Jag vill inte vara orättvis, men har hittills, efter snart två dagar i Porto Alegre och flera kilometers knatande både i och utanför statskärnan inklusive gamla stan, kommit fram till att det är en av de mest omysiga städer jag besökt.
Den är smutsig som attans, med sopor på gatorna och gatuliggare. Den är extremt trafikerad, och bilarna kör i tre-fyra filer i 70-80 rakt igenom stan. Ungefär som om Essingeleden hade legat på Sveavägen och dess parallellgator. Det är buller och tutande överallt.
Men det kanske tristaste av allt är den närmast totala bristen på fik, barer och restauranger. Det finns enstaka typ diners, med neonlampor och snabbmat på bricka, men även dem är det långt mellan. Jag har inte sett en enda restaurang som inte har lokal mat, typ ostasiatisk, italiensk, etiopisk, what not.
En snabb googling berättar att lokalbefolkningen helt inte har en tradition av att äta ute, och när de gör det är det all you can eat-bufféer med massor av kött. Detta är dessutom inte en stad med många turister, och en del restauranger la ner i samband med pandemin och kom aldrig igen.
Egentligen är det inte bristen som är det stora problemet, och inte heller att de skulle vara dåliga. Jag äter rätt lite, men jag älskar fik/bar/restaurangatmosfärer. I alla europeiska huvudstäder finns kvarterskrogar för
Nåja. Jag ska göra några försök till innan jag ger upp. Ikväll har jag tänkt leta mig till den bar som sägs vara bäst. Efter det kanske jag är gladare.
Så under mitt inlägg om Ilan Pappé igår dök de vanliga anklagelserna upp:
1. Han är ”vänster”.
2. Han är en ”aktivist”.
3. Han ”sågas av den akademiska världen”.
Det är en av AIs många baksidor – alla kan fråga ”vad finns det för kritik mot” och sedan låtsas vara pålästa i frågan.
Så eftersom jag behövt besvara dessa anklagelser av och till under det senaste året kommer här min egen icke AI-genererade analys av vad som stämmer och inte. Spara gärna mitt blogginlägg nedan till nästa gång någon hävdar att Pappé är ”motbevisad”.
1. Han är absolut ”vänster”. Men det har inte med hans böcker och forskning att göra. Ingenstans har jag sett honom propagera för att staten ska äga produktionsmedlen. Och, fun fact, det var även de tidiga sionisterna. Vad är en kibbutz om inte ett kollektiv?
2. Det är klart att han är en aktivist – vad han helst vill är, precis som jag, att se en stat med alla israeler och palestinier i, med lika rättigheter för alla. Men det faktum att du har en politisk vilja förtar inte resultaten av hans forskning.
Det går förstås att anklaga honom för att drivas av en agenda, om man vill. Men det är ett faktum att den agendan är en konsekvens av hans forskning och inte ett motiv för den. Återkommer till det.
3. Sågas han av ”den akademiska världen”? Nope. Bara av enstaka israeliska akademiker som absolut också har en agenda.
Anklagelserna kokar ner till bevisbörda. Den som påstår att han förvränger och slarvar med källor behöver visa detta, och det har ingen lyckats med. Hans källor är vedertagna och nästan alltid israeliska – formella dokument och välkända uttalanden.
Samma sak med detta att han är ”sågad”. Jag har inte sett någon oberoende historiker ”såga” honom.
Bara Benny Morris. Och här är deras gemensamma historia:
Enligt gammal brittisk lag, som även gällde i Israel, avklassificeras hemligstämplade dokument efter 30 år, så 1978 släpptes allt som gällde 1948. Pappé, Morris och en handfull ytterligare unga historiker, som senare blivit kallade ”the new historians”, gick igenom dem – Pappé som ett led av hans doktorsavhandling – och det var då det gick upp för dem precis hur utstuderad och grym israelernas plan för att fördriva palestinierna så fort britterna drog sig tillbaka var. Det är det jag menar med att Pappés forskning var upphov till hans aktivism och inte tvärtom. Fram tills dess beskriver han sig själv som relativt patriotisk. Han hade gjort militärtjänst och stridit vid The Golan Heights.
”The new historians” var bland annat Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim, och de var länge faktiskt rätt överens om Israels många övergrepp och brott mot mänskligheten i samband med statens skapande.
Men runt 2002 ändrade sig Morris delvis, och backade från tidigare åsikter, och det var då schismen mellan honom och övriga startade.
Så vi behöver hålla isär fakta och slutsatser. Ingen har mig veterligt ifrågasatt några av de fakta The new historians grävt fram. Det går ju liksom inte. Vad Morris däremot ifrågasätter är de slutsatser de, inklusive han själv, dragit. Och grovt förenklat kan man säga så här:
Den tidigare slutsatsen, som även varit hans, var att Israels mål var etnisk rensning av så mång palestinier som möjligt, men 20 år senare ändrade han sig till att de 750 000 mördade och fördrivna palestinierna in själva verket i huvudsak hade valt att fly själva, som en konsekvens av det så kallade ”inbördeskriget”.
Men sedan ändrade han sig igen. Två år senare hävdade han i en intervju, se längre ner, att det visst var etnisk resning, men att den var motiverad eftersom ”araberna” hade så mycket land och judarna liksom förtjänade att få ta över Palestina.
Det ska sägas att är den ende som fortfarande lever i Israel. Övriga har mer eller mindre frivilligt lämnat landet eftersom det inte går att verka där som kritiker av Israels historia.
Morris nekar alltså inte till israeliska massakrar och våldtäkter med mera. Hans slutsats är visserligen till viss del att en del av fördrivningarna i själva verket var ”frivillig” flykt, men den punkt han verkligen ändrat sig på är huruvida den etniska rensningen var motiverad.
Ni läste rätt.
Han håller med om att israelerna etniskt rensade palestinierna, men anser numera att det var rätt gjort.
Den tydligaste och mest kända intervjun med honom gällande detta gjordes av Haaretz.com 2004:
Benny Morris, i årtionden har du forskat om sionismens mörka sida. Du är expert på grymheterna 1948. Rättfärdigar du i slutändan allt detta? Är du en förespråkare för överföringen 1948?
”Det finns inget rättfärdigande för våldtäktshandlingar. Det finns inget rättfärdigande för massakrer. Det är krigsförbrytelser. Men under vissa omständigheter är utvisning inte ett krigsförbrytelse. Jag tror inte att utvisningarna 1948 var krigsförbrytelser. Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. Man måste smutsa ner händerna.”
Vi talar om dödandet av tusentals människor, förstörelsen av ett helt samhälle.
”Ett samhälle som syftar till att döda dig tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller att bli förstörd är det bättre att förstöra.”
Det är något kyligt med det tysta sättet du säger det på.
”Om du förväntade dig att jag skulle brista ut i gråt, beklagar jag att göra dig besviken. Det kommer jag inte att göra.”
Så när befälhavarna för Operation Dani står där och observerar den långa och fruktansvärda kolonnen av de 50 000 människor som förvisats från Lod och vandrar österut, står du där med dem? Rättfärdigar du dem?
”Jag förstår dem definitivt. Jag förstår deras motiv. Jag tror inte att de kände några samvetskval, och i deras ställe skulle jag inte ha känt några samvetskval. Utan den handlingen skulle de inte ha vunnit kriget och staten skulle inte ha uppstått.”
Du fördömer dem inte moraliskt?
”Nej.”
De utförde etnisk rensning.
”Det finns omständigheter i historien som rättfärdigar etnisk rensning. Jag vet att denna term är helt negativ i 2000-talets diskurs, men när valet står mellan etnisk rensning och folkmord – förintelsen av ditt folk – föredrar jag etnisk rensning.”
Och det var situationen 1948?
”Det var situationen. Det var vad sionismen stod inför. En judisk stat skulle inte ha uppstått utan att 700 000 palestinier hade fördrivits med rötterna. Därför var det nödvändigt att rycka upp dem med rötterna. Det fanns inget annat val än att fördriva den befolkningen. Det var nödvändigt att rena inlandet, gränsområdena och huvudvägarna. Det var nödvändigt att rena byarna från vilka våra konvojer och bosättningar besköts.”
Uttrycket ”att rena” är hemskt.
”Jag vet att det inte låter trevligt, men det är den termen de använde då. Jag anammade den från alla dokument från 1948 som jag är fördjupad i.”
Det du säger är svårt att lyssna på och svårt att smälta. Du låter hårdhjärtad.
”Jag känner sympati för det palestinska folket, som verkligen genomgick en svår tragedi. Jag känner sympati för flyktingarna själva. Men om önskan att etablera en judisk stat här är legitim, fanns det inget annat val. Det var omöjligt att lämna en stor femtekolonn kvar i landet. Från det ögonblick då Yishuv [den judiska gemenskapen i Palestina före 1948] attackerades av palestinierna och därefter av arabstaterna, fanns det inget annat val än att utvisa den palestinska befolkningen. Att rycka upp den med rötterna under krigets gång.
Kom ihåg en annan sak: det arabiska folket fick en stor del av planeten. Inte tack vare sina färdigheter eller sina stora dygder, utan för att det erövrade och mördade och tvingade dem det erövrade att konvertera under många generationer. Men i slutändan har araberna 22 stater. Det judiska folket hade inte ens en stat. Det fanns ingen anledning i världen till varför det inte skulle ha en stat.” Därför, ur min synvinkel, övervann behovet av att etablera denna stat på denna plats den orättvisa som utsattes palestinierna för genom att rycka upp dem med rötterna.”
Och moraliskt sett, har du inga problem med den gärningen?
”Det stämmer. Inte ens den stora amerikanska demokratin kunde ha skapats utan förintelsen av indianerna. Det finns fall där det övergripande, slutgiltiga goda rättfärdigar hårda och grymma handlingar som begås under historiens gång.”
Och i vårt fall rättfärdigar det effektivt en befolkningsförflyttning.
”Det är vad som framträder.”
Och du tar det med ro? Krigsförbrytelser? Massakrer? De brinnande fälten och de ödelagda byarna i Nakba?
”Man måste sätta saker i proportion. Det här är små krigsförbrytelser. Sammantaget, om vi tar alla massakrer och alla avrättningar 1948, kommer vi till cirka 800 som dödades. I jämförelse med massakrerna som utfördes i Bosnien är det bara nonsens. I jämförelse med massakrerna som ryssarna utförde mot tyskarna vid Stalingrad är det hönsfoder. När man tar hänsyn till att det var ett blodigt inbördeskrig här och att vi förlorade hela 1 procent av befolkningen, märker man att vi uppförde oss mycket bra.
Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.
Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.
Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.
I sida efter sida beskriver Ilan Pappé hur utstuderad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna, eller snarare ”de smutsiga araberna”, var. Sionisterna började redan på 20-talet träna sina soldater. De samarbetade med den brittiska ockupationsmakten när de skulle bestraffa uppstudsiga byar. De hade långt i förväg skapat en plan över palestinska byar och en strategi för hur befolkningen en dag snabbt skulle kunna antingen mördas eller fördrivas från sina hem.
Från början var planen att de skulle få ta över hela Mandatory Palestine, trots att de bara ägde 5,8 procent, och då gällde det att snabba på med rensningen.
Det som slår mig är hur dessa fruktansvärda planer togs fram parallellt med nazisternas. Samtidigt som Hitler planerade för att göra sig av med alla judar från Tyskland satt sionister i Palestina och smidde samma planer för palestinierna. Och visst. Hitler valde mord framför fördrivning, medan sionisterna föredrog fördrivning framför mord fram till folkmordet i Gaza, men de underliggande resonemangen var desamma. Man ville ha ett land fritt från den folkgrupp man föraktade.
Det som också slår mig är likheten mellan judarna i Europa och palestinierna. De visste att Hitler respektive sionisterna planerade att göra sig av med dem. Det fanns väldokumenterat i Mein Kampf respektive Balfour-deklarationen samt diverse andra dokument och uttalanden. Och ändå hoppades så många att det skulle liksom lösa sig med tiden.
Den stora skillnaden är förstås att medan tyska judar aldrig hade kunnat kämpa emot nazisterna på grund av hur få de var utan borde ha flytt i god tid var ju palestinierna i majoritet. Hade de bara organiserat sig i tid och varit beredda när britterna lämnade borde de på grund av sin folkmängd ha kunnat försvara sig och fördrivit sionisterna i tid. Den folkgrupp som så många kletar terrorstämpel på var snarare naiva som lamm som leds till slakt.
Många menar att svenska jurygrupper vägrar ge Israel poäng i Eurovision av politiska skäl. Så kan det förstås vara, men det är långt ifrån självklart.
”Vilken är sannolikheten att Israel skulle få noll poäng av juryn och tolv av svenska folket?!”
Pja. 14 av 25, alltså nästan två tredjedelar, av alla låtar fick noll poäng.
”Vilken är sannolikheten att de får noll poäng tre år i rad?!” skriver de upprörda.
Den är 27 procent. 9/25 för 2024, 9/26 för 2025 och 9/25 för 2026.
Så det är inte alls nödvändigtvis så att jurygrupperna är partiska. Ett av fyra länder, give or take, har fått noll poäng tre år i rad av Sveriges jurygrupper.
Och då blir motargumentet att svenska folket ger dem högsta poäng, vilket betyder att låten måste vara bra!
Det, däremot, beror som jag skrev igår på att svenska folket är partiska. Det blir extra komiskt när samma personer som uppmanar sina vänner att rösta tio gånger på Israel sedan tar Israels poäng som garant för att låten förtjänade att vinna. Hur liksom får man ihop det i sitt huvud?
För pro-Israel-rösterna går till Israel, förstås. Anti-Israel-rösterna fördelas på 24 andra länder. Om människor röstar politiskt behövs det alltså 24 anti-Israelröster för att motverka en enda pro-Israelröst. Det politiska röstandet leder därför oundvikligen till en israelisk seger, så länge det når upp i någon sorts volym att tala om.
Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.
”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶
Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.
Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.
Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.
Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.
Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?
Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.
Få kändisar har gjort mig så besviken som Jerry Seinfeld. Jag har sett alla avsnitt. Många flera gånger om. Han var aldrig min ultimata favorit, men som många andra uppskattade jag humorn massor. Hans insats som skådis var lite B, men det gjorde inte så mycket eftersom de andra var suveräna.
Den avancerade humorn måste förstås komma ur en hög intelligens, har jag alltid tänkt – både IQ och EQ. Du behöver en avancerad förståelse för hur människor resonerar kombinerat med suverän logisk förmåga för att skapa skämt som lever kvar i generationer. Ungefär.
”’Befria Palestina’ är, för mig, bara … du är fri att säga att du inte gillar judar. Säg bara att du inte gillar judar. Genom att säga ’Fritt Palestina’ erkänner du inte vad du egentligen tycker. Så det är faktiskt – jämfört med Ku Klux Klan tycker jag faktiskt att Klanen är lite bättre här, eftersom de kan komma rakt ut och säga: ’Vi gillar inte svarta, vi gillar inte judar.’ Okej, det är ärligt.”
Det finns många fler citat. Alla pekar åt samma håll.
Betänk all den hjärnkapacitet han besitter, och han saknar helt fullständigt förmåga att förstå varför människor kan bry sig om en hel folkgrupp som förföljts och fördrivits i snart åttio år. Han hade kunnat argumentera för att Palestina-rörelsen är felinformerad eller skev eller femtielva andra mer eller mindre konstruktiva poänger som alla hade varit bättre än bara ”ni hatar judar”.
Och när jag ser tillbaka på serien inser jag hur få de var – de skådespelare som inte antingen var vita (judar eller andra) eller ickevita men stereotyper, som Babu Bhatt. Jag har inget egentligen emot stereotyper i humorserier så länge de beskrivs med värme, som Raj och Howard i Big Bang Theory, och det är nog därför jag inte reagerat förrän nu, när jag minns de gamla avsnitten i det perspektiv hans nya uttalanden ger.
Så om vi lägger ihop det faktum att ickevita för Seinfeld sällan kan bara vara människor utan istället en sorts parodi med det faktum att han helt saknar förmåga att empatisera med palestinier trots allt de varit med om står det klart att denna man är arketypen av en rasist.
Jag bara konstaterar att när jag ser post på post i sociala medier där människor uppmanar varandra att rösta tio gånger på Israel finns absolut ingen enda mening med tävlingen kvar. Och det gäller förstås helt oaktat vad jag anser om Israel.
När det slutar handla om bäst låt är det över.
Återgå till enbart jurys eller lägg ner.
För övrigt anser jag förstås inte att länder som begår brott mot folkrätten ska delta. Gäller både Ryssland och Israel. Men det är en helt annan fråga.
För om Israel faktiskt hade vunnit hade det tvingat Europas alla deltagare att välja mellan att resa till Jerusalem som gäster i ett land som genomför ett folkmord, som fängslar och torterar barn, som våldtar, mördar och fördriver ett helt folk från deras hemland ELLER att stå upp för mänskliga rättigheter och avstå. Och då hade tävlingen självdött.
Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.
Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.
Så vad tycker jag?
Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.
Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.
Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.
Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.
Många till höger målar upp skräckinjagande scenarier för hur en vänsterregering, vilket det med all sannolikhet lär bli efter valet, kommer att totalt förstöra Sverige. Och även om jag som sagt uppenbarligen föredrar traditionell borgerlig politik är det förstås våldsamt överdrivet. Vi har haft högre skatter och mer bidrag förr och överlevt.
Men en sak som sticker ut är hur envist man hävdar att asylinvandringen kommer att öka. Och eftersom jag skrev massor om asylinvandring under IS-tiden (pun intended) när vi faktiskt hade en asylinvandring som till viss del förlamade Sverige brukar jag då fråga – utan att få svar – hur i hela friden de tänker sig att det ska ske.
Visst kan man tänka sig att en vänsterregering ökar antalet kvotflyktingar, dvs de personer som valts ut av FN och Sverige och som kommer under ordnade former. Men vad gäller övrig asylinvandring finns ju ingen rimlig anledning att anta att den kommer att förändras åt något håll.
Anledningarna till att den var så hög runt 2015 var tre:
– Ett krig i vårt närområde som orsakade enorma mängder flyktingar.
– Sverige var kända för att ta väl hand om flyktingar, och dessutom hade vi många invandrare från de länder varifrån människor asylinvandrade – det blev en Minnesota-effekt. Du flyr dit där du har familj och vänner.
– EUs asylinvandringssystem havererade, eftersom länder söder om oss inte plockade in dem och registrerade dem som de borde ha gjort, utan lät dem vandra vidare till Sverige, och Dublinförordningen, som säger att man ska söka asyl i första land havererade därför.
Vad många tror, men som inte alls stämmer, är att vi fick så stor andel av flyktingarna för att vi hade generösare regler än övriga. I stort följde vi flyktingkonventioner och de EU-regler vi skrivit under och som byggde på den, och de övriga skyddsbehövande vi beviljade asyl utöver den var marginella i antal.
En ytterligare vanlig missuppfattning är att det är våra högerregeringar som ”stamat åt asylinvandringen”. Nope. Arbetskraftsinvandringen, ja. Den har man kvävt. Men asylinvandringen har minskat på grund av att EU skapat ett rättvisare system för fördelning av flyktingar.
Så som sagt: Jag har frågat många som drar ”ökad asylinvandringskortet” hur de tänker sig att en S-regering ska åstadkomma detta och aldrig fått något svar.
Trotz allt 