”Vad jag vill är att ta oljan. För den är redo att tas, och det finns inget de kan göra åt det.
Tyvärr vill det amerikanska folket se oss komma hem. Om det var upp till mig hade jag tagit oljan. Jag skulle behålla oljan, och vi skulle tjäna massor på det.”
Samtidigt har han deklarerat att han ska bomba alla broar, avsaltningsanläggningar och energianläggningar.
Berätta för mig igen hur Trump håller på och räddar det iranska folket.
Eller, för den delen, det venezuelanska.
Det är nog den delen som är mest plågsam i allt detta. Alla de människor som lidit under förtryck och som tror på Trumps löften om att han ska rädda dem och accepterar att det egna folkets barn dödas och civil infrastruktur förstörs, bara för att snart se sig totalt övergivna i en långt sämre situation än förr.
Och de ska då leva med insikten att de var FÖR förstörelsen av barnaliv och av sitt land.
Marie Åkesdotter har förstås inte kallat Aron Flam ”barnamördare”, utan Aron Flam ljuger när han säger ”Jag har inte anmält henne för förtal för att hon kallar mig folkmördare och barnamördare i tre års tid”.
Vad hon skrev var, vilket är sakligt korrekt, att Daniella Weiss tycker det är i sin ordning att mörda barn. Jag länkar till klippet i inlägget nedan – se det gärna. Denna bosättarterrorist har givit mängder av intervjuer där hon propagerar för total etnisk rensning av alla palestinier från Palestina.
Hon kontaktade dem, men de vägrade ändra. Först nu, efter hot om anmälan till mediaombudsmannen, gick de med på att korrigera.
Flams ursprungliga hittepå om att hon kallat honom ”barnamördare i tre års tid” står visserligen kvar, men nu finns åtminstone hennes dementi med, och marjasindumpen är borta.
Detta är egentligen inte konstigt. De som fortfarande är folkmordsförnekare idag är helt nöjda med obevisade påståenden så länge de kommer från någon de gillar. Det är en förutsättning för att kunna bortse från den överväldigande bevisning som finns från Gaza.
Vi övriga inser att hade en åtalad man haft belägg för personangrepp och trakasserier hade han förstås lagt fram dem.
Diskussionen i bilden börjar för övrigt med att Flam i sin vanliga eleganta still kallar henne ”nazistkärring”. Jag har inte hittat några personangrepp alls från henne. Hans däremot kallar kvinnor nazistf*tta, kommunistf*tta och en massa annat.
Jag antar att sexism sitter ihop med rasismen mot palestinier. Den som inte tycker de har rätt att existera som folk har nog nära att tycka detsamma om obekväma kvinnor.
”Så du påstår alltså att åttio procent av svenska tonåringar är svarta?”
TS:”Det är du som påstår det.”
”Du visar upp en bild som har 80 procent svarta ungdomar och kallar det ett skolfoto från ”Sverige” idag, så nej, DU påstår det. Om du vill hävda att det inte är vad du vill framföra, vänligen förklara vad din egentliga mening är.”
Annan person: ”Vad jag förstår har du barn och borde vara djupt orolig för dina barns uppväxt! Givetvis är skolfotot lite överdrivet. Det är bara 40-50 procent migranter i vissa klasser. Hoppas du bor i ett bra område så dina barn får svenska klasskamrater 🥰”
Fler personer dök upp och skrev liknande kommentarer. Någon höll med mig, de flesta TS.
Jag kanske har fel, men jag känner att Sverige har nått en acceptans när det gäller rå rasism vi aldrig kunnat förutse vid nittonhundratalets slut, innan sociala medier, där människor som använder sina riktiga namn är bekväma med att hävda att Sverige är förstört för att svarta människor lever här.
Eller också fanns rasismen hela tiden där – vi slapp bara se den.
En sån där samvetsfråga från Palestinasupportrar som exvis Mamdani behövt svara på är ”har Israel rätt att existera?”.
Jag har alltid stört mig på det argumentet. Och Mehdi Hasan, vars inre logikmaskin funkar mycket likt min, även om han förstås är långt skickligare, har liksom jag tröttnat och lagt upp en suverän debunk i form av tre argument.
”Har Israel rätt att existera?”
1. Existera var?
Israel är det enda land i hela världen som vägrar definiera sina gränser. Så om du ska erkänna landets rätt att existera behöver den som begär det definiera huruvida Israel innehåller Västbanken, Gaza, Östra Jerusalem, Golanhöjderna med mera. Israel mångåriga och olagliga ockupation av dessa områden är vedervärdig, men Israels ledare idag hävdar att dessa landområden ingår i Israel, och sin rätt att mörda och fördriva områdenas urbefolkning. Sista bisatsen var inte Mehdis utan min.
2. Vad betyder ”rätt att existera”?
Människor har rättigheter. Stater har inga rättigheter. De ändrar sina gränser, sitt namn, sin struktur hela tiden. Hade Sovjet, Jugoslavien, Tjeckoslovakien rätt att existera? Har Storbritannien rätt att existera? Och om så är fallet, betyder det att Skottland aldrig kan bli fritt?
3. Om Israel ändå skulle ha rätt att existera, har Palestina samma rätt?
I en värld där Israel folkmördar och etniskt rensar palestinierna från sitt hemland och blockerar deras lagliga rätt att återvända efter flykt är tankefiguren alltså att Israels rätt att existera skulle vara den vi är bekymrade över, och inte rätten för det urfolk som snart är utrotat?
Det är både fånigt och rasistiskt.
Vad detta handlar om är att ge Israel ”a pass”, menar han. Rätt att fortsätta sina vidriga krigsbrott, folkmordet och den etniska rensningen av Palestinas urbefolkning.
Som någon som ofta diskuterar i sociala medier kan jag absolut erkänna att ibland skriver jag sådant jag inte borde. Häromdagen kallade jag exvis någon för ”fjant”, och det var inte särskilt moget, även om hen absolut var en fjant. Personangrepp brukar vara en röd linje för mig, och när jag går över den har jag förlorat inför mig själv.
Men en annan bra regel är att även om man har temperament, vilket jag absolut har, stanna upp innan postningen och försöka fundera över vad man får ut av diskussionen.
Är det kul eller åtminstone intressant? För jag fram min poäng på ett sätt som gör att även om personen jag diskuterar med kanske inte ändrar uppfattning kan andra som läser göra det?
Ingen blir omvänd av påhopp. Ingen blir glad av dem heller, inklusive den som yttrar dem. Sociala medier är en väldigt kass ventil för frustration.
Sedan häromdagen är jag inte längre moderat, utan ”före detta moderat” eller ”nästan livslång moderat”, vad ni nu vill kalla det. För jag tänker inte rösta för en regering där sverigedemokrater är ministrar som leder departement och representerar Sverige.
Detta är första valet i mitt liv där jag inte mer eller mindre aktivt verkar för en borgerlig valseger.
Jag nämner detta för att klargöra att jag har inga partitaktiska skäl att påpeka att Ulf Kristersson mig veterligt aldrig sa ”aldrig” när det gäller att regera med SD.
I Sverige, som ju är en parlamentarisk demokrati, till skillnad från exvis USA, som är en republik, väljer vi inte politiker utan partier, och det är en enorm skillnad.
I USA är varje politiker för evigt ansvariga för sina besked till sina väljare. I Sverige talar politiker för partiet. Visst kan de bli personliga, och säga att ”om detta händer” och sedan rösta emot partiet eller avgå, men det är allt.
Av den anledningen är det för mig helt självklart att Ulf Kristersson aldrig lovat någon att, som påstods om Hédi Fried, ”aldrig aldrig aldrig” samarbeta med SD. Hon hävdade det en gång, men backade sedan. Han hade sagt ”inte” och hänvisat till regeringsbildningen 2018. Inte ”aldrig”.
Och jag vet att många hävdar att han sagt ”aldrig” i andra intervjuer, men jag är rätt säker på att så inte var fallet.
”Men då skulle han ha varit ärlig och sagt att det bara gällde valet 2018”.
Men varför då? Ska inte vi svenskar kunna förväntas begripa att en partiledare inte kan lova något utöver det som gäller inför den kommande mandatperioden? Borde vi inte inse att ingen partiledare någonsin haft makten att avgöra vilka beslut partiet ska fatta i framtiden?
Så länge våra politiker håller vad de lovar under den tiden måste det räcka. Ingen partiledare kan avge ett evighetslöfte som ska infrias av kommande partistyrelser och stämmor.
Så.
Jag önskar att forna Alliansen hade levat vidare, och att jag hade ett borgerligt alternativ utan nyssnazister att rösta på, men så är det inte. Moderaterna valde en väg jag inte kan vandra.
Men ”aldrig aldrig aldrig” att jag därmed anklagar dem för att ha ljugit i tidigare val.
På juldagen skrev jag ett inlägg om den ofattbart rasistiska lag om döddstraff medelst hängning för palestinier men inte israeler som nu slutgiltigt röstats igenom av Knesset, och jag fick kommentaren nedan:
”Jag har inget till övers från lagförslaget och är övertygad om att det inte går igenom. Du behöver känna till det politiska systemet i Israel och hur lagförslag hanteras för att förstå. Tror inte Haaretz kan hjälpa dig där, men du är duktig på att leta själv. så om du anstränger dig kanske du kan öka din kunskap. Å andra sidan vet du ju redan.”
Men den gick igenom.
Och ja, det är troligt att Israels högsta domstol stoppar den, men vad detta säger är återigen att det inte bara är Netanyahu och några till. Hela det israeliska samhället genomsyras av vidrig rasism mot det folk de håller på att utrota.
Inte alla individer, förstås. Det tål att sägas om och om igen. Men en majoritet.
En majoritet.
Och alla som liksom kommentatören ovan ivrigt hävdar att det bara är några ruttna äpplen det är fråga om måste sluta ursäkta det israeliska folket. De är inte, som iranierna, oskyldiga till vad deras FOLKVALDA hittar på. Israel begår folkmord och apartheid och etnisk rensning för att det israeliska folket som grupp VILL HA DET SÅ.
Nu och då pekas det på The Global Terrorism Index (GTI) – för att belägga att, som någon uttryckte det, 98 procent av världens terrorister är ”islamister”. Detta index produceras av Institute for Economics and Peace, och presenterar en årlig rapport.
Jag har inte följt denna organisations arbete tidigare, men vid en snabbkoll står detta klart:
Terror är brott som har internationell karaktär.
Inga terrordåd utförda av IDF räknas dock, och i regel räknas inte heller bosättarterrorismen, eftersom Israel är en stat, och staters terrordåd är inte terrordåd. Men alla former av palestinskt motstånd räknas.
Om man ser på de länder som toppar deras lista är 13 bland topp 20 muslimska.
Men. Om vi istället tittar på ”List of countries by intentional Homicide”, dvs mordfrekvensen i världens länder, är de första 27 länderna kristna. De flesta finns i Latinamerika, några i Afrika. Och ja – vissa av länderna är väldigt små, men åtminstone 20 av dessa 27 är det inte.
Således: Långt fler mord begås i kristna länder än i muslimska, men de muslimska morden räknas som terror i långt högre grad än kristna gör det.
Därför kan så många fortsätta leva i tron att just muslimer är sjusärdeles mordiska, och framföra trams som att nästan alla terrorister är muslimer.
Jag brukade kolla på Realtime troget varje vecka. Bill Maher är lite som en omvänd Jan Guillou. Deras likhet är att ibland håller jag med dem fullständigt, annars inte alls. Sällan hamnar de längs en skala. Omvändheten ligger förstås att medan Guillou är vänster är Maher libertarian.
Men sedan i höstas pallar jag inte längre. Han är livslång muslimhatare och trots sin ateism fullständigt på Israels sida, vad de än hittar på.
Så jag blev så glad när en av mina favvopoddare Mehdi Hasan idag postat ett klipp som heter ”Bill Maher is wrong about Israel”.
Han tar upp en sekvens ur senaste avsnittet där Maher beklagar sig Maher över att dagens korkade unga får all sin information om Israel från TikTok. ”They don’t know shit.” Och han begär att Demokraternas ledare ställer sig up och säger ”kids, you don’t know what’s going on here!”.
Sedan fortsätter han med att förklara att varje krig Israel har utkämpat har varit ”a war of defense”. I varje krig var de attackerade först.
Mehdi går igenom de största krigen, 1956, 1967, 1982 och varför de tre krigen definitivt startades av Israel.
Och jag vill förstås lägga till myten att arabstaterna anföll helt oprovocerat i maj 1948, när sanningen är att då hade Israel redan mördat och fördrivit flera hundratusen palestinier från deras hem, mark, hemland sedan tusentals år.
Och vad gäller dagens krig är det väldigt magstarkt att påstå att det startades av Iran.
Jag skulle verkligen önska att Bill bjuder in Mehdi till sin show och tar en debatt med honom.
Trotz allt 