Death Star-moskén i Ljungby

Inga moskéerJag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.

Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen. 

Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.

Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.

De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.

Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.

Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.

Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.

Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.

För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.

De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.

Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.

Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?

Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.

Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.

När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.

Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv. 

Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas. 

Anser jag.

Att få invandrare att framstå som dåliga människor

Jon StewartJag följer troget The Daily Show. Jon Stewarts värderingar ligger i princip exakt i fas med mina, och humorn är fantastisk.

När han någon gång blir allvarlig säger han saker som ”I can’t understand this urge to make poor people look bad”, om hur nyhetsmedia drar upp historia på historia där fattiga beskrivs som snyltare som äter lyxmat för sina food stamps. Ett fall där en surfare fick welfare dras upp gång på gång på gång, och sägs representera ”literally millions of Americans”.

I Sverige kan man inte generalisera så om den som inget har. Det är bra.

Däremot går det numera att säga om invandrare.

Avpixlat, tidigare Politiskt Inkorrekt, och Fria Tider har fungerat som ett sorts äckligt groträsk för åsikter som till mycket stor del handlar om hur invandrare X stal, förstörde, våldtog, uttryckte otacksamhet och på det hela taget var en dålig människa.

Och i kommentarsfälten dras linjerna ut.

Sådana är ju alla. Det vet man ju.

Alla vi som antingen i skolan eller av livet eller helt enkelt genom att vara självständiga, tänkande varelser, lärt oss att en rad undantag staplade på varandra skapar ett falskt intryck av att undantaget är regel – alla vi går inte på det här. Och jag vill gärna tro att vi är i klar majoritet.

Om vart tionde äpple i min skörd är ruttet, och jag sätter i system att plocka ut dessa tionde och visar upp dem och endast dem, kommer det att framstå som om hela skörden är förstörd. Det är så enkelt. Särskilt om jag mosar till dem lite extra för egen hand innan de demonstreras.

Men beklagansvärt många människor är inte tillräckligt tänkande för att inse detta.

Nationalisterna har lyckats skramla fram dessa enkelspåriga själar, som bara kan hålla en tanke i huvudet åt gången, ur den svenska befolkningen.

Och om jag travesterar Stewart till ”I can’t understand this urge to make immigrants look bad”, blir det egentligen enkelt. För jag kan förstå.

Det finns så många fördelar med att odla hatet mot invandrare. Man får känna så här:

  • Jag och mina gelikar är bättre än andra människor.
  • Jag och alla jag bryr mig om är offer.
  • Jag kämpar för det goda, eftersom jag och mina kompisar är de enda som förstår. De andra är förvirrade av förnekelse.
  • Det finns ett sätt att lösa alla Sveriges problem och ändå kunna sänka skatter och höja välfärden.

Så egentligen är det förståeligt.

Viljan att hata det okända och slänga ut den som inte är som jag själv är en del av mänsklighetens fundament.

Den öppna dörren, omtanken om den jag inte känner och vidsyntheten kräver mer.

Nationalism som kollektiv narcissism

BunkerI min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.

Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.

Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.

Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.

Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.

Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.

Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.

Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.

Janus fjärde ansikte i VF

Så jag hade missat recensionen av Björn Stefansson i Värmlands Folkblad strax före jul, men det var trevlig läsning.

Jag inser att delar av boken – framför allt i början – är lite svårare att ta till sig för den som saknar IT-bakgrund, men jag tröstas av att Björn liksom tidigare Bengt Eriksson på Kristianstadbladet ändå känner att de hittar rätt i terminologin.

Men ”god berättare” och säker på ”mänskliga relationer” tycker jag om. Det går igen i de flesta recensioner jag fått.

Lite synd är att bokens titel inte stod i recensionen.

Helena Trotzenfeldt har forskat och jobbat många år i it- och telekombranschen och hennes drama tar avstamp i ett it-företag i Karlstad.

Hon behärskar antagligen sitt ämne till fulländning, men som okunnig läsare blir jag bekymrad och kan inte nicka instämmande när hon inledningsvis konstaterar att ”datorn var bootad i Linux, som oftast.”

Men tack och lov överger hon inte läsaren utan håller sin terminologi i ett fast grepp. Hon är dessutom en god berättare, säkrare på att beskriva mänskliga relationer än dramatiska händelseförlopp, och finalen känns lite som en nödlösning – men där är hon ju å andra sidan i gott sällskap med betydligt namnkunnigare kriminalromanförfattare.

Korsika i siktigt väder

Håller som bäst på att planera sommarens resa. Vi ska till Korsika, för att kunna utöka Upptäcka franska vingårdar med ett kapitel om den vinregionen.

Så här ser planen ut just nu – den kan komma att ändra sig senare.

Det verkar finnas två färjor som går till Bastia. Tar gärna emot tips på vilken som är bäst.

På slutet får vi in lite Valpolicella och Amarone också. Vi har varit i Verona en gång förut, men då var barnen små, och rätt reströtta. Ska bli spännande att komma dit igen. 

Ett spännande nytt år!

RyggarDen förste januari börjar vi alla skriva på ett helt nytt blad. Det är alldeles vitt, och fyllt av möjligheter.

För mig handlar det om att ta nya och spännande steg inom de områden jag fokuserar på, nämligen författarskap, utgivning och management consulting.

Författarskap

Spänningsroman Cuprum blir färdigskriven under januari. Det är plågsamt, men meningsfullt, att dyka djupt in i den främlingsfientlighet som växer som en infektion i Sverige.

Ytterligare en faktabok, denna gång med teknisk och företagsstrategisk inriktning, påbörjas under januari, i samarbete med en synnerligen kompetent medförfattare. Jag berättar snart mer  om den.

Förläggarverksamheten

På förlaget Lindia har vi flera intressanta författare på väg in med utgivning av böcker som vi tror kommer att bidra till nya insikter och tankar hos sina läsare. Vi planerar att gradvis utöka utgivningen till ungefär 12 böcker om året, men utan att ge avkall på kvaliteten. 

Management Consulting

Som management-konsult har jag flera spännande samarbeten och uppdrag på gång, och ser fram emot att lära känna nya kollegor. Är lite hemlighetsfull just nu, men det klarnar snart.

Så önskar jag alla ett Gott Nytt 2014!

Bokbloggare mot rasism

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Wermlandiana

Recension av Ferrum i Wermlandia

Recension av Ferrum i Wermlandia

Helt oväntat damp det ner ett exemplar av Wermlandiana – medlemstidning i Föreningen Värmlandslitteratur, där jag inte är medlem. Inte än i alla fall.

I den fanns ett antal böcker med Värmlandsanknytning recenserade, så även Ferrum.

Jag gillar att bli kallad ”rask berättare”, och framför allt att spänningen hålls uppe till slutet, och att slutet var oväntat.

Det värmer extra mycket, ända ut i tårna, att mina böcker räknas som Värmlandslitteratur, trots att jag är utflyttad.