En nymoderats val

Det var 2009, året innan Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, och jag var inte politiskt engagerad. Men jag bloggade, under pseudonym, och det var så jag började upptäcka att något höll på att hända. Åsikter som inte uttalats före bloggar och sociala medier spreds: Invandringen förstörde Sverige, invandrare var brottslingar, svenska folket var lurat, det var dags att vakna. Och ett parti som konsekvent betecknades som ”främlingsfientligt” hade lösningarna, menades det.

Motvågen var massiv, men enligt min uppfattning felriktad. Man kan inte möta falska påståenden med regelrätt fördömande. Argument måste mötas med motargument. Desinformation med fakta. Logikfel med påpekanden.

Som många andra i min generation hade jag grubblat massor över hur Hitler kunde komma till makten, och när jag såg vad jag upplevde vara första steget mot pyrande fascism i mitt land, i min tid, ville jag inte blunda. Jag läste Niklas Orrenius’ bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, som är en saklig sammanställning av artiklar han skrivit om SD under de tidiga Skåne-åren.

Aftonbladet, där jag bloggade, la ner sden verksamheten, och jag startade upp en ny blogg, också under pseudonym, främst dedicerad till att korrigera desinformation. Ju mer SD och SDs idéer fick fäste, desto mer började det kännas som wack-a-mole. Jag skapade en fejkprofil på facebook och gick med i diverse nationalistiska grupper för att förstå hur det såg ut, och blev mer och mer förtvivlad över hur lögner och hittepå fick stå oemotsagda. Bloggen Motargument blev en räddning, där jag under flera år tillsammans med likasinnade mer systematiskt kunde ta tag i desinformationsproblematiken.

När Reinfeldt försvann från politiken strax innan mängder av människor flydde till Sverige hamnade skrivandet i en ny fas. Sverigedemokraterna ansåg sig ha ”fått rätt”, både vad gällde flyktingar och muslimer, och tragiskt många moderater höll med. Reinfeldt och Borg, som tagit partiet till aldrig tidigare skådade höjder, hånades och hatades. Men Sverigedemokraterna hade aldrig rätt om någonting. Vartenda förslag de framfört var antingen lånegods från andra partier eller också ogenomförbara. Jag har påpekat detta in absurdum.

Jag har sällan känt så stor politisk uppgivenhet som då. Tidigare fanns en tydlig måltavla: muslimhatet, desinformationen och fascismen hade en hemvist i SD. Men texter jag skrivit började nu hatkommenteras i alliansgrupper, och då särskilt av andra moderater. Kända skribenter ifrågasatte hur jag kunde kalla mig moderat när jag uppenbarligen var miljöpartist eller vänster. Jag skrev ett blogginlägg om hatet, det blev viralt, och Aftonbladet och flera andra tidningar ville publicera det. Det gjorde inte saken bättre.

Och när AKB sa att vi skulle börja ”prata med SD” ifrågasatte jag på allvar om jag kunde fortsätta kalla mig moderat.

Jag var inte engagerad. Jag hade inga politiska uppdrag. Jag hade kunnat hoppa av lätt som en plätt. Säga att jag ångrat mig. Kalla mig neutral eller gå till C eller L.

Men. Allt läsande och rotande för att knäcka myter hade gjort mig mer påläst än de flesta, och jag hade insett att även om 90 procent av det nationalisterna spred var överdrifter och dumheter fanns verkliga problem med det system för invandring vi skapat. Inte bara Sverige, utan världen. I all välvilja hade vi byggt ett asylsystem som var farligt och orättvist för flyktingar och skyddsbehövande, skadligt och destruktivt för Sverige liksom för övriga länder, och som behövde renoveras fullständigt. Men felen fanns inte där SD viftade, och lösningar hade de absolut inte.

Vänner på vänstersidan blev upprörda över mina åsikter och lösningsförslag, och förstod inte varför jag plötsligt blivit rasist. Men jag fattade ett beslut. Migrationspolitik behöver vara human, men också rättvis och långsiktigt hållbar.

Jag skrev några artiklar och blogginlägg om att vi visst kan prata med SD, men inte om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, och sedan började jag publicera blogginlägg och en artikel om hur migrationspolitiken borde ändras i grunden, enligt principen att ingen ska ta sig hit illegalt, men vi och alla andra rika västländer behöver låta människor på flykt komma hit under ordnade former och leva här tills de antingen kan försörja sig själva eller återvända. Och jag engagerade mig i Sollentunamoderaterna. En härlig grupp. Jag var med och knackade dörr inför valet, och jag lovade att vi skulle inte samarbeta med SD, för det var ju vad Kristersson sagt.

Men vi vet hur det gick. Alliansen fick långt fler röster än S och MP, SD var beredda att rösta på Kristersson som statsminister, samt på Alliansens budget, utan föregående förhandling. Men inte nog med att C och L inte ville regera med stöd av hoppande majoriteter. De ville inte ens låta M och KD försöka, trots möjligheten att närsomhelst lägga misstroendevotum om han bröt löftet att inte förhandla med SD.

Och resultatet blev en mittengröt.

Kortsiktigt är det en helt acceptabel lösning. Regeringen har varit närmast lamslagen och inte gjort annat än förvaltat. De har inte åstadkommit något, vare sig bra eller dåligt, förutom en katastrofal hantering av covid.

Långsiktigt är det illa. I alla tider har borgerliga och sossar turats om att styra i Sverige. Idéer drivs i opposition. Mittenregeringar tenderar att pressa ut väljare i de mer extrema kanterna. Nu har det inte blivit så. Opinionsläget är nästan identiskt med valresultatet. Hittills. Men det beror nog på att den enda verkliga kris vi sett denna mandatperiod, dvs covid, inte mött den kritik för sin usla hantering den förtjänade. Av någon anledning har M och KD bara tittat på när regeringen givit full makt till ett experiment som dödat tio gånger fler än i våra närmaste grannländer.

”Varför går du inte till C och L?”

För att jag är mer besviken över hur de svek inte bara alliansen utan den mest grundläggande demokratiska principen av alla, dvs den politik och de politiker som har störst stöd i väljarkåren ska vinna, än jag är på M och KD som nu är beredda att ta emot det villkorade stöd från SD de tidigare erbjöds gratis. Detta är inte lätt för mig, givet hur instinktivt illa jag tycker om partiet som jag fortfarande anser vara fascistiskt. Men jag har två alternativ.

Det ena är att verka för en moderat valseger, och därmed säkerställa att inte SD genom sin blotta existens lamslår svensk politik i många år, tills folk tröttnar på mittgröten och väljer in extrempartierna i riksdagen. Ja, risken är att Ms politik efter förhandling inte ser ut som jag vill. Men jag litar på att direkta tossigheter som förbud mot utländska böcker på bibliotek hålls tillbaka. Och jag hoppas M, KD och S kan göra upp om migrationspolitiken, för vi står varandra närmare där än alla övriga partier. Jag tycker det är trist att se företrädare för mitt parti säga att vi ska ha ”minskad invandring”. Vi behöver ha en hållbar invandring. Det är inte samma sak. Invandring är bra. Invandrare gör oss bättre. Varje dag.

Eller också kan jag hoppa av och hoppas S, MP och C fortsätter regera i all oändlighet, och om fler ”Reinfeldtmoderater” gör som jag urholkas partiet gradvis med risk att bli SDs lillebror.

Det finns ingen tredje dörr.

Men jag tänker så här. De där människorna som köper in sig i teorier som att invandrare får högre bidrag än svenskar och mördar och våldtar hela tiden – de fanns ju även före SD, och många av dem var politiskt aktiva i andra partier. Det är bättre att ha dem utanför den egna politikutvecklingen. Och fem år av maniskt följande av amerikansk politik har fått mig att dra många paralleller. till vår situation. Republikaner har att förhålla sig till Trump såsom vi har att förhålla oss till SD. Antingen lämnar man politiken till vänstern eller också stannar man och kämpar, eftersom det parti man är med i faktiskt i allt väsentligt står för samma politik som man själv.

Så jag stannar i Sollentunamoderaterna, jag kommer att verka för en moderat valseger, och jag kommer att fortsätta kritisera inte bara SDs utan även övriga partiers, inklusive mitt eget, politik genom valrörelsen när det är påkallat. Och jag hoppas vi därmed kan få en sund debatt baserad på fakta om verkliga problem och så småningom ett samhälle som är inkluderande och som bygger på principer som en gång kallades borgerliga.

Raseri över ”censurerad” potatis

Mr. Potato Head och Dr. Seuss Enterprises har varit enormt på tapeten hela förra veckan. De båda företagen har, utan något överhängande hot om bojkott eller liknande, fattat varsitt liknande beslut. Mr. Potato Heads varumärke droppar sitt ”Mr.”. Potato Head är numera en stor familj, menar man. Och sex av Dr. Seuss’ snart hundra år gamla böcker droppas eftersom de beskriver stereotyper på ett sätt som uppfattas som rasistiskt idag.

Detta är inte egentligen konstigt – i alla fall inte för oss som upplevde en del av det förra seklet. Men den debatt som blossat upp har stora likheter med dem vi alla minns: Astrid Lindgrens ”n-kungspappa” och Disneydockan. Ägarna fattade beslut att ändra av hänsyn mot människor som mår dåligt över stereotyper, och en obehagligt stor del av befolkningen skrek i högan sky, länge och väl.

Någon räknade ut att Mr. Potato Head nämnts 67 gånger (säkert fler nu) på Fox News, och Dr. Seuss och Storpotäten ifråga nämndes i vart och vartannat tal på CPAC.

Men det är ju inte Cancel Culture när det handlar om självsanering utan pågående bojkott eller motsvarande som sätter tryck på företagen. För visserligen hade både Dr Seuss och Potato Head-företagen fått viss kritik, men ingenting som motiverar att Ted Cruz skriker ”They cancelled Mr. Potato Head!”, som om Biden själv gått i täten. Det blir dessutom tragikomiskt när de är arga för att det numera även finns en könsneutral potatis.

För Cancel Culture i sig finns i alla läger. Bojkotter fungerar. Dåligt rykte räcker ofta för att påverka. Konceptet är inte feldefinierat som sådant. Men Trumpfolket, som hetsat mot diverse aktörer, som t ex knäböjande fotbollsspelare, och krävt att de ska sparkas, har ingen trovärdighet i denna fråga. Alla läger har folk som vill kancellera enligt sina käpphästar.

Det intressanta är istället vad respektive sida kämpar för att bevara.

Vad är viktigt nog att nämna i ett tal på CPAC? Inte den havererade ekonomin, inte covid, absolut inte ”racial inequality”, utan vikten av att ickevita fortsätter ritas i ett dehumaniserat format.

Vad fick svenskar att rasa i ”Tintinskandalen”? Varför var det så extremt viktigt med tre sekunder hoppedocka på julafton? Varför finns det facebookgrupper för människor som envisas med att säga n-boll?

Jag anklagar inte vare sig Astrid Lindgren, Disney, Hervé eller Dr. Seuss för att ha varit rasister. De var barn av sin tid. Vi vet bättre idag. Vi vet att när man ritar karikatyrer av ickevita är det sårande för många.

Och jag tror inte för ett ögonblick att vare sig Trump, Hawley eller Cruz egentligen bryr sig om frågan i sig. Men de vet att den breda massan kräver att få känna sig utsatt, kränkt, berövad.

Berövad vaddå? Dockor och barnböcker?

Nej.

Rätten att känna sig exklusiv på grund av sin vithet.

Rätten att håna ickevita.

Rätten att vara priviligierad.

Och, av någon bisarr anledning, rätten att kunna könsbestämma en potatis.

Jag har inte fallit

Jag har inte fallit
Ingenting är fel
Jag är inte trasig
Men inte riktigt hel

För jag halkar, sakta
Längs ett slipprigt berg
Mina knogar blöder
Huden ändrar färg

Jag är inte bräcklig
Jag är alltid stark
Jag behöver ingen
När jag väl tar mark

Jag är kanske frusen
Har inte alls förblött
Kan nog sluta skaka
Är bara lite trött

Jag är lite mörkrädd
Ingen hör mitt rop
För jag halkar sakta
Ner i kolsvart grop

Jag är inte ensam
Väldigt populär
Någon kommer säkert
Snart att se mig här

Mobbing i hönsgården

I oktober 2020 hade okänt djur ihjäl alla mina hönor utom en tvåmånaders welsumer. Det var andra gången det hände, och det är fruktansvärt, som alla vet som kommit ut och hittat blodiga hönor. Jag åkte iväg och skaffade nya: Sex av dem var fyra-fem månader. Två australorpar och fyra dvärghöns. Dessutom köpte jag sex nykläckta welsumers och CL, som jag efter ett par månader inne försökte sätta ut. Men trots värme frös tre av dem ihjäl, jag kände mig fruktansvärt hemsk och tog in de överlevande. De fick bo i ett av badrummen hela vintern, det luktade illa, men vi ville inte utsätta dem för fler risker. Vi hade tänkt ta ut dem i januari, men sedan kom den månadslånga köldknäppen, och det dröjde tills nu, dvs slutet av februari, innan jag vågade ta ut dem igen. De är nu fyra månader. En welsumer och två cream legbar (CL), varav den ena har korsnäbb.

Det gick riktigt dåligt. Australorparna jagade dem och hackade på dem. Jag drog fram redena så de kunde gömma sig och hoppades det skulle bli bättre. Till saken hör att på grund av kylan, fågelinfluensan och rädsla för att viltet skulle komma tillbaka hade jag hållit alla de äldre hönorna inne sedan de kom, och de hade alltså aldrig varit i hönsgården, utom den överlevande welsumern. Hönshuset är åtta kvm och fullt tillräckligt som komplement till hönsgården, men det blev väl trångt nu för tio hönor.

Och tredje dagen hittade jag min lilla korsnäbb-CL alldeles blodig, nästan skalperad, stående bakom en säck torv jag lyckligtvis förvarade därinne. Det var en fruktansvärd syn. Jag kunde först inte se om hon levde eller var död. Vi tog in henne, dottern badade henne, tvättade såren och döpte henne till ”Robin” och hon fick sova första natten i hennes rum insvept i en handduk, och sedan flytta in i duschen.

I hönshuset var det inte roligt. De andra båda unghönorna stod och tryckte på varandra bakom ett rede och vågade sig inte ut på golvet, också med bara rumpor efter att australorparna plockat dem. Även den större welsumern, hon som jag haft längst, var lite småelak när de letade sig ut och jagade dem tillbaka till gömmena. Det är inte naturligt för den rasen, enligt min tvååriga erfarenhet. Så nu behövde jag upprätta en plan för att lösa detta, för jag ville inte göra mig av med någon. Min tanke var och är att hackordningen behövde ruskas om, Robin behövde läka och fjäderryckandet behövde upphöra. Min plan liknar den där gamla gåtan med vargen, geten och kålhuvudet som ska ros över en å. Vissa kunde vara tillsammans, andra inte. Det gällde att bygga en liksom ny flock där alla känner sig trygga.

Jag kommer att fortsätta uppdatera detta blogginlägg, som en dagbok, tills läget stabiliserats. Jag börjar med natten efter den hemska dagen då Robin hackades blodig.

21-22 februari
Robin sov inne i dotterns rum, övriga i hönshuset.

22 februari
Jag släppte ut australorparna i hönsgården för första gången i deras liv, och tog in en av de fyra dvärghönsen till Robin. De bodde i duschkabinen. När vi skulle duscha lät vi dem helt enkelt skrota runt i badrummet, och golvet blev ju automatiskt tvättat. De var märkligt orädda för oss i den miljön. Jag kunde bara sträcka fram händerna och lyfta upp dem utan att de ryggade en centimeter. Jag tillbringade också lite tid inne i hönshuset för att se hur det gick. De båda unghönorna stod fortfarande och tryckte på varandra. Ibland letade de sig ut, men då pickade den stora welsumern på dem. På kvällen tog jag in australorparna och upptäckte att den större av dem ryckt lite fjädrar från den lite mindre. Det hade inte hänt tidigare. Men hon verkade inte rädd för sin mobbare, utan var som vanligt.

23 februari
När jag kom ut tryckte unghönorna som vanligt bakom och under redena. De var pickade och småblodiga i rumpan, men de hade platser att gömma sig på. Det var ändå plågsamt att se. Igen släppte jag ut australorparna och tog in ytterligare en dvärghöna. Nu bodde tre hönor i duschen. Övriga i hönshuset. Robins sår hade läkt, men det såg fortfarande hemskt ut. Hon var bar i rumpan och på huvudet.

24 februari
Jag gjorde likadant, och tog in ytterligare en dvärghöna. Den nya lilla badrumsflocken fungerade. Robin verkade trygg. Men i hönshuset var det fortfarande jobbigt, med livrädda unghönor. Den mindre australorpen saknade ytterligare fjädrar efter ytterligare en dag i hönsgården, men hon var fortfarande inte rädd för sin elaka kompis.

The vilains

25 februari
Nu kastade jag om placeringarna helt. Alla tre unghönorna återförenades i hönsgården. Jag var lite noga med ordningen. Först Robin, sedan de andra två, eftersom jag ville etablera ett ägarskap över platsen. Därefter tog jag ut de tre dvärghönorna som bott i duschen, och sedan släppte jag ut den fjärde från hönshuset. Nu var alla ”snälla” hönor ute, och inne fanns australorparna och min äldre welsumer. Lite intressant är att australorparna ville komma ut. Uppenbarligen hade de fått smak på att vara i hönsgården efter tre dagar där. De stod längtansfullt vid fönstret och blängde på mig för att jag inte öppnade. Intressant är också att ingen av dem gav sig på welsumern, trots att hon är lite mindre och av annan ras. Hennes fjädrar är helt intakta. Men problemet blev natten. Så jag tog ut en hundbur till hönsgården och satte helt enkelt in australorparna i den. Sedan släppte jag in dvärghönorna som placerat sig på en stol under fönstret för natten och snällt lät sig lyftas in, och lämnade fönstret öppet så att unghönorna kunde gå in om de ville. Det ville de inte. De sov ute. Gillar dock inte att ha dem ute på natten ifall odjuret kommer tillbaka. Alla måste kunna vara inne i fortsättningen.

Snälla hönor i hönsgården

26 februari
När jag kom på morgonen var unghönorna kvar i hönsgården. De verkade inte ha gått in, och det är ju inte konstigt. De visste inte att mobbarna var inlåsta. Jag lyfte ut dvärghönorna och denna gång fick även welsumern Dandy gå ut. Hon hade inte varit där sedan attacken i oktober, när hon var två månader. Jag stannade en stund. Det kändes osannolikt att hon skulle ge sig på Robin nu på ny mark där det redan fanns en flock och hon var ”gäst”, och det gjorde hon inte heller, vad jag kunde se. De tre unghönorna är tillsammans hela tiden. Viker inte från varandras sida. Och dvärghönsen följer efter dem. Jag har studerat dem av och till under dagen, och alla verkar må bra. Vid fönstret står australorparna och blänger från sin skamvrå.

Men på kvällen hade Robin igen blod i huvudet. Det var ingen jättefara, men jag kände att nu får Dandy stanna inne. Inför natten ställde jag alla de tre förövarna i hundburen. Det är ingen fara med dem – det är en stor bur och de har gott om plats. Men jag tänker att det kan vara bra att de andra chickzen, som sitter på sittpinnar, hamnar lite över dem.

27 februari
Denna dag fick bara de garanterat ”snälla” hönorna vara ute, förutom en kort stund när jag satte ut den mindre australorpen – hon som saknar lite fjädrar. Unghönorna fick panik när de såg henne, men hon gjorde ingenting vad jag kunde se, och jag höll mig i närheten. Hon skrotade runt lite, men när hon efter någon kvart närmade sig flocken och de igen blev livrädda tog jag in henne. På kvällen satte jag in de tre stora hönorna i buren, öppnade fönstret till hönsgården, plockade in några hönor som var lätta att få tag i och lät det stå öppet i någon halvtimme-timme. När jag kom ut igen för att stänga hade alla utom Robin gått in. Hon satt på fönsterblecket. I sig smart. Både ute och inne på samma gång. Jag puttade in henne och stängde.

Luddig vän

Ensam, tyst och ganska rädd
Bortslängd i ett dunkelt hörn
Oro att bli upptäckt, sedd
Övergiven nallebjörn

Nävarna är mjuka tassar
Inte skapta för att slåss
Vet ju att de inte passar
Skadar inte alls, förstås

Skulle gärna vilja hjälpa
Skydda dig så gott jag kan
Men jag kan nog bara stjälpa
Jag är ingen lieman

Jag vill ge min mjuka kropp
Fast vad ska du med den till?
Men jag ger dig detta hopp
Kom tillbaka när du vill

Jag ska trösta, krama, lindra
Du ska alltid veta det
Kärleken kan ingen hindra
Jag är din i evighet

24 oktober 2014

Kristen terror

Hashtaggen #TrumpsNewArmy trendar just nu på Twitter.

Vi minns alla hur diskussionerna gick för fem-sex år sedan, när ISIS var alltings centrum. Terror kom från muslimer, hette det. Det fanns ingen kristen terror. Koncept som hjärntvätt och radikalisering satt tätt ihop med islamistisk terror, och alla vi som försökte säga att bara för att islam just då var motiveringen bakom kriget och dåden fanns det inget som sa att inte samma sak skulle kunna hända kristna, buddhister eller what not. Vi pekade på tidigare terrorister som saknat religiös koppling, som separatiströrelser eller politiska extremister.

Men nej. ”Relativisering!” Jag vet inte hur många gånger jag fick det ordet slängt till mig när jag framförde att terror alltid funnits bland andra än muslimer.

Well. Nu ser vi kristen terror. Alla stollar som är beredda att slåss för Trump är säkert inte religiösa, men de flesta är det. De hetsas av vissa präster och predikanter, medan andra dämpar eller står på andra sidan, precis som för sex år sedan, när vissa imamer uppviglade och andra satte sig emot.

”Men trumpterroristerna har inte eldat folk i burar!”

Nej. De har inte hunnit dit, och de kommer inte att göra det heller, för USA är inte i samma situation av inre kaos som Syrien, Iran och Irak var. Men hade de haft möjlighet hade några av dem hängt Mike Pence och dödat Nancy Pelosi, och förmodligen resten av de kongressledamöter de anser vara fiender. Anledningen till att inte USA kommer att gå Levantens öde till mötes är enbart att man har bättre struktur.

Detta är kristen terror.

Den är lika äcklig som den muslimska terror som grundades i Levanten då, den har samma komponenter av religiös motivation, vilja till makt, motstånd mot befintliga politiska ledare, och där finns grupper av rasister, psykopater med sjuka fantasier och också breda grupper supportrar som egentligen inte gillar våldet, men tolererar det för Sakens skull. Där finns radikalisering av människor som tidigare varit politiskt ointresserade och religiöst måttliga, som Ashli Babbitt. Där finns koordinering från dem med militär eller polisiär bakgrund. Trots att landets styrande i huvudsak följer den egna religionen finns en vilja att föra in långt mer av Guds ord genom att tillsätta tokreligiösa på viktiga poster och ändra lagar och helst förbjuda andra religioner och riva deras monument.

Detta är kristen terror.

Men till skillnad från då kommer inte kristna världen över att avkrävas avståndstagande. Vi kommer inte att se hashtaggen #NotAllChristians eller hålla långa diskussioner om skulden hos de kristna som inte tar ställning. Inga opinionsundersökningar kommer att göras i Västvärlden för att se hur många kristna som vill se ett styre där Guds ord återspeglas i lagen.

Varför?

Och om du tänker svara att ”men syftet med ISIS var att skapa en religiöst grundad stat, och det gäller inte här” – då har du inte lyssnat på de trumpsupportrar som i varje intervju motiverar sin kärlek till Trump med att han är Guds utvalde. Då har du inte läst alla bibelcitat hans närmaste hela tiden twittrar ut. Då har du inte lyssnat på de religiösa ledare som skriker ut att Trump är den ledare Gud satt till makten.

Många vill gärna tro att kristendomen har en inneboende godhet som islam saknar, men sanningen är att bådas religiösa skrifter innehåller både uppmaningar till strid och till fred.

Det handlar om var man läser, hur man tolkar det man läser och vad man vill hitta.

Nya terrorister

Varför var säkerheten så kass på Capitol Hill?

Just nu handlar mycket om vem som ringde vem och begärde assistans och det kommer att ta tid innan allt är klart. Det finns misstankar om medvetna val hos ansvariga för att möjliggöra stormningen, och Biden och flera med honom har påpekat att hade det varit BLM som förväntats protestera hade det sett annorlunda ut.

Och först tänkte jag att så kan det väl inte vara, för det skulle vara en sorts absurd rasism. Men efter att ha läst och lyssnat mig igenom en rad insattas tankebanor har jag börjat hålla med. Men det är inte egentligen rasismen som är kärnan, även om den säkert finns med.

I en svartvit värld utan nyanser är Trump för polisen och Biden emot. Man ville inte tro att Trumpanhängare kunde begå ett terrordåd. Och flera av de tillresta terroristerna var poliser eller militärer. De var där för att skydda sitt land.

Lou Dobbs, som är en grymt obehaglig Trumpförsvarare på Fox News, har ett rätt urspårat Twitterflöde. Jag läser det för att förstå, och det märks att han är förvirrad eftersom hans världsbild gick i kras när det han kämpat för i åratal plötsligt visat sig vara The Dark Side.

Han ifrågasätter varför stormningen kallas terrordåd, men inte Antifas och BLMs eldande av stadskärnor. Well. Det är ju rätt enkelt. BLM är en organisation, och de fördömde konsekvent allt våld. Antifa har ingen ledning. Men framförallt är ”terrordåd” något som utförs för att uppnå ett politiskt syfte. Därför passar den benämningen här men inte där. Terroristernas syfte var att stoppa rösträknandet och utnämningen av Biden som president. Eldandet hade inget syfte, utan det var urspårade individer som löpte amok, och syftet med plundringarna var uppenbarligen stjälande.

Men ordet ”terrorist” har ju blivit synonymt med ISIS, Al Qaida, eller, kort och gott, muslimer.

Förstå hur det snurrar i hjärnorna på Dobbs, Carlson, Ingraham, Hannity.

Dobbs retweetar också en uppenbart manipulerad bild av Antifa-anhängare som har en skylt där det står ”Ashli Babbitt deserved it”. Och hur Trumpförsvarare ska förhålla sig till henne är än knepigare.
Hon representerar allt de står för. Veteran. Konservativ. Älskade Trump och reste till DC för att försvara sitt land. Och så dödades hon av polis när hon begick ett terrordåd. Var hon god eller ond? Hur ska en svartvit Trumpförsvarare förhålla sig till henne? Tucker Carlson höll bara någon dag efter terrordådet en upprörd monolog där han ifrågasatte varför inte ”The Left” var upprörda över att hon skjutits av polis. ”Imagine if that was your daughter!” Hon sköts medan hon begick ett terrordåd, med syfte att stoppa den demokratiska processen. Tragiskt? Absolut. Men det finns andra som bättre förtjänar empati.

”All Muslims are not terrorists, but every terrorist is a Muslim” är ett etablerat uttryck på nationalistkanten. Det har iofs aldrig varit sant, men nu måste det stå klart även för den mest övertygade.

Stormningen av Capitol Hill var ett terrordåd. De som deltog var terrorister.

Och ironin är magnifik när just de som hela tiden pekat på faran med muslimer plötsligt måste säga ”all Trump supporters are not terrorists”.

”This was just a small percentage”, säger Laura Ingraham med sin vanliga, upprörda rynka i pannan. ”You can’t blame this on everyone that supports Trump!”

Covid-riskväveri

På pendeltåget i glittermask från Italien.

Covid-fallen exploderar i Stockholm. Jag tänkte därför berätta hur jag tänker i min vardag.

När vi åker på bil- eller båtsemester, dyker, rider, hoppar bungy jump, väver vi in små risker. Det går inte att leva utan att riskera att dö eller skadas. Men det är just den där avvägningen: hur stor är risken att jag krockar och hur gärna vill jag bilsemestra i Kroatien, som är kärnan i detta inlägg.

Jag tillhör inte någon riskgrupp och träffar inte normalt någon som gör det, och även om jag inte VILL smittas kan jag för egen del riskera att göra det. Bara genom att skicka min niondeklassare till skolan löper jag den risken.

Men. Det ska vara bang for the buck.

Enligt min överslagsberäkning* smittar ungefär en procent av (halv-)vuxna nollåttor som rör sig ute just nu. När jag går till optikern eller frisören är risken alltså en procent att jag sitter och andas covidluft. Hur stor är risken att jag smittas? Kanske 7-8 promille. Men jag tar den risken, ty jag behöver linser och jag vill inte se ut som ett troll i håret. Samma sak när jag träffar mina vänner. Det är helt enkelt värt det, ty de är så roliga. Och jag låter min unge ta hem kompisar, för hon är bara ung en gång och har rätt att leva.

Men om jag åker lokaltrafik eller handlar och andas in utandningsluften från tjogtals okända är förstås risken att någon av dem är smittad tjogtals gånger större. Och även om exponeringen är kortare än hos optikern blir risken, på grund av det höga antalet medmänniskor som skrotar runt på ICA eller omger mig på pendeltåget, många många gånger större.

Samma sak om jag är den som smittar. Alldeles i onödan utsätter jag mina medmänniskor för en virusmängd som skulle kunna reduceras till en liten bråkdel.

Masker skyddar också dig som bär dem mer än man tidigare trott, enligt CDC. Läs mer här för massor av länkar till relevant forskning.

Du åker på bilsemester för att det är värt det. Men du tar på dig ett bälte, för att det är ett minimum av krångel som ger en massiv riskreduktion. Och ingen säger till dig att det är bättre att skippa bältet, för annars kanske du åker i onödan. Du sitter ju redan i bilen!

Sitter du i en buss i Storstockholm med tjugo medpassagerare är risken 20 procent att en av dem smittar. Risken är en procent att du gör det. Varför inte skydda dig själv och din omgivning på alla sätt du kan? Alltfler i Storstockholm bär numera mask, men det är fortfarande en klar majoritet som inte gör det.


* Uträkning (grovt överslag):
Av dem som testar positivt en given dag finns kanske 50 procent ytterligare sjuka som inte testar sig, och eftersom man smittar i två dagar innan man är sjuk kan man därför multiplicera dagssiffran med tre. Till dem kommer de som är sjuka men går ut ändå. Så då är vi inne på kanske 15 000 smittade nollåttor som rör sig fritt i samhället en given dag. Det finns 2,3 miljoner invånare i Storstockholm, men där ingår även mindre barn och sköra, som inte smittar i det första fallet eller rör sig ute i det andra fallet. Så, fortfarande i runda siffror, kan vi säga 1,5 miljoner unga eller vuxna men inte sköra. Det betyder att en procent av alla vi möter är smittade.

Det betyder förstås inte att vi löper en procents risk att smittas vid varje kontakt. Risken beror på vårt immunförsvar, längden på kontakten, huruvida personen pratar, och, om jag förstått det rätt, smittar olika personer olika illa. Och om personen bär mask reduceras risken med 50-80 procent. Om vi gör det reduceras den ytterligare.

Allhelgonanatt

Målad av Julie Béatrice oktober 2020

Du huttrar i natten
Försöker bli stark
Du vandrar i mörkret
På frostbiten mark

Du brukade leva
I kärlek och hopp
Nu finns bara tomhet
Den kyler din kropp

Fullmånens skimmer
Öppnar ditt sinne
Frammanar väsen
Som bor i ditt minne

De närmar sig mjukt
I en lekande vind
Och smeker så stilla
Din tårvåta kind

De värmer din själ
Och de lockar till skratt
De dansar i månsken
En allhelgonanatt

Du längtar tillbaka
Till ljusare da’r
När de var i livet
Och lyckan fanns kvar

Men solen går upp
Så de älskade flyr
Och kvar står du ensam
När morgonen gryr

Men Spanien …

”Jag tror inte på masker because Spanien”, hör jag ganska ofta. Det faktum att Spanien har dubbelt så många fall per capita som vi tas som bevis för att masker inte fungerar. Det är lite som att säga att flytvästar hjälper inte, eftersom fler använder flytväst i Kungshamn än i Wilhelmina och ändå har de fler drunknade.

Själv tror jag på maskanvändning because nästan varenda expert säger ”they work”, och inte på grund av anekdoter, för jo, att bara cherrypicka ett hårt drabbat land som bevis räcker inte. Masker är bara en enda faktor. Testande och contact tracing är andra, men det är också viktigt att titta på hur folk lever. Hur många finns i varje hushåll? Hur umgås man? Har man en fattig population? Hänger gubbarna på barer med masken neddragen under hakan på kvällarna och röker cigarr och dricker cerveza?

Men låt oss ändå titta på det exempel Spanien utgör, för Spaniens kurva är intressant. Masker infördes i lokaltrafiken i samband med deras lockdown i våras, och det hjälpte, även om det är svårt att avgöra hur mycket respektive åtgärd bidrog. Sedan infördes ett totalt masktvång på publika platser i början av augusti, och då plattades faktiskt kurvan ut, någotsånär. Att bara säga ”kolla på antalet fall” räcker ju inte.

Nya fall per dag i Spanien

Titta sedan på vår motsvarande kurva. Vi hade en naturlig lock-down i juli på grund av hur vi lever i Sverige, vitt åtskilda och alla tar semester samtidigt och skolor och dagis stänger ner. Men se hur kurvan stigit sedan skolorna öppnade.

Image may contain: text that says '2000 1500 1000 500 28 25 07 16 29 24 07 Feb Feb Mar Mar Apr Apr May May May Jun Jun Jul Jul Aug Aug Aug Sep Sep Oct 06 Oct Oct19 Jul20 20 02 15 28 0 23'
Nya fall per dag i Sverige

Mer seriösa jämförelser har gjorts i Kansas. Guvernören där införde ”mask mandate”, men bara 20 counties implementerade ordern. Övriga inte. Därför kan man direkt jämföra deras kurvor, och se effekten.

Ytterligare ett sätt att studera frågan är förstås att se på ostasiatiska länder med mycket stor och tidig maskanvändning, där man är väldigt trångbodda, men ändå klarat sig ofattbart bra.

Det är bara Sveriges styrande samt Belarus’ Lukashenko som numera vägrar masker. Samtliga andra länder, samt WHO, har någon form av maskrekommendation eller -krav. Alla utom FHM, Trump och Lukashenko är överens.

Borde inte det säga något?