De mest hatade, part II

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Vi är de mest hatade

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

Sommarstugebröd

WP_20160626_12_36_37_Pro

Sommarstugefrallor

Vill dela med mig av mitt bästa sommarstugerecept, som kan bakas överallt där det finns en ugn, eller till och med en grill.

Enklast är det om man unnar sig en hushållsassistent. Billigast tänkbara modell kostar bara hundralappar.

Ur denna deg kan man få pizzabottnar, baguetter och frallor. Frallor har fördelen att de kan frysas in när man reser hem.

Du behöver enbart mjöl, vatten, salt och jäst.

En plåt frallor

Häll 200 gram vatten i assistentens skål. Lös upp ett litet hörn av ett paket jäst – ungefär en åttondel – i vattnet. Häll över 200 gram vetemjöl, helst Vetemjöl Special. Vänta 5-10 minuter. Sätt sedan igång assistenten. Låt gå tills allt mjöl blandats med jästvattnet. Du har nu en så kallad poolish. Låt den stå i några timmar eller över natten. Den ska vara bubblig när den är klar.

Häll i 200 gram vatten till, och 400 gram mjöl samt en knapp msk salt. Arbeta en god stund – minst tio minuter, gärna femton. Det är nu det är bra med en hushållsassistent, för det är jobbigt att knåda för hand. Degen är klar när du kan ta tag i ett hörn och dra det flera decimeter upp utan att den brister.

Strö ett tunt lager mjöl på en bänk och stjälp upp degen. Dra ut hörnen och vik in några gånger, och låt den vila. Efter en halvtimme vänder du uppochner på den och viker den ett par gånger till. Upprepa efter ytterligare en halvtimme. Efter 1-2 timmar är degen dubbelt så stor som den var när du stjälpte upp den, och nu delar du den, beroende på vad du vill ha den till.

Frallor får man genom att dela i fjärdedelar som blir åttondelar osv. Rulla dem inte som köttbullar, utan gör dem till fallskärmar där du petar in innanmätet och sedan nyper igen i botten. Om en fralla blir onödigt stor kan du skära av botten och peta in den i magen på den minsta, så att de alla har ungefär samma storlek.

Baguetter får man genom att försiktigt, med fingertopparna, platta ut biten till en rektangel, och sedan vika långsidorna mot mitten, sedan ta tag i de nya långsidorna och nypa ihop dem. Dra försiktigt i ändarna om du vill ha dem längre. Lägg dem med sömmen nedåt för jäsning.

Frallor och baguetter gräddas efter en halvtimme-timme i ungefär 250 grader. Frallorna brukar jag pensla med smält smör blandat med mjölk. Baguetterna behöver skäras i med vass kniv för att spricka snyggt. I botten på ugnen slänger jag in lite vatten eller några isbitar, så blir ytan krispig.

Pizzabottnarna kan man baka ut direkt med en kavel. Dra ut alla hörn så långt du kan först – och kavla gärna ut direkt på bakplåtspapper. För att kunna hantera hemmapizzor bör man göra en sås som inte är för blöt. Och ta mycket mindre mängd än vad som känns naturligt – det ska vara ett mycket tunt lager. De är klara att bakas direkt, och behöver inte jäsa en andra gång. Grädda i så varm ugn som möjligt.

 

M rusar, SD rasar

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Juridiskt oinsatt journalistmobb

LjusDen här snart två år gamla artikeln har plötsligt ploppat upp som en av Expressens mest lästa, och jag stör mig, liksom förra gången jag läste den, på hur extremt osaklig den är. Med svavelosande, högtravande påståenden som att hennes lilla dotters kropp nu inte längre är hennes och ”det är fritt att ta på” bröst och stjärtar, och en slutkläm om att tingsrätten i pur ondska fattat en sorts vägledande beslut som friar framtida rumpnypare borde Frida Boisen få någon sorts megapris i missamåletligan.

Svensk lag är tydlig. A slår B. B slår tillbaka. => Två separata brott har begåtts. Du får inte slå tillbaka hur indignerad du än är. Du får bara slå någon enligt nödvärnsprincipen om du gör det för att försvara dig själv från ytterligare ett slag. Detta är för övrigt en mycket god regel att även tillämpa i hemmet när man har bråkande barn.

Anledningen till att inte tingsrätten dömde mannen för rumpnypet var alltså att han inte var den som stod åtalad. Och anledningen till det är rimligtvis att åklagaren inte ansåg att det gick att bevisa detta brott, för jo, det är ett brott – sexuellt ofredande – att nypa någon i rumpan. Detta är alltså inte ett rungande okejande till rumpnypande från en samling dammiga gubbstofiler som saknar fyrtiotalets nypmöjligheter, utan en tingsrätt som gör sitt jobb, vilket är att tolka svensk lag såsom den stiftats av våra folkvalda.

Frida Boisen är bara en i en rad juridiskt opålästa skribenter som ger sig till att dra absurdra slutsatser ur domar.

Det har också blivit på tok för vanligt att ur diverse friande våldtäktsmål dra slutsatsen att ”det är fritt fram att våldta”, istället för att försvara vad som borde vara uppenbart för alla: Vi dömer inte människor till fängelse om brott inte bevisats, och ord mot ord där båda är ungefär lika trovärdiga är inte i sig ”bevis”.

En som ofta står upp mot juridisk tramspopulism à la Frida ovan är Oìsin Cantwell. Han tar på sig den obekväma uppgiften att förklara och ibland försvara impopulära domar.

Följ honom!

Logistikpanik

Golden treeDet skapas åtskilliga logistikproblem när plötsligt 80 000 personer på två månader söker asyl i Sverige, i ett redan ansträngt läge. De ska inte underskattas. Barnfamiljer sover på madrasser på cementgolv, och ensamstående erbjuds inte ens det.

Det finns dessutom en kostnad för mottagandet, som gör hål i statsbudgeten. Det betyder mindre pengar till välfärd och även bistånd.

Det är förstås rimligt att i denna situation försöka hejda antalet som kommer på olika kreativa vis, och att på alla sätt försöka lösa de knutar som uppstått. Var ska folk bo? Hur betar vi av köerna hos Migrationsverket, så folk får besked snabbare? Vem fixar käk, kläder och skolgång?

Men jag tycker hela debatten, oavsett vilken inställning debattören har till asylmottagning, är kortsiktig. Och jag minns en situation som faktiskt var rätt lik, men som många tycks ha glömt. 1987-1994 föddes nästan 170 000 fler barn än de åtta föregående åren. Fyra av dem föddes av mig.

Det var också kaos. Mödravården gick på knäna, det saknades barnmorskor, förlossningsvården dömdes ut som livsfarlig, och sedan fanns inga dagisplatser. Det var köer på ett år och mer. Mormödrar och svarta barnflickor kallades in. Gradvis blev det sedan bättre, men extra samhällsansträngningar behövdes hela deras uppväxt. Skolor behövde byggas, barngrupper utökas och universitetsplatser skapas.

Men i den situationen kom ingen på tanken att kräva ett stopp för barnproduktion. Istället var det full fokus på att lösa logistikproblemen, så att de nya samhällsmedborgarna skulle få en så bra start det gick.

Brist på bostäder, utredningspersonal, lärare och liknande är som sagt logistikproblem. Det finns ingen brist på råvaror, och det finns ingen brist på plats. Alltså handlar det om planering. Människor behöver anställas och i många fall först utbildas, och pengar behöver omfördelas. När så sker minskar också arbetslösheten. Det är i sig bra. Men det är en ”just do it”-fråga, som vi alla fastnat i.

Det vi borde diskutera mer är hur vi långsiktigt tar hand om de stora mängder människor som kommer hit.

Asylinvandringen medför en enorm tillväxtpotential och stora möjligheter för Sverige, men också stora potentiella kostnader i många år.

De som snabbt kommer in i samhället och får jobb kommer att öka vårt välstånd. De kan bli en vitamininjektion i industrin och välfärdsapparaten på samma sätt som fd jugoslaverna blev under 90-talet.

De som aldrig gör det blir istället en kvarnsten i framtida ekonomier i många år. De kostar dels genom att de ska försörjas, dels genom att de är sjukare än andra, och dels genom att deras barn växer upp i utanförskap med ökad risk för kriminalitet och bidragsberoende.

För mig är därför frågan om tillfälliga uppehållstillstånd den långsiktigt i särklass viktigaste, och inte en tillfällig nödåtgärd som ”signalpolitik”. Den som ska leva ut sitt liv i vårt samhälle behöver först visa att den klarar självförsörjning. Den som inte gör det bör skickas tillbaka till det land där den är medborgare när det är tryggt att göra så. Är det grymt? Ja, mot barnen. De som rotat sig här och är i tonåren behöver kunna bli svenska medborgare även om deras föräldrar inte blir det. Det måste vi ordna. Men vuxna människor som bott några år i Sverige klarar faktiskt av att flytta tillbaka till sitt hemland, kanske med viss bidragshjälp i början.

Vi får inte vara mesiga.

För många handlar frågan om vems felet är att vissa inte får jobb. Är det deras eller samhällets? Så enkelt är det ju inte. Anställningsbarhet är en komplex egenskap. Det handlar om utbildning, men också om attityd, språkkunskaper och personlighet. Det handlar om geografi, kontakter och ofta ren tur. Det finns ingen anledning att gräva i skuldfrågan. En del klarar det, andra inte, och de som inte gör det måste försörjas av någon, och denna någon ska vara vi andra som bor i Sverige så länge den har skyddsbehov, men när det inte längre kvarstår är den hemlandets ansvar, såvida den inte kommit som kvotflykting via FN, i vilket fall vi åtagit oss livslång försörjning. Men de är bara några tusen personer om året.

Genom att knyta permanent invandring, där man bosätter sig och lever ut sitt liv i Sverige, till eget arbete säkerställer vi långsiktigt att Sverige fortsätter att ha en stabil ekonomi och kan hjälpa människor i nöd i många decennier framöver.

Det är detta vi borde prata mer om.

Featured Image -- 3554

Stängda gränser à la SD

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

View original post 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

 

Featured Image -- 3427

Tillbaka till Travemünde

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar…

View original post 378 fler ord