Därför kan vi fortsätta blunda

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Värmländsk bokmässa och Bergvik

Med böckerna på Värmländsk bokmässa. Jag är egentligen ännu gladare än jag ser ut.

Med böckerna på Värmländsk bokmässa.

Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.

Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”

Ibland: ”Förresten jag tar två!”

Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.

Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!

Detta är åt helvete fel!

FakeJag går inte på offerjournalistik.

Jag läser tårdrypande berättelser och tänker iskallt ”hur ser andra sidan ut då”? Och går det att hitta andra sidan kämpar jag tills jag gör det. Jag skriver sedan inlägg och kommentarer som får andra kommentatörer att skrika att jag saknar empati. Och jag sträcker på mig och känner att empatin, den sparar jag åt dem som inte skarvar. Ibland är det säkert orättvist av mig, men jag är ganska rabiat när det gäller undanhållande eller förvrängande av fakta.

Just nu läser jag Hanne Kjöllers bok En halv sanning är en hel lögn. Jag nickar och håller med och tänker äntligen! Någon som känner som jag!

Det vill alltså extremt mycket till innan jag plockar upp offerjournalistiska fall och säger: ”Detta är åt helvete!”

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt frågor runt personlig integritet. Jag har forskat, varit krav- och strategiansvarig, skrivit två romaner och en faktabok, och föreläst i akademiska fora över hela världen. Jag vet att det där med registrering är svårt. Det känns så oskyldigt, och det blir så lätt fel. Datat finns där – så varför inte spara det lite? Fånga det i flykten? Sätta ihop det på nya, spännande sätt, när man ändå kan? Det den registrerade inte vet har den inte ont av.

Jag förstår att sånt kan hända. Jag känner igen mekanismerna.

Men det finns ingen ursäkt och inget försvar för att ostraffade vuxna och barn ska registreras enbart på grund av etniskt ursprung. Det har inget med brottsbekämpning att göra, utan är ren rasism. Den sortens rasism som säger: ”du är genetiskt betingad att växa upp och bli en brottsling”.

Romregistret går att till någon del förklara med att ”det blev så”. Det går att förklara, men inte acceptera.

Men när polis efter polis fortfarande ställer sig upp och fortsätter försvara, bortförklara och vräka sig i självempati av typen ”ingen förstår oss” är gränsen nådd för vad som ens går att förklara.

Jag vet att majoriteten av alla poliser är omtänksamma människor som valt sitt yrke för att de vill väl och rätt. Såväl de som alla de romer och eventuella andra som drabbats förtjänar att inte bara registret utan hela den uppenbara rasism och brist på respekt för våra lagar som tydligen förekommer bland dem vi satt att värna om vårt rättsväsende rensas ut en gång för alla. Den måste dras fram i ljuset och synas tills den spricker.

Vi måste gemensamt säga:

Detta är åt helvete fel!

Kvinnor och skuld

skuggaJag läser Martins polisblogg, och känner med analysen.

Jag brukar inte ropa på lagändringar i första taget, men det är mycket viktigt att försöka ta reda på om den omformulering från ”hjälplöst tillstånd” till ”särskilt utsatt situation” som gäller från 1 juli hade räckt till fällande dom. Om inte måste något göras.

Är dock tveksam till en samtyckesparagraf. Två vuxna människor på samma nivå, dvs ingen är ung, berusad, rädd eller liknande, ska inte behöva skriva kontrakt på väg till sängkammaren.

Att unga tjejer som drabbas främst har sig själva att skylla verkar vara djupt rotat i det mänskliga medvetandet, och de hårdaste domarna kommer ofta från andra kvinnor. Jag läser uttalandena från de andra tjejerna i slutet av artikeln nedan, och känner på något sätt igen dem från min egen tonårstid. Så pratar vi om varandra, vi tjejer. Så etiketterar vi varandra.

”Den där, hon är ett jävla luder. Vet vad hon gjorde i fredags?”

Jag skriver mycket om den sortens skuld i Ferrum. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var inte en del av min synopsis – inte planerat. Det bara kom, när jag målade porträttet av Kajsa-Stina.

Det behövde vara med.

Bokmässan och Värmland

Det har varit fyra ganska stressiga dagar på bokmässan i Göteborg.

En höjdpunkt var scenen i Värmlandsmontern.

Både Ferrum och Janus fjärde ansikte, och även Truls och Trilla i Skattkistelandet, har ett Värmlandsperspektiv, och mycket inspiration kommer från min mormor, Brita Bylock, som lämnade vår värld förra året. Hon brukade berätta om uppväxten i Brattfors, och det har fått den bygden att kännas som hemma, trots att jag inte varit där särskilt mycket.

helena_henrik

Extra kul är att Henrik Thorson, som presenterade mig, på bilden, tittade på Ferrums omslag och gissade att det var Brattfors. Det är egentligen Edsbro utanför Norrtälje, men det är förstås Brattfors och Nykroppa jag hade i bakhuvudet när jag skrev boken.

Jag ser nu fram emot mycket Karlstad. Först tioårsjubileet av Bergviks köpcentrum sista helgen i oktober, och sedan Värmländsk bokmässa helgen därpå.

VärmlandspresentTill höger den vackra present jag fick efter föredraget.

Romer, Mijailović och rätten att få vara ifred

LettresJag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.

Detta var alltså huvudargumentet: Om jag bara skriver sådant jag kan stå för kan det jag skriver aldrig missbrukas. Några gick dessutom ett steg längre och skrev att eftersom allt som skrivs på Facebook ändå kan läsas av både NSA och kommande medlemmar kan man invaggas i falsk trygghet om man skriver för begränsad publik, och att det därmed finns en fara i att inte publicera allt. Folk är så korkade att de tror att de är trygga då, och vips kommer en elak framtida gruppmedlem och lägger ut deras ogenomtänkta kommentarer på sina bloggar. Eller också gör Obama det.

Jag är fortfarande förundrad över denna tvådimensionella och parameterbefriade riskanalys.

Det riktigt bisarra är att detta forum ibland huserar ganska hetsiga debatter, där folk går till personangrepp mot varandra, och hänger ut varandras namn opåkallat även i andra inlägg än dem de skrivit i, med sammandragningar av åsikter på formen: ”Anna Andersson skrev tidigare att …”.

Det finns också medmänniskor som är av rakt motsatt uppfattning. De vill inte överhuvudtaget existera på Facebook, eftersom de värnar så om sitt privatliv.

Jag gömmer mig inte, men jag tillämpar listor på Facebook, där jag styr vem som kan läsa vad, och jag skriver bara sådant offentligt som jag verkligen känner att jag kan förknippa mitt namn med. Mina tidigare bloggar har varit pseudonymiserade.

Mitt system är inte vattentätt, men det är för mig bättre än att skriva allt offentligt eller att helt sticka huvudet i sanden.

I Ferrum skapades ett hemligt, sökbart register över allas DNA ur PKU-registret redan på 90-talet, och det höll på att gå illa när systemet missbrukades många år senare.

I Janus fjärde ansikte samlas all information vi petar in i våra telefoner i en jättedatabas, som fångas upp av terrorister – och av säkerhetspoliser.

Registret över romer – om det nu stämmer att det finns – innehåller ingen okänd information. Födelseuppgifter och föräldraskap finns även i folkbokföringen. Det är bara en liten parameter som tillförts, nämligen det romska ursprunget.

En del av problemet med hantering av personuppgifter är just att det verkar så oskyldigt. Jag sparar ju dessa uppgifter bara för mig själv. Det är bara jag och två till som ska läsa detta. Tre kanske. Eller kanske åtta. Men det är bara utifallatt. Vi vill kunna slå i det om vi måste. Men de som vi sparat uppgifter om lider ju inte. För de vet ju inte om det. Och det man inte vet …

Man sparar blodet från PKU-proverna för att det är synd att förstöra det.  Det kan ju användas till forskning. Och så kan det vara bra om något barn rapporteras saknat. Eller någon vuxen, eftersom 70-talisterna inte längre är barn. Och varför inte kolla om den där Mijailović verkligen är Anna Lindhs mördare innan vi tar in honom för förhör? Vi kan ju bara plocka fram hans papperslapp, med blodet som egentligen sparades för att ta reda på om han som nyfödd var svårt sjuk … Så vet vi. Behöver inte störa honom om vi har fel.

Under mitt förra efternamn publicerade vi år 2002, strax efter att jag skrivit Janus fjärde ansikte, postern Taking Charge of Profile Information Conveyance. Det var en kortversion av en längre publikation. Frågan om hur vi skyddar våra ganska ointressanta persondata från att sättas ihop på ett nytt sätt och sedan skada oss är fortfarande mer aktuell än någonsin.

I Cuprum, som är en uppföljare till både Ferrum och Janus fjärde ansikte, förstår vi vad som verkligen kan hända när till synes oskyldig information missbrukas. Hoten blir verklighet, för både enskilda människor och samhället. Jag inser att det aldrig fullt ut går att bottna dessa frågor, men vi får aldrig sluta prata om dem.

Var drar vi gränsen för vad som är acceptabelt?

Vilka murar är rimliga att sätta upp för att skydda oss?

Vilket syfte är tillräckligt gott för att bryta mot principer vi ställt upp tillsammans?

Hur mycket reagerar vi när de vi normalt inte bryr oss om blir kränkta?

Syndikalismen

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.