Låt oss granska det påståendet. På Västbanken har absolut inga palestinier vapen, utan det har bara bosättarterrorister och IDF. Det finns inget motstånd alls. Det är en perfekt miniatyr av vad som skulle hända med resten av Mellanöstern om de aldrig lyfte ett finger mot Israel. Israel har där total makt och alla vapen, så vi kan utgå från att som de beter sig där kommer de att bete sig mot övriga folk runtomkring om de var lika försvarslösa som palestinierna.
Sedan 7 oktober 2023 har 1 071 palestinier, många barn, mördats på Västbanken. Av dem var ingen bevisat beväpnad. Samma siffra för israeler är 42, varav 23 IDF. Oklart hur många av de nitton bosättarterroristerna som var beväpnade. Dessa stjäl, mördar, trakasserar, fördriver, våldtar, och de gör det i ett land som inte är deras. IDF stöttar dem i detta. Nu senast mördade de två föräldrar och deras små barn, och efter det klädde de av de överlevande pojkarna och förhörde dem under tortyr. För ett tag sedan sköt de helt utan anledning en 14-årig pojke, och sex IDF-soldater stod bredvid honom och tittade på medan han förblödde. Det tog honom 45 minuter. Man ser på film hur han vädjar till dem.
Sionisterna hade köpt 7 procent av Mandatory Palestine 1947. All annan mark som inte var allmänningar har de stulit från i huvudsak palestinier.
Så vi behöver inte gissa. Om länder alla runt Israel la ner sina vapen och slutade kriga skulle Israel tacka dem på samma sätt som 1948, när de palestinier som tagit hand om judiska flyktingar och behandlat dem som familj blev utslängda ur sina hem och tvingades fly till grannländer eller Gaza. Israels planer är inget mysterium. Det är bara att lyssna till deras ledare. Det fanns inget väpnat motstånd att tala om 1947-1948. Visst skedde lite upplopp här och där när unga palestinier insåg vad som var på väg att hända, men de var inte organiserade. Det var inget inbördeskrig, även om många kallar det så. Det var en armé som planenligt mördade och fördrev landets urbefolkning.
Det finns inget motstånd på Västbanken idag.
Om alla länder runt Israel la ner sina vapen skulle dessa inte bara upphöra att existera, utan deras befolkningar skulle möta samma öde som palestinierna. Fördrivning eller död.
Av och till får vi se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer” sin regim – i Hamas, på Västbanken, i Iran osv.
Och jag känner att många av oss västlänningar, som haft rösträtt hela våra liv, inte riktigt fattar hur folk tänker i en diktatur.
Rent generellt: Man går inte omkring och tänker så mycket på vilka som styr. Dels spelar det ingen roll vad du tycker eftersom du ändå inte får rösta, dels känner du inte till rätt mycket av sånt som du hade kunnat störa dig på om det funnits fri press och dels är du van att inte dela med dig av dina åsikter, för du vet inte vem som skvallrar för regimen.
Det finns förstås i de flesta diktaturer grupper av människor som är super-emot regimerna. Kina, Ryssland, Iran har mängder av dissidenter i sina fängelser. Hamas har av och till under åren avrättat regimkritiker. Och den yngre generationen har tillgång till information den äldre saknar och är mer förändringsbenägen.
Men breda lager har ingen stark åsikt. Så när vi får se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer regimen” i en diktatur är det siffror som inte säger så mycket.
Många i Väst ser väldigt svartvitt på både palestinier och iranier. De delas in i två kategorier – de som stöttar landets regim och därmed är raktigenom onda och de som kämpar med näbbar och klor och fara för sitt liv för att störta den och som är raktigenom goda. Det finns inget utrymme för nyanser däremellan.
Jag minns när journalisten Anas Al Sharif blev brutalt mördad. Strax efter cirkulerade bland annat dessa bilder, som sägs visar honom som ung, starstruck journalist som träffar Hamas’ ledare. Nu ser han rätt inklippt ut, med skarpa linjer runt kroppen och i jacka inomhus och dessutom är bilderna spegelvända. Gubben till vänster är till höger på andra bilden.
Men syftet var att förklara honom som en av de onda, som därmed förtjänade att bli mördad. Och jag minns att jag diskuterade med någon som tvärsäkert deklarerade att eftersom EU (!) säger att Hamas är en terrororganisation borde han absolut inte träffa ledningen för Gaza, utan ta avstånd. Och jag tänkte att hur kan det vara så svårt att bara försöka gå några steg i hans skor.
Uppväxt i Gaza, som är ett koncentrationsläger, illegalt blockerat av ett land som stulit mark från 60 procent av Gazas befolkning och som regelbundet mördar hans landsmän – särskilt barn. Fri press finns inte, utan all information han fått under sina på bilden dryga tjugo år i livet har varit censurerad av Hamas. Och då ska han på någon fläck själv konstatera att ”jamen eftersom EU säger att de är terrorister tänker jag inte träffa dem”. Enligt hans vänner blev han dock mer kritisk mot Hamas mot slutet av sitt 29-åriga liv. Och det är ju inte konstigt, eftersom han som journalist fick mer insikt i vad som hände under ytan i Gaza.
Samma sak när det gäller 7 oktober. Det är ett fasligt tjafsande om att palestinierna i Gaza jublade den dagen. Men vi måste förstå att de nyheter som visades där var helt annorlunda mot de vi såg. Och ingen av oss fick en korrekt bild.
I Gaza och många arabisktalande medier från regionen betonades attackerna på baserna och det faktum att Hamas nu tagit fångar som kunde växlas mot de många palestinier som Israel torterar i fängelser, utan att de dömts för brott, och varav många är barn. De döda civila nämndes knappt. Det är inte konstigt att det sågs som en seger bland dem som hade närstående som drabbats av Israels grymma behandling av fångar.
Vi å andra sidan fick en lång rad lögner serverade av Israel de första veckorna, som kraftigt överdrev de dåd palestinierna – varav en del var Hamas, andra privatpersoner – hade begått. Så vår bild var imo mer skev än den palestinierna hade, för den var bara ofullständig och inte en direkt lögn.
Och när vi förflyttar oss till Iran gäller samma sak. ”Frihet för det iranska folket” betyder olika saker för olika personer. Såvitt jag förstått vill väldigt få ha kvar hijabkravet för kvinnor, och de flesta vill se en väg från diktatur till demokrati, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att USA och Israel dödar alla deras ledare – och än mindre att bomber dödar civila och förstör landets infrastruktur högt och lågt. Deras mest akuta problem är att deras ekonomi är helt sönderslagen av sanktioner, och det löses inte genom döda mullor.
På samma sätt vill många se Reza Pahlavi komma tillbaka och rädda landet, medan andra ser honom som sonen till en grym diktator, och de vill absolut inte kännas vid honom.
Så många menar att det i alla lägen är fel att ”försvara” dem de uppfattar som ”onda”, men faktum är att det finns rätt få onda människor i världen. Vi är produkter av vår livserfarenhet. Och vill vi föra en meningsfull diskussion om vad som är bäst för folken i Mellanöstern måste vi klara att ta på oss palestinska och iranska skor.
”Jag sa ju det! Jag sa att NATO inte skulle hjälpa oss när vi behöver hjälp! Femtielva kvadriljoner har vi lagt på NATO! Och de kan inte göra detta lilla!”
Men det är förstås ingen liten sak att gå in i ett krig, och göra alla det egna landets invånare till måltavlor. Som våra europeiska ledare säger: Han frågade inte ens.
Surast är han på Keir Starmer. ”Han säger att han måste fråga sitt team! Varför då?! Han är ju premiärminister, så han kan bestämma själv!”
Trump är snart 80 och har inte fattat skillnaden mellan en parlamentarisk demokrati och en republik.
De håller fortfarande på och ”utreder” attacken mot flickskolan i Minab, vilket förstås är direkt trams. De vet att de är ansvariga, och rimligtvis är orsaken ”bad intelligence”. Och sånt händer. Då tar man ansvar och ber om ursäkt. Obamas försvarsministrar läxades upp av kongressen när strikes gick fel i Afghanistan. Jag kan dock inte riktigt se framför mig Hegseth yttra orden ”vi beklagar”.
Lyckligast av alla är Lindsey Graham. Full som ett ägg ringer han in till talk shows varje kväll och rantar om hur fantastisk Trump är. Och när man har stridshökarna Graham och Ted Cruz på sin sida gör man förmodligen något totalt fel.
De tuffa tuffingarna har tagit sig vatten över huvudet, och för varje dag som går blir det tydligt att Mellanösterns folk igen får betala för västerländska gubbstruttars nonchalanta macho-egon.
Är det krigsbrott att attackera centrala Tel Aviv?
Låt oss applicera Israels egna logik:
Det är inte krigsbrott om det finns en soldat i huset. Och eftersom alla vuxna i Israel förutom någon procent vapenvägrare gjort värnplikten innebär det att alla hus med vuxna i är legitima mål. Det är helt ok att bomba en skola full med barn, om man har anledning att tro att en vuxen som är soldat finns inne i skolan.
Det är enbart krigsbrott att bomba hus där det bara finns minderåriga.
87 procent av israelerna är positiva till kriget med Iran.
Det ska till en special kind of stupid för att tro att Israel drivs av en vilja att befria iranska kvinnor.
Matt Schlapp, ansvarig för konservativa CPAC och känd för att ha tafsat på en manlig medarbetare, deklarerade att det var lika bra att de 170 flickorna i Minab dog, för nu slipper de bära burka:
”Det är hyckleri att säga att dessa attacker skadade kvinnor och barn när dessa kvinnor och barn, de unga flickorna du refererar till, skulle … leva ett liv i ett barbariskt, ojämlikt samhälle bakom en burka, utan möjlighet att göra karriärval.”
Det är förstås fel i sak. Iranskor bär inte burkor, och kvinnor har är mer välutbildade än män.
Det ska till en special kind of stupid för att tro att Trumpnissarna drivs av en vilja att befria iranska kvinnor.
Jag var bara nästan säker för två veckor sedan när kriget började, men nu är jag helt säker: Det finns ingen väg till regimbyte i Iran. Detta krig, samt blodbadet i Libanon, är bara en distraktion så att Israel kan fortsätta mörda palestinier och roffa åt sig deras mark.
I mitt nätverk, både IRL och här, finns många Reinfeldtväljare som absolut inte kan tänka sig att rösta på en regering med SD i. Många av dem slutade rösta på M 2022. Själv stod jag och vägde, men jag tänkte att så länge de inte sitter i själva regeringen kan jag ge dem en chans. Men det har varit plågsamt att se dem jag röstade på stå bredvid det parti jag avskyr in i märgen dessa fyra år. Det är därför jag nästan stängt av svensk partipolitik. Jag liksom vill inte.
Dessutom har KD, som jag alltid gillat, spårat ur totalt. Deras avskyvärda hållning till det palestinska folkets fruktansvärda lidande är så extremt långt från mina egna i grunden kristna värderingar att jag saknar ord. Hur kan dessa människor stå där och heja på folkmord, apartheid och fördrivning av de första kristnas ättlingar?
Jag är inte vänster. Jag är ekonomiskpolitisk höger utan tvekan. Det är bara det att jag inte skrivit mycket svensk politik på sistone, så det märks inte så väl. Jag stod bakom i princip allt Reinfeldtregeringarna genomförde. Men jag ser hellre en sosseregering än en befolkad av sverigedemokrater.
Ja, jag har röstat på M i varje val sedan mitt första 1985, och nej, jag är inte en sån som bara röstar av slentrian, utan jag har verkligen gillat Ms politik hela vägen, och jag gör det faktiskt fortfarande, om än inte lika mycket som förr. Lägg Ms partiprogram och S’ bredvid varandra, och det finns ingen tvekan om var jag hör hemma.
Så vad göra?
Acceptera att det blir en sosseregering och få den att driva så högrig politik som möjligt.
Jag hade tänkt rösta på L. Igår uppfattade jag det som att de bestämt sig för SD-regering, men nu låter det som om det fortfarande finns möjlighet att riva upp beslutet, så jag avvaktar. Annars blir det förstås en extremt motvillig röst på C.
Att mansplaina för mig att jag är barnslig som inte inser att SD nu har 25 procent och därmed någon sorts märklig rätt att regera är bara fjantigt. Hitler hade större andel än så när han blev vald, och det var uppenbarligen ett dåligt beslut.
Och med tanke på hur många SD-vänliga moderater som under över tio år sagt till mig att sluta rösta på partiet (?!) är det en rätt komisk twist att andra nu beordrar mig att typ hålla för näsan när jag röstar.
Jag har vänner som är sverigedemokrater, vänsterpartister, what not. Jag dömer ingen enbart baserat på hur den röstar. Vi har alla olika livserfarenheter, som får oss att prioritera därefter. Detta inlägg handlar inte om att shame:a er som drar andra slutsatser än jag.
Och nej, SD är inte nazister, men de är nyssnazister. Och det i sig är inte det största problemet, för partier har liksom människor rätt att ändras, så länge man gör upp med sitt förflutna. Jag går inte idag in på varför det är så viktigt för mig att inte SD regerar, för det är ett enormt ämne. Jag har skrivit tiotusentals inlägg, debattartiklar, krönikor med mera om dem sedan 2009.
Kommer att adressera det i småportioner fram till valet istället.
Jag gillar ju inte alls Tucker Carlson, och det känns som om jag skriver denna ”disclaimer” var och varannan dag numera, men han är intressant eftersom han är på insidan av MAGA-rörelsen.
Så jag vill slå ett slag för hans intervju med Piers Morgan igår, där han berättar hur han försökt resonera med Trump, som han känt i trettio år, innan kriget med Iran. Länk i kommentarerna.
Sammanfattning:
Han pratade med Trump flera gånger för att försöka övertala honom att låta bli att attackera Iran, och han kände att Trump egentligen inte hade lust med det, men andra människor, som Netanyahu och Lindsey Graham, övertalade honom. Det är inget oväntat i det, men här får vi det bekräftat. Han menar också att många av MAGAs gräsrötter är helt förtvivlade. Nu är ju förstås de som kommunicerar med Tucker sådana som tycker som han – det finns ju andra som tycker Trump gör helt rätt – men igen. Den kritiska falangen växer.
Tucker tar även upp att Anthony Blinken, som var Bidens Secretary of State och tidigare jobbade i Obamas administration, har gått ut och sagt att Netanyahu försökte övertala Obama att attackera Iran med precis samma argument: ”om ni inte hänger på gör vi det själva”, och att efter 7 oktober hade han sagt till dem att nu tänkte han attackera Hizbollah, och ville att Biden skulle hänga på, och Biden svarade att ”vi skyddar er om ni blir attackerade, men inte om ni attackerar”.
Trump är uppenbarligen halvdement. Det är bara att lyssna på honom. Han vimsar om att kriget är vunnet, men han behöver fortsätta kriga och han vill rädda folket men samtidigt är det USA som ska ha all Irans olja och ”titta vilka fina gardiner jag har! Jag sparade pengar genom att inte köpa nya!”
Så där är vi nu. En psykopat, dvs Netanyahu, som själv säger sig ha velat attackera Iran sedan 40 år tillbaka, har förklarat för en dement narcissist att han kommer att bli hjälte om han krigar mot ett land som absolut styrs av en grym regim, men den regimen kommer inte att falla så länge det inte finns ett alternativ som en klar majoritet av alla iranier som fortfarande lever i Iran är beredda att stödja.
Och nu skickar nu Trump, som låtsas ha varit emot Irakkriget i alla år, 2 500 amerikanska soldater dit.
”Det är klart att det inte är ‘mord’ när civila dör i Libanon.”, menade någon igår.
Tankefiguren är förstås att Israel som land inte vill att civila libaneser ska dö, utan att allt är självklara olyckshändelser.
Och här finns förstås en skala.
Mord kräver avsikt. För dråp eller vållande till annans död räcker likgiltighet. Och i krig finns förstås civila offer som varit olyckshändelser eller helt oundvikliga.
Skillnaden i människors syn på Israels agerande Gaza handlar imo nästan helt om var vi hamnar längs den skalan. ”Pro-israeler” tror verkligen, precis som jag i början av kriget, att Israel gör allt för att undvika civila offer. Vi andra har lyssnat på läkare med flera, IDF-visselblåsare och inte minst vad Netanyahu och övriga i Israels ledning säger, vi har sett filmer och bilder från psykopatiska IDF-soldaters sociala medier, vi har sett bilderna och filmerna från journalisterna i Gaza, och vi lägger ihop detta med siffrorna över antalet döda och drar en helt annan slutsats, som hamnar någonstans emellan avsiktligt mördande, eftersom det uttalade målet är att bli av med det palestinska folket på ett eller annat sätt, och total likgiltighet.
Så är det då ”mord” när Israel dödar civila libaneser?
Argument mot:
Israel har, till skillnad från i fallet Palestina där palestinierna är i vägen för deras landgrab. ingen anledning att mörda neutrala civila libaneser, eftersom de inte är ute efter deras land.
Argument för:
1. Är vi verkligen säkra på att inte Israel vill stjäla det land varifrån de fördrivit 750 000 libaneser idag?
2. Vi kallar 7 oktober för ”mord”, och enligt principen #AnvändSammaMåttstock behöver den som gör så även kalla dödandet av civila libaneser för mord.
”Men det är skillnad, för Hamas hade dödandet som avsikt, det har inte Israel.”
”Hade bara arabstaterna tackat ja till delningen …”
När jag framför att Israel är en bosättar-kolonialstat som stulit palestiniernas land blir oftast svaret att ”det var judarnas först” eller att ”FN bestämde så” eller att ”det har alltid bott judar i området”.
Och egentligen är det här två diskussioner. Den ena gäller ”folk” och den andra gäller individer, och det är viktigt att hålla isär dem.
Det mest avskyvärda sett ur ett mänskligt perspektiv är vad de tidiga sionisterna, dvs blivande israelerna, gjorde mot de ickejudiska palestinierna som individer, och för att se detta behöver vi sluta tänka på palestinierna som judar eller icke judar och börja se dem som människor, varken mer eller mindre.
I Palestina år 1947 bodde 1,8 miljoner människor, som i regel ägde mark och hus i landet.
Av dessa människor hade en tredjedel en religiös tillhörighet och övriga två tredjedelar var fördelade på andra religioner.
Den första tredjedelen ägde 7 procent av landets privatägda mark, och resten ägdes av övriga.
Det problematiska med FNs beslut var inte delningen i sig, utan att den innebar en faktisk konfiskering av människors egendom.
FNs beslut sa att människors religiösa och kulturella tillhörighet skulle avgöra huruvida de fick fortsätta äga sina hem, eller var tvungna lämna ifrån sig dem till dem med ”rätt” religion. Och ja, det fanns förstås judar i den del som tillföll icke-judiska palestinier, men de var väldigt få, kanske tiotusen totalt, eftersom sionisterna hade styrt upp det så att ”deras” del innehöll nästan alla judar.
Det fanns de inom FN som förutsåg Nakba, även om få trodde det skulle bli så illa som det blev, men de blev inte lyssnade på. Så FN försökte reparera skadan i efterhand genom en lång rad resolutioner, som Israel blankt skiter i.
Pro-israeler brukar peka på de många FN-resolutionerna mot Israel som bevis för FNs ”antisemitism”, eftersom andra länder faktiskt också är dumma, men de får minsann inte skäll. De har inte helt fel i sak, men de missar varför FN är så fokuserade på just Israel-Palestina. Jag menar att det handlar om dåligt samvete. FN är föräldern som trasade sönder livet för sitt ena barn för att det med all rätt tyckte synd om det andra barnet på grund av sådant det första barnet inte alls rådde för, och nu försöker hen ställa allt tillrätta, men saknar makt.
Många menar att ”hade bara arabstaterna accepterat delningen yadayada”, men det är ett sätt att förflytta både skulden och diskussionen. De blivande israelerna hade ändå mördat och fördrivit dem som bodde i det område de fått sig tilldelat. Det faktum att arabstaterna inte gillade delningen (”tacka nej” är fel uttryck) gjorde bara att de tyckte de kunde mörda och fördriva palestinier även utanför de gränser de ”fått” av FN, med hänvisning till att hela Palestina var up for grabs.
Den ursprungliga synden var att hundratusentals människor mördades eller fördrevs genom att deras egendom beslagtogs och de inte fick stanna kvar, och detta skedde för att de hade fel ”ras”. Detta är efterkrigstidens mest rasistiska gärning av dem som haft stöd från FN.
Hade sionisterna respekterat palestiniernas ägande, låtit dem bo kvar och bli medborgare och istället för att konfiskera deras mark köpa den av dem i den mån de behövde den hade vi nästan garanterat haft fred i området idag. Ja, det hade blivit dyrare på kort sikt. Och de hade haft en större muslimsk och kristen befolkning och därmed en väldigt knapp och sårbar majoritet.
Men de hade haft fred och omvärldens respekt, och miljoner människors lidande och död hade undvikits.
Jag kallade igår Israels mord på civila i Libanon för ”terrordåd” enligt principen ”det är lika fel som 7 oktober”, och ett antal personer hävdade att jag har fel.
Här är samtliga argument (se länk till Facebook i blogginlägget):
1. ”Du är mycket orättvis mot de kristna och de irreliska människorna. Du bara stöder Islam och muslimerna. Det är just det som gör mig upprörd. You are a very good spokeswoman for the Islamisk people. Förstår du.”
– Hade vi använt samma måttstock hade jag inte behövt ”stödja muslimerna och islam”. För övrigt finns det förstås inte bara muslimer i Libanon och Palestina.
2. ”En normalbegåvad människa som inte är helt behärskad av känslor kan se skillnad mellan kollateral skada i krig och terrordåd”.
– ”Vad bra. Då kan du upplysa oss alla här om varför Hamas begick ett terrordåd 7 oktober, men inte Israel i Libanon.”
[Inget svar]
3. ”Vissa är kanske upptagna med att fördöma det decennier långa förtrycket av kvinnor i Iran? Som förvisso funnits i regionen innan koranen skrevs. Men den sortens förtryck är väl något du stöttar. Det ska inte vara samma måttstock. För grannländerna är definitivt värre efter ”revolutionerna”. Så.”
– Ok, så argumentet för att inte kalla morden i Libanon för terrordåd är att det finns kvinnoförtryck i Iran.
4. ”Det är Hezbollah som återupptagit kriget mot Israel. Varför stödjer du terroristerna?”
– Lite komiskt att varje person som inte har svar på frågan istället fokuserar på att jag ”stödjer” muslimer/terrorister/kvinnoförtryckare.
5. ”Men är inte starten här att Hezbollah började skjuta raketer igen och liknande mot Israel… och Israel nu ger sig in i Beirut där Hezbollah antas ha både förråd, ledningscentraler och andra militära strukturer?”
– Det är deras motivering. Och Hamas’ motivering var att attackera baserna (vilket är fullt legitimt enligt FN), döda fiendesoldater (också fullt legitimt även om många räknar soldaterna som offer för terrordåd) och ta fångar som kan utbytas mot palestinska fångar, vilket inte är legitimt, men även Israel har fängslat oskyldiga, så igen. Vilken är skillnaden?
6. ”Hizbollah började skjuta raketer mot Israel igen, officiellt som en sympatihandling för Iran.”
– Och Israel har i alla år sedan de lämnade Gaza attackerat Gaza från luften, via gränsen (genom att skjuta bl a barn) och via fysiska räder.
7. ”Nej. Inget terrordåd. Det är inte terrorirism bara för att du inte håller med Israel.”
– ”Så då får du förklara skillnaden mellan 7 oktober och Israels agerande på Västbanken och i Libanon.”
– ”Är det lönt? Du har ju redan bestämt dig för att Israel är terrorister och alla som dödar judar i ett heligt krig är frihetskämpande hjältar.”
– ”Du får gärna låta bli om du saknar argument. Jag har dock rätt många läsare, så även om du upplever att jag inte är mottaglig kan du ju övertyga andra. Go for it!”
[Inget svar]
8. ”Vad var din röst när Iranska regimen mördade 40000 ungdomar!!! Då minsann håller ni käften!🤮🤮🤮”
9. ”Innan Iranstödda Hizbollah började ockupera södra Libanon hade Libanon kristen majoritet. Var är alla fördömanden?”
10. ”Hur många raketer och missiler avlossas från Israels grannländer varje vecka och månad?”
11. ”No Jews no news!🤮”
12. ”Varför började Hishbolla skjuta, de vet vad som händer?”
13. ”VI TAR DET IFEN. HIZBOLLAH ÄR ETT TERRORISTGÄNG SOM STÖDJER REGIMEN I IRAN”
14. ”Wow, what a distortion of reality! Maybe you can explain to me why Lebanon started launching hundreds of missiles and rockets every day? Want to explain to the parents of these children who were murdered by a single missile why you expect Israel not to protect them?”
15. Bilden ovan.
Vilken kommentar 1-15 anser ni bäst motiverar varför Israel inte begått terrordåd i Libanon?
Trotz allt 