”Hur orkar du?” är en fråga jag ofta får.
Men att diskutera på nätet är ingen uppoffring för mig, utan långt mer givande än många av er som inte gör det kanske tror. Särskilt i år, när jag fått så mycket gehör för mina tankar. Det viktiga är bara att göra det rätt så att det tillför energi istället för att suga ut. Så jag tänkte bara ge lite tips på vad som funkar för mig efter 20 år.
Först och främst gäller det att aldrig tappa fokus på vad man vill uppnå. För mig handlar det i regel, men inte alltid, om att få fram ett budskap, och då är alla diskussioner, även med meningsmotståndare, bra. Jag blockar aldrig någon för dens åsikter, utan enbart på grund av dåligt beteende. Och visst kan jag ibland reagera med ryggmärgen – som alla andra har jag mina svaga stunder – men jag försöker låta bli.
Så hur bemöter jag antagonister?
Den första gruppen är de som bara är otrevliga. Dem struntar jag oftast helt i. De gör inte den skada de tror när de kliver in och skriver att jag är en idiot, för ironiskt nog hjälper de till att prioritera mitt inlägg. Så om det är någon som är idiot – nyttig sådan – är det de. Och sedan undrar de varför jag så ofta dyker upp i deras flöde …
Sedan har vi de som faktiskt har något att komma med. Det är dem jag lägger mest tid på, och som jag lär mig mest av. Och jag märker att många läser – när jag besvarar en tidig och genomtänkt kommentar på en post som blir viral kan jag få mellan femtio och hundra reaktioner, vilket normalt betyder att tio gånger fler har läst helt eller delvis.
Och så har vi OT-folket som försöker whatabouta bort frågan. Jag svarar dem ibland, men försöker hålla det kort. Ofta lägger jag med en länk till var jag har skrivit om det de tar upp tidigare.
Notera nu att jag inte har något emot off-topic-diskussioner när jag håller med, för då behöver jag ju inte lägga tid på att bemöta det som står. Men jag vill inte att felaktigheter ska spridas på min vägg.
Den jobbigaste gruppen är som jag sagt förut de som läser in sådant jag inte skrivit, och bemöter det. Jag brukar låta bli att skriva att de har fel, och frågar dem istället var jag skrev det de påstår. Det är rätt effektivt, för då måste de ju läsa om inlägget.
Värsta kategorin är de som skriver ”du har fel”, och sedan fortsätter utan att precisera om vad. Man kan bemöta dem genom att fråga exakt vad det är de anser att jag har fel om, eller på vilket sätt det jag skrev går emot det de skriver, men det är, som jag skrev för några veckor sedan efter att ha blockat en mångårig vän som gjorde så dagligen i en vecka, en totalt värdelös diskussion. Den äter tid och leder inte framåt alls.
Det viktiga är att hålla koll på vad man vill åstadkomma. Om påverkan är målet gäller det att optimera tiden och inte dras in i sånt som inte ger något.
Sedan har jag blivit skarpare med tiden. Jag pekar t ex ut mansplainande, muslimhat, etnorasism (i regel mot palestinier) och övrig rasism i högre grad än förr. Då tyckte jag etiketterande ledde till onödiga semantiska diskussioner, men nu har jag kommit fram till att när det är tydligt är det bra att inte låta ”bigots” komma undan.
Hur får du andra att läsa dina inlägg?
Om du vill lägga upp en länk, lägg först upp en bild. Då räknas inlägget som bildinlägg – annars blir det ett länkinlägg och verkar prioriteras ner om inte länken är Facebook-intern. Men YouTube- och twitterlänkar verkar alltid prioritera ner inlägg, så lägg dem i kommentarerna. Jag säger ”verkar”, för Facebook publicerar inte sina algoritmer.
Svara på kommentarer. Det driver trafik.
Och låt inte AI skriva alls. Det märks direkt, och det blir aptråkiga texter. Jag använder AI för min research, skriver sedan alltid helt själv och låter AI faktagranska texten, men jag rättar bara direkta fel – inte allt AI har synpunkter på.
Jag har laborerat med att låta AI skriva ett utkast åt mig, men det tar mycket längre tid och blir sämre, för då måste jag för varje mening fundera över hur jag skulle ha formulerat mig, istället för att hamna rätt från början.
Och jag har inte berättat det här förut, men jag får faktiskt sedan i januari betalt av Facebooks monetization-program. Inga mängder med pengar jämfört med den tid jag lägger, men jag snittar på en tusenlapp i månaden. Det är förstås inte därför jag skriver, men det gör inte ont.