Så var det bokmässa i Örebro i helgen. För mig var det den sista mässan före sommaren.

Vi hade en bra placering och det var bra tryck. Det är något särskilt med mellanstora städer och bokmässor. Det är tillräckligt stort för att vara mycket folk, men inte så stort att man försvinner i mängden, som i storstäderna.

Under året som gått har jag testat många mässor, och jag har hittat en rutin.

Jag delar inte längre bord med andra författare. Det är lite synd, för det är trevligt att stå tillsammans med någon, och dessutom ger det en viss frihet att kunna gå ifrån, men priset är hänsyn. Det är ingen som avkrävt mig det, men jag blir ändå hämmad av att känna att jag inte får ta det utrymme jag vill.

Jag har också hittat en sales-pitch som funkar. Jag följer besökarna med blicken, och ser vilken bok de tittar längst på, och så anpassar jag vad jag säger efter det. Ser de stressade ut går jag rakt på the bottom line. Har de all tid i världen småpratar jag om vad böckerna handlar om.

När de börjar dra sig bortåt ger jag dem en broschyr. Många gånger kommer de tillbaka lite senare och säger ”nu har jag bestämt mig”, och har pengarna eller betalkortet framme.

Jag får ofta frågan om det lönar sig. Svaret är rätt enkelt. Mycket grovt räknat kan man med lite rutin sälja böcker för motsvarande en mässkostnad. Ibland mer, ibland något mindre, men ungefär där.

Men det är inte bara bokförsäljningen som är poängen.

Ur affärssynpunkt är det också marknadsföringen. Att möta folk, få ut sitt namn, visa upp böckerna, och att få nya läsare som kanske köper nästa bok, och nästnästa har också ett ekonomiskt värde.

Men sedan har vi den tredje fördelen. Den som inte har med vare sig inkomster eller marknadsföring att göra.

Och det är känslan i att lämna över en bok till någon man inte har någon tidigare relation till, och veta att den kommer att läsas och sedan stå i personens bokhylla i kanske många år. Och kanske skickas vidare och läsas igen och igen.

Under fredagen kom en kvinna fram till mig, och ville köpa Ferrum. Hon hade precis överhört två andra kvinnor i kafeterian, som hade köpt den och satt och läste högt ur den, och nu var hon nyfiken.

Under lördagen kom inte mindre än två fristående personer fram och berättade att de börjat läsa Ferrum. Den ena hade läst halva, och gav mig en glad tumme upp. Den andra hade läst lite mindre, men ville veta mer om huruvida det jag skrev hade hänt på riktigt.

Jag kan liksom inte mäta värdet av dessa möten och många liknande i pengar.

Det behöver upplevas.

Min författarkollega Stefan Åberg bjöd in mig att delta i en bloggstafett i detta trevliga och intressanta inlägg om medeltidens spår i Sverige. För oss som brinner för folklivshistoria och släktforskning är kyrkor och slott extra spännande. De var en så central del av våra förfäders tillvaro. Så jag tackar Stefan för både läsning och stafettpinne, och lämnar vidare till flitiga Maria Bielke von Sydow, som kommer att skriva om hur hon precis lämnat sitt tredje manus till redaktören.