Jag brukar inte skriva om politik här, annat än främlingsfientlighet, men jag gör nu ett undantag.
Jag kommer härmed ut ur välfärdsgarderoben med ett erkännande: Jag är för vinster i välfärden.
Jo jag vet. Jag är ute. Man ska vara emot idag – det är det som gäller. Sociala medier flödar över av upprörda röster, som kräver ett stopp.
Och anledningarna att vara emot är så enkla och rationella att alla kan förstå dem. Om jag ger min granne hundra kronor att köpa mat till sin familj för, och hen använder tio kronor till annat än mat blir det nittio kronor över till familjen. Självklart blir det så att när något försvinner blir det mindre kvar till det pengarna faktiskt ska gå till.
Och jag tycker också det är riktigt illa med pengar som försvinner till exotiska Söderhavsöar.
Sedan har vi fenomenet riskkapitalist, som redan i själva benämningens konstruktion, sammansatt av orden risk + kapitalist, tydligt uppvisar ondskefulla drag. Man ser då framför sig en medelålders man som sitter med en paraplydrink i handen någonstans i Karibien, medan gamla svälter i Sverige.
Är jag då för detta?
Nej.
Men.
För det första är inte riskkapitalister en folkgrupp. Riskkapital är tvärtom något nödvändigt och bra, och som svensk företagsamhet behöver. Däremot behövs inte riskkapital i välfärdsföretag normalt. Det håller jag med om. Så jag tycker det är rätt att se över formerna för ägande av välfärdsföretag. Nej, jag tycker inte heller att det var bra med JB-koncernens konkurs, och det är rätt att stärka insynen. Jag tycker också det är rätt att Borg bromsat räntesnurrorna. Det gäller inte bara välfärdsföretag, utan alla företag som flyttar oskattade pengar från Sverige.
Det är också nödvändigt att kommuner blir bättre på upphandlingar, och att all verksamhet granskas och nagelfars. Det är riktigt bra att det kommer fram att skolor nekar obekväma barn, så att detta kan stoppas, och det är oerhört viktigt att få stopp på betygsinflationen.
Det var riktigt korkat att sälja ut vårdcentraler i Stockholm till personalen för bara materialkostnaden, så att de sedan kunde göra stora vinster vid en försäljning några år senare. Nu har man slutat med det, och det var hög tid.
Det behövs mycket lappande och lagande. Så vore det då inte bättre att konstatera att välfärdsföretagen är fel i grunden, och att sätta stopp för dem en gång för alla?
Nej.
Därför att välfärden har aldrig fungerat perfekt och klanderfritt. Kommuner och landsting är inte optimala ägare på någon fläck. Det är ett faktum att brukare i privata företag är nöjdare än brukare i kommunala företag. Det är också ett faktum att vård, skola och omsorg mår bra av den granskning som nu ständigt sker. Jag minns hur det var fram till början av nittiotalet – då dök det visserligen upp enstaka historier om fel och brister, men de uppfattades alltid som isolerade händelser, och ingen chef utkrävdes normalt ansvar i någon högre utsträckning.
Idag finns en helt annan förväntan på den som, oavsett om det är kommun, landsting eller privat näringsidkare, tillhandahåller en samhällsservice. Vi ställer dem mot väggen. Vi, som i media. Bloggare. Artikelkommentatörer. Och vi har möjlighet att bojkotta, lämna, byta, att vända ryggen åt de som inte sköter sig. Det hade vi aldrig uppnått utan den nervositet som konkurrens alltid skapar. Jag vill ha dem sådana, de ansvariga: på tå, och ivriga att rätta till.
Vad gäller vinsterna som går förlorade är det förstås ett problem. Men det är faktiskt i alla fall i skrivande stund ynka lite pengar det handlar om. Här är en uträkning vad gäller skolan:
Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor. Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner. Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag efter investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra. Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad. Och även i kommunal eller landstingsdriven verksamhet försvinner pengar – genom ineffektivitet ibland, och genom att chefer som inte vill bli av med sin budget använder dem till sådant som egentligen inte behövs.
Men den främsta anledningen till att jag är för vinster i välfärden är inte vare sig brukarnas perspektiv eller någon effektivitetsiver.
Det handlar istället om de anställda.
Jag valde en mansdominerad bransch. Jag har därför haft en god löneutveckling och riktigt bra anställningsvillkor i hela mitt liv. Det känns inte alltid så. Det finns alltid något att klaga på, och alltid någon som har det bättre, men känslan av att vara förfördelad försvinner snabbt när jag pratar med mina medsystrar i vård, skola och omsorg.
De som hade samma förutsättningar som jag en gång i tiden, men som valde att omhänderta istället för att bli ingenjörer. De tackas med låga löner, kassa anställningsvillkor och urusel personalpolitik. De har så små möjligheter att påverka sin arbetssituation att de många gånger ger upp någonstans före fyrtio, och sedan bara räknar åren till pension.
Det är en ödets ironi att den verksamhet som styrs av vinstintresse är den där personalen trivs bäst, eftersom hanteringen av personalen blir nyckel till framgången. Och för den som är anställd spelar det ju ingen större roll att det inte är altruism som styr den fungerande personalpolitiken, utan Mammon. Konkurrens tvingar fram bra arbetsplatser. Den som inte kan ta hand om sin personal förlorar.
Så för alla frustrerade kvinnor i välfärdsyrken vill jag att vi fortsätter snickra på det bygge vi har idag. Media ska fortsätta granska, dra fram, ifrågasätta. Rektorer och sjukhusägare ska ställas mot väggen. Pengaflöden ska ifrågasättas. Gamlas matbrickor ska fotograferas och publiceras. Och betygsinflationen ska stävjas. Jag har många reservationer.
Men någonstans längs denna väg finns något bra, hållbart och fungerande, och när vi når dit har alla gjort en vinst.