The different versions of Hillary

spegelbildSo Donald Trump has been ripping off his charity for years, pretending other people’s donations were his own and using this money for settlements.

Nobody will care. Not about this. Not about anything Donald Trump does. Because being a narcissistic bully is what people like about him. Except, of course, for all of us who are already disgusted and astonished at the thought that nearly half of the U.S. voters support this person.

Don’t bother telling me about the thousands, you mean hundreds, you mean dozens … or at least ”several” ways that Hillary Clinton has been ”dishonest”. Well, maybe not dishonest, but at least not truthful. Maybe truthful, but not quite, perfectly truthful, like the time when she had pneumonia and didn’t tell anyone, that must count as a lie, right?

I’ve heard all the arguments. And they are ridiculous. A man, any man, deciding to ”power through” pneumonia would be considered at worst in his own right and at best a hero. And Donald Trump even gets away with claiming his health is ”extraordinarily excellent”.

After literally reading hundreds of articles about both Hillary Clinton and Donald Trump during the past months, I’ve come to the conclusion that the double standards at play here form the ultimate example of what happens when women seek power:

They are disliked.

If they show emotion, they are weak, if they show determination, they are bossy. Or, as Jon Stewart once put it: “In politics it’s ok to be a pussy, as long as you’ve got a dick”.

In one well-documented experiment […] Harvard MBA students evaluated the same case study of a successful entrepreneur. Half the class read a version in which the entrepreneur was male; the other half read a version in which the entrepreneur was female. The students who read about the male entrepreneur identified him as having positive traits, such as leadership and direction, while students who read about the female entrepreneur characterized her as being bossy and overly direct. The responses reflected the students’ hidden biases about how male and female leaders should act.”

And Hillary is right. Half of Trump’s supporters do belong in a basket of deplorables:

  • 40 percent of Trump supporters said they ”definitely” believed Obama was hiding something about his background and early life.
  • 42 percent believe immigrants in the U.S. illegally are more likely to commit violent crime. Just 13 percent of Clinton supporters believe that.
  • 69 percent of Trump supporters believe immigrants are a burden on the U.S., and 64 percent believe Muslims should be subject to more scrutiny.
  • The U.S. is becoming too soft and feminine (68 percent).
  • The government has paid too much attention to the problems of blacks and other minorities (55 percent).
  • Men and women should stick to more traditional gender roles and tasks (50 percent).
  • Discrimination against women is no longer a problem (46 percent).

This is the reason why we look att Hillary and Donald and see very different persons. It’s in our core values. In our personalities. In our ways of perceiving men and women differently. We apply very different filters, depending on whether we’re used to and embrace women seeking power or not. Donald Trump’s deplorables can’t handle a female president. Period. Anything she does, says, or even refrains from doing will just prove their view of her incompetence and unpleasant persona.

We look at Hillary and Donald, and some of us see one strong leader who may not be perfect, but far more brilliant, goodhearted and qualified than most, and one disgraceful, self-absorbed and dishonest fraud.

The others do that as well.

Vilka är ”våra egna”?

naglar”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blink.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir den som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

 

Bara en lort – om åsiktsförflyttning

hitlerI kölvattnet av de senaste debattartiklarna blev jag i ett kommentarsfält anklagad för att byta åsikt hela tiden.

När jag bad om ett exempel fick jag förstås inget.

Generellt kan sägas att en del har svårt för oss vars åsiktsuppsättning inte passar in i de extrema facken. När de inte kan placera en debattör kan det nog kännas som om hen ägnar sig åt åsiktsförflyttningar. Hur annars förklara att man ibland måste lägga den i vänsterfacket och ibland högerfacket. Ibland bland De Goda, ibland bland De Onda.

Din åsikt är uppbyggd av verkligheten såsom du känner till den och dina värderingar. Det där med ”såsom du känner till den” är viktigt.

Om du säger till mig att du är hungrig, så svarar jag att du borde äta en påse jordnötter. När du påpekar att du är allergisk tycker jag inte längre att du ska äta påsen ifråga. Mina värderingar har inte ändrats, verkligheten har inte ändrats för du var allergisk hela tiden, men min kunskap om din allergi har gjort det, och därför har jag bytt åsikt.

Ett bra sätt att undvika att framstå som en åsiktshoppjerka är ju att inte i onödan uttrycka sig i frågor man inte är insatt i, och när man ändå gör det omgärda det man skriver med ”såvitt jag förstått” eller ”jag har inte järnkoll, men jag har uppfattningen”. Då blir prestigeförlusten mindre när nya fakta framkommer. Och människor som litar på ditt omdöme slipper bli besvikna. Ett sådant exempel är för mig Palestinakonflikten. Jag har aldrig haft vare sig tid eller lust att sätta mig in i den i alla dess delar. Därför brukar jag avstå från att kommentera den, eller också formulerar jag mig på hög bubbelnivå.

Sedan har vi situationen där de fakta vi bygger vår åsikt på förändras. Egentligen borde man då inte prata om att byta åsikt, eftersom den förra åsikten var uppbyggd runt en annan situation. När förutsättningarna ändras är det inte bara legitimt utan en styrka att kunna anpassa sig.

Mitt mest påtagliga ”åsiktsbyte” handlar också om en förändrad situation, nämligen den så kallade ”flyktingkrisen”. Jag var tidigare för PUT för syrier. Det är jag inte längre. Jag var också mot att stänga gränserna när vi fortfarande kunde hantera situationen. Men när det väl skedde var jag för. Däremot tyckte jag då och jag tycker fortfarande att debatten var för kortsiktig och för skev.

Mina åsikter var beroende av antalet personer som flydde till Sverige och vår förmåga att ta hand om dem. När de blev så många att samhället bågnade satte jag mig ner och funderade ut en annan plan.

Mina värderingar, däremot, förändrar sig mycket långsamt om alls. När jag ser tillbaka på mina åsikter för trettio år sedan känner jag att det mesta av det jag är idag fanns på plats redan då. Skillnaden är nog att jag hade en förenklad bild av hur världen och människor fungerar. Med åren kommer djup och nyanser.

När jag diskuterar eller debatterar på nätet handlar det mycket om att korrigera faktafel. Min tanke är att den som bygger sin xenofobi, vilket det oftast är fråga om, på felaktig information kanske ändrar åsikt om jag berättar hur det är, eller åtminstone ifrågasätter huruvida det hen tror sig veta verkligen stämmer.

Nu har ju detta, trots tiotusentals kommentarer, i princip aldrig inträffat. Det har hänt att folk erkänner sig ha haft fel, men de byter inte åsikt för det.

Så varför fortsätta?

Jo, för andra läser.

Jo, för att den som hårdnackat hävdar att muslimer våldtar stup i kvarten eller vad det nu kan handla om, kanske formulerar sig lite försiktigare nästa gång. Eller inte alls. Jag måste någonstans tro att människor tar intryck.

Jo, för att om jag INTE sätter ner en fot när hela folkgrupper hatas och trakasseras är jag ju lika feg som de tyskar som teg när judarna först hatades, sedan trakasserades och till slut utrotades.

Om det fanns ett ögonblick då mina värderingar skapades var det när jag var tolv år och läste Anne Frank, och lite senare när jag såg filmen The Wave. Jag lovade mig själv då att jag alltid ska vara den som tänker själv, och att om min generation börjar hata en folkgrupp på samma sätt som nazisterna hatade judarna skulle jag känna igen det. Och jag skulle stå upp mot dem, vad det än kostar. Jag skulle våga vara jobbig.

Jag är förstås inte enbart ädel. Ibland är jag småaktig, högtravande, sur och snäsig och onödigt ilsk. Ibland fortsätter jag tramsiga diskussioner jag borde givit upp för länge sedan. Ibland är jag inte stolt över mig själv.

Men min självbild har sedan tidiga tonår hängt ihop med att jag tar denna strid och uppfyller löftet jag gav barnet jag var en gång.

För om jag inte gör det är jag ingen människa utan bara en liten lort.

Vad Alliansen gjorde rätt

FlaggaJag skrev en debattartikel till Expressen. De klippte ner den en smula innan publicering. Jag förstår varför, för uppräkningen av fakta blev lite trist, men när den skars ner blev den faktiskt inkorrekt. Ingen har påpekat felet än, men det stör mig. Så därför delar jag här HELA passagen, såsom den var författad, om vad Alliansen åstadkom under sina två mandatperioder. Det fetstilade kom inte med.


Under Alliansregeringen genomdrevs en stärkt möjlighet till arbetskraftsinvandring. Det är där vår syn skiljer sig enormt från SDs. Att söka sig till ett annat land för att jobba eller studera är bra för både landet och migranterna anser vi, medan SD vill motarbeta den invandringen så att bara “spjutspetskompetens” får komma.

För flyktingar och skyddsbehövande skapade Alliansen Etableringsreformen med starkt fokus på integration, som är en klar förbättring mot hur integrationen bedrevs tidigare. Den som beviljats asyl eller skyddsstatus möts inte längre av Socialtjänsten, utan får en plan med studier och praktik och en väg in i samhället.

Alliansregeringarna drev också igenom RUT, jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms för att förenkla för utrikes födda, unga och övriga som stod långt från arbetsmarknaden.

Alliansen gjorde upp om migrationspolitiska förändringar med Miljöpartiet under sin andra mandatperiod. Dessa har kritiserats mycket, oftast på grund av okunskap. Det man faktiskt ändrade var att ge papperslösa formell rätt till vård som inte kan anstå och deras barn rätt till skola, vilket tidigare varit upp till kommuner och landsting. Dessutom gjorde man det lättare för en liten grupp somaliska familjer att återförenas genom att godkänna vissa id-handlingar och reglerna för arbetskraftsinvandring förbättrades. Vissa unga gavs också möjlighet att få uppehållstillstånd vid allvarlig sjukdom eller svår utsatthet.

Vem är hatad?

Jag har insett att jag formulerat mig på ett sätt som gör att personer tror att jag känner mig ledsen och utsatt på grund av näthat.

Och jag får vänligt menade råd om att jag kanske själv borde vara lite snällare i vissa sammanhang.

Och det kan säkert stämma. Jag brukar hålla mig över eller på den nivå på vilken jag blir bemött. Och det kan ibland innebära att jag inte är så vän och rar.

Men jag är inte överlag ledsen för att jag är ”mobbad” eller ens ”näthatad”.

Jag känner mig däremot lack och frustrerad över debattklimatet i Sverige.

”Hatad” är inte ett ord jag använder särskilt ofta alls. Det är så extremt. Så onyanserat. Men just därför är det också effektfullt, när man verkligen vill beskriva ett extraordinärt fenomen.

Faktum är att jag i princip bannlyst ordet hemma, sedan många år. Om någon unge säger ”jag hatar …” följt av ett namn säger jag ifrån på skarpen. ”Så säger man aldrig om någon! ‘Hatar’ är ett jättefult ord!”

Vi är de mest hatade”, döpte jag ändå mitt blogginlägg till. Syftet var inte i huvudsak att diskutera näthat. Syftet var att förklara att vi som är ”migrationsvänliga” moderater är MER hatade än rödgröna bland dem som är SD-nära moderater och sverigedemokrater, eftersom vi står i vägen för ett samarbete mellan M och SD. ”Mest hatade” ska läsas som ”mer hatade än vänsterpartister”.

Det var superlativet jag ville åt. Och då passade ordet.

Inlägget blev ju viralt. Det lästes 17 000 gånger på en vecka. Och jag blev kontaktad av tre tidningar som ville göra ett debattinlägg av det. Det blev Aftonbladet, för de frågade först.

Men jag satte inte rubriken ”Jag är moderat – och hatad av andra moderater”, utan det gjorde Aftonbladet. Jag fick lite hicka när jag läste den, för det är inte den diskussionen jag ville ha. Jag insåg att jag framstod lite som någon sorts offer, när ordet ”vi” byttes mot ett ”jag”, och när just ”andra moderater” pekades ut som motståndarsidan. En stor del, förmodligen majoriteten, av dem jag möter i diskussioner är sverigedemokrater, inte ”andra moderater”.

När jag deltog i Agenda frågade reportern om jag kunde tänka mig att säga den meningen igen. Jag svarade att visst. Men då vill jag klargöra att det inte handlar om specifikt moderater, utan om dem jag kallar ”gränslandsfolket”, som är en blandning av moderater, sverigedemokrater som är före detta moderater och människor som inte bestämt sig. Så jag sa den begärda meningen, men utvecklade den.

afa

Anna Kinberg Batra påpekade sedan att ”näthat” är aldrig OK. Det är förstås sant. Och näthat är absolut en del av problemet. Det är svårt att komma ut och skriva, för stämningen är så hätsk.

Men det som inte är själva nyckelproblemet är det näthat som just jag utsätts för.

Det finns. Och visst är det trist att läsa om sig själv i grupper och på obskyra sidor. Visst känner jag ibland att ”ska mina stackars barn behöva läsa detta om sin mamma?”. Visst har jag blivit hotad mellan varven.

Men jag tål.

Mina rubriker och mitt uttryckssätt under senaste månaden har aldrig handlat om att det är synd om just mig.

Det är synd om den demokratiska diskussionen.

Det är synd om så många tankar som aldrig får bli ord, för att människor, inte minst kloka moderater, skräms av tonen.

juntunen

Vem behöver fakta?

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

Liten flicka med strykjärn vs. hijab

SkoEtt barn under 15 år får inte ha sex. Den som har sex med någon yngre än så döms för våldtäkt, oavsett hur det gått till.

Jag minns varför det är så. Det var ett bisarrt fall på 80- eller 90-talet där en 50-årig man via mutor och lock och pock övertalat en åttaåring till sex, och domstolen i en rätt äcklig dom satt och klurade på huruvida det därför var frivilligt eller ej. Det blev med rätta ramaskri i pressen, och efter det bestämde en såvitt jag minns enig riksdag att det finns ingen frivillighet när det gäller små barn. Allt är våldtäkt. Den försvarsadvokat som försöker sig på att resonera kring huruvida barnet ”var med på det” göre sig icke besvär.

Självklart är det inte alls lika traumatiserande för ett litet barn att bära slöja som att ha sex. Denna text syftar inte till att jämställa upplevelserna. Jag kan redan höra kritiken: ”SÅ DU TYCKER DET ÄR SAMMA SAK!” – nej, det gör jag inte. Sluta nu.

Men det går att dra en parallell vad gäller synen på ”frivillighet” när det gäller barn under 15. De flesta av oss är helt med på att barn under femton inte ”väljer” sex, och om de gör det är det inte ”frivilligt” – i alla fall inte tillräckligt frivilligt.

Men i de livliga diskussioner som varit runt hijabbärande efter mina tidigare blogginlägg har ett förvånansvärt stort antal personer ivrigt förklarat att många åtta-tioåringar väljer att täcka håret bland killar ”frivilligt”. Därför behöver vi inga nya regler. För den som inte valt den ”frivilligt” kan ju bara prata med lärarna, och så fixar sig allt. ”Vi har redan regelverk mot tvång”, menar de.

Och jag har svarat att den flicka som inte utsätts för någon påverkan utan bara vill vara fin som mamma och storasyster kan hänga slöjan på kroken utanför klassrummet precis som alla andra barn hänger av sig mössor, kepsar och sjalar utan problem. Men det låg- eller mellanstadiebarn som får panik av att visa hår, öron och hals inför killar och därför mår dåligt av att ta av den under lektioner, gympa eller bad har inte kommit fram till detta ”frivilligt”.

Detta behöver inte bevisas, menar jag. Det är ett faktum. Hon har oundvikligen utsatts för någon form av påverkan. Hon har fått lära sig av någon att hon måste täcka sig. Och då spelar det ingen roll HUR hon kommit fram till detta – genom faktiskt tvång, övertalning, undermedvetna sociala dogmer eller beröm och mutor. Någon har tryckt in i hennes lilla huvud att flickor måste täcka sitt hår.

Och då blir enda slutsatsen att vägen framåt är en orosanmälan till Socialtjänsten, så att de kan arbeta med familjen, och komma fram till VARFÖR hon känner så här, och hjälpa henne förbättra sin självbild.

Vi är supergenusmedvetna i Sverige. I princip alla föräldrar är numera noga med att sätta dockor i händerna på killar och uppmuntra tjejer att spela fotboll. Våra förskollärare och lärare går kurser i hur de ska undvika olikabehandlande. Vi förstår att små barn utsätts för en myriad av subtila signaler som påverkar framförallt flickor att känna sig underlägsna och att de behöver lära sig att ta plats och att det är OK att inte alltid vara duktig. Alltså raka motsatsen till ”du måste gömma dig för killar” och ”vara blygsam och tillbakadragen i ditt yttre”, vilket är syftet med slöjan.

Men samma människor som verkligen förstår hur viktigt det är att killar använder strykbrädor och tjejer hockeyklubbor i leksaksaffärernas reklambroschyrer står helt oförstående när jag påpekar det absurda i påståendet att en liten flicka ”frivilligt” valt att bli orolig och ledsen när någon ber henne ta av sig på huvudet inomhus om det finns killar i rummet, samtidigt som hennes bror inte känner något sådant tvång. I deras värld har tioåringen valt själv. Helt utan påverkan. I deras värld finns INGEN anledning att överhuvudtaget blanda in Socialtjänsten i dessa fall, för det är HELT säkert så att hon är trygg i sin självbild.

Detta är en för mig obegriplig paradox.

Förr var slöjan något flickor satte på sig i 14-16-årsåldern.

Men nu finns det finns sajter där imamer och andra uppmanar föräldrar att tidigt vänja flickorna vid hijab, så att de inte senare klagar över att det är varmt, att nålarna skaver och att de vill ha öronen fria. Börjar man redan vid 8-10, eller varför inte 3-4, kommer det naturligt sedan.

But the parent or guardian of a girl has to make her get used to doing the obligatory duties and avoiding haraam things before puberty, so that she will grow up with that and it will not be too hard for her to adhere to that after she reaches puberty.

Det är svårt att hitta undersökningar från Sverige över trender, men här är mitt utdrag från en kandidatuppsats där studenten gjort sex djupintervjuer. Alla sex flickorna hade fått tillåtelse av föräldrarna att delta. Man kan tänka sig att de som VERKLIGEN är tvingade inte hade fått det. Och även om de tre som bar slöja betonade att de valt framgick det också att de tidigt fått veta att de var duktiga om de täckte sig.

Till dessa ska läggas alla de tjejer som utsätts för direkt tvång.

Eva Barron frågar ungdomarna hur vanligt de tror det är att tjejer tvingas bära slöja av sina föräldrar.

– Väldigt många. Jag vet en som tvingades av sin mamma att bära det. ”Om du inte har det är du inte min dotter längre” sa mamman till henne, säger Hanan Mohamed.

Hon bär själv slöja men säger att det var hon själv som bad sin mamma om att få bära den. En annan tjej har en annan historia.

– Min mamma frågade mig ofta när jag skulle börja använda den. För jag ville inte ha på mig den i början. Det var sommar och jag ville kunna gå ut och bada. Men sen så började jag ändå, berättar tjejen och fortsätter:

– Jag frågade min mamma häromdagen om jag fick ta av mig den om jag ville. Hon sa att: ”Jag har inga problem med det. Men det är inte jag som kommer få skit utan du – från andra runt omkring.”

Vi håller två tankar i huvudet samtidigt. Vuxna kvinnor som väljer slöja är i sin fulla rätt. De ska respekteras och aldrig diskrimineras. Slöjans syfte, som är att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet, faller platt när det är ett eget, vuxet val.

Men vi har nu ett absurt diskussionsklimat där en liten flicka med ett leksaksstrykjärn anses förtryckt av konventioner, medan den jämngamla flickan som inte vågar visa håret för killarna i klassen har resonerat sig fram till detta beslut ”frivilligt”.


”Man har inte sett skuggan av deras kvinnor på trappan.”

— Uttryck från Marocko som berättar att i en god familj visar sig kvinnor inte överhuvudtaget. Ju mindre desto bättre.

 

 

Ur barnets perspektiv – slöjan och vovven

SkoDet var mitten av nittiotalet, och vi drev ett föräldrakooperativ tillsammans med ett tiotal andra föräldrapar. Det hade tidigare varit tillåtet att ha med en leksak hemifrån varje dag, men personalen hade av olika praktiska skäl kommit fram till att det inte var en bra idé längre, och förklarade detta på ett föräldramöte.

På förskolan fanns en liten pojke på ett eller två år som alltid bar omkring på en luggsliten, synnerligen ful gosevovve. Han fick panik om han var utan den och kunde varken sova eller äta – det visste vi alla. Undantag skulle gälla för denna hund, förklarade fröknarna.

Jag minns en av papporna – i 40-årsåldern, högutbildad, i slips och kostym, van att få som han ville – som av oklar anledning fann detta extremt problematiskt. Han deklarerade högljutt och irriterat att det var precis samma sak med gosevovven som med alla andra barns leksaker. Det skulle vara rättvist. Alla eller ingen.

”Ja, fast vi har bestämt …” säger personalen nervöst och tittar på varandra. Pappan är med i styrelsen. Han är en av dem som bestämmer över deras lön och arbetsvillkor.

”Ja jag ser ingen skillnad!”, utbrister han stridslystet och spänner blicken i dem.

Då sträcker en av dem på sig och svarar ”men det gör barnen”.

Han blev knäpptyst. Diskussionen dog där. Jag log inombords.

===

Jag tänker på pappan som inte unnade pojken hans vovve och många andra slippery-slope-argumentatörer jag mött när jag läser de hundratals kommentarer jag fått på framförallt min Facebookvägg de senaste dagarna i kölvattnet av hijab-på-småflickor-diskussionen. De där som fastnar i högtravande teorier där allt är samma sak, allt måste diskuteras samtidigt och alla tänkbara, framtida frågeställningar, även om de inte ens existerar idag, har samma magnitud.

Det finns förstås ett konkret problem här och nu. Småflickor, som är på tok för unga för att fatta ett självständigt beslut, får lära sig att om de inte täcker sin kropp helt även inomhus är de dåliga. De blir också ifrågasatta och hånade av killar i kvarteren. Det går inte att prata bort detta faktum genom att närmast desperat peka på andra problem som antingen knappt finns i praktiken eller också inte alls hänger ihop med denna frågeställning.

Det finns också, har jag fått veta, andra småflickor som tycker det är fint med hijab och vill se ut som mamma. Som inte känner något tryck alls.

Det finns en enkel lösning. Lämna huvudbonaden i skolans kapprum när du är liten. Det blir som ett lackmustest. Den som bara vill vara fin och se ut som storasyster vet att den hänger där och kan tas på när det är rast och när den ska gå hem. Den flickan får ingen panik av avtagandet, eftersom hon aldrig fått lära sig att det är viktigt att killar inte ser hennes hår. Den andra kategorin, och nu pratar jag fortfarande om småflickor och inte de som är stora nog att välja själva, dvs 15 år, är de som uppenbarligen far illa, och vars familjesituation bör utredas av Socialtjänsten. Ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan skulle vaska fram den andra kategorin, och också underlätta för dem som känner faktiskt tvång, genom att de kan förklara för sin familj att de faktiskt inte FÅR bära den inomhus. Och då blir det också enklare att ta av den när man klättrar, gungar och spelar fotboll.

Symptomatiskt nog är flera kvinnliga muslimer ense med mig.

Men när fokus borde vara på det faktiska problemet med barnen som far illa och en möjlig lösning halkar flera män likt pappan på dagis in i ett närmast Kafkaliknande teoretiserande om barn som egentligen vill gå nakna men inte får det.

Vidare dyker personer upp som deklarerar att jag inte har rätt att uttala mig.

Första argumentet från synnerligen teoretisk man är att eftersom jag aldrig skrivit om jihadister i Sverige har jag inte rätt att uttrycka mig i denna fråga. Han piruetterar mellan att håna människor som liksom jag enligt honom tycker att hijaber är läskiga – som om jag inte skrivit tjogtals med inlägg om vuxna kvinnors rätt att välja hijaben och respekteras för det – för att sedan plötsligt vilja ta i med hårdhandskarna mot religiöst förtryck, men bara om vi även kan prata om smink, rakade underliv och påtvingade långbyxor samtidigt.

Ytterligare andra personer, både män och kvinnor, muslimer och kristna, men alla av ickesvensk härkomst, deklarerar att jag inte har rätt att ha en åsikt i denna fråga på grund av min hudfärg, etnicitet och religion. Det är ett otäckt argument av närmast nationalistisk, för att inte säga rasistisk, karaktär, där människor etiketteras efter ursprung. ”Vi lever här och ni lever där och vi ska inte bry oss om varandras tillvaro. Sköt du dina vita barn och lägg dig inte i vad vi gör med våra bruna.”

Nej, min hudfärg, min etnicitet och min avsaknad av författade inlägg runt svenska jihadister ger dig inte rätt att säga till mig att hålla tyst.

Ja, muslimer förföljs och trakasseras i Sverige. Och de är verkligen inte de enda som sitter med fundamentalister i sin grupp. DN publicerade till exempel en skrämmande artikel om 12-åriga mormoner igår. Det finns också små katoliker, jehovaner och livetsordare som far illa. Kristet förtryck av barn behöver också diskuteras och hanteras.

Men vi kommer inte framåt genom att stigmatisera den som lyfter problemen, eller genom att, likt pappan på dagis, sväva runt på högtflygande, filosofiska rättvisemoln och glömma att se världen ur barnets ögon.

Avtäck småflickorna i klassrummen

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.

Jag är besviken på dig som legitimerar förtryck av flickor

kidshijabDu är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.

Du kallar dig feminist. Jag kallar dig just nu hycklare. En feminist ställer inte upp på förtryck av flickor.

Vi tycker lika. Vi har skrivit artiklar tillsammans. Vi har debatterat på nätet. Vi är helt överens i stora frågor. Muslimer förtrycks, förföljs och hatas, i Sverige och i världen, metodiskt och iskallt, på samma sätt som judar i Tyskland före andra världskriget.

Med emfas och avsky reagerar jag liksom du då kvinnor i hijab kränks. Det är för oss båda självklart att en vuxen kvinnas val ska respekteras.

Men en hijab är oftast inte bara en sjal. Det är ett koncept som innebär att hela kvinnan täcks i lössittande tyg, utom händer och ansikte, och ursprungssyftet med hijaben, som då bars av alla kvinnor i Mellanöstern – även kristna och judar – är att göra kvinnan ansvarig för mäns sexualdrift.

Det är därför också självklart att den som tvingas täcka hela sin kropp utom händer och fötter mot sin vilja utsätts för ett övergrepp. Vi måste rikta all vår avsky mot regimerna i exempelvis Iran och Saudiarabien.

Jag hoppas och tror att du som är min vän också håller med om detta, även om vi inte diskuterar det så ofta.

Men igår skrev jag ett blogginlägg där jag påpekade att jag anser att flickor i grundskolan inte ska täckas. Jag har haft den åsikten ett tag, och framfört den ibland, men inte skrivit om den.

Barn är alltid ofria. Barn har vårdnadshavare som fattar beslut åt dem, eftersom de inte är mogna att bestämma själva. Barns självständiga val utvecklas i tonåren.

Heltäckande klädsel är en rättighet när det är ett fritt val. Det är ett förtryck när det inte är det. Det är ett dubbelt förtryck när en liten flicka, som ännu inte har grepp om verkligheten, får lära sig att Gud blir arg på dig om du inte döljer dig nästan helt, medan han är helt OK med att din bror leker i jeans och t-shirt.

Jag anser att vi ska förbjuda huvudbonader inomhus i grundskolan. Det är nämligen enkelt och utan gråzoner. Ingen behöver pekas ut, och det är lätt att förklara för föräldrar. Jag anser nämligen att flickor från 15-16 kan fatta självständiga beslut i denna fråga. Det går att argumentera emot. Det går att hävda att redan från 12 vet de vad de vill. Jag håller inte med, men jag respekterar denna åsikt. Men det går aldrig att argumentera för att flickor mellan sex och tolv som täcks från topp till tå gör det frivilligt även om de själva säger så på en direkt fråga. Aldrig. För de har ännu ingen egen vilja. Deras vilja är ett eko av föräldrarnas.

Vi som är vårdnadshavare fattar beslut åt våra barn. Vi är därför ansvariga för vad de bär för kläder. Och när en liten flicka får lära sig att Gud inte vill att hon visar annat än händer och fötter, då har hennes vårdnadshavare utsatt henne för ett övergrepp. Och då måste samhället kliva in och stötta henne.

Igår insåg jag att du som är min vän duckar för detta ansvar, med den här sortens argument:

  • Massor av flickor går i krinolinliknande klänningar på våra skolgårdar. De kan inte heller leka.
  • Varför spelar det så stor roll om håret är täckt?
  • Det är orättvist om kristna får bära halsband med kors.
    • Förbjud då religiösa symboler i skolan – inte mig emot.
  • Tjejer måste ju ha bikini-bh och det slipper killar.
    • Jag tycker också det är fel. Men det är ett avsevärt mindre övergrepp än att dölja hela tjejen. Ett fel gör inte ett rätt.
  • Det finns redan lagar. Vi behöver inga fler.
  • Svenska föräldrar låter flickor gå i klänning men inte pojkar.
  • Menar du att ALLA muslimers sjuåringar går i hijab?
  • Det är fel att peka ut muslimer.
    • Det är det förstås. Nu råkar det bara vara muslimer (en mycket liten del av alla muslimer, ska tilläggas) som täcker sina döttrar från tidig ålder, men jag är självklart emot konceptet även om det utövas av andra.

Jag känner många muslimer. Jag vet inte någon som skulle komma på tanken att sätta en hijab på ett låg- och mellanstadiebarn. Detta är inte ett vanligt fenomen.

”Måste jag konfirmera mig?”, frågade min äldsta dotter när hon var fjorton.

”Nej”, svarade jag.

”Bra, för hade du sagt ja hade jag inte gjort det.”

Det är i 14-15-årsåldern den egna viljan tar form. Det är därför man då är straffmyndig och byxmyndig. Och som sagt: att ställa upp för vuxna kvinnors, och äldre tonåringars, rätt att klä sig som de vill är en självklarhet.

Att se mellan fingrarna när flickor får lära sig att de måste dölja hela sin kropp, även inomhus, för att inte misshaga Gud, och för att andra människor ska tycka att de är rena och kyska, är fegt och ynkligt.

Det är samma förtryck, oavsett om det utövas av vårdnadshavare i Sverige eller av regimen i Saudi.

Och du legitimerar detta förtryck, samtidigt som du kallar dig feminist.

Jag är besviken på dig.