker göra kommer du bara till bilden med betalkortsinmatningen.

Det gäller att ha fotografiskt minne för de finstilta villkor där det stod att det kunde finnas fler regler någon annanstans, för den texten ser du aldrig mer.

Intrum Justitia ger legitimitet åt utländska bluff-företag

Du ser texten ”REGISTRERA DIG GRATIS!”, och fyller i användarnamn. Sedan klickar du på ”fortsätt”, och fyller i en profil. Då ingick du ett avtal, som senare kostar dig 1 400 kr.

Screen Shot 2013-08-15 at 08.49.24Under ”Fortsätt” finns nämligen en länk med små bokstäver som heter ”allmänna affärsvillkor”. I den länken finns en text. I den texten, som inklistrad i Word blir 21 sidor lång och som är skriven på brutal kanslisvenska, tas alla möjliga irrelevanta frågor upp. Men om du ändå läser till sidan 16 och 17 står meningen ”Uppsägning av de avgiftsbelagda tjänsterna (sk. ”Premium medlemskap”) ska ske senast 14 kalenderdagar före utgången av varje avtalsperiod – såvida inte annan tidsperiod än angivna tidsfristen avtalats (se även under avsnitt 2 ”Förlängning av avtal”).”

Något belopp står inte där, i de ”allmänna affärsvillkoren”.

Vad betyder då denna text? Jo, enligt det Luxemburgska dating-förtaget be2.se betyder det att när du under texten ”Registrera dig gratis” klickar på knappen ”fortsätt” har du medelst detta klick förbundit dig att självmant och utan anmodan innan en given tidpunkt skicka ett frankerat brev till Luxemburg, där du skriftligen säger upp ett eventuellt framtida premiumavtal. Har datumet passerats är det kört. Då är det bara att hosta upp pengarna.

Detta hände min väninna Lisa. Hon är en nyskild tvåbarnsmamma, som jobbar deltid och försöker få tillvaron med nyinköpt lägenhet och vardag att gå ihop. Hon surfade runt på olika dating-siter, fyllde i profiler, köpte produkten med en så kallad ”engångsavgift” på 1347 kronor, men tyckte inte just be2 var något att ha efter att ha testat i några dagar, glömde sin registrering och seglade vidare i livet. Hon hade inte uppfattat att hon köpt ett abonnemang. Ordet abonnemang står inte heller. Istället står det finstilt under att de för att hon ska slippa avbrott tänker förnya tjänsten automatiskt, men inte att hon är tvingad att gå med på detta. Det står också något om ”uppsägningsperiod” som ”kan variera”, och att hon kan läsa mer under ”inställningar”. Lisa förutsätter att hon kommer att få en fråga när det blir dags, och glömmer alltihop.

Någonstans under hennes junisemester får de tag på henne, personalen på be2, och förklarar via email att hon ska betala dessa ytterligare 1347 kronor, annars blir det ”inkasso”. Kraven kommer på email. De säger ”betala bara, så ska vi hjälpa dig!” De säger ”du måste verkligen betala, för annars går vi vidare, du har ingått avtal, du har ingen rätt, du måste, annars Kronofogden ….”.

Engångsavgiften var ingen engångsavgift, och datumet för uppsägning innan förnyelse var passerat. De hade försökt dra mer pengar, och inte lyckats, och nu krävde de henne på de kommande sex månaderna.

Screen Shot 2013-08-15 at 12.59.46

Min väninna, liksom många andra, trodde uppriktigt att om man inte betalar en ens en orimlig räkning kan man bli ”prickad” och aldrig mer få ett lån. Hon berättar detta för mig när vi i början av juli fikar i min trädgård, och säger ”du förstår, jag får flytta! Jag och barnen har ingenstans att bo.” Så hon har betalat dessa pengar. Det är förstås pengar som skulle gått till annat. Det är förstås pengar som gör ett så stort hål i hennes månadsbudget att hon blir knäckt, sömnlös och orolig. Det är en förlust som verkligen sårar och skadar. De pengarna hade räckt till nya cyklar till barnen. Och hon har slängt bort dem för att hon inte förstått att någonstans finstilt fanns ett datum som skulle passeras i det tysta under våren.

”De skickade ingen räkning”, förklarade hon. ”De sa att jag skulle gå in på hemsidan och hitta hur jag skulle betala. Och sen gick det inte att betala. Jag höll på med det där hur många timmar som helst. Till slut fick jag gå till banken och betala. För de sa att de inte kunde skicka någon räkning.”

I ett tiotal email fram och tillbaka vädjar hon med ord som ”snälla …” att de ska acceptera att hon inte vill fortsätta sitt abonnemang, och de är så förstående. De ska så gärna hjälpa till. Bara hon betalar. Sedan får hon gå ur.

Det ironiska är att hennes abonnemang är avstängt. De har inte ens tillhandahållit den tjänst de kräver henne på betalning för.

Det kokar i mig.

”Det där är ren båg”, säger jag. ”Du har all rätt att bestrida.”

Jag förklarar svensk avtalsrätt. Att du inte har ingått ett avtal för att någon gömmer en text långt ner i en länk, utan det ska vara tydligt vad som gäller vid köpet. Att krav måste vara rimliga, beloppsmässigt och i övrigt, och att den som framställer ett anbud har en skyldighet att informera om avtalet på ett sådant sätt att det inte finns tveksamheter.

Man kan alltid bestrida, och då måste de bevisa skulden i domstol. De kan visserligen  påstå att texten ”förlängs automatiskt” betyder att de har rätt att fortsätta dra pengar, men hela den sida där hon fyllde i sin kreditkortsinformation är så flummigt formulerad och mångtydig att det finns många giltiga grunder för bestridan.

”Man bestrider orimliga och olagliga krav”, säger jag till henne. ”Man bestrider och skriver de fler brev bestrider man igen! Det värsta som kan hända är att de stämmer dig i domstol, och då hjälper jag dig. Skulle de helt mot alla odds vinna får du ytterligare en chans att betala. Det är först om du inte betalar då som du får en betalningsanmärkning. Du är helt säker idag.”

Jag berättar också att hennes bästa vän i sådana här lägen är Kronofogdemyndigheten. De befolkas generellt av trevliga människor som absolut inte vill att privatpersoner som försöker göra rätt för sig ska råka illa ut. Det är få som vet det, men man kan ringa och få stöd och hjälp även innan man hamnat där.

Men nu har hon betalat. Så jag säger att vi kan gå till Tingsrätten, men det blir svårt, eftersom be2 inte ens har en brevlåda i Sverige. ”Låt oss prata senare”, säger jag, och juli blir augusti, och vi åker på vinprovarsemester. Lisa åker på två veckors tjänsteresa med barngruppen hon jobbar med. Vi kommer hem.

Plötsligt ringer hon.

Hon har också kommit hem och hittat ett brev från Intrum Justitia. De hävdar att hon har en skuld till be2 på över femtonhundra kronor, och hotar med Kronofogden. Lisa är nu helt knäckt och nästan gråter i telefonen. Hon har ju betalat. Och nu har beloppet tydligen växt med ett par hundra kronor.

”Jag måste ha betalat för lite”, säger hon och darrar på rösten.

”Du skulle inte ha betalat alls!”

”Men de säger ju … det står ju här! Det står att jag måste betala igen! Det står om Kronofogden! Helena jag får flytta om jag blir prickad! Jag är jätterädd!”

”Nu lyssnar du på mig. Du betalar INTE ETT ÖRE till! Hör du det?!”

Jag förstår Lisa. Vi som vill göra rätt för oss är livrädda för de konsekvenser en betalningsanmärkning kan få. Jag hade själv inte koll på den här typen av regler tills jag råkade ut för en hyresvärd som skickade kravbrev till oss för den oss föregående hyresgästens illgärningar, och jag tvingades ta reda på vad som gäller. Jag var precis lika orolig.

Jag sa till henne att ringa Intrum. ”Det är ett stort företag”, sa jag. ”Det går att prata med dem. De vet vad som gäller.”

Där hade jag fullständigt fel. Hon ringde dem, och det fick konstiga svar, så jag ringde istället.

Jag började med att säga att kravet är olagligt, och att jag precis åtagit mig att vara hennes ombud i ärendet, och att jag avsåg inkomma med en skriftlig bestridan, men att jag behövde mer tid, eftersom jag har mycket att göra den kommande veckan, och Lisa precis sett deras krav, nyss hemkommen som hon var. Sedan ville jag ha en kontakt på en ansvarig hos Intrum, eftersom jag starkt ifrågasatte deras samarbete med ett företag som har bedrägeri som affärsidé.

Först fick jag ingetdera. Istället plockade hon upp be2:s formulering med de 14 dagarna – ni minns, sidan sexton av tjugoen sidor i texten i länken – och förklarade att har man klickat så har man. Bara så. Ett klick, någon helt annanstans, sedan är det kört.

Jag försökte först berätta att svensk avtalsrätt inte fungerar så. Att det inte var tydligt att det var ett abonnemang hon tecknade sig för. Att beloppet är orimligt högt och villkoren om oanmodad uppsägning är orimliga. Jag förklarade att det avsåg jag framföra i ett formellt och skriftligt bestridande, men trots alla mina ord deklarerade hon bestämt och i alltmer otrevlig ton att Lisa saknar rätt att bestrida, eftersom de skäl jag angivit inte är giltiga, och därför tänkte hon inte godkänna min begäran om mer tid. Det enda jag kunde göra var att skicka in papper på att Lisa betalt en del av beloppet, men hon var fortfarande skyldig mellanskillnaden.

Inte heller får jag prata med någon ansvarig, trots att jag ber flera gånger.  ”Vill du ha hjälp eller?!” snäser hon när jag insisterar.

Ja, hon ändrade sig till slut, när jag sa att hon inte hade rätt att neka Lisa hennes lagliga rätt att bestrida, och att det var meningslöst att vi fortsatte tjafsa på telefon. Men hade jag inte vetat vad jag skulle säga, och därmed kunnat sätta ner foten och stå på mig, hade det inte gått.

Vad gäller de ansvariga personerna och bestridandet ska det skickas till import@se.intrum.com, förklarade hon. Människorna bakom aliaset ”import” ska nämligen ha allt sånt. Och dem ska också kunna gå att prata med. Påstod hon. Jag har inte fått svar än, trots ett långt email där jag bad om konfirmation på mitt anstånd och en kommentar, så jag vet inte.

Det är illa att det finns blufföretag som livnär sig på att försöka lura av enskilda människor deras pengar. Men när etablerade svenska företag, som normalt företräder storföretag och förmodligen även myndigheter spelar med i deras bluff, och instruerar sin personal att ljuga utsatta och lurade medmänniskor rakt upp i ansiktet är det en helt ny situation.

Jag tänker polisanmäla be2 för bedrägeri enligt Brottsbalken 9 kap § 1 samt § 5. Om det har jag dock inte mycket hopp – jag är ingen expert på europeisk lag, men jag tror det blir svårt att nå dem härifrån.

Men jag avser även polisanmäla Intrum Justitia för bedrägeri enligt brottsbalken 9 kap § 1. De tar bluff-företagen till en helt ny nivå genom att ge legitimitet åt deras olagliga krav, och medvetet ljuga redan lurade människor att de inte har rätt att bestrida bluffkraven. Det är min slutsats att deras vilseledande om Lisas rätt att bestrida kraven är medveten.

Jag kommer att berätta hur det går.

Läs mer om be2.se hos Råd och rön: http://www.radron.se/Artiklar/Rekordmanga-klagar-pa-dejtingsajter/

Eller googla på be2 och scam.

Sprid gärna denna information till dina vänner:

  • håll er borta från be2.se! Rör dem inte med tång!
  • du har ALLTID rätt bestrida, om du anser att en räkning är ogiltig. Vet du inte hur man formulerar en bestridan, så ta hjälp!

Skicka dessutom gärna ett email till import@se.intrum.com och berätta vad du tycker om deras samarbete med be2.se.