Å-tankar

Nykroppa, lördagen den 20 april 1940

Isak Goldstein åt sina smörgåsar vid Nykroppa bruk, på andra sidan ån från den plats där Kajsa en gång slagits för sitt liv med Perra. Han tyckte om Sverige, som han ofta besökt när han växte upp, fast då hade han varit i Skåne och Stockholm hos medlemmar i hans stora släkt.

Han tyckte naturen på denna plats var helt fantastisk.

Men hjärtat var tungt.

När han var liten hade han tyckt att han var tysk. Han hade tyckt att svenskar var lika tyskar, och alltså kände han sig hemma i Sverige. Han kunde till och med förstå delar av vad som sas.

Men under de sista åren hade han mycket tydligt fått klart för sig att tysk var han inte. Han var något annat, oönskat. En utböling med begränsade rättigheter. En del gick längre och tyckte inte han hade några rättigheter alls.

Han hade förstått att han måste därifrån – beslutet hade han fattat för länge sedan, men hans föräldrar ville inte följa med. De som levat längre hoppades att den här sista, ovänliga trenden inte skulle hålla i sig. De hade trots allt gott om vänner som inte var judar. De skulle klara sig.

Förra sommaren, nitton år gammal, hade han gett upp och rest själv från Hamburg till Jylland, och sedan vidare med färjor tills han kom till släktingarna i Skåne.

Han hade trott han skulle klara sig bra i Sverige, men han hade blivit en oönskad även här.

Nu ville ingen utom hans släktingar befatta sig med honom för att han var tysk. Han hade inte kunnat förklara att han bara var tysk när han var utanför Tyskland. I Tyskland var han jude. Ingenting annat.

Han hade rest till Stockholm för få sin asyl prövad hos Kungliga Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, och först hade även det sett mörkt ut. Han var inte helt säker på varför det till slut hade gått vägen, men så hade en vänlig röst åtföljd av mjuka, blå ögon sett in i hans bruna och på långsam svenska sagt:

”Herr Goldstein, jag är säker på att ni kommer att bli en tillgång för vårt land. Här är arbetstillståndet. Lycka till!”

Isak hade tappat tron på människorna, men där och då insåg han något viktigt. Det finns alltid människor, överallt, som drivs av inre medmänsklighet, och som följer sin egen inre moral. Det finns alltid människor som ser sina medmänniskor som rena, blanka, oskrivna blad tills de lärt känna dem. De hade funnits i Tyskland, och de fanns i Sverige. Han behövde bara hitta dem.

Plötsligt mindes han ansikten han förträngt från de sista åren i Hamburg.

Handlaren som gett honom mer mat än han bett om och vägrat ta betalt, utan bara klappat honom på axeln, den gamla sura tanten mittemot som plötsligt öppnat sitt fönster och sagt: ”Isak, det är synd och skam hur vi tyskar behandlar er. Hälsa det till mor!”

Det fanns fler. Pärlor i en grå massa.

===

Ur Ferrum, 2012

Sverigedemokraternas hjälporganisation

KnoppSverigedemokraterna har fått för sig att det går att hjälpa trehundra flyktingar ”på plats” för samma pris som en flykting i Sverige.

”På plats” behöver förstås definieras. Det betyder inte ”i deras hemland”, eftersom de flytt därifrån, utan det betyder ”i ett flyktingläger i ett land som ligger nära”.

Så hur har de då kommit fram till att det kostar en krona att få det trehundra kronor ger i Sverige?

Ja, det verkar som om de räknar de bidrag som behövs för att trehundra personer som bor i skjul ska få mat varje dag, och jämför det med kostnaden för en person som bor i flyktingförläggning.

Det finns mycket att anföra mot detta, förstås. En flykting i Sverige har ett hopp om en framtid, arbete och egen försörjning. Ett flyktingbarn i Sverige får gå i skola, och så småningom skapa ett liv.

En flykting i ett skjul i ett läger med hundratusentals andra flyktingar har ingen väg ut, så länge inte situationen i hemlandet förbättras.

Det går förstås att argumentera runt här. För den som ser varje flykting som kommer till Sverige som en evig snyltare och potentiell våldtäktsman, som förstör vårt land och våra barns framtid medan den äter våra gamlas mat, är det fel med varje individ som sätter sin fot innanför våra gränser – i synnerhet om de är muslimer.

En grupp sverigedemokrater har nu beslutat sig för att sätta handling bakom orden, och skapa en egen hjälporganisation. Den har till syfte att ”hjälpa flyktingar på plats”, vilket nog ska läsas som ”hjälpa flyktingar i deras grannländer så att de stannar där och ger f-n i att komma hit”, men jag tycker ju att man behöver ju inte ifrågasätta motiven om resultatet är gott, så jag kollade upp sidan.

Och arbetet är i en start-up-fas. Man har uppenbarligen inte gjort något än, men det finns lite planer. Samtliga handlar om Nepal, av någon anledning. Man pratar om att rensa sopor i Kathmandu, och funderar över läkarhjälp till fattiga.

Gott och bra, men var det inte flyktingar som skulle hjälpas? De där trehundra syrierna och somalierna, som skulle stanna i Libanon och Kenya?

Nåja. Man kanske inte har kommit dit. Det är OK.

Men efter att ha läst följande svavelosande facebook-inlägg från hjälporganisationens ordförande, som svar på Erik Ullenhags upprop mot islamofobi, kan man konstatera att de saknar i alla fall inte svansföring.

Det känns ju onekligen lite som om svenska nationalister donerat pengar i decennier, och hjälpt hundratusentals flyende, medan alla vi andra suttit på våra rumpor och bara låtsats bry oss.

Det är kanske lite stora ord för någon som precis börjat fundera på att hjälpa till i tredje världen.

Man kan nästan få för sig att skrytet utåt är viktigare än resultatet. *Host*

Döm själv:

Erik Ullenhag! Du är en skam för din nation. Du är en skam för demokratin. Du är en skam för sanning och utveckling.

Du vurmar för en ökenideologi och uppträder som kvinnoförtryckarnas beskyddare, medan du själva avhumaniserar stora grupper av européer och även dem bland ditt eget folk som tillåter sig att tycke annorlunda än dig själv.

Du ställer upp på scen dag efter dag och utbasunerar din egen godhet, som du låter andra betala över skatten. Du letar det onda överallt medan du snyftar för folk från andra länder, som du bara har mött på TV skärmen.

Jag är bland annat Sverigedemokrat för att jag insett att din och dina gelikars ”godhet” är falsk och endast påför människor mer lidande.

Där du älskar att skryta av du hjälper en, där hjälper vi 300 eller fler! Där du vurmar för de unga starka män som tar sig hit på eget bevåg via smugglare och falska pass och betalar förmögenheter för detta, hjälper vi människor på plats som varken kan eller vill ta sig hit.

Om du menar det är allas lika värde, att det är att vara god att ge de starka allt och glömma de mest utsatta, och att vi är främlingsfientliga som har andra och mer effektiva idéer om hur vi skall stå upp för de utsatta och hur vi gärna vill att samhället skall se ut i framtiden – då är det för att du saknar såväl insikt som kompetens.

Då är du en skam som minister i ett av världens äldsta demokratier! Stop ögonblickligt ditt korståg mot annorlunda tänkande innan någon far illa!

Tolerans och civilkurage

IMG_3895

Tolerans är lätt. Det definieras smidigt som ”vad andra behöver visa mig”.

När andra inte respekterar mig, mina åsikter eller min livsstil är de ”intoleranta”.

Samma sak gäller när andra inte respekterar människor jag av olika skäl uppskattar.

SD består idag av ett ganska polerat skal. Man vill kraftigt begränsa flyktingmottagningen och minska biståndet. Man vill också motverka arbetskraftsinvandringen, och förutöver det finns bara lite allmänna floskler om att motverka att svenska traditioner förstörs av invandringen.

Inget av detta är rasistiskt.

Den här filmen är inspelad av en sverigedemokrat som gick i SDUs tåg i Malmö. Det händer inget. Han har bara filmat upplevelsen. Och den är på ett bisarrt sätt sevärd. Det är ur det perspektivet jag verkligen förstår hur hatet utifrån paradoxalt nog svetsar dem samman.

Och anledningen är ganska enkel: Det finns en rad olika definitioner av vad SD är. Varje anhängare applicerar sin tolkning, och blir förtvivlade eller förbannade över omvärldens brist på förståelse för deras val.

sdmotrasismI en grupp för sverigedemokrater lägger en kvinna upp en bild på ett armband, med texten ”SD mot rasism”. Ett tio-femtontal kvinnor skriver i kommentarerna under att ”den vill jag ha!”. Ett par karlar muttrar något surt om att rasism minsann är ett tramsigt begrepp på ett ickefenomen, men ingen svarar dem.

En pappa lägger upp en bild på sina asiatiska adoptivbarn. Hjärtan och ”o så söta” under. Precis som överallt annars. Ingen skriver något rasistiskt.

I samma grupp lägger också många upp berättelser om hur deras omgivning tar avstånd från dem. De tappar vänner och släkt genom sitt val att gå ut med att de är SD. En del vågar inte säga något, berättar de. Och de förstår verkligen inte varför. De vill ju bara minska invandringen. Inget mer. Omvärldens beteende beskrivs som en brist på läsning av partiprogrammet. Vi övriga svenskar är förvridna av hat och försöker inte ens förstå. Det finns en del invandrare i grupperna, som välkomnas med ”tänk om alla var som du”.

Avståndstagandet tär på dem i början. Hatet, sabotagen mot deras möten och våldet däremot gör dem trotsigt stridslystna, och får dem att känna samhörighet. Och så småningom blir de luttrade, och även avståndstagandet blir en  trigger för deras ”vi mot dem”-känsla. Vill vi inte ha med dem att göra så fine. De behöver inte oss heller.

Vårt avståndstagande blir ett bevis på att vi inte förstår. Vi är lurade in i en falsk bild av SD av våldsvänstern, och ingen går att lita på längre. Reinfeldt och Ullenhag är lika hatade som Gudrun Schyman och tidigare Mona Sahlin.

Men i samma grupp läggs lika ofta upp inlägg där framförallt muslimer och afrikaner hånas och hatas. Tiggare kallas för ”pack”. Muslimer är alla islamister som slår sina fruar och våldtar svenska kvinnor.

”Åk till baka skaffa en större lerhydda.”, ”Skicka hem ”Tältpacket” till stampat jordgolv”, ”Djur !”, ”Jag kräks!!!”, ”Fan kasta en handgranat fast bäst är ju att skicka hem dem i de tomma bananbåtarna igen”, ”Är det inget ZOO som kan ta emot dom ??”, ”Dags att dom använder skydd eller så kan vi införa något stopp Max 2/barn per babian??”.

Och nu händer det som är typiskt för Sverigedemokraterna. Det som skiljer dessa gulliga, kakbakande kvinnor från oss övriga gulliga, surdegsbakande kvinnor: Ingen reagerar. Ingen kommenterar. Ingen tar ställning. Det är knäpptyst. Ibland finns något enstaka undantag, föralldel, som säger ifrån, men det är mycket sällsynt. Och undantagen är konsekvent äldre män – aldrig kvinnor.

Det är som en tyst överenskommelse: Ni som vill skriva rasistisk hatpropaganda får göra det så länge ni inte använder n-orden. Vi som vill att SD ska vara en plats där alla är gulliga och uppskattar de goda invandrarna och bara vill minska antalet som kommer framgent skriver våra egna inlägg.

Så skapas ett tyst kontrakt som medger samexistens. Hatarna kommenterar inte icke-hatarna och vice versa.

Kvinnorna som vill bära SD mot rasism-armband blundar helt för den öppna rasismen i inläggen över och under sina egna. Det är som om den inte fanns.

Det verkligt problematiska sker när banden mellan dem som är icke-rasister sedan gradvis brister till oss ickenationalister, och de gradvis påverkas av hatpropagandan, där alla invandrare får bidrag medan svenskar svälter, alla våldtäktsmän är muslimer och där svenskar utmålas som offer som trängs undan av en invällande flyktingström. SD blir som en sekt. Toleransen mot intoleransen ökar, därför att ingen säger emot den. Bilden av ett Sverige i fritt fall får stå oemotsagd.

Så vad är egentligen tolerans?

Ja, det är grumligt att definiera. Man behöver ställa sig utanför sig själv och reflektera en stund. Jag tror alla mår bra av det. Vad är tolerans? Vad är civilkurage? När och hur ska vi sätta ner våra fötter?

Civilkurage är motsatsen till tolerans. Civilkurage är när man är intolerant på ett bra sätt.

Det är enligt mig tolerans att respektera andras rätt att ha åsikter och att framföra dem utan vuvuzelor. Det är civilkurage att säga ifrån mot sådant som är intolerant:

  • När människor hånas och hatas för sitt ursprung eller sin religion
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att riskera våld
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att deras möten saboteras

Det är civilkurage, eller i alla fall OK, att gå på ett SD-möte och tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Det är OK att känna att man inte vill ha någon som är nationalist i sin vänkrets. Vänner som inte ger något kan vara bättre att koppla bort. Det är också OK att behålla dem.

Det är enligt min mening rätt att inte låta våra unga ska utsättas för hatpropaganda, genom att säga nej till besök i skolorna. Det är rätt att den som hetsar mot folkgrupper tystas, lagförs och döms. Jag står bakom vår lagstiftning. Det finns gränser för yttrandefriheten. Men den gränsen går inte vid ”vi ska begränsa flyktingmottagandet”. Jag vill inte begränsa mängden flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige, men jag måste acceptera att andra vill det, och jag måste låta dem framföra sina argument.

Idag är det Sveriges nationaldag. Istället för att berätta hur den ska firas skriver många nationalister om de attacker de förväntar sig. ”Idag är dagen när flaggor kommer att brännas!” och ”Idag är dagen när vi som firar kommer att kallas för rasister!”.

Nej det är det inte!, hoppas jag.

Idag är förhoppningsvis dagen när toleransen blommar. Idag är dagen när vi som står för tolerans visar vilket Sverige vi vill ha.

Glad nationaldag!

 

Sverigedemokrater om romer

Detta inlägg handlar om gruppen ”Vi som stödjer Sverigedemokraterna”. Det är inte en extrem vit makt-grupp. Där finns riksdagsledamöter och mycket ”vanligt folk”. Det gemensamma är partiet Sverigedemokraterna.

Det är en märklig blandning av inlägg. Länkar till debatter, många svenska flaggor och ”jag vågar vara svensk”, en och annan ”titta vilken fin tårta jag bakat – är du SD bjuder jag!”, idolbilder på Jimmie Åkesson, och en länk till en vit makt-sida där det står att ”negrer” är ”apjävlar” och våldtäktsmän. Ett antal likes på den. Ingen säger emot. Man kan inte se orden i forumet dock, utan man måste följa länken.

Idag hade någon lagt upp en länk till en artikel om tiggare som blivit rånade på allt de äger. Det är alltså fattiga och utsatta människor som blivit ännu fattigare, och nu är de rädda.

En (1) kommentator tyckte att det inte är OK med våld.

Det är så här den svenska rasismen ser ut. De skriker inte ”neger” eller ”zigenarjävel”, men hela grundidén är att ingen empati reserveras för den som inte är svensk. De är värdelösa tjuvar och pack, och de förtjänar allt ont.

Detta har inte skapats av SD. De bara kanaliserar det.

En tacksam uppgift.

b1b2b3

 

Att försvara toleransen

LightI många år har jag av och till kommenterat på nationalistiska siter som Avpixlat, Fria Tider och tidigare Politiskt Inkorrekt, och på vanliga nyhetssiter och bloggar där nationalister kommenterar.

Jag gör det normalt bara när det står rena faktafel, vilket ju händer i princip hela tiden. Om felen får stå kvar oemotsagda kommer andra läsare att tro att de är sanna.

Det känns ofta hopplöst. De är så många. Vi som går in på deras sidor och sätter ner en fot är så få. Och dessutom brukar deras moderatorer ändå ta bort alltihop efter ett tag.

Och som jag skrev tidigare: det handlar ofta om människor som inte är särskilt analytiska till sin läggning, och som marinerats så länge i hatet och de felaktiga uppgifterna att de gått in i en alternate reality, där samhället står för faktaförvrängningen och Fria Tider för ”Sanningen”.

Det vore bra med fler som kämpar för förnuftet. Det här inlägget är egentligen en värvningskampanj.

Det är inte så svårt. Man skapar bara ett konto på Disqus, som för övrigt även kan användas på SvD och på många utländska nyhetssiter och bloggar, och sedan kan man börja kommentera.

Att hitta fakta

Fakta om Sverige och svensk migration finns egentligen på SCB. De kräver dock en del tid att sammanställa, så jag brukar läsa på Migrationsinfo. Siten drivs av Migrationsverket, och de använder SCBs siffror och sätter ihop dem i fina diagram och tabeller. Under Migration=>Sverige hittar du det mesta du behöver.

Eyes on the prize

Det blir fort viktigt att hålla fokus på varför du skriver, vilket ju egentligen är för att fel inte ska stå oemotsagda och sedan spridas vidare, för du kan utgå från att du får många svar som egentligen handlar om frågor du inte alls vill diskutera.

Låt dig inte luras bort från ämnet. Vägra svara på sådant som inte har med frågeställningen du kommenterar att göra. Annars hittar du aldrig ut. ”Nu kommenterar jag detta. Jag tänker inte kommentera det du tar upp denna gång” är ett fullgott svar.

Att försvara toleransen innebär att försvara allas rätt att inte kränkas eller diskrimineras på grund av bland annat hudfärg, härkomst eller religion. Det innebär inte att försvara fundamentalismen, Islam eller Muhammed. Skillnaden mellan dig och ”dem” är att du förstår att de allra, allra flesta invandrare inte förordar stening, könsstympning eller barnäktenskap.

Alla vägar leder till Aisha

Det har skett ett skifte i den svenska nationalismen på sista tiden. För några år sedan handlade det mycket om kostnader för invandring, och diverse siffror dribblades omkring ganska vilt. Det har absolut inte upphört, men nationalismen har ändrat karaktär från sifferexerciser till mer moraliserande.

Förenklat: ”Vi ska inte ha invandrare i Sverige, för allihop som flyttar hit nu är muslimska somalier som är analfabeter och våldtäktsmän, som aldrig kan anpassas till svenska förhållanden.”

Faran med islam och med kulturella skillnader betonas alltmer. Så på det sättet har det blivit värre. Att bara vilja spara pengar är i mina ögon ett betydligt lindrigare toleransproblem än att vilja stänga ute på grund av hat.

Det finns några frågeställningar som dyker upp mycket fort när man diskuterar.

Muhammed och koranen

Du förväntas plötsligt försvara varför Muhammed gifte sig med nioåriga Aisha och huruvida det är rätt med pedofili. Du förväntas försvara diverse passager i koranen. Jag har provat att svara med att plocka upp liknande passager ur bibeln – det finns ingen brist på dumheter i gamla testamentet – men det är egentligen bara tidskrävande och meningslöst. Det leder bara till ”men islam är faktiskt värre”-diskussioner, och eftersom exemplen från båda religionerna är så många fastnar man där. Enklast är att istället svara: ”Jag förvarar inte Muhammed, utan muslimers rätt att precis som vi tro på vad de vill, och jag vet att de flesta muslimer i Sverige och övriga världen är sekulariserade och inte bokstavstroende”.

Islam och fundamentalismen

Du behöver inte heller kommentera bisarra fenomen som sker i islams namn världen över. Istället säger du att stening, könsstympning, terrorism, barngifte, månggifte, inskränkning av kvinnors rättigheter med mera självklart är oförsvarbart, men att de allra, allra flesta av världens dryga miljard muslimer inte står för dessa heller.

Q: ”Varför ska de få bygga moskéer i Sverige när inte vi får bygga kyrkor i deras länder?”
A: ”De allra flesta länder där muslimer är i majoritet har visst kyrkor. Och varför ska vi jämföra oss med Saudiarabien?”

Brott

Det är ett faktum att utrikes födda begår fler brott än inrikes födda. Men med eyes on the prize är din poäng att de absolut flesta utrikes födda begår inga brott heller. Lika lite som vi kan anklaga alla män för att nästan hundra procent av alla våldtäkter begås av andra män kan vi anklaga alla invandrare för att de har brottsstatistiken emot sig.

Q: ”Vet du om att alla våldtäktsmän i Norge är invandrare?”
A: ”Det norska polisen klarlagt är att 100 % av totalt fem (!) uppklarade överfallsvåldtäkter år 2010 i Oslo utfördes av ”icke-västliga” personer. Två av dem var minderåriga, och två svårt psykiskt störda.”

Avstå från att hata tillbaka

Detta lyckas jag inte med. Ibland blir jag förbannad. Men det är dumt och kontraproduktivt.

Alla varianter av name-calling, av typen ”rasist”, ”nazist” med flera är också kontraproduktiva, och kommer dessutom att leda till att du blir bannad rätt snabbt.

Du måste vara bättre.

Att vistas i nationalismen

Att vistas i nationalismen är lite som att vandra omkring i det gröna klägg som täckte delar av golvet i Doom. Den som spelade spel på 90-talet vet vad jag menar.

Det gör ont. Du blir dränerad på energi. Hatet klibbar, bränner, skadar.

Jag tänker inte påstå att det är värt det.

Jag tänker bara påstå att det är nödvändigt.

Delar av framför allt unga läser all sin samhällsinformation på nationalist-siterna.

Vi kan inte fortsätta låta dem vara ifred.

Death Star-moskén i Ljungby

Inga moskéerJag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.

Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen. 

Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.

Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.

De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.

Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.

Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.

Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.

Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.

För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.

De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.

Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.

Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?

Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.

Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.

När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.

Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv. 

Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas. 

Anser jag.

Att få invandrare att framstå som dåliga människor

Jon StewartJag följer troget The Daily Show. Jon Stewarts värderingar ligger i princip exakt i fas med mina, och humorn är fantastisk.

När han någon gång blir allvarlig säger han saker som ”I can’t understand this urge to make poor people look bad”, om hur nyhetsmedia drar upp historia på historia där fattiga beskrivs som snyltare som äter lyxmat för sina food stamps. Ett fall där en surfare fick welfare dras upp gång på gång på gång, och sägs representera ”literally millions of Americans”.

I Sverige kan man inte generalisera så om den som inget har. Det är bra.

Däremot går det numera att säga om invandrare.

Avpixlat, tidigare Politiskt Inkorrekt, och Fria Tider har fungerat som ett sorts äckligt groträsk för åsikter som till mycket stor del handlar om hur invandrare X stal, förstörde, våldtog, uttryckte otacksamhet och på det hela taget var en dålig människa.

Och i kommentarsfälten dras linjerna ut.

Sådana är ju alla. Det vet man ju.

Alla vi som antingen i skolan eller av livet eller helt enkelt genom att vara självständiga, tänkande varelser, lärt oss att en rad undantag staplade på varandra skapar ett falskt intryck av att undantaget är regel – alla vi går inte på det här. Och jag vill gärna tro att vi är i klar majoritet.

Om vart tionde äpple i min skörd är ruttet, och jag sätter i system att plocka ut dessa tionde och visar upp dem och endast dem, kommer det att framstå som om hela skörden är förstörd. Det är så enkelt. Särskilt om jag mosar till dem lite extra för egen hand innan de demonstreras.

Men beklagansvärt många människor är inte tillräckligt tänkande för att inse detta.

Nationalisterna har lyckats skramla fram dessa enkelspåriga själar, som bara kan hålla en tanke i huvudet åt gången, ur den svenska befolkningen.

Och om jag travesterar Stewart till ”I can’t understand this urge to make immigrants look bad”, blir det egentligen enkelt. För jag kan förstå.

Det finns så många fördelar med att odla hatet mot invandrare. Man får känna så här:

  • Jag och mina gelikar är bättre än andra människor.
  • Jag och alla jag bryr mig om är offer.
  • Jag kämpar för det goda, eftersom jag och mina kompisar är de enda som förstår. De andra är förvirrade av förnekelse.
  • Det finns ett sätt att lösa alla Sveriges problem och ändå kunna sänka skatter och höja välfärden.

Så egentligen är det förståeligt.

Viljan att hata det okända och slänga ut den som inte är som jag själv är en del av mänsklighetens fundament.

Den öppna dörren, omtanken om den jag inte känner och vidsyntheten kräver mer.

Nationalism som kollektiv narcissism

BunkerI min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.

Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.

Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.

Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.

Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.

Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.

Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.

Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.

Janus fjärde ansikte i VF

Så jag hade missat recensionen av Björn Stefansson i Värmlands Folkblad strax före jul, men det var trevlig läsning.

Jag inser att delar av boken – framför allt i början – är lite svårare att ta till sig för den som saknar IT-bakgrund, men jag tröstas av att Björn liksom tidigare Bengt Eriksson på Kristianstadbladet ändå känner att de hittar rätt i terminologin.

Men ”god berättare” och säker på ”mänskliga relationer” tycker jag om. Det går igen i de flesta recensioner jag fått.

Lite synd är att bokens titel inte stod i recensionen.

Helena Trotzenfeldt har forskat och jobbat många år i it- och telekombranschen och hennes drama tar avstamp i ett it-företag i Karlstad.

Hon behärskar antagligen sitt ämne till fulländning, men som okunnig läsare blir jag bekymrad och kan inte nicka instämmande när hon inledningsvis konstaterar att ”datorn var bootad i Linux, som oftast.”

Men tack och lov överger hon inte läsaren utan håller sin terminologi i ett fast grepp. Hon är dessutom en god berättare, säkrare på att beskriva mänskliga relationer än dramatiska händelseförlopp, och finalen känns lite som en nödlösning – men där är hon ju å andra sidan i gott sällskap med betydligt namnkunnigare kriminalromanförfattare.

Ett spännande nytt år!

RyggarDen förste januari börjar vi alla skriva på ett helt nytt blad. Det är alldeles vitt, och fyllt av möjligheter.

För mig handlar det om att ta nya och spännande steg inom de områden jag fokuserar på, nämligen författarskap, utgivning och management consulting.

Författarskap

Spänningsroman Cuprum blir färdigskriven under januari. Det är plågsamt, men meningsfullt, att dyka djupt in i den främlingsfientlighet som växer som en infektion i Sverige.

Ytterligare en faktabok, denna gång med teknisk och företagsstrategisk inriktning, påbörjas under januari, i samarbete med en synnerligen kompetent medförfattare. Jag berättar snart mer  om den.

Förläggarverksamheten

På förlaget Lindia har vi flera intressanta författare på väg in med utgivning av böcker som vi tror kommer att bidra till nya insikter och tankar hos sina läsare. Vi planerar att gradvis utöka utgivningen till ungefär 12 böcker om året, men utan att ge avkall på kvaliteten. 

Management Consulting

Som management-konsult har jag flera spännande samarbeten och uppdrag på gång, och ser fram emot att lära känna nya kollegor. Är lite hemlighetsfull just nu, men det klarnar snart.

Så önskar jag alla ett Gott Nytt 2014!