Vaknade superbakis trots att jag inte druckit alkohol på flera dagar. Hostan har hållit mig vaken, och jag hade förmodligen inte druckit tillräckligt med vatten. Det känns dock som om jag kommit över backkrönet nu, och det börjar lugna ner sig. Tack för alla råd och uppmuntrande tillrop.
Passar på att visa upp den här lille killen, som jag träffade förra helgen. Jag satt på ett fik bredvid Cristo Redentor, och plötsligt skuttade han upp på stolen bredvid min. Hann precis få fram kameran när han tog sig upp på bordet och knöck min halvätna chipspåse. Jag tog den ifrån honom och hällde ut den åt honom.
Han är en quati (port), coati (eng), kvati eller näsbjörn (svenska). Släkt med Pocahontas’ sidekick Meeko.
Bilden på Pão de Açucar är tagen från en utsiktsplats i Rio.
Jag har ju förlängt min vistelse här i Copacabana för tredje gången. Hade inte alls tänkt stanna så länge – hade till och med tänkt undvika Rio eftersom många sa att det var så farligt. Istället är det lugnare än de flesta ställen jag varit på.
Har bara gjort två turer till Rio. En guidad tur med en grupp, där jag såg de stora sevärdheterna – Cristo Redentor, Pão de Açucar, den mayainspirerade katedralen, och en mindre som skulle varit en grupp, men jag blev ensam, så jag fick en privatguide. I övrigt har jag hängt här på stranden.
Till skillnad från São Paulo är det svårare att lära känna folk här. Jag tror det beror på att nästan alla som inte jobbar är turister. De här här i grupper, par eller familjer och inte intresserade av att utöka troppen. Trots att jag är rätt utåtriktad och pratglad gör det inget. Jag har verkligen fått massor gjort. Skrivit, jobbat med mitt företags utveckling, betat av surdegar. Får långt mer ur händerna när jag sitter på stranden och dricker Corona Cero än i huset i Sollentuna, där massor av annat pockar på min uppmärksamhet. Kort sagt. I’m in the zone.😎👌
”Blir det inte dyrt?”
Nuvarande hotellrummet kostar under 400 kr om dagen. Och visst går det ytterligare några hundra om dagen till restaurang, men å andra sidan har jag inga andra utgifter. Shoppar noll, för allt jag köper ska jag ju släpa på. Och visst – det är dyrare än hemma, men som resebudget räknat hamnar jag lågt.
Insåg häromdan att jag inte pratat IRL-svenska sedan jag lämnade Ana i Montevideo och det var över en månad sedan. Längsta jag gått i hela mitt liv. Bara portugisiska, spanska, engelska och en gnutta franska har jag pratat här. Och förutom en kinesisk familj har jag inte hört andra språk heller. Det är öht ont om människor som inte är sydamerikaner. En grupp skottar i kilt dök upp häromdan för att kolla på matchen mellan dem och jag vet inte. Jag och fotboll.
Har inte heller kört bil sedan april. Också det en sorts rekord.
Snart måste jag bestämma mig för vart jag ska härnäst. Lutar fortfarande åt Pantanal, men när jag åker ska mitt bokslut vara i det närmaste färdigt och alla andra bitar vara på plats. Tills dess kommer jag att fortsätta hänga här.
Så här såg ”The Reflecting Pool” ut när Forrest hittade Jenny.
Nu är den spygrön.
I sin iver att ägna sig åt renovering, dekoration, balsal, triumfbågar, sätta sitt namn på diverse institut, for han iväg och gav ett kontrakt att måla om poolen till folk han kände, utan att ta in anbud, och betalade enligt alla experter jag sett ett totalt överpris.
Han var så lycklig. Han berättade hur lång poolen var jämfört med diverse skyskrapors höjd (?!), komplett med bilder, och att han färgen han först ville ha turkost, men då sa de att de skulle måla den ”American Flag Blue”. Mmm. Och färgen skulle hålla i hundrade år, deklarerade han!
De blev klara, poolen var superfin i typ en vecka, sedan drabbades den av ett extremt algieutbrott, och färgen flagnar.
Isolerat är det förstås en liten grej. Men symboliken är skriande, och ett slående bevis på ETTD = Everything Trump Touches Dies.
Sekunden efter detta klipp drog Gula Damen tag i mig och föste in mig i paraden. Enligt Uggla-principen var jag på tok för nykter för att dansa långdans, och jag hade dessutom en väska med datorn i på axeln, men jag följde lydigt med.
Efter att ha dansat mig svettig tittade jag på showen en stund – de var tre flickor som visade väldigt mycket hud.
Gick vidare och hittade en tjej som gjorde afroflätor. Jag bad om sex små. Visade sig att hon var senegales, så vi kunde prata franska. Hon kom hit för två år sedan med ett turistvisum för tre månader.
”Polisen är snäll. De bryr sig inte.” ”Men om du behöver till sjukhus?” ”Inga problem. Jag får vård och mediciner.”
Hon la till:
« Il n’y a pas de racisme ici. »
« Non, parce que les Brésiliens sont de toutes les couleurs. »
Den här sortens extrem rasism gör mig inte så arg som den borde, utan snarare full i skratt. Vi etniska svenskar är kritvita för att vi stammar från en grupp centraleuropeer som för tiotusen år sedan började följa inlandsisen norrut, och över tusentals år överlevde bleka människor som bättre kunde ta upp vitamin D under vinterhalvåret medan mörkhyade fick rakit (engelska sjukan) och särskilt kvinnor dog under graviditet och förlossning. Survival of the fittest i Norden gav blekhet.
Den tiden är över. Vitaminer finns i paket, och en stor andel av världens befolkning bor inte kvar där vi föddes. Redan idag är det svårt att se på folk varifrån de kommer, och om 100-200 år kommer det att vara omöjligt. Vi flyttar och vi blandar oss.
Själv har jag ingen åsikt om detta. Jag varken sörjer eller gläds – det är för mig helt egalt vilken hudfärg mina medmänniskor har, svenskar eller ej, och jag tror det gäller de allra flesta av oss. Däremot är jag glad att mina kommande generationer kommer att slippa bli knallröda varje gång solen tittar fram på våren.
Men tänk att knyta sin lycka i livet till ”den vita rasens” fortlevnad! Det är som att koppla den till CD-skivornas framtida succé. För varje år som går lär han bli alltmer förtvivlad.
Särskilt när ”vita vänster kvinnor väljer bort vita män”.
Mmm.
Tänk vad synd det är om alla ”vita vänster kvinnor” som väljer en coronasteril mörkhyad kille när det finns ett alldeles perfekt, obesprutat och vitt exemplar av det manliga släktet och inte vill annat än att betäcka henne, vänster till trots.
Israels säkerhetsminister Itamar Ben Gvir skriver detta efter att två soldater dödats i Libanon, där Israel mördar tusentals civila och fördriver hundratusentals för att fortsätta sin etniska rensning och expansion.
Detta är Israels ledning. En av de personer de har utsett till sina företrädare. Kan vi inte bara sluta upp med tramsandet om att de bara försvarar sig själva?
Att de 90 procenten plattade hem i Gaza och tiotusentals mördade barnen, de bombade skolorna och sjukhusen, är en konsekvens av att Hamas gömde sig i precis vartenda hus?
Ben Gvir är Israels representant och hans uttalanden står landet bakom. De är i Libanon för att mörda och fördriva libaneser. De mördar barn som hämnd.
KD-väljare – läs vad han skriver och minns hur KDs åsikt är att ”Israel gör hela världen en tjänst”.
Fundera sedan på hur du får ihop spottandet på kristna och längtan efter att libanesiska mödrar får sina barn mördade med din kristna tro.
49 000 elever av 175 000 läser just arabiska, vilket skulle betyda att detta språk kostar runt 670 miljoner. Hur blev det ”miljarder”?
Kanske SD-ledamöterna skulle ha stödundervisning i matte?
”… trots att det vetenskapliga stödet för undervisningen är skakigt.”
Väldigt konstig svenska. Vi får anta att de menar ”det vetenskapliga stödet för de positiva effekterna är oklart” eller något ditåt. För att göra den bedömningen behöver vi ju först bestämma vad de önskade effekterna är, och sedan mäta resultatet.
Föreslår även stödundervisning för SD-ledamöterna i svenska språket.
”Socialdemokraterna vill däremot värna modersmålsundervisningen och satsa miljarder på den. Detta är pengar som i stället hade kunnat gå till vård, skola och omsorg.”
Ok, men modersmålsundervisning är ju skola. Jag har egentligen aldrig några problem att diskutera budget – men det behöver ju göras utifrån en djupare analys.
”I Sverige ska elever lära sig svenska, inte arabiska. Vi vill därför avskaffa modersmålsundervisningen.”
Tesen här är alltså att den elev som lägger en timme i veckan på att studera ett annat språk blir dålig på svenska. Mmm.
Och det är här rasismen blir som mest uppenbar.
De har inga synpunkter på att elever har exvis tyska som språkval, vilket ju är ett avsevärt mindre språk, utan det är bara arabiska, världens femte största språk, de inte ska lära sig.
Bilden är förstås en hundvissla, och de blir allt obehagligare. Det känns som om SD gått i en våg. För femton år sedan var de extrema, sedan skärpte de till sig, låtsades vara normala, men nu när de lovats ministerposter har alla hämningar släppt.
Jag ser i borgerliga Facebookgrupper hur många frågar sig hur det kan vara ett stort gap mellan blocken. När jag ser sånt här frågar jag mig varför det inte är större.
”Ja, jag väntar på ditt fördömande av Hizbollahs avsiktliga dödande av civila israeler. Det gör förstås ingenting?”
Jag får den här sortens kommentarer rätt ofta. Temat är att jag är orättvist som bara skriver om den ena sidan. Och jag bemöter dem emellanåt här på väggen, och nu var det ett tag sedan, så det är väl dags igen.
Först och främst använder jag inte min vägg för att fördöma självklarheter. Jag tror det var runt Charlie Hebdo jag slutade. Jag satt och tittade på hur person efter person fördömde, hela flödet handlade om det, och jag hade själv känt att ”nu måste jag skriva, för vad ska folk annars tro”, när jag insåg att detta bidrar inte till något alls. Visst kan man skriva ord av sorg, men det är inte samma sak.
En helt annan del i detta är balansen. Israel har haft ihjäl 3 826 libaneser, de flesta förmodligen civila, medan antalet döda civila israeler är några dussin, varav runt fem civila. Ska jag vara balanserad och rättvis betyder det alltså att jag ska skriva 400 inlägg till stöd för döda civila libaneser för varje inlägg till stöd för döda civila israeler enligt samma logik.
Sedan har jag faktiskt inte skrivit OM Hizbollah alls. Jag har nämnt dem när jag skrivit om annat, men jag kan inte påminna mig något inlägg som haft dem som huvudfigurer.
Men främst alla skäl är ju att det finns ingen poäng. Ingen i min läsekrets gillar dem, vad jag vet. Det finns ingen att övertyga. Men massor av svenskar sitter och gottar sig åt ödeläggelsen och dödandet i Libanon.
Vi har på längden och tvären diskuterat hijaber här, och jag kan bara konstatera att de som anser att kvinnors rätt att klä sig som de vill aldrig låter sig övertygas om något annat än att nästan alla är tvingade, även om de inte vet om det, och att även om de inte är det måste de ta av den eftersom den är en ”symbol för förtryck”.
Om du flyttar till en kultur där alla kvinnor går barbröstade och de är arga på dig för att du inte gör det – vad är ditt svar då?
– Jag täcker mig för att jag vill.
– Nej, det gör du inte! Du är förtryckt!
– Nej, men på allvar! Jag tycker inte om att visa mina bröst. Det får mig att känna mig obekväm!
– Du gömmer dem bara för att undvika männens lystna blickar! Det är det det handlar om!
– Pja, det kanske också finns med, men vad spelar det för roll? Jag vill inte visa dem. Kan inte jag få bestämma det själv?
– I detta landet är vi frigjorda!
– Men hur kan det vara frihet att jag inte får klä mig som jag själv vill? Jag hindrar ju inte dig från att klä dig som du vill!
– Det finns kvinnor som dör för rätten att visa sina bröst! Du ska vara solidarisk mot dem!
– Men de dör väl inte mindre om jag klär av mig?!
– Åk hem!
Det faktum att de ändå går ut med detta visar två ting: Det är fortfarande ett enormt omoget parti, som nu tydligen kräver att få utgöra halva regeringen. Och de är fortfarande besatta av muslimhat. Det har snarare blivit värre med tiden.
Så låt oss börja med att konstatera det självklara: det är väldigt synd om honom, och jag önskar absolut att det fanns en enkel väg att lösa situationen. Inga om eller men.
Full stop.
Det jag istället vill diskutera är hur reaktionen ser ut — för den kommer till stor del från människor som annars gärna argumenterar för att medborgarskap ska kunna dras in lite hursomhelst. Särskilt när det gäller personer man inte känner sympati för.
När han blev tysk medborgare var han inte 80 år, utan mitt i livet. Och jag var själv i 25–30-årsåldern och minns diskussionerna kring den här typen av fall, där Sverige ännu inte tillät dubbla medborgarskap. Det var till exempel en stor debatt kring Ulf Samuelsson som hade blivit amerikansk medborgare, vilket senare fick konsekvenser för hans möjligheter i landslaget.
Och jag tänkte redan då: är inte det det första man gör — att ta reda på vad som händer med det svenska medborgarskapet?
Eftersom Ucko själv var den som uppgav sitt tyska medborgarskap och därmed skapade dagens situation, kan vi dock utgå från att han faktiskt inte heller visste.
Men här är grejen. Migrationsverket har inte något fritt val när saken väl prövas. De tillämpar den lag som gällde vid tidpunkten — de skriver den inte.
Ingen annan än Ucko har gjort ett aktivt fel här. Ingen är direkt skyldig till att egenhändigt ha bestämt sig för att kasta ut honom av pur elakhet. Beslutet är en konsekvens av hur vårt rättssamhälle fungerar.
“Men då måste regeringen kliva in!”
Regeringen kan inte gå in och överpröva enskilda myndighetsbeslut som fattats enligt gällande lag. Om någon har en konstruktiv väg runt det uppdaterar jag gärna.
Ska riksdagen ändra lagen i efterhand? Det är inte troligt att det finns fler fall, så det låter enormt komplicerat och dyrt.
“Hur kunde Sverige missa detta?”
Hur skulle man ha kunnat veta det? Det finns inget system där man löpande samkör alla europeiska medborgarskap för att upptäcka sådana här situationer.
Till slut kommer alla de känslomässiga argumenten: hans bakgrund, hans familjehistoria, hans arbete, och så vidare. Och allt det är förståeligt. Men juridik funkar inte så att den viktas efter hur sympatisk en persons historia är.
Och det är egentligen där den viktiga lärdomen ligger.
Det som den här händelsen borde påminna oss om är att medborgarskap är en juridisk konstruktion som måste vara konsekvent — även när det leder till resultat som känns orimliga i enskilda fall.
Medborgarskap ska inte dras in. Den känsla vi alla får när detta händer en äldre, sympatisk människa är den rätta!
Det var den insikten som fick Sverige att börja tillåta dubbla medborgarskap, och den borde styra vår politik idag.
Jag har inget alls emot de nya tuffare reglerna för medborgarskap, även om jag inte gillade att de gäller retroaktivt, men lagt kort måste ligga.
Så nästa gång vi börjar diskutera huruvida Ahmeds medborgarskap ska upphöra att gälla bara för att hans föräldrar ljög i ansökan när han var minderårig — eller folk skriker att muslimers medborgarskap ska dras in för att stoppa den mytiska “islamiseringen” — kom ihåg känslan av indignation Ucko nu väckte, för det är den som är korrekt.
Trotz allt 