Vid slutet av vägen
Finns ingenting kvar
Såren, de blöder
Marken är bar
Du väntar på lindran
Du hoppas på frid
Men ingenting hjälper
För livsverk tar tid
Vid slutet av vägen
Finns bara en natt
En tom, trasig klagan
Och alls ingen skatt
Jag ville ju hjälpa
Men räcker jag till?
För du gav ju upp
Jag ser vad du vill
Vid slutet av vägen
Finns tomhet och död
Men sorgen förtvinar
När jord färgas röd
Medan de flesta länderna världen över inför krav eller starka rekommendationer för användning av ansiktsmask i miljöer där man inte kan distansera sig står svenska Folkhälsomyndigheten fast vid att de inte behövs.
Varför vägrar vi hårdnackat det miljarder människor världen över ser som självklart?
Du lindar av olvon en midsommarkrans
Din dotter har kungens män
Fört någonstans
Du stirrar mot mångubbens
Benvita glans
Och undrar om han henne ser
Du minns hur du räknade alla små tår
Hennes porlande skratt
Hennes ulliga hår
I vargtimmen faller
En skälvande tår
Du böjer ditt huvud och ber
Hon trodde på kärlek, hon kände sig trygg
Hon log emot alla
Och var aldrig skygg
Hon skrek när hon gömde sig
Bakom din rygg
Men tystnaden hörs ännu mer
Du bygger av minnen ett vacklande värn
Du somnar till slut
Invid Svartrama tjärn
Ditt hjärta torteras
På glödande järn
Och mångubben ser dig och ler
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett toklångt facebookinlägg om vänsterpedofiler. Jag har stört mig på det sedan jag läste, eller snarare skummade, det, men haft svårt att sätta fingret på varför. I stora delar är det ett viktigt och bra ämne, och han är moraliskt på rätt sida, förstås. Men här ska jag nästa lite i varför han hamnar rätt och snett på samma gång, och vari det verkliga problemet med inlägget ligger.
Bakgrunden är en nyutgiven bok av Vanessa Springora, ett offer för prisade författaren och kulturpersonen Gabriel Matzneff. Boken heter ”Le Consentement”, dvs ”Samtycket”, och handlar om hur hon i nedre tonåren hade en helt öppen och välkänd ”relation” med Matzneff, som för övrigt skrivit en hel del om hur han förgrep sig på barn både i Frankrike och Ostasien. Och frågan hela Frankrike ställer sig är förstås hur detta kunde hända. Frankrike ligger långt efter när det gäller lagar mot övergrepp på barn. Medan de flesta västländer sedan länge förbjudit alla sexuella aktiviteter före en viss ålder har det där varit tillåtet så länge barnet kan anses vara med på noterna.
Så långt är jag förstås ense med Karlsson. Det är horribelt, det är bra att det kommer fram, barn behöver skyddas.
Det problematiska i hans text är själva skuldfrågan. I stycke efter stycke återkommer ordet ”vänster” i olika former. ”Vänstern” skyddar pedofiler och de hatade feministerna är medbrottslingar. Övergreppen är en konsekvens av ”vänsterkrafter”, och de hade till och med till någon sorts syfte att krossa borgerligheten:
”Hur kommer det sig att Jean-Paul Satre, Simon de Beavoire, Herbert Marcuse, Michel Focault mfl – Grundarna av dagens förhärskande vänsterliberala, feministiska, queer-teoretiska, post-koloniala och identitetspolitiska överideologi, fortfarande förbehållslöst hyllas som hjältar av det politiska, kulturella och mediala vänster-liberala etablissemanget, trots att samtliga utövade eller understödde pedofili?”
Jag säger inget om att han vimsar till bokstäverna i Simone de Beauvoirs efternamn. Han kan uppenbarligen inte stava till vare sig Sartre eller Gabriel heller. Men när han kallar henne Simon undrar jag om han vet vem han skriver om.
När jag läste franska på universitetet uppehöll vi oss förstås rätt länge vid just de Beauvoir, Sartre, Camus och andra samtida, på grund av det enorma avtryck de gjorde på hela västvärldens filosofiska och politiska utveckling. Jag har aldrig sett dem som ”vänster”. Existentialisternas kamp var mot det förtryck konventioner, framförallt kyrkans, utgjorde och inte mot kapitalet.
Simone de Beauvoirs ”Le deuxième sexe” blev ett av världens mest inflytelserika verk. I den mosar hon myt efter myt om kvinnor och kvinnlighet och tvingar läsaren att se hur kvinnor inte räknades och hur lagar, religion och förväntningar låste in och dödade vårt självförtroende och förvrängde vår självbild. Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att jag förundrades över hur ingående hon berättade om sin tidiga sexualitet. Att skriva så självutlämnande redan på 40-talet var förstås fantastiskt modigt.
Och det var väl just där hon gick vilse. För hon skrev mycket riktigt på en petition på 70-talet mot en åldersgräns för samtycke, eftersom hon, liksom många andra på den tiden, verkligen trodde att barn kunde ha en sexuell relation och må bra av det. När konventionslocket lyfts undan under den sexuella frigörelsen och kvinnors sexualitet legitimerats fanns ingen insikt i hur unga flickor kan skadas av tidiga sexuella relationer, även när våld eller tvång inte förekommer. Den kom senare, med buller och bång, på 90-talet, men då hade hon lämnat jordelivet.
Gjorde hon och övriga stor skada genom sitt agiterande? Absolut. Springoras trasiga uppväxt hade kunnat räddats om de Beauvoir och övriga intellektuella inte hade argumenterat för barns ”rätt” att ha sex med vuxna. Hennes ansvar är glasklart.
Borde hon ha vetat bättre? Det är lätt att vara klok när vi sitter med facit i form av stora mängder vittnesmål. Var och en måste göra den bedömningen själv.
Mitt problem med Karlssons inlägg är ju inte att han rasar mot just detta ställningstagande, utan att han buntar ihop hela hennes, och andra nittonhundratalsfeministers, livsgärning med vad han menar var ett stöd för pedofiler, och drar slutsatsen att utan feminister hade världen varit så mycket bättre, lätt travesterat. Hans raseri riktar sig inte alls mot pedofiler överlag, och de är ju uppenbarligen inte ”vänster” utan finns i alla åsiktsinriktningar, yrken, väljargrupper, samhällsklasser och religioner, utan mot feminismen. Det är dens fel. Och kommunismens. Kort sagt: ”vänstern”. Vänstern gillar pedofili, menar han, ungefär.
Jag är ju inte det minsta vänster, så jag kan säga detta helt utan att tala i egen sak: det finns en paradox i att se hur sverigedemokrater – både på riksdagsnivå och i facebookgrupper – hatar feminismen men älskar att tala om hur invandrare, särskilt muslimer, inte delar ”vår” kvinnosyn. Liksom. Var tror han den kommer ifrån?
Simone de Beauvoir hade fel om barns sexualitet. Det är helt uppenbart. Men hennes sammanlagda livsverk bidrog starkt till att lägga grunden till den kvinnosyn som Karlsson och andra sverigedemokrater berömmer som ”svensk”.
Vi behöver döma människor utifrån deras kontext.
Simone de Beauvoir utgick från att eftersom hon själv hade tidiga sexuella fantasier borde barn få ha sex.
Karlsson gick med i ett parti som nyligen grundats av nazister och som ville utvisa alla invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Och han gjorde det ett halvsekel efter andra världskriget.
Låt oss döma båda rättvist.
Jag betraktar mig själv som en ganska mainstream moderat. Den politik jag vill se är nästan exakt den partiet föreslår.
Jag vet dock att många, både till vänster och höger, tycker jag är supermegaradikal, till vänster om Sjöstedt, men det handlar mer om min retorik och de ämnen jag väljer att diskutera än om mina faktiska ställningstaganden vad gäller realpolitik.
Det är i sig tragiskt att om man som moderat tar ställning mot muslimhat och för mångkultur, ser arbetskraftsinvandring som en stor tillgång för landet, och förespråkar en verklighetsbaserad rapportering om samhälleliga hot, som exempelvis dödligt våld, tror många att man är toklångt till vänster.
Jag följer ju amerikanska nyhetsmedia, samtliga, extremt ingående. Och det är ofantligt intressant att jämföra panelernas diskussioner med våra perspektiv.
En mainstream-moderat som jag blir demokrat i USA. Aborträtt, sunda miljöregler, sjukvård för alla, studielån och fria högre studier är inte något som ens ifrågasätts i Sverige, och det är vad Dems kämpar för idag. Jag vet att många översätter moderater till republikaner, men där håller jag inte med alls. Det finns nästan inget på republikanernas agenda som är moderat realpolitik.
Detta sagt finns många republikaner som är hederliga politiker eller debattörer, och som jag gärna lyssnar på och nickar till.
Tyvärr har alla, nästan, lämnat politiken, eller är på väg att göra det, eftersom GOP (partiet) numera är Trumps.
Det finns en matematisk förklaring. Bara en fjärdedel av väljarna (registered voters) är republikaner, men bland dessa har Trump 80-90 procent i sin hand. Det betyder att om man som ledamot går emot Trump finns en överhängande risk för hat-tweets, och sedan kommer en utmanare i hemmadistriktet/-staten som Trump lyfter fram och vips är man ute och kan packa ihop sin Washingtonkarriär. Om man å andra sidan försvarar honom och INTE kommer från ett megarött distrikt (i USA är rött höger och blått vänster) finns risken att man förlorar det faktiska valet till en demokrat, för det mesta Trump gör och säger är oförsvarbart. Detta är republikanernas enorma dilemma.
Det gör att
– republikanska politiker från ”purple” districts/states (”purple” = lila = distrikt som inte är vare sig blå eller röda) gör det enda rätta. De mumlar något svårbegripligt och springer när de får frågor från journalister. Någon gjorde ett skojigt klipp med republikaner som sprang in i hissar för att undvika att behöva försvara Trump.
– republikaner från röda districts/states försvarar honom med absurda argument.
Det är extremt obehagligt att se. De vet uppenbarligen att de är helt fel ute. De pratar forcerat och skriker mellan varven för att överrösta intervjuaren. Hoppar mellan ämnen. Påstår att äpplen är apelsiner och förresten är solen gul och varför pratar ingen om Hillarys emails? Skulle man stänga ljudet och bara betrakta deras kroppsspråk skulle man direkt se på svettpärlorna i pannan att här är någon som blåljuger.
Och jag tänker att jag är glad att mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn aldrig kommer att behöva se mig åbäka mig sådär.
De kanske inte gillar vad jag står för idag, när de om femtio eller hundra år hittar något jag skrivit i ett dammigt, historiskt arkiv.
Men jag har aldrig framfört något jag vetat varit lögn eller nonsens, eller som gått på tvärs mot min moral.
Sverige har tyvärr tragiskt många medborgare som sprider massor av ren dynga om landet i och utanför Sverige, av olika skäl. Om det är något som är unikt för oss svenskar så är det nog det – den ständiga ivern att baktala vårt fosterland. Jag vet inget annat folks medborgare som bär sig åt så.
Själv slutade jag med det när jag var 17. Jag minns det exakta ögonblicket. Jag tågluffade, och satt på ett tåg i Italien och berättade för några killar i vagnen om hur fel allt var i Sverige. Då sa plötsligt en till mig att det finns massor av fel på Italien också, men när han pratar med människor som inte är italienare berättar han bara hur bra landet är. ”You must always be proud of your country.”
Jag tvärtystnade.
Och så tänkte jag bakåt, och insåg att det fanns ett mönster – jag hade bott utomlands året innan och träffat många andra utflyttade svenskar – i hur vi svenskar ständigt kritiserade vårt land när vi pratade med ickesvenskar – i hatiska, arga och ofta deterministiska ordalag. Jag liksom övriga. Och jag bestämde mig där och då för att sluta.
Detta baktaleriet är, tyvärr, en borgerlig grej. Det är vi på högersidan som har satt i system att ständigt tokhata Sverige av idag – förr vid köksborden och numera även i sociala medier. Jag tror det kommer från alla år av sossestyre med oss i ständig opposition. Många borgerliga blev så vana att alltid kritisera de styrande att det övergick i någon sorts bisarrt förakt mot själva folket och landet och inte bara regeringen.
”I Sverige får man inte …”
”Det är typiskt svenskar.”
”… i detta jävla landet.”
Det här är inte uttryck som började med SD. De började med oss, skam till sägandes. Sossar skäller förstås också, men i regel inte på hela landet och folket, utan bara på oss som är rika kapitalistsvin. Utgångspunkten för dem är istället att Sverige är nästan perfekt, men vi direktörer och skattesmitare står i vägen för Utopia genom att suga ut folket.
Tvåtusentalet har sett nästan lika många år av borgerligt styre som vänsterstyre, och vi borgerliga har varit en väsentlig del av att forma dagens Sverige, the good with the bad. Vi bör både sträcka våra ryggar i stolthet över att vara världens bästa land, och samtidigt lika rakryggat peka på de problem vi har och föreslå lösningar för dem, utan att trassla in oss i hatgnäll som bortskämda tonåringar: ”Allt är åt helvete, och det är föräldrarnas, lärarnas och alla andras fel. Inte mitt. Jag bara sitter här och är perfekt.”
En del av SDs framgångar på sista tiden ligger just där. Moderater och kristdemokrater, såväl politiker som gräsrotsväljare, beskriver ett land i fritt fall. En krigszon, där folk knappt vågar sig ut. Och sedan står alltid en sverigedemokrat där och lägger till ”japp, och det är erat fel – vi har ju sagt detta hela tiden, men ingen lyssnade på oss, utan alla bara kallade oss rasister när vi försökte säga sanningen”, och så vinner de, inte vi, poängen. De blir hjältarna som stått ut med oförskyllt hån och förakt.
Nästan ingen borgerlig politiker pratar om Sverige som ett bra land, annat än i en snabb passage: ”Sverige är fantastiskt, MEN …”. Och ingen från forna Alliansen berättar om allt bra alliansåren åstadkom, trots att det finns en gedigen lista att välja från. Det är som om vi skäms både över de åtta åren och över landet och alla dess medborgare. Det är för mig obegripligt. Och när jag pekar på alla bra reformer Alliansen genomdrev dyker det inte sällan upp någon från högersidan och säger ”jaså, men öppna-era-hjärtan-politiken förstörde Sverige yada yada”. Nej. Sverige är inte förstört. Det finns förbättringspotential, absolut. Men Sverige är fortfarande härligt och extraordinärt med coola, trevliga, kloka och glada medborgare.
Om vi borgerliga ska återta makten i Sverige och bygga ett land baserat på våra värderingar bör vi sluta ständigt prata om systemkalops och istället börja med att vara stolta över det land vi varit med och byggt, och sedan förklara hur vi vill förbättra, inte ”rädda”, landet.
Det behövs inget ”men”. Sverige ÄR fantastiskt. Punkt.
#ståuppförsverige
#stoltsvensk
En intressant diskussion, som jag tror missats av svenska medier, har pågått i USA senaste månaden.
Joe Biden ville göra en poäng av hur viktigt det är med samarbete, och beskrev hur han jobbat ihop med ”segregationists”, alltså personer som ville hålla svarta borta från vita, för att få igenom sin politik.
En ilsken diskussion blossade upp runt hur han uttryckt sig. Den är inte över än. Kamala Harris vann poäng på att mosa till honom i den första demokratiska presidentkandidatdebatten härom veckan.
Men ingen har egentligen haft synpunkter på samarbetet i sig.
Harris började till och med med att säga “I agree with you when you commit yourself to the importance of finding common ground”.
Det som kallas ”bipartisanship”, och i Sverige ungefär motsvaras av ”blocköverskridande politik”, är eftersträvansvärt och sällan negativt.
I Sverige har vi i snart ett decennium haft en diskussion om hur man ska förhålla sig till SD, och den blommar som bäst nu när Jimmie och Ebba lunchat.
Och jag tycker den är förvirrad.
Min syn på SD är ungefär densamma som den var när jag började skriva om partiet för tio år sedan. Det är ett parti som säger till människor:
”Sverige tillhör svenskarna. De andra sju partierna har tagit det ifrån er och givit det till invandrare, som inte är som vi, utan farliga och obehagliga. Vi tänker ge er det tillbaka. Är du arbetslös? Låg pension? Lång vårdkö? För liten lägenhet?”
Varje problem har en invandrare som rot. Varje lösning handlar därför om att eliminera invandraren. Vård, skola, omsorg, allt fixas genom att ta bort invandrare.
De åsikterna finns i samhället. Därför finns partiet. Och åsikterna kan bara motverkas genom långsiktigt opinionsarbete och genom att ta verkliga problem på allvar men samtidigt kontinuerligt peta hål på myter.
Så vad har då Ebbas lunch med Bidens vurpa att göra?
Jo, de har båda rätt i en sak: Människor förtjänar att få den politik de röstat på. Om jag går till val på att alla bäbisar ska få gratis blöjor, och det finns en majoritet i Riksdagen för det, då ska det förslaget gå igenom. Även om det betyder att politiker med sunkiga värderingar röstar på det.
De första som insåg det var sossarna, som 2013 bröt ut borttagandet av höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur sin budget, för att SD då lovade att rösta på motionen. Var det fel?
Jag anser verkligen att det är viktigt att Riksdagen, liksom kommuner och landsting, fungerar som tänkt, och det gör den bara om politikerna driver den politik de tror på, och inte sitter på händerna och är oroliga för att tycka likadant som nyssnazisterna.
Men.
Det betyder inte att Ebbas lunch var OK.
Att kunna driva igenom en enskild fråga utan att oroa sig för vem man gör upp med är inte alls samma sak som att politikutveckla ihop. Att budgetförhandla, brainstorma, workshoppa och till slut jämka ihop sina ståndpunkter på ett övergripande plan, med ett parti vars enda målsättning är att skuldbelägga invandrare för allt ont i samhället, är fruktansvärt fel. Raktigenom. Hitler kom till makten med bara en tredjedel av rösterna, därför att övriga politiker tillät det.
Jämför jag Åkesson med Hitler? Delvis. Nej, jag tycker inte sverigedemokrater är nazister. Längre. Men deras muslimhat har enormt mycket gemensamt med nassarnas judehat. Avhumanisera. Ondskeförklara. Utpeka som det ultimata problemet. Få mobbens acceptans. Eliminera.
Så vart hamnar vi då? Var går gränsen?
Man gör upp, helst i utskotten, i enstaka sakfrågor. Därför att man är vald att föra Sverige framåt. Och då räknas allas röster.
Jag vill ingalunda förbjuda ätande med andra partier. Själv äter jag lunch med alla möjliga ”åsiktsmotståndare”, inklusive sverigedemokrater. Det är viktigt att vi pratar med varandra. Men någonstans känns just Ebbas och Jimmies lunch mindre som matintag och mer som början till gemensam politikutveckling.
Jag är innerligt trött på att prata om vem som pratar med vem.
Och jag inser att gränsen mellan ”göra upp i enstaka frågor som inte har med migration att göra” och ”politikutveckla” är extremt fluffig och svårdefinierad. Men KD är såvitt jag kan bedöma inte längre PÅ den gränsen, utan har passerat den, och vandrar i rask takt, glatt leende, rakt mot bruna träskmarker.
Och jag känner många härliga kristdemokrater med sunda värderingar. Jag undrar hur länge de känner sig bekväma med den marschen.
SD-ledningen använde internationella flyktingdagen till att via Aftonbladet berätta varför flyktingar inte har i Sverige att göra, med det vanliga ”vi vill hjälpa många på plats istället”.
Och det låter ju supersmart. Vi har alla hört det i många år. Det är en av deras mest inarbetade skrönor.
Så vari ligger felet?
Jo. Först måste vi förstå att en skyddsbehövande inte har samma behov som den som drabbats av en svältkatastrof.
Därför är lösningen inte mat.
Problemet för skyddsbehövande är att de inte har någonstans där de kan leva produktiva liv. Stanna upp där och fundera lite på det. Vi tar det igen.
Problemet är att de inte har någonstans att leva ett värdigt liv. Inte att de inte har något att äta.
Antingen är de statslösa, eller också är det farligt för dem att leva i de länder där de är medborgare.
De samlas ofta i stora läger, och lever ibland i årtionden som fångar, utan några av de rättigheter resten av jordens befolkning, inklusive fattiga, har. De blir totalt passiva och kan inte försörja sig själva, vilket är en grundbult för att bygga en vuxen människas självkänsla. Deras tillvaro är förvaring, och deras liv saknar mening. De går miste om allt det vi kallar livskvalitet.
Den bästa lösningen på det problemet är förstås att säkerställa att de kan återvända hem till trygghet, men det kan i vissa fall ta många år. Barn föds och växer upp som aldrig sett något annat än de tält som omger dem.
Därför behöver de få komma till ett annat land där de kan leva ett liv i frihet, där de kan uppfylla sina drömmar, studera, jobba, leva i hus med väggar och tak och se sin barn och barnbarn lyckliga. De behöver få bo i ett samhälle där de kan bidra och känna sig nöjda med sig själva.
SD försöker vilseleda oss till att tro att deras problem är steg 1 i Maslovs behovstrappa. Därför behöver vi skicka pengar så de slipper svälta och frysa, menar de. Men UNHCR är finansierade. Jo, jag vet att FN titt som tätt går ut och säger att barn är på väg att dö om inget görs, och det är säkert sant när det skrivs, men hittills svälter ingen i läger för att pengar saknas (däremot kan det hända för att exvis transporter stoppas, men det är en annan fråga).
Naturligtvis ska vi inte sluta hjälpa med medel till flyktinglägren, men det är en kortsiktig lösning, på samma sätt som man ger en törstig person vatten, men gräver en brunn för att hjälpa långsiktigt.
Den långsiktiga lösningen för världens alla skyddsbehövande måste vara att ge dem en chans till nystart och ett värdigt liv någon annanstans.
Betyder det att jag tycker dagens asylinvandring fungerar bra och ska behållas? Inte alls. Det är en katastrof för alla inblandade att människor ska behöva skuldsätta sig eller sälja allt de har för att betala smugglare och riskera sina liv för att ta sig till länder där de kan leva. Vi måste göra vad vi kan för att stoppa detta. Asylprövningen ska ske på ambassader och i flyktingläger, och vi behöver ha ett fungerande kösystem, så att de som kommer hit snabbt kan matchas ut i arbete och inte sättas i ny förvaring här.
Vad världens i-länder alltså borde göra är att kraftigt öka andelen kvotflyktingar som distribueras ut till trygga länder, men utan att som hittills ge dem PUT när de kommer. De får istället leva fullvärdiga liv i sina nya länder tills de antingen kan återvandra tryggt till sina hemländer eller också kan försörja sig själva. PUT och rätten att leva ut sitt liv i Sverige måste vara reserverat till dem som kommer i arbete och inte ligger samhället till last. Då får vi råd att hjälpa många, för då kan faktiskt asylinvandringen bli om inte ett plus så i alla fall inte ett stort minus.
Ni kan hålla med eller låta bli – jag vet att vissa blir upprörda när jag vill koppla PUT till försörjning, och andra blir upprörda när jag vill ta hit många kvotflyktingar.
Men jag vill verkligen vädja till alla mina vänner och läsare:
Gå inte på myten om att människor dör av svält för att vi har asylinvandring i Sverige.
Det är helt enkelt inte sant. Och innerst inne vet du att det aldrig varit omsorg om skyddsbehövande SDs inställning handlat om.
Eftersom jag diskuterat migrationspolitik i något decennium, och eftersom myten om den svartmuskige muslimske våldtäktsmannen som angriper blonda svenskor i sommarklänningar för att de tycker att man får göra så när kvinnor inte bär niqab har enormt fäste har jag grävt en del i både domar och statistik. Jag tänker inte dra siffror, men ungefär så här ser det ut:
I de fall en gärningsman överfaller en helt okänd kvinna är utrikesfödda lite överrepresenterade. Det är också de fall som har lägst mörkertal, eftersom det inte finns något incitament för kvinnan att inte gå till polisen. Och om gärningsmannen väl hittas finns en god chans att få honom dömd. Detta gör att ser man till det totala antalet dömda våldtäktsmän finns det en överrepresentation när det gäller utrikes födda män.
I fallet gruppvåldtäkter är utrikesfödda och andra generationens invandrare enormt överrepresenterade. Det är mycket sällan etniska svenskar som är gärningsmän. MEN. Dessa våldtäkter är en handfull per år. Det är alltså ett mycket, mycket litet antal, med tanke på att det bor 2,5-3 miljoner människor i Sverige som har den bakgrunden.
Så om man läser domar finns en kärna av sanning i påståendet att ”nyanlända våldtar för de förstår inte svensk kultur”, men jag skulle säga att det oftast handlar om att gärningsmännen inte känner till eller respekterar svenska lagar. Det är inte tillåtet att sätta på kvinnor som är berusade eller sover i Sverige, eller kvinnor som valt att vara ensamma med flera män i en lägenhet, och det är nästan alltid vad som hänt i de här fallen. Den här sortens våldtäkter förekom oftare i Sverige förr också, innan vi ändrade våra lagar och slutade fråga kvinnor vad de hade på sig. Hade man transporterat tiotusen unga, svenska män från femtiotalet till nutid hade några av dem också våldtagit däckade kvinnor. Det är inte kulturen, utan kunskapen om lagarna som skiljer, påstår jag.
Men i den kategori som begår flest överfallsvåldtäkter, dvs män 18-27 år, har 39 procent av de folkbokförda invånarna utländsk härkomst, dvs minst en utrikesfödd förälder. Till dessa ska läggas alla som inte är folkbokförda här, men vistas i Sverige. Gästarbetare, som Lisas mördare. Asylsökande. Papperslösa. Turister. Om man tar ett tvärsnitt av alla unga män som VISTAS i Sverige under ett givet ögonblick lär bortemot hälften ha utländsk härkomst. När man räknar på överrepresentation bör man ha detta i åtanke.
Detta är nu inget försök att ursäkta dem, utan bara en förklaring. En utländsk våldtäktsman har inget här att göra, oavsett bakgrund. Utvisning direkt om han inte är svensk medborgare, och går det inte pga flyktingkonventionen får han hållas i förvar tills det går. Jag känner inget medlidande. Alls. Off you go.
Men igen. Dessa män är extremt få. Och det är där diskussionen går vilse. Man tror att överrepresentationen när det gäller överfallsvåldtäkterna går att överföra på samtliga våldtäkter, även mörkertalen.
Men när det gäller våldtäkt av barn i familjer, dvs incest eller styvföräldrar eller motsvarande, är män med utomvästerländsk bakgrund faktiskt enormt underrepresenterade. Män från Afrika och MÖ våldtar sällan sina döttrar eller nära, minderåriga släktingar. Jag har läst mängder av domar, men inte hittat ett enda fall. Inte något alls! Men det gör vi svenskar och övriga västlänningar. Tänker du protestera? Varför då? Om samtliga mellanöstare ska äga SIN överrepresentation när det gäller överfallsvåldtäkter måste vi svenskar ta ansvar för att vårt manfolk våldtar sina döttrar, i konsekvensens namn. Vi måste acceptera att våldtäkt på barn är en del av den svenska kulturen. #svenskavärderingar
Eller också konstaterar vi att våldtäkter inte är en del av någon kultur. Vare sig svensk eller annan.
För det stora mörkertal vi tror finns när det gäller våldtäkter handlar sällan eller aldrig om okända gärningsmän. Det handlar om partners, expartners och familjemedlemmar i första hand, och i andra hand om vänner och bekanta. Där har kvinnor en anledning att hålla tyst. Rädsla, skuld eller skam eller en ovilja att utsätta sig för polisförhör och läkarundersökningar.
Och där finns ingen anledning att tro att män från MÖ eller Afrika skulle vara överrepresenterade. Så när SD och KD (jag saknar dig enormt, Göran!) nu driver myten att hundratusen svenska kvinnor årligen våldtas av mörkhyade flyktingar är det lögn, medveten förvrängning eller bara inkompetens.
Orden förefaller ju vara vetenskapliga med förankring i fakta, men den bild man försöker skapa av svarta och bruna män som testosteronstinna, hänsynslösa och farliga är grovt, grovt rasistisk och syftar till att skapa en rädsla för invandrare.
Den sortens rädsla som all nationalism bygger på.
Jag är rätt trött på ISIS-medborgarskapsdiskussionen. Jag känner inte det minsta empati med individerna. Men mig veterligt har inget medborgarskap någonsin fråntagits en svensk. Det är en ganska big deal att göra om hela vårt samhällssystem i grunden, och en popmobb är tragiskt högljudd och oemotsagd i [sociala] media idag, och alla som säger ”men vänta nu” får höra att de är ”för ISIS”, vilket konsekvent tystar sunda röster.
Detta sagt har jag inget egentligen emot att medborgarskap dras tillbaka, så länge vi följer internationella konventioner som att inte göra någon statslös, och så länge vi följer grundläggande principer för ett rättssamhälle som att inte införa retroaktiva straff.
Men någonstans i debatten – och ja, även vissa moderater, dock inte ledningen, har löpt amok ut i populismens träskmarker – visar vi vilka vi är som folk. Förmågan att separera vårt primitiva knee-jerk-hat från vårt intellekt och att värna fundamenten i det rättssamhälle våra föräldrar och förfäder byggt definierar oss. Visar vår mognad. Skiljer oss från auktoritära, populistiska, nationalistiska länder.
Så statsministern har då som vanligt en fiffig lösning som kan kallas ”en tredje väg”: Vi ska inte ta tillbaka några medborgarskap, men vi ska heller inte hjälpa dem som sitter fast i läger. Han sätter ner en bestämd fot där, någonstans i Ingenmansland och visar på sin karaktäristiska beslutsamhet genom att inte fatta något annat beslut än ”doing nothing”.
Jaha. Men de som smugglas därifrån och plötsligt en dag står på svensk mark är ju då fortfarande svenska medborgare med full rätt att leva här. Och vid det laget de letat sig därifrån har möjligheterna att utreda och lagföra dem förmodligen kraftigt minskat. Supersmart.
För let’s face it: om de sitter i ett läger och inget annat land tar emot dem kommer de förr eller senare hem. Att vägra ge dem de pass de har rätt till är bara att skjuta problemet framför sig och dessutom göra det större.
Och barnen? Barn till svenska medborgare? De har rätt att bo här i Sverige. Vi kanske tycker att många andra barn med andra föräldrar förtjänar det bättre. Men dessa barn är ändå vårt ansvar.
Om jag fick bestämma helt själv skulle jag göra så här:
1. Se över våra lagar och skapa möjlighet att dra tillbaka medborgarskap under ordnade former, men tillämpa detta för framtida ISIS-situationer. Vi bör inte straffa människor med retroaktiv lagstiftning. Det är en väldigt, väldigt viktig rättsprincip vi i så fall ruckar på. Det handlar inte om att tycka synd om dem. Det handlar om att värna våra grundlagars själ.
2. Ta istället hem dessa svenska medborgare. Flyg hit dem, så vi vet var de är och när de kommer. Häkta dem. Lagför dem så långt det går. Straffa dem så mycket det går. Men gör det rätt. Vi hänger inte folk i träd längre, sedan sisådär tusen år tillbaka.
3. Håll koll på dem genom åren som kommer, utred föräldraförmågan, kartlägg kontaktnäten och, om de gör något vadsomhelst, se till att det finns lagar som gör att de kan dömas och plockas bort från samhället.
4. Ge dem också psykologhjälp. Samarbeta med vettiga imamer som kan prata med dem. Avprogrammera dem så långt det går.
”Land skall med lag byggas.”
Det mottot är vårt arv. Låt oss inte slarva bort det.
Descendants of the Golgafrinchans 