Tolerans är lätt. Det definieras smidigt som ”vad andra behöver visa mig”.

När andra inte respekterar mig, mina åsikter eller min livsstil är de ”intoleranta”.

Samma sak gäller när andra inte respekterar människor jag av olika skäl uppskattar.

SD består idag av ett ganska polerat skal. Man vill kraftigt begränsa flyktingmottagningen och minska biståndet. Man vill också motverka arbetskraftsinvandringen, och förutöver det finns bara lite allmänna floskler om att motverka att svenska traditioner förstörs av invandringen.

Inget av detta är rasistiskt.

Den här filmen är inspelad av en sverigedemokrat som gick i SDUs tåg i Malmö. Det händer inget. Han har bara filmat upplevelsen. Och den är på ett bisarrt sätt sevärd. Det är ur det perspektivet jag verkligen förstår hur hatet utifrån paradoxalt nog svetsar dem samman.

Och anledningen är ganska enkel: Det finns en rad olika definitioner av vad SD är. Varje anhängare applicerar sin tolkning, och blir förtvivlade eller förbannade över omvärldens brist på förståelse för deras val.

I en grupp för sverigedemokrater lägger en kvinna upp en bild på ett armband, med texten ”SD mot rasism”. Ett tio-femtontal kvinnor skriver i kommentarerna under att ”den vill jag ha!”. Ett par karlar muttrar något surt om att rasism minsann är ett tramsigt begrepp på ett ickefenomen, men ingen svarar dem.

En pappa lägger upp en bild på sina asiatiska adoptivbarn. Hjärtan och ”o så söta” under. Precis som överallt annars. Ingen skriver något rasistiskt.

I samma grupp lägger också många upp berättelser om hur deras omgivning tar avstånd från dem. De tappar vänner och släkt genom sitt val att gå ut med att de är SD. En del vågar inte säga något, berättar de. Och de förstår verkligen inte varför. De vill ju bara minska invandringen. Inget mer. Omvärldens beteende beskrivs som en brist på läsning av partiprogrammet. Vi övriga svenskar är förvridna av hat och försöker inte ens förstå. Det finns en del invandrare i grupperna, som välkomnas med ”tänk om alla var som du”.

Avståndstagandet tär på dem i början. Hatet, sabotagen mot deras möten och våldet däremot gör dem trotsigt stridslystna, och får dem att känna samhörighet. Och så småningom blir de luttrade, och även avståndstagandet blir en  trigger för deras ”vi mot dem”-känsla. Vill vi inte ha med dem att göra så fine. De behöver inte oss heller.

Vårt avståndstagande blir ett bevis på att vi inte förstår. Vi är lurade in i en falsk bild av SD av våldsvänstern, och ingen går att lita på längre. Reinfeldt och Ullenhag är lika hatade som Gudrun Schyman och tidigare Mona Sahlin.

Men i samma grupp läggs lika ofta upp inlägg där framförallt muslimer och afrikaner hånas och hatas. Tiggare kallas för ”pack”. Muslimer är alla islamister som slår sina fruar och våldtar svenska kvinnor.

”Åk till baka skaffa en större lerhydda.”, ”Skicka hem ”Tältpacket” till stampat jordgolv”, ”Djur !”, ”Jag kräks!!!”, ”Fan kasta en handgranat fast bäst är ju att skicka hem dem i de tomma bananbåtarna igen”, ”Är det inget ZOO som kan ta emot dom ??”, ”Dags att dom använder skydd eller så kan vi införa något stopp Max 2/barn per babian??”.

Och nu händer det som är typiskt för Sverigedemokraterna. Det som skiljer dessa gulliga, kakbakande kvinnor från oss övriga gulliga, surdegsbakande kvinnor: Ingen reagerar. Ingen kommenterar. Ingen tar ställning. Det är knäpptyst. Ibland finns något enstaka undantag, föralldel, som säger ifrån, men det är mycket sällsynt. Och undantagen är konsekvent äldre män – aldrig kvinnor.

Det är som en tyst överenskommelse: Ni som vill skriva rasistisk hatpropaganda får göra det så länge ni inte använder n-orden. Vi som vill att SD ska vara en plats där alla är gulliga och uppskattar de goda invandrarna och bara vill minska antalet som kommer framgent skriver våra egna inlägg.

Så skapas ett tyst kontrakt som medger samexistens. Hatarna kommenterar inte icke-hatarna och vice versa.

Kvinnorna som vill bära SD mot rasism-armband blundar helt för den öppna rasismen i inläggen över och under sina egna. Det är som om den inte fanns.

Det verkligt problematiska sker när banden mellan dem som är icke-rasister sedan gradvis brister till oss ickenationalister, och de gradvis påverkas av hatpropagandan, där alla invandrare får bidrag medan svenskar svälter, alla våldtäktsmän är muslimer och där svenskar utmålas som offer som trängs undan av en invällande flyktingström. SD blir som en sekt. Toleransen mot intoleransen ökar, därför att ingen säger emot den. Bilden av ett Sverige i fritt fall får stå oemotsagd.

Så vad är egentligen tolerans?

Ja, det är grumligt att definiera. Man behöver ställa sig utanför sig själv och reflektera en stund. Jag tror alla mår bra av det. Vad är tolerans? Vad är civilkurage? När och hur ska vi sätta ner våra fötter?

Civilkurage är motsatsen till tolerans. Civilkurage är när man är intolerant på ett bra sätt.

Det är enligt mig tolerans att respektera andras rätt att ha åsikter och att framföra dem utan vuvuzelor. Det är civilkurage att säga ifrån mot sådant som är intolerant:

• När människor hånas och hatas för sitt ursprung eller sin religion
• När människor inte får framföra sina åsikter utan att riskera våld
• När människor inte får framföra sina åsikter utan att deras möten saboteras

Det är civilkurage, eller i alla fall OK, att gå på ett SD-möte och tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Det är OK att känna att man inte vill ha någon som är nationalist i sin vänkrets. Vänner som inte ger något kan vara bättre att koppla bort. Det är också OK att behålla dem.

Det är enligt min mening rätt att inte låta våra unga ska utsättas för hatpropaganda, genom att säga nej till besök i skolorna. Det är rätt att den som hetsar mot folkgrupper tystas, lagförs och döms. Jag står bakom vår lagstiftning. Det finns gränser för yttrandefriheten. Men den gränsen går inte vid ”vi ska begränsa flyktingmottagandet”. Jag vill inte begränsa mängden flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige, men jag måste acceptera att andra vill det, och jag måste låta dem framföra sina argument.

Idag är det Sveriges nationaldag. Istället för att berätta hur den ska firas skriver många nationalister om de attacker de förväntar sig. ”Idag är dagen när flaggor kommer att brännas!” och ”Idag är dagen när vi som firar kommer att kallas för rasister!”.

Nej det är det inte!, hoppas jag.

Idag är förhoppningsvis dagen när toleransen blommar. Idag är dagen när vi som står för tolerans visar vilket Sverige vi vill ha.

Glad nationaldag!