Cognac

Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.

Bordeaux: Pauillac och Médoc

PontetTuristbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

GalliusPå väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.

Soulac

Bordeaux

La RoseHotell är bekvämt, men pensionat är charmigare. Oss fattas intet här i Pauillac – varken hundar, katter, prunkande blommor, trädgårds-tomtar, -dvärgar, -lejon, -damm eller pratglatt och trevligt sällskap från hela världen. Lejonen må vara i sten, men värdparets generösa och positiva läggning är gedigen och raktigenom äkta.

I Bordeaux finns ju traditionellt inte vingårdar, utan pretentiösa chateaux:er. Vägen dit börjar på turistcentrat i Pauillac. Det har inte ändrat sig mycket sedan vi kom dit för åtta år sedan, bortsett från att vår hjälp pratade danska med oss.

Hon bokade visningar på två slott – det ena var idag.

Men på jakt efter ett apotek – Micke har skadat knät – ramlade vi dock in i en caveau vid namn La Rose Pauillac som vi bara råkade köra förbi. Det var ett av Pauillacs mycket få – enligt biträdet – kooperativ. Ett tiotal småbönder har gått ihop, och en del av odlingarna ligger till och med i deras trädgårdar.

Hon menade att de gör kvalitetsviner, men har lite svårt att nå ut för att de inte är kända. Vi provade två av deras röda – och hon hade rätt. För att vara Bordeaux – där priserna gärna börjar på €15 – var de mycket prisvärda. Tonerna var typiska Bordelaisiska, och druvorna förstås till största delen Cab Sauvignignon och därefter Merlot. Sedan till någon liten procent Petit Verdot, och så faktiskt även Cabernet Franc. Vi handlade några flaskor av den yngre sorten – La Fleur Pauillac – som ska få åldras i några år.

===

MuséeMaucaillou står för ”mauvais caillou”, alltså ”dålig sten”, och ligger i den Médoc:ska appelationen Moulis (s:et uttalas). Här köper vi hela paketet, med besök i slottets mycket vackra museum, filmvisning där ägarfamiljen i sina sjätte, sjunde och åttonde generation visade hur de beskär plantor, hur de skördar, hur de diskuterar vinsorter och hur de aldrig ger avkall på kvaliteten, och slutligen en ganska opersonlig rundvandring bland tankar och ekfat.

Vi har gått på många liknande visningar förr, och jag tycker alla ska prova på det. Ska man upptäcka franska vingårdar måste man in i slott och koja, bokstavligt och bildligt.

HemkunskapDen avslutande provningen ägde rum i någon sorts hemkunskapssalsinspirerat rum. När pyttesmå vinodlare lyckas skapa magi med tavlor, klassiska föremål, rätt belysning och bekväma stolar stod vi – ett tiotal personer – runt en steril bänk, vilket var lite B. Provningen var dock trevligt regisserad. Vi fick gissa tonerna i vinet genom att lukta på doftflaskor. Den ena var peppar, och den andra hallon.

Languedoc: Domaine de Brescou

BrescouDen förmodligen mest personliga provningen någonsin fick vi idag av Arne Wennberg, ägare till Domaine de Brescou.

Sedan 1999 tillverkar han kvalitetsviner i en del av Frankrike som inte är känd för sådana. Runt hundratusen flaskor om året gör domänen till en relativt stor producent.

Och det fungerar. De viner vi provar är de kanske mest prisvärda hittills, och hade vi inte haft bilen alltför full redan hade vi köpt än mer.

Druvsorterna är många, och Cabernet Sauvignon, Pinot Noir, Merlot och Cabernet Franc hör inte direkt till Languedoc-floran, men Arne och hans medarbetare styrs mer av viljan att göra bra viner än av de lokala traditionerna. Carignan, Grenache och Syrah är däremot regionstypiska, och de finns också med.

Han bjöd också på en mycket god och prisvärd ren viognier.

BrescouÄven Arne bekräftar att det finns ett svalnande intresse för tydliga tanniner, och att de arbetar bort strävhet, utan att fördenskull göra avkall på strukturen.

Den som åker igenom regionen rekommenderas varmt göra en avstickare. Se till att ha plats i bilen. Eller besök webbsidan.

Languedoc

BoutiqueVi hade egentligen inte tänkt stanna. Det är ju söndag.

Men när vi närmar oss Montpellier börjar vingårdarna dyka upp, och vi väljer en liten lantbutik, som säljer både många sorters lokalt vin, porslin och annan typisk mat, såsom ris (jo, man odlar ris i södra Frankrike) och salt.

Disken i trä vid kassan är också en plats för dégustation, och de små, typiska glasen står redan och väntar på oss när de tidigare gästerna gått ut med sina inköp.

Vi befinner oss i Aigues-Mortes i Languedoc, och lantvinerna här går under namnet Sable-de-Camargue.

Madame berättar att området tidigare varit helt under vatten, vilket resulterat i att all mark egentligen är sand.

1880 kom vinlusen, och dödade nästan alla vindruvsplantor i hela Europa. I spåren av denna katastrof kom man på att eftersom lusen inte kunde leva i sanden kunde plantor planteras i de sand, och odlingarna i området startade därför 1890.

De är kända för sina grå viner. Gris (s:et ska inte uttalas) på franska. Det är egentligen röda druvor, eller röda blandade med vita, som pressas omedelbart utan maceration. Det betyder att det inte är vare sig rosé eller vitt, utan snarare … ja. Pissgult. Eller ljust gyllengult, för att vara mer poetisk.

Druvorna är fortfarande främst grenache, i sina olika färger: Blanc (som på den lokala dialketen uttalas ”blang”, dvs rimmar på Kling och Klang), gris och rouge, blandat med lite syrah och andra sorter.

Gris-vinet är lätt och flyktigt. Det försvinner så fort att sekunden efter att man svalt är det glömt. Men det gör inget – det var gott medan det varade, och priserna är trevliga.

Vi köper en låda med sex flaskor gris à €4, och vi köper en dunk, eller vrac, med söt muskat för kaffepengar. Det verkar göra Madame nöjd, för vi får en dyrare flaska vitt sandvin i present. En massa porslin och lite salt halkar också med. Det matchar det vi redan har hemma, och jag har alltid velat ha en porslins-pichet.

Provence

CalissanneProvence är förstås inte som de stora vindistrikten. Man snubblar inte över vingårdarna – men de finns där. Det krävs bara lite iförvägsletande.

Vi väljer appelationen Coteaux d’Aix-en-Provence, och åker mot Lançon, där vi köper skorpor och äter lunch. Servitrisen tipsar om Château Calissanne, så vi ställer GPSen. Men den tar oss till en utkiksplats – det är fantastiska klippor, täckta med de typiska provençalska buskarna, och ljudet från cigalerna är bedövande.

Efter att ha tagit en bunter fotografier fortsätter vi, och hittar så vingården – eller i alla fall deras butik. Mme Amat ger oss där en grundlig provning av sju trevliga viner.

De har gjort vin sedan alltid, berättar hon. Slottet är från 1600-talet, och då gjorde man i alla fall vin. De har hundra hektar vinrankor, och 50 hektar olivträd.

Druvorna är främst grenache, men också cinsault och syrah.

Provningen är trevligt ordnad. Vi är de enda kunderna i den ganska stora butiken, så vi får hennes fulla uppmärksamhet – vilket är värdefullt, för hon är kunnig och har mycket att berätta.

Vi börjar med tre roséer. De är ganska olika sinsemellan, men alla blommiga och lätta, med toner av apelsin.  Även den billigare, som kostar 6:90, har en lite strävare, spännande eftersmak.

”Rosé är Provence”, säger hon, ”och det är det vinet vi sålt längst. Det är det vi är kända för.”

Hon slår ut med handen för att visa butikens alla övriga föremål – vackra stearinljus och porslin, och påpekar att rosé säljs i synnerhet till kvinnor. Det är absolut ett feminint vin. Det är nog för att vi är som vinet: ”Douces et délicates.

Efter roséerna tänkte vi gå direkt på de röda, men hon skakar på huvudet och förklarar att det kan hon inte gå med på. Vi måste testa det vita.

Det är tio procent av deras tillverkning. Tills för tio år sedan sålde de knappt vitt vin alls. De plockade druvorna, men gjorde nästan inget med dem. Men så bestämde de sig för att skapa ett nytt vin, och det blev ett faktiskt mycket gott, sémillon-baserat vin. Hon tycker det är underskattat av marknaden, och så kan det vara. Vi är fast i föreställningen att vita viner kommer från nordligare breddgrader, eller åtminstone höga höjder.

De röda vinerna är mycket olika. Deras ”standardvin”, som heter som gården, är inte ekat alls, vilket medför att grenachens alla frukter framträder tydligt. Det fanns nästan ingen strävhet. Hon berättar att de ändrat vinet nästan helt de sista åren, eftersom trenden i Frankrike är att rata tunga viner. Hon kallar vinet ett ”kompisvin”, som man köper och tar fram, men inte sparar.

Clos Victoires röda variant är också grenache-baserat, med några procent syrah, men ekat, vilket ger struktur och viss strävhet.

Så kommer vi till flaggskeppet – det ganska nya Rocher Rouge – som är gjort på ganska nyplanterad mourvèdre, med fyra procent syrah. Det är en explosion av frukter. Eksmak finns där också, men ganska svagt.

Vi köper tre kartonger, trots att platsen i bilen börjar tryta. Och jo, vi unnar oss en flaska Rocher Rouge också. Den kommer att passa bra en rå novemberkväll.

Resten av eftermiddagen tillbringar vi på en plage i Fos-sur-Mer, och avslutade med att äta middag på en terrass i Arles.

Van Gogh sades ha bott ett halvår i det huset, dec 88 – maj 89.

Vallée du Rhône

Châteauneuf-du-PapeVi reste på förmiddagen från Beaune och nästan spikrakt söderut. Det är synd att passera en så magnifik region som Vallée du Rhône på en dag, men vi hann i alla fall med en tur till en favoritby: Châteauneuf-du-Pape. För många år sedan tittade vi på hus där. Det blev inget köp, och kanske lika bra det, men kanske senare i livet.

Vi tittar in hos Château de Fargueirol, som har sin caveau i ett hus i utkanten av byn. Vi står bakom vad som närmast liknar en bardisk, i en trång korridor. Men det är trevligt inrett, och i taket hänger tavlor i långa rader, som föreställer urgamla etiketter. Som dekoration står en flaska från 1959 i änden på bardisken.

Ägaren är vinodlare sedan sju generationer, och tillverkar runt 80 000 flaskor per år. Han berättar att många skandinaver kommer förbi. Jag beundrar etiketterna, som fortfarande är rikt dekorerade, som förr.

”Ni har inte plockat upp trenden att förenkla?” frågar jag.

”Nej, vi är inte moderna. Vi följer traditionerna.”

Vi provar hans 2010 och 2011. Han rekommenderar att elvan sparas minst ett år, men den smakar bär och är fullt drickbar ändå.

Vi köper en låda av varje. När vi åkt inser jag att jag glömt fråga vilka druvor han använder. Hoppas det står på etiketten.

ChâteauneufUppe i den fortfarande rätt medeltida byn trängs caveau:erna längs de smala gatorna. Vi går en bit upp, och hittar ett fönster med en dansk flagga i. Och av en danska blir vi också serverade både Châteauneuf-du-Pape och Côte du Rhône av märket Olivier Hillaire. Den dyraste Châteauneuffen vi provade kostar över €50.

Båda appelationerna är gjorda på enbart Grenache och Syrah. Min kritik mot Châteauneuf är annars att det lätt blir rörigt i munnen med de många sorterna man brukar baka ihop. Genom att hålla sig till enbart två blev vinet renare, och mycket trevligt. Jag vill dock hävda att skillnaden mellan appelationerna var rätt liten – förutom att Châteauneuf kostade nästan dubbelt så mycket.

Vi lämnade henne med två kartonger Côte du Rhône. Det vinet kommer nog inte att åldras.

Inatt sover vi i Fourques utanför Arles.

Imorgon blir det Provence.

Bourgogne

Snälla barn

Vindistriktet Bourgogne är egentligen puttelitet. Det slog mig första gången jag kom hit.

Det handlar egentligen om en väg, med ovanliggande småvägar, och sträckan är ungefär tio mil. Fyra promille av världsproduktionen kommer här ifrån – ändå är de så kända.

Vi åker på morgonen från Beaune mot Dijon. Vi tänker inte åka in i Dijon denna gång. Vi har fortfarande rätt mycket senap kvar sedan sist.

Inbjudningarna till dégustation duggar tätt. Varje småväg, varje gathörn berättar om vingårdar.

Vi väljer på måfå, och hamnar först hos Monsieur Christian Gros, i Prémeaux-Prissey, strax innan Nuits-Saint-Georges. Vi kommer samtidigt som en fransyska, och får en gemensam dégustation.

Han tar emot själv, och berättar att han är sjätte generationen vinodlare. Ungefär en tredjedel av det han producerar säljer han på flaska – resten som druvor eller från fat. Det blir då bara 15-20 000 buteljer.

Vi provar det vita Aligoté, och sedan några olika varianter av hans röda. Vi fastnar för appelationen Bourgogne, som är mest prisvärd, och köper fyra kartonger. Han lovar att den kan lagras fem-sex år, vilket är helt OK för Pinot-Noir.

Smaker i BourgogneVi fortsätter igenom Nuits-Saint-Georges, och hamnar hos en vinodlare av helt annan rang. Moillard-Grivot tillverkar totalt fjorton miljoner flaskor vin – men då är det inte bara Bourgogne, utan andra regioner också. Om Monsieur Gros säljer vin på rot, eller i alla fall på druva, hör Moillard till uppköparna. Butiken är sval, och det går åt, för ute är det nu 37°. De tar betalt för provningen, men drar av om man handlar, förklarar värdinnan. Hon pratar nog engelska, men låter helst bli eftersom hon inte behöver. Vi provar oss igenom sortimentet. Vi hittar olika bär, och lite nötter. Det är många svenskar hos henne, berättar hon. Det har blivit så på sista tiden. Och alla kan vin.

Vi handlar även här, och känner att kvoten egentligen är fylld, men när vi svängt upp i småbyarna på jakt efter vackra motiv – och sådana är det ingen brist på – hittar vi en vingård som bara säger ”ni måste komma in”. Bland hundra att välja på är det svårt att förklara varför, men i nu exakt 40° hetta vandrar vi in genom det förmodligen medeltida stenvalvet till Domaine du Clos Saint Louis i den lilla byn Fixin – som producerar 60 000 flaskor vin om året.

Ägaren visar oss tankar och fat. Och han pratar. Han har nog en vilja att prata engelska – jag vet att han kan, för han kommunicerade med kunden innan, men glider över till franska ändå. Det är OK. Micke förstår det mesta, efter alla vingårdsbesök.

”Vi är indépendants – de flesta här”, berättar han. ”Vi säljer olika. En del bara utomlands eller till större producenter. Andra, som jag, till dem som passerar och till lokala restauranger och affärer.”

Jag påpekar att i Champagne och Loire är det vanligt med kooperativ – för att hjälpas åt med försäljning och dela dyra maskiner.

”Så gör vi inte här”, förklarar han. ”Det är ju praktiskt, så jag vet inte varför. Det är väl en vana.”

Han känner bara till två kooperativ i hela Bourgogne.

Han säljer lite på fat till större producenter, fast han verkar inte riktigt vilja stå för det. ”Det vanliga i Bourgogne är 50/50”, säger han, ”men jag säljer bara 20%.”

Han plockar alla druvor för hand, än så länge. Men det är svårt att hitta folk som vill plocka numera, säger han lite bistert.

Han är bara fjärde generationen vinproducent. Nästan grön, med andra ord. Även han berättar hur hans föräldrar sålt på tunnor ända in på 80-talet, och att det var först då de började sälja på flaska.

Vi provar oss igenom olika sorter. Han vill absolut att vi testar hans vita, som är en smörig, blommig – mao ganska druvtypisk – och mycket god Chardonnay. Vi fortsätter med olika varianter av Pinot Noir, förstås. Han är av uppfattningen att Bourgogne är det distrikt där vinets karaktär ändras mest med årgången. Rätt eller fel – jag ska fundera på det under resans gång – bokstavligt och bildligt.

BrunnDen ena årgången uppvisar mer bär – den andra mer nötter.

Eksmaken är sällan tydlig i en Bourgogne – de är noga med det. Tonerna av vanilj finns där, men är svaga.

”Ni svenskar har blivit vanliga här”, säger han. Och liksom på förra stället tillägger han att vi alla är ”des connaisseurs”.

”Ja, så är det kanske”, säger jag, ”men det är synd, för även icke-connaisseurer borde kunna ta sig hit. Det är därför vi behöver skriva en reseguide.”

===

Jo, vi har kommit till en insikt också. Vi tycker inte om rosé gjort på Pinot Noir. Druvan har drag av svamp och läder, och i en rosé, som ska vara lätt, blir det liksom en bismak av metall. Nu har vi testat tre gånger, och ingen gång har det funkat, så nu ger vi upp.

Strasbourg – Beaune

MuréI appélationen Rouffach, i södraste delen av Alsace, är familjen Muré en relativt stor producent. Trehundra till trehundrafemtio tusen buteljer om året tillverkas. Så är det inte heller ägarna som möter oss i den välinredda byggnaden, utan en anställd – en dam i sextioårsåldern.

Familjen Muré har producerat vin sedan 1650-talet, berättar hon, och när nu barnen börjar arbeta på gården är det tolfte generationen. Liksom i övrigt i Alsace är vinerna inga blandningar, utan det är 100% en druva.

För de felsta av oss är Alsace främst vita viner, men Madame insisterar nästan på att vi ska prova deras Pinot Noir, eftersom man i just denna sydvästra del av Alsace producerat röda längre än vita. Hon berättar om deras grand-cru:er, och visar kartor över odlingarna.

Vi provar två Pinot Noir.  Clos St Landelin 2011 hittar jag en del lädertoner i. Det har en mer utvecklad fruktighet, och är betydligt brunare i tonen än det bara ett år yngre Côte de Rouffach, som är lättare. Mer likt en Bourgogne, säger Madame, och jag håller med.

Vi provar två Riesling, båda 2011:or, döpta efter samma nomenklatur. Cöte de Rouffach är lätt och blommigt. Det dyrare, Clos St Landelin, som är en grand-cru, kostar över €23, och även om det smälte i munnen bär det emot att betala så mycket för vitt – särskilt så här tidigt på resan. Det lättare vinet förklarade hon passar bra till fisk, vilket ju är lätt att gå med på, men sedan menade hon att det även funkar med choucroûte, dvs sauerkraut. Och det gäller även om den ackompanjeras av schweinsachse.

Slutligen testar vi Gewurztraminer, också med samma namn. Det är inte en druva vi är särskilt vana vid – de hör ju sällan till den franska floran. De doftar hö, och smakar smör och lätt socker. Det var inte så stor skillnad på grand-cru:n och Côte de Rouffach, annat än att tonerna var lite djupare i den förra.

Vi köpte till slut tre kartonger – en av varje druva.

Alsace

Vi följde Route des vins, och valde först en gård i bas-Rhin, som är det lägre distriktet. Det är också det norra. Rhens riktning avgör vad som är lågt och högt, inte väderstrecken. Mme Lorentz i byn Wangen erbjöd alla traktens druvor i olika viner, så vi provade en Sylvaner och en Muskat. De producerar runt 40 000 buteljer om året, och plockar alla druvor för hand. Hennes förfäder har varit vinodlare sedan 1650-talet. Hon berättar om dramor under seklen då de varit ömsom tyskar, och ömsom fransmän. Ibland hamnade bröder och systrar på olika sidor i krigen.

Vi köpte fyra kartonger, och fick en flaska i present. Hon rekommenderade sparris till muskaten.

Vi följde Route des vins på slingriga småvägar, men åkte till slut motorväg till Colmar – Alsace’ andra största stad. Det blev lunch i gamla sta’n, och av servitrisen fick vi en rekommendation på en vingård mitt inne i en by, alldeles i närheten.

M Fritsch i pyttelilla byn Sigolsheim i Haut-Rhin är egentligen pensionär, men när sonen och sonhustrun var borta blev det han och frun som fick visa vinfaten och hålla i dégustationen. Han är i 75-årsåldern, och pratar som förstaspråk alsacien, som egentligen är en sorts tysk dialekt. Han tycker det är synd att den yngre generationen bara lär sig franska numera, men det är förstås opraktiskt med en dialekt du bara kan prata med dina närmaste grannar. Inte ens två mils radie klarar dialektens olika varianter. Hans släkt har bott där så många generationer han vet om.

De började inte buteljera vinet förrän 1949. Innan dess sålde de på fat, eller också kom köparna med egna krus, och hämtade direkt ur faten. Haut-Rhin var betydligt bättre än Bas-Rhin, menar han, men de har kommit ikapp – men inte helt.

Under andra världskriget förstördes alla vinodlingar. Rankorna kördes över – men de lyckades resa dem igen. För mig låter det ofattbart – stammarna verkar ju så sköra, men han insisterade på att i princip allt gick att behålla.

VignesVi köpte några kartonger Riesling och Pinot Gris, och fick en flaska Pinot Noir i present.

Vi ägnade sedan slutet av eftermiddagen åt att vandra runt bland apor i la Montagne des Singes, och kvällen åt en promenad till den enorma medeltida katedralen. Under den åt vi en mycket sen middag, och delade på en karaff pinot noir.