Publika domar och dubbelmoral

VåldHäradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.

I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.

Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.

Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.

Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.

”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.

Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.

Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.

Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.

Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.

För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:

”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”

Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.

Okänd dom integritetshot

PortDet är en sorts dubbelmoral att använda det man inte tycker borde få finnas. Och jag är skyldig.

Jag tycker det är fel att birthday.se lägger ut födelseuppgifter för alla svenskar. Men jag använder siten rätt ofta. Den är mycket lättare att manövrera i än eniro.se.

Jag tycker också det är helt fel att lexbase.se lägger ut dömda på nätet, men jag satt ändå nyss och petade in uppgifter på mer eller mindre måfå, för att se hur den fungerade.

Och då slog det mig. Det värsta är inte det som är gratis, utan det som kostar.

Priset är nämligen 59 kr för att kunna läsa domslutet. Det kostar alltså pengar att ta reda på om grannen eller kollegan som dyker upp som dömd har kört för fort eller begått ett grövre brott, medan det är gratis att se vem som är dömd utan att veta för vad.

På något sätt hade det varit snällare mot alla dem som begått ett mindre brott om det stått i klartext, gratis, även vad de gjort. 

Så blir bristen på information ironiskt nog ett integritetshot.

Stå även upp för Assanges potentiella våldtäktsoffer

assange-poster2Jag har en ganska bred samling vänner från olika delar av livet. Många har ett starkt samhällsengagemang.

Bland dem märker jag två återkommande trådar som lever parallella liv, trots att de egentligen i botten handlar om samma sak.

Den ena är den samtyckesdebatt som nu pågår, och som med rätta engagerar många.

Den andra är temat ”släpp Julian Assange fri”, som sipprat sedan han lämnade Sverige 2010.

Den våldtäkt Assange främst är häktad i sin frånvaro för handlar om att han, efter att ha fått ett tydligt nej till sex utan kondom, ändå hoppat på kvinnan ifråga medan hon sov. Om detta går att bevisa är det våldtäkt, och så inte bara i Sverige, vilket många felaktigt tror, utan i större delen av västvärlden. Ett nej upphör inte att vara ett nej för att man sover. 

För att förekomma vilda protester: Nej, det är inte bevisat. Det är det vi har rättegångar till. Detta inlägg handlar inte om att han är skyldig till brottet, utan om att det brott han är misstänkt för är allvarligt.

Att världen inklusive Sverige är full av foliehattsbeklädda integritetsentusiaster med teorier om att kvinnorna är CIA-agenter och att Sverige styrs av Manshatande Feminister är en sak, men nu har de fått sällskap av medelålders manliga jurister som tycker ”det är dags att lägga ner” och att ”det har gått prestige i fallet”, och som med pragmatism som ursäkt gör gällande att detta med en våldtäkt egentligen inte är en sån väldigt big deal, och att det är dags att sluta tjafsa. 

Svenskan håller till och med en tyck-till-session om fallet. Så egentligen kan man ju fråga sig vad vi behöver lagstiftning till när vi kan ha direktverkande domslut via media. Och domen var rätt tydlig. Det spelar ingen roll hur många gånger man sagt nej. Har man somnat får man skylla sig själv, anser merparten den representativa grupp votörer som också kan kallas ”de svensktalande läsare av Svenskan som anser en länk om Assange vara tillräckligt intressant för att klicka på”. 

Det behövs en motkraft till dem som nu ropar efter nedläggning av fallet, och den behöver vara minst lika tydlig och klar som den röst som vill ha en samtyckeslag. 

Sveriges rättssystem får aldrig ge sig i denna fråga.

Kvinnorna har rätt till en rättegång.

Nödvändigt med kön?

BenDet finns ett antal principer för personlig integritet, eller Privacy. En sådan är att vid all datainsamling ska ”Necessity Principle” gälla. Enbart data som behövs för att fylla det syfte för vilket det samlas in ska vara tillåtet att spara, och enbart så länge som det behövs.

Folkbokföring är en speciell sorts datasparande. Tanken är att de uppgifter samhället behöver ska finnas tillgängliga för alltid. Dessa uppgifter är: namn, länk till föräldrar, adress, födelsedatum och kön.

I Tyskland införs ett nu tredje kön. Det är en eftergift åt dem som inte känner sig hemma i något fack.

I Sverige har vi sedan en tid en trend där flickor klarar sig avsevärt bättre än pojkar i grundskolor och gymnasier, och sedan söker till universitet i betydligt större utsträckning. Det håller i sig. Det är svårt att tro att det i längden kommer att funka att män har högre lön. När 90-talisterna och 00-talisterna börjat göra karriär på allvar tror jag skillnaderna kommer att suddas ut snabbt.

Frågan är vad som händer sedan.

Kommer vi att diskutera matriarkaliska maktstrukturer? Kommer män att försöka hävda sin rätt till lika lön? Eller kommer våra döttrar att vägra dela med sig av Makten?

Kanske är vi helt enkelt för besatta av kön. Det första vi måste ha reda på om en annan människa är just detta. Först när vi vilket könsorgan den andre parten har kan vi börja förhålla oss till den. Vi måste sedan hela tiden bekräfta insikten om den andra personens kön genom att kalla vederbörande för han eller hon. Det är ingens fel. Det är ett resultat av tiotusentals år där våra umgängesregler och senare lagar helt lutat sig på vår könstillhörighet.

Men om vi istället får vara individer inför samhället borde det bli självklarare att också leva vårt liv som en självständig varelse.

Nej, jag säger inte att vi ska förvandlas till det:ar. Att vi ska klä oss likadant, prata likadant och ha samma intessen. Jag säger bara att samhället inte har med hur vi ser ut nakna att göra. Det kvinnliga och manliga kan få frodas i det privata, i den utsträckning vi vill.

Visst finns det frågeställningar att lösa.

Lagstiftningen är ännu inte könsneutral. Kvinnor får barnbidrag, eftersom pappor annars av hävd anses supa upp pengarna, och kvinnor har särskild rätt till mammadagar för att läka efter förlossningen. Det finns en särskild lag om kvinnofrid.

Information om kön måste också stå i pass.

Och jag kan tänka mig att många av de länder vi adopterar ifrån kan dra öronen åt sig. De är ju redan skärrade för att vi tillåter samkönade äktenskap.

Men all förändring behöver inte ske i ett slag. Man kan utreda var problemen finns, och sedan staka ut en väg för att lösa dem.

Jag har alltså bestämt mig för att jag anser att Sverige ska börja jobba för en könsneutral folkbokföring. Kön ska man välja att uppge – det ska inte finnas med i något register utan att vi givit vårt medgivande.

Låt oss bestämma att vi vill dit, och sedan lägga upp en strategi!

Det kan få ta tid. Vi har haft könsindelad folkbokföring sedan sextonhundratalet, och könsindelning sedan alltid.

Men någonstans måste man börja, och början är en insikt i att Necessity Principle ger att mitt fosterland inte behöver veta hur min kromosomuppsättning ser ut.

Det är min ensak.

Detta är åt helvete fel!

FakeJag går inte på offerjournalistik.

Jag läser tårdrypande berättelser och tänker iskallt ”hur ser andra sidan ut då”? Och går det att hitta andra sidan kämpar jag tills jag gör det. Jag skriver sedan inlägg och kommentarer som får andra kommentatörer att skrika att jag saknar empati. Och jag sträcker på mig och känner att empatin, den sparar jag åt dem som inte skarvar. Ibland är det säkert orättvist av mig, men jag är ganska rabiat när det gäller undanhållande eller förvrängande av fakta.

Just nu läser jag Hanne Kjöllers bok En halv sanning är en hel lögn. Jag nickar och håller med och tänker äntligen! Någon som känner som jag!

Det vill alltså extremt mycket till innan jag plockar upp offerjournalistiska fall och säger: ”Detta är åt helvete!”

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt frågor runt personlig integritet. Jag har forskat, varit krav- och strategiansvarig, skrivit två romaner och en faktabok, och föreläst i akademiska fora över hela världen. Jag vet att det där med registrering är svårt. Det känns så oskyldigt, och det blir så lätt fel. Datat finns där – så varför inte spara det lite? Fånga det i flykten? Sätta ihop det på nya, spännande sätt, när man ändå kan? Det den registrerade inte vet har den inte ont av.

Jag förstår att sånt kan hända. Jag känner igen mekanismerna.

Men det finns ingen ursäkt och inget försvar för att ostraffade vuxna och barn ska registreras enbart på grund av etniskt ursprung. Det har inget med brottsbekämpning att göra, utan är ren rasism. Den sortens rasism som säger: ”du är genetiskt betingad att växa upp och bli en brottsling”.

Romregistret går att till någon del förklara med att ”det blev så”. Det går att förklara, men inte acceptera.

Men när polis efter polis fortfarande ställer sig upp och fortsätter försvara, bortförklara och vräka sig i självempati av typen ”ingen förstår oss” är gränsen nådd för vad som ens går att förklara.

Jag vet att majoriteten av alla poliser är omtänksamma människor som valt sitt yrke för att de vill väl och rätt. Såväl de som alla de romer och eventuella andra som drabbats förtjänar att inte bara registret utan hela den uppenbara rasism och brist på respekt för våra lagar som tydligen förekommer bland dem vi satt att värna om vårt rättsväsende rensas ut en gång för alla. Den måste dras fram i ljuset och synas tills den spricker.

Vi måste gemensamt säga:

Detta är åt helvete fel!

Romer, Mijailović och rätten att få vara ifred

LettresJag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.

Detta var alltså huvudargumentet: Om jag bara skriver sådant jag kan stå för kan det jag skriver aldrig missbrukas. Några gick dessutom ett steg längre och skrev att eftersom allt som skrivs på Facebook ändå kan läsas av både NSA och kommande medlemmar kan man invaggas i falsk trygghet om man skriver för begränsad publik, och att det därmed finns en fara i att inte publicera allt. Folk är så korkade att de tror att de är trygga då, och vips kommer en elak framtida gruppmedlem och lägger ut deras ogenomtänkta kommentarer på sina bloggar. Eller också gör Obama det.

Jag är fortfarande förundrad över denna tvådimensionella och parameterbefriade riskanalys.

Det riktigt bisarra är att detta forum ibland huserar ganska hetsiga debatter, där folk går till personangrepp mot varandra, och hänger ut varandras namn opåkallat även i andra inlägg än dem de skrivit i, med sammandragningar av åsikter på formen: ”Anna Andersson skrev tidigare att …”.

Det finns också medmänniskor som är av rakt motsatt uppfattning. De vill inte överhuvudtaget existera på Facebook, eftersom de värnar så om sitt privatliv.

Jag gömmer mig inte, men jag tillämpar listor på Facebook, där jag styr vem som kan läsa vad, och jag skriver bara sådant offentligt som jag verkligen känner att jag kan förknippa mitt namn med. Mina tidigare bloggar har varit pseudonymiserade.

Mitt system är inte vattentätt, men det är för mig bättre än att skriva allt offentligt eller att helt sticka huvudet i sanden.

I Ferrum skapades ett hemligt, sökbart register över allas DNA ur PKU-registret redan på 90-talet, och det höll på att gå illa när systemet missbrukades många år senare.

I Janus fjärde ansikte samlas all information vi petar in i våra telefoner i en jättedatabas, som fångas upp av terrorister – och av säkerhetspoliser.

Registret över romer – om det nu stämmer att det finns – innehåller ingen okänd information. Födelseuppgifter och föräldraskap finns även i folkbokföringen. Det är bara en liten parameter som tillförts, nämligen det romska ursprunget.

En del av problemet med hantering av personuppgifter är just att det verkar så oskyldigt. Jag sparar ju dessa uppgifter bara för mig själv. Det är bara jag och två till som ska läsa detta. Tre kanske. Eller kanske åtta. Men det är bara utifallatt. Vi vill kunna slå i det om vi måste. Men de som vi sparat uppgifter om lider ju inte. För de vet ju inte om det. Och det man inte vet …

Man sparar blodet från PKU-proverna för att det är synd att förstöra det.  Det kan ju användas till forskning. Och så kan det vara bra om något barn rapporteras saknat. Eller någon vuxen, eftersom 70-talisterna inte längre är barn. Och varför inte kolla om den där Mijailović verkligen är Anna Lindhs mördare innan vi tar in honom för förhör? Vi kan ju bara plocka fram hans papperslapp, med blodet som egentligen sparades för att ta reda på om han som nyfödd var svårt sjuk … Så vet vi. Behöver inte störa honom om vi har fel.

Under mitt förra efternamn publicerade vi år 2002, strax efter att jag skrivit Janus fjärde ansikte, postern Taking Charge of Profile Information Conveyance. Det var en kortversion av en längre publikation. Frågan om hur vi skyddar våra ganska ointressanta persondata från att sättas ihop på ett nytt sätt och sedan skada oss är fortfarande mer aktuell än någonsin.

I Cuprum, som är en uppföljare till både Ferrum och Janus fjärde ansikte, förstår vi vad som verkligen kan hända när till synes oskyldig information missbrukas. Hoten blir verklighet, för både enskilda människor och samhället. Jag inser att det aldrig fullt ut går att bottna dessa frågor, men vi får aldrig sluta prata om dem.

Var drar vi gränsen för vad som är acceptabelt?

Vilka murar är rimliga att sätta upp för att skydda oss?

Vilket syfte är tillräckligt gott för att bryta mot principer vi ställt upp tillsammans?

Hur mycket reagerar vi när de vi normalt inte bryr oss om blir kränkta?

Artikel om Ferrum i Filipstads Tidning

ftFörra veckan gjorde Lena Richardsson på Filipstads Tidning en intervju med mig, som resulterade i ett fint reportage. Lena hade läst boken noga, och hade massor av intressanta frågor. Extra kul att vara i Filipstad, där delar av Ferrum utspelar sig.

Bilderna är från Storbrohyttan utanför Filipstad.

Länk till artikeln här.

Här är din lön!

När det gäller privacy silar vi som sagt mygg.

Här är en elefant vi svalt utan att veta om det.

Peta in ditt namn, och se din inkomst (i relation till resten av befolkningen).

Jämför med:

  • Några du känner.
  • Eller inte känner.
  • Mig.
  • Kanske ditt ex.
  • Eller ditt ex’ nya.
  • Eller din dotters potentiella pojkvän.
  • Eller någon på ditt jobb som du misstänker tjänar mer än du.
  • Eller varför inte den där besserwissern du kände på gymnasiet?

Vi svenskar har alltid varit bra på öppenhet, som är ett vikigt redskap för såväl demokratiska krafter som stalkers.

Jo, infon har alltid varit tillgänglig. Jag vet. Men nu är den bokstavligt talat at our fingertips.

Vill vi ha det så här?

Behöver vi #prataomdet?

Elefanterna i informationen

Jag har lagt ett antal år på att grubbla runt personlig integritet. Det är en viktig del av mitt skrivande: alla dessa månader och år jag tillsammans med andra integritetsivrare lagt på att vrida och vända på dessa frågeställningar.

För ett tiotal år sedan var jag ”Privacy Manager” på ett större telecomföretag, och jag forskade en del och skrev om området. Jag och en juristkollega var även i Bryssel och föredrog och diskuterade införandet av The Privacy and Electronic Communications (EC Directive) Regulations 2003.

Privacy in mobile Internet var mitt specialområde, och på ett antal konferenser och i papers och i mitt fall även en faktabok diskuterade vi vad som skulle hända i framtiden med våra data. Vi satte ihop – och patenterade, standardiserade eller beskrev – spännade algoritmer för att skydda den som ville slippa bli exponerad, för i framtiden skulle det vara helt nödvändigt – det begrep vi.

Den framtiden är vi i nu.

Mycket tog den vändning vi trott. Vi har många identiteter på nätet. Vi skickar vår ”location” när det inte tillför något. Och vi finns överallt.

Ibland blir jag  tillfrågad vad jag tycker om att FRA och NSA kan få tillgång till vad vi skriver på Google plus och Facebook. Här är svaret:

Generellt är det att sila mygg att lägga ut hela sitt liv på Facebook och sedan bekymra sig om NSA. Ska man då låta bli att posta? Mja. Man ska posta medvetet. Tänka till. Tänka hela vägen. Människor skadas av slarviga uppdateringar – det är ett faktum – och där hjälper ingen krånglig algoritm i världen. Grannar, blivande arbetsgivare, hatiska ex – fundera över dem först. Som individ räcker det långt.

Men ett samhälle där så stora datamängder finns att tillgå blir också sårbart på en betydligt högre nivå. Ingen av oss kan överhuvudtaget tänka sig vart vi skulle vara om Hitler eller Stalin haft den information som finns idag.

I Ferrum går jag tio år till in i framtiden, och utvecklar de hoten. I uppföljaren, som kommer ut i höst, går jag mycket längre. Jag är orolig. Vi ska vara oroliga. Det är dags att lyfta blicken från myggen till elefanterna.

Läs mer