De som går att rädda

Ljusbrun”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska. 

Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv. 

Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge. 

Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.

Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.

Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.

Men så kom Internet.

Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.

Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.

  • Det är de verkligt mörkbruna rasisterna, som menar att färgade är på väg att utrota alla vita genom att komma hit och blanda sig med oss. ”Genocide”, dvs folkmord, är ordet som används.
  • Det är en sidogrupp av ovanstående med de som hatar muslimer bortom allt annat, och som är övertygade om att de kommit hit för jihad, och för att tvinga alla svenska kvinnor bära slöja. Ungefär som morerna gjorde i Spanien.
  • Sedan finns de normalbruna, som inte nödvändigtvis är rasister och definitivt inte nazister, men som tycker att alla flyktingar urholkar den svenska ekonomin, och att det daltas för mycket med människor från andra kulturer. De ska vara som vi, eller flytta härifrån.
  • Och så finns de ljusbruna som tycker att ”det ligger något i det där”, och som är i början av sin åsiktsförflyttning. De känner invandrare. De är inte rasister. De kan fortfarande räddas med fakta. Det värsta man kan göra mot dem är att sätta nedsättande stämplar på deras åsikter. När vi hånar dem föser vi bort dem.

Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.

”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.

Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.

All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.

Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.

Release-mingel för Upptäcka franska vingårdar & Janus fjärde ansikte

MercierUpptäcka franska vingårdar är en reseguide full av tips och också en coffee table-bok med vackra bilder.

Janus fjärde ansikte är en spänningsroman, med både integritetshot och relationsdrama – historien kretsar kring vår rätt att få vara ifred.

Varmt välkommen på release-mingel lördagen den 7 december klockan 16-18, på Medis kök och bar.

Anmälan:

250 kr insättes på 113-2364. Då ingår bubbel, tilltugg, och en av varje bok. Glöm inte skriva namn och ”release”!

Tredjeplats till Janus fjärde ansikte

Janus fjärde ansikteBengt Eriksson på Kristianstadbladet kultur läste 34 egenutgivda böcker, och Janus fjärde ansikte kom på tredje plats.

”3. Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.”

Kristallnatten idag

DavidsstjärnaUr ett forum, som har tretusen medlemmar. Ingen av dessa säger emot.

Inlägget är inte alls unikt. Det är bara ett i mängden.

Och plötsligt känns kristallnatten inte så långt borta, även om det är andra än judarna som står i fokus nu. Det enda som saknas är en ledare.

Vi måste få plats i våra liv att stå emot. Hela tiden.

”fyfan jag önskade jag fick tag på dom här äckliga svinen så ska jag visa dom hur man flår äckliga svartskallar gudar vad jag vill skada dom finns inte ut tryck om ur mycket jag avskyr dom här jävla invandrarna..fick jag bestämma så skulle jag samla ihop varenda jävel lasta dom på en stor jävla båt o sänka dom i atlanten..”

Välsignade barn vs. kycklingar

Sollentuna KyrkaI socknarna på landet fanns bara en lokal som rymde alla, och det var kyrkan. Den användes därför inte enbart till predikan, utan även som möteslokal och för andra, större händelser, såsom skolavslutningar. Men Sverige sekulariserades gradvis, och i takt med att nya möteslokaler byggdes, folk flyttade till städerna, och religionen fick allt mindre betydelse förlades också skolavslutningarna till andra platser. Mina avslutningar på 70-talet ägde rum på skolan. Aldrig i någon kyrka.

Vi har sedan länge gemensamt beslutat att skolan ska vara ickekonfessionell. Därför väljer de flesta rektorer idag att antingen ha skolavslutningar på skolan, eller också ha dem i kyrkan, men utan välsignelse av någon präst. För mig spelar det ingen större roll, men jag känner ateistiska föräldrar som absolut inte vill att barnen blir välsignade, och det är en ståndpunkt jag verkligen respekterar.

Men för nationalister är skolavslutningar utanför kyrkan ett bevis på att muslimer kommer hit, kräver att vi ska ändra våra traditioner, och att vi svenskar viker oss. Det fanns knappt en muslim i Karlstad eller övriga Sverige på 70-talet, och de muslimer som bor här idag är sällan tillräckligt röststarka för att författa skrivelser till rektorer och ordna upprop på skolor, men det spelar ingen roll. Det är deras fel i alla fall.

Ett helt annat upprop i dagarna handlar om de sydsvenska skolor som serverat halalslaktad kyckling som skolmat. Halalslakt av kyckling är enligt uppgift identisk med standardslakt, med den skillnaden att kycklingen är vänd mot Mecka, och en välsignelse läses upp när den slaktas.

Jag är medveten om att halalslakt i sin rena form är bestialisk. Jag är vegetarian sedan över 20 år enbart på grund av att jag inte vill att djur ska dö för att jag ska äta, och jag vill verkligen inte se sådant i Sverige. Men för kycklingar är bönen den enda skillnaden. Nötdjurs slaktmetod är annorlunda, men de bedövas helt i Sverige och Danmark, och enbart sådant kött har använts i Sverige. Enligt lantbruksverket är metoden tillräckligt smärtfri. Huruvida detta stämmer kan jag inte vara helt säker på, men det kan inte de arga föräldrarna heller.

Det skrivs protestlistor, görs anmälan till skolverket, diskrimineringsombudsmannen och jordbruksverket, och föräldrar skickar nu med brev till skolan där det står att barnen inte ska äta halalslaktat kött, utan hellre vegetariskt.

Det riktigt ironiska är det är samma föräldrar som kräver konfessionella skolavslutningar i kyrkan och ickekonfessionella skolmåltider.

Ergo:

  • De som vill ha ickekonfessionella skolavslutningar har inte rätt att kräva att deras barn inte ska bli välsignade
  • De som vill ha ickekonfessionell skolmat har rätt att kräva att kycklingen inte ska bli välsignad

Ur detta följer att det är OK att välsigna barn, men det är inte OK att barn äter kycklingar som är välsignade.

Det hade varit komiskt, men skrattet fastnar i halsen.

För det finns inte en enda facebookgrupp, inte en enda namninsamling, inte en enda uppvaktad lokalpolitiker, där muslimer kräver att hela skolor ska avstå från griskött eller skolavslutningar i kyrkan. Det finns bara ensamma föräldrar med åsikter om sina egna barns skolgång. Ingen muslim i Sverige har någonsin begärt att svenska barn ska sluta äta griskött eller avstå från att sjunga nationalsånger eller psalmer eller från kyrkobesök.

Vad som däremot finns är svenska föräldrar – många, förenade föräldrar – som av allt att döma hetsar sina barn mot sina klasskamrater.

Som säger:

”Det är Fatimas föräldrars fel att du inte får ha skolavslutning i kyrkan. Hade inte de kommit hit till Sverige och krävt hade du fått ha det.”

”Det är Achmeds fel att du måste äta vegetarisk mat. Hade inte han krävt halalslaktad kyckling hade du fått riktig kyckling istället. Nu får du inte det – tänk på det när han sitter och tuggar på sin lunch och du käkar din äckliga kikärtsbiff.”

”Det är deras fel. Muslimernas. De kommer hit och tar över vårt land med sina krav.”

Hur mår Fatima och Muhammed i Svedala? Hur mår alla andra muslimska barn som får bära skulden för att våra stackars svenska barn tvingas äta grönt och går miste om kyrkbänkarnas magiska julefrid? Som anklagas för att komma hit och kräva. När de egentligen borde vara tacksamma över att få vara födda i ett land som inte var deras föräldrars hemland. Över att få stanna här istället för att bli ”hemskickade”.

Så i alla hatiska upprop: Vem tar hand om dem?

Vem bär ansvaret när de går hem med en klump i magen?

Striden för Sverige

KanonJag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.

Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.

Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.

Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.

Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.

Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.

Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.

Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.

Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.

Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.

Jag är rädd.

Därför kan vi fortsätta blunda

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Upptäcka franska vingårdar

Upptäcka franska vingårdarUpptäcka franska vingårdar, reseguiden för alla som vill åka på vingårdsäventyr i Frankrike, levererades äntligen från tryckeriet igår.

Det har varit en lång resa, bokstavligt och bildligt, med många turer mellan korrläsare, sättare och författare.

Men nu är den här, och den blev ännu bättre än vi hoppats! 144 sidor, tryckt på fotopapper och noggrant inbunden. Vi ville att den ska vara både användbar och vacker, och jag tycker vi lyckats.

Den kostar 150 kr inkl frakt att beställa direkt från tryckeriet. Skicka ett email till books [at] upptackavingardar.com, så kommer boken med en räkning.

Värmländsk bokmässa och Bergvik

Med böckerna på Värmländsk bokmässa. Jag är egentligen ännu gladare än jag ser ut.

Med böckerna på Värmländsk bokmässa.

Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.

Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”

Ibland: ”Förresten jag tar två!”

Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.

Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!