Stockholm 7 april

11099856276_cd84c41dde_oRäck ut en hand till den lilla
Lyft hennes sargade kropp
När främlingar vill henne illa
Blir du den som ger henne hopp

Räck ut en hand till den fader
Som lyckan snart rycks ifrån
När kropparna lägges i rader
Han finner sin döde son

Räck ut en hand till den vän
Du känner men ännu ej mött
Hon behöver din vänskap igen
När hennes dotter förblött

Räck ut din hand till den unga
Som lärt sig att leva med hat
Hans livsödes bördor är tunga
Han saknar just dig som kamrat

Rädda för de rädda – Utøya in memoriam

Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.

Det var inte svenska nationalisters fel att Breivik begick de fasansfulla dåden för tre år sedan.

Däremot är, enligt svenska nationalister, varje svensk muslim ansvarig för varje muslimskt dåd som utförs någonstans i världen. Enda sättet att inte vara ansvarig är att kraftigt ta avstånd, hela tiden, oavbrutet. Aldrig ta semester. Aldrig upphöra att be om förlåtelse för att man råkar dela tro med psykopatiska monster.

Breiviks tankefigur var att Norden står under attack. Jag har under en tid beskrivit det finns ett stort antal rädda svenskar, som umgås under sektliknande förhållanden och knappt läser något skrivet av omvärlden. De är arga och redo för kamp.

Till skillnad från majoriteten av nationalisterna, som håller varje antirasist ansvarig för morden på Elin Krantz och i Ljungby, håller jag som sagt inte Nordens nationalister ansvariga för de bestialiska dåden på Utøya.

Men däremot måste vi förstå att med så många livrädda och hatiska människor finns en ganska stor risk att det händer igen.

Vi måste börja prata med varandra, och sätta oss in i deras rädsla och hat.

Vi, allihop.

Vi borde vara rädda för de rädda.

De är farliga.