Ebba Buschs ansvar för de mördade barnen

Dessa barn har inte mördats i Gaza, utan på Västbanken, i sitt hemland Palestina där deras förfäder levat i tusentals år.

Dessa barn har mördats av en terrorstat som vi i Sverige stöttar. Av kolonisatörer som på grund av sin ”ras” – eller religion – det beror på vem du frågar – anser sig ha rätt att stjäla deras hem, land och boskap. Som spottar på dem, fängslar dem, torterar dem, våldtar dem. Som hånskrattande deklarerar att även barnen är ”skyldiga”. Till vad? Att vara födda i sina förfäders land?

Ebba Busch anser att ”Israel gör hela världen en tjänst”.

Glöm aldrig det. Om tio år, när världen förhoppningsvis kommit ikapp Israels vidriga brott mot mänskligheten, låt aldrig henne och övriga svenska ”proisraeler” glömma deras del i dessa barns mord.

”Detta får aldrig hända igen!” händer nu.

B’Tselem, som sammanställt rapporten, skapades och drivs av judiska israeler. Precis som Ebba Busch och hennes anhängare representerar de sämsta av oss är de de bästa av oss. De modigaste. De starkaste. #Godbless

Läs deras ord:

Det omfattande dödandet av palestinska barn och tonåringar på Västbanken är inte en serie isolerade incidenter. Det är en praxis som stöds av alla grenar av den israeliska regimen.

Från den 7 oktober 2023 till den 29 juni 2026 dödade Israel 1 087 palestinier på Västbanken, inklusive 242 barn och tonåringar.

Bara under 2025 dödades 54 minderåriga. Vår nya rapport, ”Oskyddad barndom”, berättar deras historier.

Det israeliska rättssystemet hjälper till att försköna dessa mord, ger förövarna straffrihet och undandrar sig sin skyldighet att kräva ansvar från de ansvariga. Den israeliska allmänheten förblir i stort sett likgiltig, medan vissa delar öppet stöder våldet.

För att legitimera detta rutinmässiga dödande i den israeliska allmänhetens och världens ögon avhumaniserar Israel systematiskt palestinier. När militären nästan automatiskt stämplar palestinska barn och tonåringar som inte utgjorde något hot som ”terrorister” eller ”inblandade i terrorism”, skapar det en verklighet där deras liv behandlas som helt engångsförbrukning och att skada dem ses som legitimt och tillåtet.

Medan världen tittar bort och ger Israel internationell straffrihet, är verkligheten på plats tydlig: under den israeliska regimen är ingen palestinier skyddad, och alla israeler som skadar dem åtnjuter full straffrihet.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Samma måttstock för tunnlarna i Gaza

Så igår skrev jag, här och på Twitter, ett inlägg där min poäng i grunden var enkel: palestinier har, liksom alla andra folk, rätt att bygga tunnlar i sitt land. De har också rätt att ha ett försvar och att frakta både varor och vapen under mark i sitt land. De har också, precis som alla andra folk, rätt att ha källare, kulvertar och tunnlar under marken — även i anslutning till sjukhus, moskéer, kyrkor och skolor. Själva existensen av en underjordisk struktur är inte ett krigsbrott. Det avgörande är hur den används.

Vad de inte får är att under krigstid använda skyddade byggnader för krigshandlingar, såsom ledningscentraler eller vapenförråd. Däremot får de förstås föra sårade stridande till vård, även via tunnlar. Det är inte samma sak som att använda ett sjukhus som militär ledningscentral.

Får de gräva tunnlar under städer? Pja — innan folkmordet var de 2,2 miljoner på mindre än fyra kvadratmil, dvs kläm in nästan hela Stockholms läns befolkning på en mycket smal landremsa som motsvarar en sträcka från Sollentuna till Tullinge. Var finns det inte civila? Var exakt förväntas palestinierna bygga en militär anläggning enligt regelboken?

Vill i sammanhanget påpeka att IDF, trots sin Iron Dome och trots helt andra geografiska förutsättningar, har sitt militära högkvarter, HaKirya/Camp Rabin, mitt i Tel Aviv. Poängen är inte att det gör civila till legitima mål — tvärtom. Poängen är att när Israel placerar militär infrastruktur i en stad kallas det inte automatiskt mänskliga sköldar eller terrorinfrastruktur.

Detta borde inte vara kontroversiellt. Vi borde kunna enas om att alldeles oavsett vad vi har för åsikt i Israel-Palestinakonflikten ska samma regler gälla för båda parter. #användsammamåttstock

Men satan i gatan vad rasande många blev när jag twittrade samma inlägg som här igår. Hälften var bara direkta påhopp, men de som faktiskt försökte sig på att argumentera framförde detta, lätt omskrivet:

1. “Storleken på tunnelsystemet är enorm.” Kom ihåg nu att vad jag säger är att alla folk har rätt att gräva i sitt land. Storleken kan säga något om militär kapacitet, men den avgör inte i sig om tunnlarna är olagliga eller “terror”.

2. “De hade ondskefulla skäl till att bygga dem.” Pja. Skälen var blandade — smuggling, transport av varor, vapen och stridande — och allt kokar ner till hur man ser på blockaden och Palestinas rätt att försvara sig. Men återigen: motiv kan diskuteras, men juridiskt och moraliskt måste vi skilja mellan att bygga militär infrastruktur, att använda den mot soldater och att begå attacker mot civila. Det är inte samma sak.

3. “De borde ha förstärkt sina hus istället — det är deras fel att allt rasade ihop som korthus under Israels bombräder.” Mmm. “Hon skulle inte ha gått så lättklädd.” #victimblaming

4. “De får inte ha tunnlar under sjukhus och skolor!” Att det finns en tunnel, källare eller kulvert under en skyddad byggnad är inte i sig bevis för krigsbrott. Det avgörande är om byggnaden används för krigshandlingar. Och samma sak måste förstås gälla oss. Och Israel. #användsammamåttstock

Så där håller det på. Jag känner att en synnerligen stor del av mitt skrivande här handlar om att bara ha samma förväntningar. Inte kräva vare sig mer eller mindre av IDF än av Hamas, av israeler än av palestinier, av proisraeler än av propalestinier.

Samma rätt att försvara sig. Samma rätt att bygga militära strukturer. Samma krav på bevis vad gäller anklagelser om krigsbrott. Samma tilltro till neutrala vittnen utan uppenbar agenda.

Och sedan jag började begära likabehandling har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna — bara under inlägget ovan kanske mellan fem och tio gånger — men jag har aldrig blivit kallad antimuslim eller antipalestinier.

Det säger något om hur snabbt kravet på samma måttstock förvandlas till en anklagelse om hat — men bara när måttstocken också ska gälla palestinier.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Dag 58 – Cardápio och andra brasilianska konstigheter

Jag tyckte ordet ”cardápio” istället för ”menu” som i princip alla andra europeiska språk (inklusive portugisiska i Portugal) använder någon variant av var konstigt, så jag googlade var det kommer ifrån. Mmm. En brasiliansk nisse i slutet av artonhundratalet bestämde sig för att deras språk hade för mycket franska i sig, så han skapade ordet från latin: charta + dapum. Alltså karta/dokument över god mat.

Har nu varit snart sex veckor i Brasilien, och min vardagsportugisiska har gått från helt obefintlig till fullt tillräcklig för att kunna kommunicera. Jag pratar spanska med portugisiskt uttal och de glosor jag kan. Jag kör Duolingo dagligen, och jag har aktivt läst på hur bokstäver ska uttalas och jag memorerar kontinuertligt de glosor jag behöver. Just uttalet är faktiskt viktigare än orden. Inte för deras skull – de fattar spanskt uttal – utan för min. Uttalsreglerna är nyckeln till att förstå vad de svarar. Många ord heter likadant, men låter helt olika.

Exempel: ”De” uttalas ju ”de” på spanska, men ”dji” på brasilianska, fast det skrivs likadant. Och det heter inte ”Rio de Janeiro” utan ”Hio dji Janeiro”.

Jag ska inte överdriva. Kan förstås inte underhålla en meningsfull konversation, men jag känner mig inte längre helt hjälplös.

Det har inte blivit värst mycket backpackande, men jag har verkligen fått massor gjort. Jobbar varje dag från restaurangerna på prayan, till musik och pladder. De har vant sig vid att jag hänger där – jag är absolut den enda som har dator med mig och stannar i timmar.

Dricker Corona cero – har aldrig gillat det tidigare, men det känns som om man sitter med en drink, fast med fördelen att hjärnan fortsätter funka. Och de har inte te här av någon anledning.

Andra konstigheter:

De har inte saltkar. Man får såna där små papperspåsar med salt i, ungefär som på McDonalds, och man måste oftast be om det. Jag gissar att det hänger ihop med luftfuktigheten, men vet inte.

Peppar finns inte alls, men jag brukar be om tabasco.

Och man får inte slänga toa‑papper i toaletterna, om inte byggnaden är ny. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag ställde till det för mina hotell innan jag insåg detta. Och de var för artiga för att säga något.

När det är match har – utan att överdriva – hälften av alla brassar gula fotbollströjor på sig. Ofta även när det inte är det.

De enda andra språk jag hört sedan jag kom hit är spanska (ibland), engelska (inte ofta), franska (sällsynt), kinesiska (två gånger). Nu är det ju vinter, så det kanske inte är så konstigt. Pratade nyss med en dam som jobbar på franska skolan i Rio. Hon tyckte jag skulle komma på sommaren. Då är det bortemot 40 grader. Jag förklarade att dagens 25 är helt ok för mig som svensk.

När åker jag hem? Vi får se. Om jag får ett kul uppdrag, eller om jag blir bjuden på bröllop kan det gå fort. Annars har jag sikte på Pantanal snart. Så fort jag är klar med alla mina projekt.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen


Följ diskussionen på Facebook:

Terrortunnlar under Gaza

”Folket i Gaza hade kunnat utveckla sitt land, men de la alla pengar de fick på att bygga terrortunnlar!”

”Hamas byggde terrortunnlar men inte skyddsrum!”

Redan första gångerna jag hörde detta, långt innan jag tagit till vana att ifrågasätta allt Israellobbyn kommer med, lät det konstigt. En tunnel är förstås en neutral bit av infrastruktur. Precis som broar, klockor och telefoner kan den användas till både gott och ont. Så vad gör just Gazas tunnlar till terrorobjekt? Idag har jag förstås insett att det är en del av Israels hasbara. Vi måste alltid sätta ”terror-” framför allt som palestinier har åstadkommit, för att understryka att de inte är fullvärdiga människor.

Så vad är det då som gör dessa tunnlar så hatade? Inte vet jag, egentligen, men jag kan berätta vad jag observerat i mina diskussioner.

Påståendet att Hamas fått en massa pengar från EU, FN med flera och byggt tunnlar för dessa bygger på myten att Hamas får en Joakim-von-Anka-säck med pengar att göra vad de vill med. Men alla västerländska organisationer och länder alltid följer upp alla utgifter i kvartalsrapporter.

Och det är ett så fult argument – att skuldbelägga en befolkning för tunnlar de byggt i sitt eget land. Inte något annat folk som är utsatt för ständiga räder där fienden skjuter gamla och barn med droner, där fienden med jämna mellanrum kommer in och ”klipper gräsmattan”, deras dehumaniserande och hånfulla term för ”mördar civila”, där fienden skjuter obeväpnade barn och gamla från muren, skuldbeläggs för att de bygger strukturer under marken. För att de gräver under sina hem. Ibland har jag bara frågat: ”påstår du att inte israeliska sjukhus har källare, tunnlar, utgångar under sig?” Jag får då höra att det inte är samma sak? Varför då? ”Därför att Hamas är terrorister.”

Så har vi det där med att de byggde tunnlar ”istället för skyddsrum”, kopplat med påståendet att civila inte får vara i tunnlarna. Är det så? Ingen vet säkert hur de används, men spelar det roll? Det är inte direkt så att de hade två alternativ: skyddsrum eller tunnlar, med samma prislapp på, och ur djupet av sin ondska sa de ”vi skiter i befolkningen, bygg terrortunnlar!”.

Skyddsrum fyller en funktion i länder som ibland blir attackerade från ovan, det är sant. Där flyglarm ljuder och människor då kan springa ner i skyddsrum, specialbyggda källare, tunnelbanesystem. De hjälper knappast när fienden kommer med all den kraft en samlad västvärlds obekymrade vapenexport bringar och utplånar nittio procent av deras bostadshus och skolor.

Ingen av oss vet i vilken utsträckning civila under tidigare räder fått vistas i tunnlarna, men en sak är klar: skyddsrum för över två miljoner människor är inte något ett land under intensiv och fullständigt illegal blockad kan snyta ur näsan.

Vad vi vet är att tunnlarna användes till att förflytta sig och till att smuggla varor. Någon i kommentarerna utbrast hånfullt att detta ju bevisade hur onda palestinier är. ”Smuggling” är ju olagligt!

Igen har skulden kastats om här. Det är det land som i årtionden utsatt Gaza för en vidrig och helt illegal blockad som är det grisiga och det vi ska ta avstånd från. Inte de som, eftersom omvärlden helt låter dem komma undan med detta, navigerar runt den. Låt oss bara ta ett enda litet exempel. Israel har under långa tider förbjudit import av kanel, vilket är något palestinier verkligen gillar. Varför? Av samma skäl som England en tid förbjöd skottar att bära kilt. De vill bildligt spotta på dem, håna dem, förstöra för dem, eftersom de drivs av hat och hybris.

Används tunnlarna även för militära aktiviteter? Förvara vapen? Förflytta soldater? Absolut. Är det ett krigsbrott? Bara om de medvetet bygger centraler under sjukhus, skolor och bostadshus, vilket Israel hävdar, men aldrig har bevisat – tvärtom går det emot många vittnesmål från exvis vårdpersonal. Och ja, gisslan levde där under slutet av kriget – inte i början, dock, då bodde de i regel med familjer – rimligtvis för att de var värdefulla och det var den säkraste platsen.

Det absurda är ändå benämningen ”terrortunnlar”. Även deras militära syfte är i huvudsak försvar, inte anfall.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Solnedgång i Copacabana

När man inte tittar på fotboll spelar man fotboll.

Långdans i Copacabana

Kristersson har ingen chans

Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.

In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till. Men det hade kanske räddat kvar en del av mina gelikar och förlusten hade varit mindre. Nu är det förstås möjligt att den dörren var stängd. Kan på sätt och vis förstå att SD som ”Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.

Eftersom detta är det första val jag inte befinner mig längs en skala mellan ”hejar på Moderaterna” och ”lägger en massa tid på att jobba aktivt för moderat valseger” utan istället är en blobb som svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.

”Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”

”Titta här hur partiska public service är!”

”Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”

”Du är vänsterbliven!”

”Vänstern är antisemiter!”

Liksom. Om målet är att övertala oss som saknar blocktillhörighet är detta väldigt fel metoder.

Nu förekommer den här sortens icke-argument från vänster också, men jag märker dem mindre eftersom jag är van att ignorera dem, sorry to say.

Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.

Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över ”islamiseringen”.

I detta val lär det inte hjälpa.

Men inför nästa.


Följ diskussionen på Facebook:

Vikten av att säga folkmord

Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.

Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.

Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.

Men.

Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.

Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.

Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.

Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.

Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.

För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.

Se debatten från början av juni nedan.


Följ diskussionen på Facebook:

Näsbjörn bredvid Jesus

Vaknade superbakis trots att jag inte druckit alkohol på flera dagar. Hostan har hållit mig vaken, och jag hade förmodligen inte druckit tillräckligt med vatten. Det känns dock som om jag kommit över backkrönet nu, och det börjar lugna ner sig. Tack för alla råd och uppmuntrande tillrop.

Passar på att visa upp den här lille killen, som jag träffade förra helgen. Jag satt på ett fik bredvid Cristo Redentor, och plötsligt skuttade han upp på stolen bredvid min. Hann precis få fram kameran när han tog sig upp på bordet och knöck min halvätna chipspåse. Jag tog den ifrån honom och hällde ut den åt honom.

Han är en quati (port), coati (eng), kvati eller näsbjörn (svenska). Släkt med Pocahontas’ sidekick Meeko.

Påminner mig om Sami. 🐶

Läs mer från resebloggen!

Dag 52 – In the zone i Copacabana

Bilden på Pão de Açucar är tagen från en utsiktsplats i Rio.

Jag har ju förlängt min vistelse här i Copacabana för tredje gången. Hade inte alls tänkt stanna så länge – hade till och med tänkt undvika Rio eftersom många sa att det var så farligt. Istället är det lugnare än de flesta ställen jag varit på.

Har bara gjort två turer till Rio. En guidad tur med en grupp, där jag såg de stora sevärdheterna – Cristo Redentor, Pão de Açucar, den mayainspirerade katedralen, och en mindre som skulle varit en grupp, men jag blev ensam, så jag fick en privatguide. I övrigt har jag hängt här på stranden.

Till skillnad från São Paulo är det svårare att lära känna folk här. Jag tror det beror på att nästan alla som inte jobbar är turister. De här här i grupper, par eller familjer och inte intresserade av att utöka troppen. Trots att jag är rätt utåtriktad och pratglad gör det inget. Jag har verkligen fått massor gjort. Skrivit, jobbat med mitt företags utveckling, betat av surdegar. Får långt mer ur händerna när jag sitter på stranden och dricker Corona Cero än i huset i Sollentuna, där massor av annat pockar på min uppmärksamhet. Kort sagt. I’m in the zone.😎👌

”Blir det inte dyrt?”

Nuvarande hotellrummet kostar under 400 kr om dagen. Och visst går det ytterligare några hundra om dagen till restaurang, men å andra sidan har jag inga andra utgifter. Shoppar noll, för allt jag köper ska jag ju släpa på. Och visst – det är dyrare än hemma, men som resebudget räknat hamnar jag lågt.

Insåg häromdan att jag inte pratat IRL-svenska sedan jag lämnade Ana i Montevideo och det var över en månad sedan. Längsta jag gått i hela mitt liv. Bara portugisiska, spanska, engelska och en gnutta franska har jag pratat här. Och förutom en kinesisk familj har jag inte hört andra språk heller. Det är öht ont om människor som inte är sydamerikaner. En grupp skottar i kilt dök upp häromdan för att kolla på matchen mellan dem och jag vet inte. Jag och fotboll.

Har inte heller kört bil sedan april. Också det en sorts rekord.

Snart måste jag bestämma mig för vart jag ska härnäst. Lutar fortfarande åt Pantanal, men när jag åker ska mitt bokslut vara i det närmaste färdigt och alla andra bitar vara på plats. Tills dess kommer jag att fortsätta hänga här.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026


Följ diskussionen på Facebook: