Janus fjärde ansikte i VF

Så jag hade missat recensionen av Björn Stefansson i Värmlands Folkblad strax före jul, men det var trevlig läsning.

Jag inser att delar av boken – framför allt i början – är lite svårare att ta till sig för den som saknar IT-bakgrund, men jag tröstas av att Björn liksom tidigare Bengt Eriksson på Kristianstadbladet ändå känner att de hittar rätt i terminologin.

Men ”god berättare” och säker på ”mänskliga relationer” tycker jag om. Det går igen i de flesta recensioner jag fått.

Lite synd är att bokens titel inte stod i recensionen.

Helena Trotzenfeldt har forskat och jobbat många år i it- och telekombranschen och hennes drama tar avstamp i ett it-företag i Karlstad.

Hon behärskar antagligen sitt ämne till fulländning, men som okunnig läsare blir jag bekymrad och kan inte nicka instämmande när hon inledningsvis konstaterar att ”datorn var bootad i Linux, som oftast.”

Men tack och lov överger hon inte läsaren utan håller sin terminologi i ett fast grepp. Hon är dessutom en god berättare, säkrare på att beskriva mänskliga relationer än dramatiska händelseförlopp, och finalen känns lite som en nödlösning – men där är hon ju å andra sidan i gott sällskap med betydligt namnkunnigare kriminalromanförfattare.

Bokbloggare mot rasism

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Wermlandiana

Recension av Ferrum i Wermlandia

Recension av Ferrum i Wermlandia

Helt oväntat damp det ner ett exemplar av Wermlandiana – medlemstidning i Föreningen Värmlandslitteratur, där jag inte är medlem. Inte än i alla fall.

I den fanns ett antal böcker med Värmlandsanknytning recenserade, så även Ferrum.

Jag gillar att bli kallad ”rask berättare”, och framför allt att spänningen hålls uppe till slutet, och att slutet var oväntat.

Det värmer extra mycket, ända ut i tårna, att mina böcker räknas som Värmlandslitteratur, trots att jag är utflyttad.

Tredjeplats till Janus fjärde ansikte

Janus fjärde ansikteBengt Eriksson på Kristianstadbladet kultur läste 34 egenutgivda böcker, och Janus fjärde ansikte kom på tredje plats.

”3. Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.”

Breaking Bad

Har börjat kolla på gamla avsnitt av Breaking Bad med blandad behållning. Just nu har jag betat av säsong 2. Kemiläraren fick ett cancerbesked, och såg framför sig hur familjens ekonomi rasar samman, så han använder sina kunskaper för att tillsammans med en gammal elev koka metamfetamin.

Tempot blir av och till för långsamt för mig. Jag använder den makt fjärrkontrollen ger och hoppar fram. Sedan inser jag att det nog inte var för långsamt ändå, och hoppar tillbaka. Något avgörande var i själva verket precis på väg att hända, och regissören ägnade sig åt att sakta in runt ointressanta banaliteter för att sätta scenen för denna helt nya vändning.

Serien gör mig irriterad.

Det är det som är meningen.

Hjältar behöver inte vara perfekta, men de ska vara goda inuti. De får gärna fatta lite stolliga beslut mitt i den dramaturgiska kurvan, och även visa spår av bristande moral, men det får inte finnas någon tvekan om att de är på väg att växa som människor, och att det finns ett trevligt slut. Där har de fått ta ansvar för tidigare illdåd, Det Goda och Det Rätta har blommat fram inom dem, och de kan se fram emot ett liv i frid och lycka.

Men Walt White fattar inte tillfälligt felaktiga beslut. Han är istället liksom Anakin på väg via Fear och Anger längs The Path to the Dark Side, och det stör. Jag vill inte vara hans kompis. Jag vill inte hålla på honom. Men jag kan inte låta bli, för sett med hans ögon är alla hans beslut ändå logiska.

Ikväll ska jag börja med säsong 3.

Nya Wermlandstidningen

NWTNy artikel om mig, Ferrum och mitt skrivande i Nya Wermlandstidningen.

Det är kul att det skrivs just om värmländska Bergslagen.

När jag skrev Ferrum hade jag faktiskt inte börjat släktforska, men nu när jag i princip kan Brattfors med omnejds kyrkböcker utantill känns det än mer relevant att lyfta fram traktens historia.

Artikel om Ferrum i Filipstads Tidning

ftFörra veckan gjorde Lena Richardsson på Filipstads Tidning en intervju med mig, som resulterade i ett fint reportage. Lena hade läst boken noga, och hade massor av intressanta frågor. Extra kul att vara i Filipstad, där delar av Ferrum utspelar sig.

Bilderna är från Storbrohyttan utanför Filipstad.

Länk till artikeln här.

Ferrum är recenserad av Bibliotekstjänst

tmpSaxat ur Bibliotekstjänsts recension av Ferrum, häftepos 13114428, av Annika Johansson:

”I en liten bruksort nära Filipstad på 1930-40-talen arbetar sig tonåringen Kajsa-Stina beslutsamt ur sin påvra bakgrund och når en bättre tillvaro, men hennes kärleksliv lider på grund av missförstånd och felbeslut. Tjugosexåriga Jackie, i Stockholm på 2020-talet, kontaktas av en mycket gammal dam som har hemligheter att avslöja, och blir sålunda indragen i en historia som rör DNA-register och rikets säkerhet. De två spåren hör tätare ihop än man först kan tro. Kajsa-Stinas del i romanen är fin, då hon handlingskraftigt lyfter sig själv men inte för den skull lyckas i allt.”

Språket beskrivs också som ”välvårdat”, vilket förstås är extra kul.

Jag hoppas förstås att många fler bibliotek nu vill införskaffa romanen.