Jag lägger i genomsnitt kanske 500 kr per dygn på hotell och transport mellan platser. Det är den kostnaden jag har för att jag inte är hemma. Mat är ju billigare här, men jag äter mer på restaurang, så det blir nog plus minus noll. Så man kan säga runt femtontusen i månaden, give or take. Jag har ju bara en grov plan för vart jag vill åka – Rio, Amazonas, Peru – resten bestämmer jag efterhand.
Nu är jag på ett litet, billigt hotell mitt på ön Santa Catarina. Imorgon blir det hike till en lagun. Till min förvåning pratade receptionisten engelska, så han gav mig bra tips. Ska börja med en båttur till slutdestinationen och sedan gå tillbaka.
Vädret har varit väldigt behagligt nästan hela tiden – mellan 20 och 23 grader. Men luftfuktigheten verkar tokhög. Handtvättade ett par plagg för en dryg vecka sedan och först efter fem-sex dagar skulle jag beteckna dem som torra, trots att de hängt hela tiden.
Mitt nya hotellrum har inte samma hisnande vy som mitt förra lilla hus, men det är gulligt ändå. Ligger mitt i en liten lugn stad som heter Lagoa.
Många reagerade när jag skrev att jag inte tänker läsa Israels rapport och tycker att då kan jag inte uttala mig om den, och jag ser förstås poängen där, så jag tänker förklara en gång till varför. Det blir lite upprepningar, sorry för det.
Min kritik mot rapporten är förstås inte innehållet i sig utan hur den tillkom.
Det är belagt att IDF och regimen kände till attacken. Hamas hade tränat öppet i något år innan. Och vad som kallats världens mest bevakade gräns var tom den dagen. Soldaterna hade order om att inte göra sin dagliga morgonrunda. Jag hör inte till dem som tror att Hamas koordinerade med IDF – men, och jag har aldrig skrivit detta i ett inlägg förut, bara i kommentarer – allt tyder på att personer högt upp ville att attacken skulle ske och att den skulle bli så illa som möjligt, för att ha en ursäkt att invadera Gaza. Detta styrks av hur långsamt de agerade den dagen och hur snabbt de var redo efteråt och av att Netanyahu konsekvent vägrat en utredning av IDFs agerande.
Efter flera timmar skickade IDF helikoptrar till festivalen, som dödade massor av människor, både palestinier och israeler. De skickade styrkor till kibbutzerna som ”klantade sig” rejält och vi vet att de även där dödade IDF israeler. Ingen vet hur många civila israeler som dödades av palestinier och hur många som dödades av IDF. Men när folk säger att Hamas mördade 1200 judar är det inte sant. Dödande av soldater är inte mord och de civila är som sagt omtvistade. Och visst kan man lägga skulden på Hamas även för dem som dödades av friendly fire om man vill, men då måste man också köpa in sig i att IDFs dödande verkligen var av misstag och inte en strategi. Det gör inte jag.
Sedan gick det fort. De som tog hand om kropparna, Netanyahu och IDFs ledning blåljög. Bäbisar i ugnar, ihopbuntade barn som eldades upp levande, avskuret kvinnobröst som det spelades fotboll med. Syftet med lögnerna var förstås att få palestinierna att framstå som odjur, dels för att motivera soldaterna till det som senare skulle bli ett folkmord i Gaza och dels för att tysta omvärldens protester. När det senare visade sig att de ljugit var det försent. Och för mig är det rätt enkelt. När man blivit påkommen med att ljuga förtjänar man inte att bli trodd alls. Så inte ett ord som kommer ur Israels ledning eller från dem som hanterade kropparna tror jag om inte andra bevis finns. Och detta är också grunden till att jag så snabbt avfärdar rapporten utan att läsa den. Den är beställd av lögnare och inte granskad av någon oberoende person. Det räcker för mig.
I januari åkte FNs expert Pramila Patten dit. Hon ville åka tidigare, men Israel vägrade. Väl där fick hon prata med samma personer som tidigare ljugit, och hon verkar tro dem, för hennes slutsats var, som många påpekat, att det var troligt att våldtäkter ägt rum. Även på årsdagen av 7 oktober skrev hon detta. Men kommissionen som granskade vad hon hade med sig delade inte hennes slutsats, och det är därför de skrev att sexuella övergrepp förekommit – i huvudsak handlar det om hur kvinnorna transporterades eller hölls – men att belägg för våldtäkter, sexuell tortyr och sexuella stympningar saknades. Det fanns ingen kvinna som kunde kopplas till de båda förstahandsvittnenas berättelsere och den ena av dem ljög dessutom bevisligen om annat. Det fanns inga obduktionsprotokoll eller bilder. Och alla vi som sett CSI och Law and Order vet att en obduktion självklart hade visat en våldtäkt om det förekommit.
När jag för första gången skrev att våldtäkterna var obevisade, jag tror det var i somras, var många rasande. Och jag förstår det. Vi vill inte tro att ett land som Israel, som räknas som civiliserat, är kapabelt att medvetet ljuga om något så fruktansvärt.
”Så du tycker att alla kvinnor ska bli trodda utom judar!” skrev folk. Och mitt svar är förstås att ingen kvinna, jude eller ej, säger sig vara våldtagen där den dagen. Av allt mitt skrivande sedan tjugo år tillbaka finns det inget som genererat mer hat än när jag säger att våldtäkterna är obevisade. Även IRL. Och just därför vet jag att de är det. Eftersom så oerhört många människor velat motbevisa mig.
De som försvarar rapporten pekar på hur många de intervjuat. ”Jaha, och varför fick inte FN tillgång till dessa vittnen?” ”De var traumatiserade.” Ok. De män som säger sig ha sett kvinnor våldtas var så traumatiserade av detta att det tog två år för dem att våga berätta?
De pekar på allt film- och bildmaterial. Det är för mig snarare en anledning till ifrågasättande. Massor av filmer och bilder och inte någon enda visar det man vill bevisa. Någon ondgjorde sig häromdan över att jag var pervers som krävde att få se en sådan film, men det gör jag förstås inte. Det hade räckt om FN fått se den.
Jag hör till dem som tycker att detta med att ljuga om våldtäkter är bland det fulaste man kan göra. Det är att förstöra för alla verkliga offer. En stor del av min ilska mot Israel som land handlar just om deras ständiga ljugande. Jag trodde så länge på dem – det har jag alltid gjort. Jag var så naiv. Men denna lögn var en av de värsta och den kan jag inte förlåta.
Och när ett land som satt i system att ljuga i syfte att demonisera ett helt folk plötsligt två år efter att oberoende granskare konstaterat att bevis för våldtäkt saknas kommer ut med en egenhändigt och helt internt författad rapport kan vi inte återigen vara så naiva att vi tar den på allvar.
Jag har egentligen inget principiellt emot att läsa vad de skrivit. Detta är ingen bojkott. Det handlar mest om att jag inte vill slösa tid på den.
7 oktober var en fruktansvärd dag. Många brott mot mänskligheten begicks. Offren, både levande och döda, förtjänar en riktig utredning av vad som hände, varför det hände, och vilka som, utöver Hamas, bär ansvar.
The chair of Israel's investigative committee into rape on 10/7 by Hamas, @CochavElkayam, presents an old image of dead female Kurdish fighters as women sexually assaulted at the Nova music fest
During a 11/12 talk for Harvard's Maimonides Society, Elkayam referred to "an image… pic.twitter.com/DjGT1L45LI
This is the proven fraudster behind the new "Civil Commission" report on Oct 7 sexual violence which the entire US mainstream media is reporting without any critical detachment.
During a Harvard presentation, Cochav Elkayam-Levy falsely presented an old photo of female Kurdish… https://t.co/jfu1bP08ZP
Jag hade aldrig haft på mitt bingokort för 2026 att jag upprepade gånger skulle rekommendera Tucker Carlson, men han har gjort det igen – satt ihop en oerhört bra show om Gaza, där han intervjuar den brittiske läkaren Nick Maynard som jag skrev en del om förra året.
Det mesta Maynard sa har jag ju hört förut, men det är ändå isande obehagligt hur han beskriver hur hans kollega torterats till döds genom upprepade våldtäkter, hur kvinnor mördas mha droner, pojkarna som blev skjutna i testiklarna och hur sjukhus bombas gång på gång på gång. Och han är inte ensam om dessa berättelser. Alla som varit där berättar samma sak. Och omvänt gäller. Ingen som varit där säger emot. Alla västlänningar som jobbat på sjukhus under kriget säger också att de inte var förbjudna att gå någonstans, det fanns inga låsta dörrar och de har aldrig sett vare sig vapen eller någon ledningscentral eller soldater.
Men till skillnad från förra året kan han nu även berätta om den totala oviljan från etablerade medier, i synnerhet BBC, att rapportera om vad han sett. Journalister tar emot hans och andras vittnesmål och övriga bevis, men trots att de verkligen kämpar för att få ut informationen läggs locket på högre upp.
Innan intervjun börjar går Tucker igenom hur stödet för etnisk rensning och till och med folkmord uttrycks av ledande amerikaner – politiker och medier – som Lindsey Graham och Mark Levin.
Så egentligen kan man säga att temat inte bara är ”detta händer, här är vidden av Israels terror och sadism mot palestinier” utan även ”så här stoppas alla bevis från att nå allmänheten”.
Israel vägrar låta honom och övrig sjukvårdspersonal som uttalat sig kritiskt komma tillbaka till Gaza. De har nu också bestämt att alla organisationer som har haft någon anställd som kritiserat dem också är förbjudna från att åka in där. Så det lär inte bli många kvar.
På frågan hur många som dött i Gaza svarar Maynard så här:
76 000 vet vi om. Förmodligen finns ytterligare femtio procent under rubblet. Så drygt 100 000 har dött från trauma. Men till det kommer förstås de som dör för att de inte får vård för cancer och andra dödliga sjukdomar, och så de som dog av svält och de är förmodligen ytterligare 180 000. Så de verkliga siffrorna av ”excess deaths” är minst en kvarts miljon och kanske mer än en halv. Av 2,2 miljoner före kriget.
En reflektion här är att inte någon enda gång nämns muslimer eller kristna. De pratar bara om palestinier. Det är en utveckling – Tucker har ju tidigare haft enormt fokus på kristna palestinier och bara nämnt muslimer i förbifarten. Jag vet inte om det är en tillfällighet på grund av ämnet eller om det skett ett faktiskt skifte.
För 1½ år sedan, invaderade IDF Nasser Hospital och slängde ut alla läkare. Sex förtidigt födda bäbisar låg i kuvöser, vilket läkarna påpekade för IDF. När de drog därifrån 2-3 veckor senare låg bäbisarna kvar i kuvöserna och ruttnade.
Igår kväll åt jag 24 ostron. När de kostar 80 kr dussinet kunde jag inte låta bli. Jag skulle kunna leva på ostron. Efter 34 år som ”vegetarian som efter sjutton år bestämt sig för att musslor och ostron inte har någon hjärna och därmed inte någon själ” kan jag konstatera att umamin och proteinet i den lilla skärva av djurvärlden jag äter är en fantastisk upplevelse.
Kommer jag att äta kött när produktionen inte längre innebär dödande? Jag vet inte. Tanken att efter alla år stoppa en biff i munnen är både lockande och otäck på samma gång.
Idag ska jag försöka bada i havet. När jag var liten gick min syster och jag i simskola i 15-gradigt vatten, men ju äldre jag blir desto krukigare, så vi får se hur det går. Har fortfarande bara doppat knäna i poolen jag har här, för den är för kall, men det är ju höst här, så Atlanten borde vara någorlunda varm efter sommaren, tänker jag.
Imorgon åker jag till Caminho da Costa da Lagoa ao Canto dos Araçás för lite hiking. Därefter vet jag inte. Det finns lagunhiking här på ön Santa Catarina också, men det är en bit dit, och jag är inte säker på om det är mödan värt.
Citronträdet växer på tomten här. Tänker knycka en idag.
Mina senaste inlägg om Hamas obevisade våldtäkter 7 oktober har delats av rätt många arga människor, här och på Twitter. Bilden visar kommentarer under en sådan person, nämligen Channa Bankier. Det är bara ett litet axplock av allt hat.
Mitt skrivande, ända sedan jag började blogga på Aftonbladet för 20 år sedan, har normalt inte haft en agenda. Jag skriver om sånt som intresserar mig, för att upplysa och bli upplyst.
Men jag har en agenda när det gäller Palestina, och det är att påverka till att kräva sanktioner mot Israel, för det är det enda sättet att rädda det palestinska folket på.
Ibland kallas jag ”aktivist”, som någon sorts skällsord. Jag har dock inget emot det, för just i fallet Palestina stämmer det. Jag har haft turen att ha en ganska stor och stabil läsekrets – tack till er alla som läser mig! – och jag använder den tillgången – dvs er – till att verka för en konkret förändring genom ringar på vattnet. Jag blir superglad när jag ser andra använda argument jag tidigare framfört, för då känns det som om jag gör skillnad.
Och jag bryr mig faktiskt inte om alla antisemitismanklagelser (ofta från dem som röstar på Björn ”judar är inte svenskar” Söder) för egen del. Jag blir ledsen för alla de judar som helt oförtjänt kletas ihop med Israel.
Det är min bestämda uppfattning idag att Israel håller på att helt förgöra det palestinska folket genom massmord och intensiv fördrivning. Allt jag konsumerat i form av rapporter, uttalanden, bilder, filmer, intervjuer – och det är verkligen enorma mängder information jag sugit i mig senaste året – tyder på det.
Varför ”försvarar” jag Hamas? 7 oktober var illa nog som det var. Alla dåd mot civila den dagen liksom alla andra har jag konsekvent fördömt. Det är dock viktigt att slå fast att FNs rapport, som säger att våldtäkter, stympningar och sexuell tortyr där den dagen är obevisade, fortfarande gäller, eftersom lögnerna syftar till att dehumanisera inte bara Hamas utan palestinier överlag. De motiverar israeliska soldater till att inte se palestinierna som människor, de är grunden till uttryck som ”there are no innocent Palestinians” och de göder omvärldens ovilja att se palestiniernas perspektiv. Det är precis samma principer som nazisterna och alla andra folkmördare använt i alla tider. Ljug om en folkgrupp tills de framstår som bestar, klä av dem deras mänsklighet, sedan säger ingen emot och soldater mördar dem med glädje. När ett land som begår ett folkmord och dessutom bevisligen tidigare ljugit tar fram en egenproducerad rapport utan utomstående granskare kan vi inte bara köpa den rakt av – särskilt inte när flera andra rapporter som säger emot redan finns. Detta är inte rocket science.
Vi behöver lära av historien. Så länge folk höll på att älta huruvida ANC var terrorister kunde apartheiden i Sydafrika fortsätta. Den upphörde när man la ansvaret där det egentligen hörde hemma och införde sanktioner.
När man ser ett folk på väg att bli utplånat och har, som jag, en möjlighet att använda min röst till att förändra, då har jag en förbannad skyldighet att agera. Tänk om vi europeer hade haft den tillgång till information och möjlighet till spridning av information vi har idag på 30-talet – hur många judar, romer med flera hade vi inte då kunnat rädda? Tänk om offren för Nakba 1948 kunnat visa filmer från förgiftade byar? Tänk om armenierna haft iPhones!
Så länge Israels brott mot mänskligheten är accepterat av stora delar av vårt samhälle kommer inget att ändras, och familjer kommer att fortsätta utplånas. Det finns andra folkmord och etniska rensningar, javisst, men Israels är unikt för att vi tillåter det. Vi stöttar det med vapen och bidrag och politiskt stödröstande i Eurovision och what not.
Så till alla er som är arga: Ni kan kalla mig judehatare tills ni blir blå i ansiktet. Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt en judehatande tanke och än mindre formulerat något nedlåtande om det judiska folket. Jag var, som jag skrivit tidigare, närmast besatt som 12-13-åring av förintelsen och kunde knappt sova på nätterna när jag läste Anne Frank och andra böcker. Jag delar inte kommentarerna under Channas inlägg för att få sympati alls, utan för att visa att så här ser det ut idag.
Men jag tror det är sista skriet.
För vill man stoppa kritik mot ett annat land genom lagstiftning, vilket för övrigt även KD varit inne på, är det ett bevis för att argumenten tagit slut.
Det kommer en dag när alla varit emot det som händer idag. När omvärlden kommer att ställa samma fråga som efter alla andra folkmord: Hur kunde världen låta detta hända?
Mitt svar kommer att vara att jag länge sov vid rodret, och det är min skam att bära, men när jag väl vaknat gjorde jag allt som stod i min makt för att kämpa emot.
I once was lost, but now am found, was blind, but now I see.
Hällregnet igår upphörde på eftermiddagen, och det blev ett härligt kvällsväder. Dryga tjugo, fuktigt, blå himmel med lite moln, så jag gick ner till strandrestaurangerna och åt ostron igen. Pratade med en trevlig chilenare – min spanska är knackig, men duger till enklare konversationer – och det var första IRL-personen jag bytt mer än två meningar med sedan jag lämnade Ana i Montevideo. Har känts lite som om jag avlagt ett tystnadslöfte sedan dess. Måste snabba på inlärningen av portugisiska så jag kan umgås med the locals.
I övermorgon ska jag åka vidare. Vart? Hade först tänkt fortsätta utforska ön Santa Catarina, men börjar känna att det nog mest är more of the same, dvs hisnande vackra utsikter och fantastiska stränder, och det kan jag nu. Har gott om sånt på Korsika ändå.
Så jag ska komma på ett annat resmål som är mer av hiking/trekking och mindre av strosande och vila. Tar gärna emot förslag.
Alla bilder utom hjärtat är tagna från mitt bord på restaurangens uteservering.
Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.
Nu handlar det om uppkoppling.
Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.
Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.
Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.
Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.
Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.
Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.
Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.
Det blev väldigt långa diskussioner under inlägget om Lifvendals text, som jag även postade på Twitter. Totalt över 250 000 views, och ett par tusen interaktioner. Och igår var en resdag, så jag hann inte riktigt med att svara alla ilskna människor.
Och kanske skulle jag ha varit tydligare i inlägget – det mesta förklarades i min Syre-krönika, men många kunde inte läsa den bakom betalvägg. Jag står för innehållet, men jag hade lagt mer tid på att formulera mig om jag insett hur viral den skulle bli.
Det är så här:
I början av 2024 skickade FN en delegation ledd av experten Pramila Patten till Israel för att utreda 7 oktober. Och hon ville verkligen hitta sådana belägg. Många menar att ”man kan inte lita på FN för de hatar Israel”, typ, men oavsett om det stämmer gäller det absolut inte henne. Hon gick så långt att hon skrev att hon hittat rimliga grunder (reasonable grounds) för ”sexual violence” inklusive våldtäkter i sin första rapport. Men den rapporten var inte FNs formella rapport, utan i juni 2024 kom sedan den sammanfattande texten ut, och som ni ser nedan konstaterade de att belägg för våldtäkter och stympningar inte fanns:
”26. Kommissionen har granskat vittnesmål som inhämtats av journalister och israelisk polis angående våldtäkt men har inte kunnat verifiera sådana anklagelser på egen hand, på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt på grund av att israeliska myndigheter hindrar dess utredningar. Kommissionen kunde inte granska en oredigerad version av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning. Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla med andra bevis eller uttalanden och uteslöt dessa från sin bedömning.”
Israel tillhandahöll alltså inga trovärdiga förstahandsvittnen, inga bilder, filmer, obduktionsprotokoll med mera som hade kunnat belägga deras påståenden om våldtäkter och stympningar. Dessutom ljög de.
Nu två år senare finns plötsligt helt nya förstahandsvittnen till våldtäkter som en partisk person för ett land som ljuger konsekvent intervjuat och kräver att vi ska tro på.
Var och en får göra sin bedömning.
FN kom däremot fram till att så kallad ”sexual violence” förekommit, och det översätts slarvigt till ”sexuellt våld”, men om man läser FNs definition ser man att ”sexuellt övergrepp/ofredande” kommer närmare. Och kommissionen kom fram till att Hamas-soldaterna inte visat respekt för den integritet kvinnor ska visas enligt internationella regler.
En del kvinnliga kroppar hade hittats helt eller delvis avklädda. Men det verkar inte finnas några belägg för att det var Hamas-soldater som klädde av dem. Vem annars? Yossi Landau, ledare för organisationen som tog hand om kropparna och som blåljög om ihopbuntade barn som eldats upp levande kanske inte drog sig för att stage:a kropparna också. Jag säger inte att det var så. Men jag håller det inte för omöjligt.
Jag vill bara igen påpeka att ingenting i rapporten ”Silenced no more” är bevisat.
Och nej, jag har inte läst den.
Tove Lifvendal, som jag förr var Facebookvän med – hon har nu tagit bort mig – är en av många välmenande svenskar som bara helt enkelt inte kan tänka sig att Israel ljuger. Allt de framför ska vi tro på, precis som vi tror på Norge och Kanada. Och då blir det förstås obegripligt för henne att inte världen tar denna rapport på allvar. Jag var pinsamt länge likadan. Jag ändrade mig, som ni vet som följt mig ett tag, när jag insåg vidden av de många lögner Israels regim producerar. När jag begrep att Hasbara inte är ett skällsord utan en strategi.
Det jag vet är att om inga belägg fanns i början av 2024, när FN gjorde en omfattande utredning och inte fick tillgång till vare sig bildbevis eller obduktionsprotokoll eller förstahandsvittnen lär de inte plötsligt bara ha dykt upp nu. Och jag påminner om att det inte finns någon kvinna som säger sig ha blivit våldtagen, och ingen kropp uppvisade bevis för våldtäkter.
Det jag vet är att Hamas tagit ansvar för allt annat som hände den dagen, men mycket bestämt nekar till att ha beordrat våldtäkter. Vad skulle de ha för motiv till att beordra dem och sedan blåneka? Så funkar inte terror.
Det jag också vet är också som sagt att för Israels hasbara-apparat som bevisligen ljög då och har ljugit sedan många år är just anklagelserna om stympningar och våldtäkter centrala – de bidrar till dehumaniseringen av palestinier. Rapporten förväntar sig att vi ska tro en ljugande nation på dess ord utan andra bevis.
Det som också är värt att påpeka är att Israel i dagarna fått sen men välförtjänt och omfattande kritik för deras många synnerligen bevisade systematiska våldtäkter mot palestinska kvinnor i Gaza och på Västbanken och palestinska män i fängelser, och att rapporten kom ut samtidigt som den kritiken.
Trotz allt 