Etikettarkiv: Kristdemokraterna

Sveriges alltmer rasistiska höger

Publicerat den av

Anledningen till att jag inte kommer att rösta på Moderaterna i år, för första gången någonsin, är ju att jag inte vill se sverigedemokratiska ministrar i regeringen.

Ytterligare en anledning är att jag vill se sanktioner mot Israel. För mig är det den i särsklass viktigaste frågan – vi måste sluta stötta folkmordet.

En tredje anledning som blommat upp är att representanter för både KD och SD, som lär vara i majoritet i en ny regering, nu rakt ut kräver stopp för moskéer i Sverige. Det är för mig lika avskyvärt som att kräva att synagogor försvinner med hänvisning till att judar inte kan integreras om de tillåts utöva sin religion. Vi ska alltså vara lika vedervärdiga som Afghanistan, som inte tillåter kyrkor.

Jag trodde länge att vi svenskar lämnat kvar rasismen i nittonhundratalet, och jag saknar Alf Svenssons KD och Fredrik Reinfeldts M. Jag saknar en tid när det var enkelt och självklart att vara borgerlig. När de enda politiska debatter jag tog var med ”Vänstern”.

Till skillnad från många av er vänstervänner här tycker jag inte illa om Ulf Kristersson. Jag tror han har en rättvisande moralkompass – och jag baserar det på att han avvek från partilinjen när det gällde partnerskap och samkönade äktenskap. Det krävde mod och moral. Jag gillar de flesta i Ms ledning. Samma sak med Sollentunamoderaterna, som är underbara människor.

Men en röst på M och L öppnar dörren för muslimhatande KD och SD, och det i en tid när muslimer redan är enormt utsatta. Jag skäms som svensk över hur dessa rasister formulerar sig. De som vill avskaffa religionsfriheten och trakassera en folkgrupp ska inte representera mitt land.

Jag har inte ändrat mina värderingar. Jag står kvar på samma punkt.

Jag är inte vänster. Jag kan inte längre vara höger.

Jag är en partilös, svävande blobb i den nya rasismens Sverige.

Följ diskussionen på Facebook:

Jag sov vid rodret

Publicerat den av

Mina senaste inlägg om Hamas obevisade våldtäkter 7 oktober har delats av rätt många arga människor, här och på Twitter. Bilden visar kommentarer under en sådan person, nämligen Channa Bankier. Det är bara ett litet axplock av allt hat.

Mitt skrivande, ända sedan jag började blogga på Aftonbladet för 20 år sedan, har normalt inte haft en agenda. Jag skriver om sånt som intresserar mig, för att upplysa och bli upplyst.

Men jag har en agenda när det gäller Palestina, och det är att påverka till att kräva sanktioner mot Israel, för det är det enda sättet att rädda det palestinska folket på.

Ibland kallas jag ”aktivist”, som någon sorts skällsord. Jag har dock inget emot det, för just i fallet Palestina stämmer det. Jag har haft turen att ha en ganska stor och stabil läsekrets – tack till er alla som läser mig! – och jag använder den tillgången – dvs er – till att verka för en konkret förändring genom ringar på vattnet. Jag blir superglad när jag ser andra använda argument jag tidigare framfört, för då känns det som om jag gör skillnad.

Och jag bryr mig faktiskt inte om alla antisemitismanklagelser (ofta från dem som röstar på Björn ”judar är inte svenskar” Söder) för egen del. Jag blir ledsen för alla de judar som helt oförtjänt kletas ihop med Israel.

Det är min bestämda uppfattning idag att Israel håller på att helt förgöra det palestinska folket genom massmord och intensiv fördrivning. Allt jag konsumerat i form av rapporter, uttalanden, bilder, filmer, intervjuer – och det är verkligen enorma mängder information jag sugit i mig senaste året – tyder på det.

Varför ”försvarar” jag Hamas? 7 oktober var illa nog som det var. Alla dåd mot civila den dagen liksom alla andra har jag konsekvent fördömt. Det är dock viktigt att slå fast att FNs rapport, som säger att våldtäkter, stympningar och sexuell tortyr där den dagen är obevisade, fortfarande gäller, eftersom lögnerna syftar till att dehumanisera inte bara Hamas utan palestinier överlag. De motiverar israeliska soldater till att inte se palestinierna som människor, de är grunden till uttryck som ”there are no innocent Palestinians” och de göder omvärldens ovilja att se palestiniernas perspektiv. Det är precis samma principer som nazisterna och alla andra folkmördare använt i alla tider. Ljug om en folkgrupp tills de framstår som bestar, klä av dem deras mänsklighet, sedan säger ingen emot och soldater mördar dem med glädje. När ett land som begår ett folkmord och dessutom bevisligen tidigare ljugit tar fram en egenproducerad rapport utan utomstående granskare kan vi inte bara köpa den rakt av – särskilt inte när flera andra rapporter som säger emot redan finns. Detta är inte rocket science.

Vi behöver lära av historien. Så länge folk höll på att älta huruvida ANC var terrorister kunde apartheiden i Sydafrika fortsätta. Den upphörde när man la ansvaret där det egentligen hörde hemma och införde sanktioner.

När man ser ett folk på väg att bli utplånat och har, som jag, en möjlighet att använda min röst till att förändra, då har jag en förbannad skyldighet att agera. Tänk om vi europeer hade haft den tillgång till information och möjlighet till spridning av information vi har idag på 30-talet – hur många judar, romer med flera hade vi inte då kunnat rädda? Tänk om offren för Nakba 1948 kunnat visa filmer från förgiftade byar? Tänk om armenierna haft iPhones!

Så länge Israels brott mot mänskligheten är accepterat av stora delar av vårt samhälle kommer inget att ändras, och familjer kommer att fortsätta utplånas. Det finns andra folkmord och etniska rensningar, javisst, men Israels är unikt för att vi tillåter det. Vi stöttar det med vapen och bidrag och politiskt stödröstande i Eurovision och what not.

Så till alla er som är arga: Ni kan kalla mig judehatare tills ni blir blå i ansiktet. Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt en judehatande tanke och än mindre formulerat något nedlåtande om det judiska folket. Jag var, som jag skrivit tidigare, närmast besatt som 12-13-åring av förintelsen och kunde knappt sova på nätterna när jag läste Anne Frank och andra böcker. Jag delar inte kommentarerna under Channas inlägg för att få sympati alls, utan för att visa att så här ser det ut idag.

Men jag tror det är sista skriet.

För vill man stoppa kritik mot ett annat land genom lagstiftning, vilket för övrigt även KD varit inne på, är det ett bevis för att argumenten tagit slut.

Det kommer en dag när alla varit emot det som händer idag. När omvärlden kommer att ställa samma fråga som efter alla andra folkmord: Hur kunde världen låta detta hända?

Mitt svar kommer att vara att jag länge sov vid rodret, och det är min skam att bära, men när jag väl vaknat gjorde jag allt som stod i min makt för att kämpa emot.

I once was lost, but now am found, was blind, but now I see.

Följ diskussionen på Facebook:

Eid-ledighet

Publicerat den av

Som jag skrev för ett tag sedan är inte problemet med SD idag deras nazistiska rötter. Det var länge sedan. Istället är det muslimhatet. Den massiva rasismen mot muslimer, som går ut på att misstänkliggöra, hetsa mot, fundera ut nya lagar i syfte att trakassera, alltid lyfta fram som ett problem. Numera har KD blivit nästan värre.

SD- och KD-politiker undviker oftast att prata om ”muslimer”, eftersom de vet att det är hets mot folkgrupp.

Nyckelordet är istället ”islamisering” – detta gigantiska problem Sverige påstås lida av och som håller på att förstöra landet.

Jag brukar svara med att fråga på vilket sätt islamiseringen av Sverige förstört något för vederbörande på sista tiden. Sista året? Sista tio åren? När?

Efter att ha skrivit om muslimhat i runt femton år vet jag ju vilka svaren blir – några enstaka badhus har kvinnotider (vilket inte bara är för muslimer) och tänk om en man måste bada just då, man vill inte se kvinnor i hijab för det är av någon anledning läskigt, det finns några moskéer i Sverige med böneutrop och om man råkar strosa förbi där under fem minuter på en fredag inom en radie av hundra meter kan man råka höra arabiska, man vill inte se moskéer i Sverige, för de passar inte in i arkitekturen och muslimer är överlag som grupp ute efter att ta över hela Sverige medelst barnafödande.

Nu har det kommit fram att var tredje elev i Malmö var ledig under Eid. Det står inget om huruvida de skolkade eller var sjuka eller hade beviljad ledighet, men för muslimhatarna spelar det ingen roll. Jag gjorde, se bild, ett litet montage av en del av kommentarerna under ett inlägg om detta:

Ledigheten är ett bevis för ”islamifieringen” som någon skrev.

Att ta ledigt för att resa bort eller fira mormor är inga problem, men för eid ska det tydligen leda till utvisning. Och jag är rätt säker på att samma människor hade varit väldigt upprörda om utlandssvenska barn i muslimska länder inte hade beviljats ledigt på julafton på grund av hat mot kristna. Jag är rätt säker på att de inte hade ylat om att svenskar i UAE måste integrera sig i den muslimska kulturen och sluta dela ut julklappar.

Och en sak till: Jag har alltid varit kritisk mot det där med indragna medborgarskap av principiella skäl. För mig är det en pervers diskussion. Lagt kort måste ligga.

Och här ser vi resultatet av att politiker hållit på och tjafsat i fyra år om vilka som ska ha rätt att fortfarande få vara svenskar. Det börjar med att man vill, i strid mot internationell rätt, dra in medborgarskapet för terrorister, och så halkar vi längs ett sluttande plan ner till ”Skolkar man för att fira muslimska högtider så ska hela familjen ut. Rakt av. Riv medborgarskapen och bye bye.”.

Tänk er att det suttit en massa svenskar och velat dra in judisk-svenska familjers medborgarskap för att barnen är lediga på Jom kippur. Eller velat utvisa hinduer som är lediga under Diwali …

SDs och KDs muslimhat är, för att parafrasera Åkessons första debattartikel i Aftonbladet 2009, vårt största ”inländska” hot sedan andra världskriget.

Följ diskussionen på Facebook:

Att inte vara moderat

Publicerat den av

I hela mitt liv har jag läst opinionsundersökningar inför val och blivit glad när Moderaterna gått upp och tvärtom.

Det känns konstigt att för första gången i mitt liv inte vilja se en borgerlig seger. Om siffrorna i bilden stämmer har knappast en procentenhet SD-väljare gått till C, utan till M och en procentenhet M har gått till C, och hade jag svarat på Väljarbarometern hade jag funnits med i den gruppen.

”Jaha, men är du bekväm med en regering med V i då?”

Nej.

Man kan sammanfatta det så här: I nästan alla sakfrågor är jag solklart borgerlig.

Men mitt fosterland ska inte ha högerextrema statsråd, typ Björn Söder, som representerar Sverige och leder departement. Inte med hjälp av min röst. Det handlar mindre om att de var nazister på 1900-talet. De är det uppenbarligen inte idag. Man har rätt att utvecklas. Det handlar idag mer om deras rasistiska muslimhat. Förföljelsen av muslimer. Besattheten vid att håna dem och hitta på lagar som trakasserar dem. (Exemplet i länken är KD, men det är same same.)

Det handlar om hur de pratar om sina medmänniskor.

Deras unkna syn på en hel religiös folkgrupp, som de ju alltmer även delar med KD, ska inte genomsyra svensk politik, och de ska absolut inte föra Sveriges talan, och målet med mitt skrivande fram till valet kommer att vara på att säkerställa det.

Utöver detta vilar förstås Palestinafrågan tungt över detta val. Jag vill se tuffa sanktioner mot Israel, och det kommer aldrig att hända med SD och KD som glatt hejar på folkmordet, apartheiden på Västbanken, terrordåden i Palestina, Libanon och Iran och planerna på The Greater Israel genom utrotning av palestinier och numera även libaneser.

Så jag är motvilligt beredd att, förmodligen via C, rösta fram en rödgrön röra i förhoppningen att svensk partipolitik är sundare om fyra år. Vi har haft sosseledda regeringar större delen av mitt liv. Jag kan leva med det.

Men ändå.

Jag är inte bekväm med en regering med V i. Bara mindre obekväm.

”Bittersweet” är ett bra ord för hur jag känner inför dessa siffror.

Följ diskussionen på Facebook:

Hur röstar en nymoderat?

Publicerat den av

I mitt nätverk, både IRL och här, finns många Reinfeldtväljare som absolut inte kan tänka sig att rösta på en regering med SD i. Många av dem slutade rösta på M 2022. Själv stod jag och vägde, men jag tänkte att så länge de inte sitter i själva regeringen kan jag ge dem en chans. Men det har varit plågsamt att se dem jag röstade på stå bredvid det parti jag avskyr in i märgen dessa fyra år. Det är därför jag nästan stängt av svensk partipolitik. Jag liksom vill inte.

Dessutom har KD, som jag alltid gillat, spårat ur totalt. Deras avskyvärda hållning till det palestinska folkets fruktansvärda lidande är så extremt långt från mina egna i grunden kristna värderingar att jag saknar ord. Hur kan dessa människor stå där och heja på folkmord, apartheid och fördrivning av de första kristnas ättlingar?

Jag är inte vänster. Jag är ekonomiskpolitisk höger utan tvekan. Det är bara det att jag inte skrivit mycket svensk politik på sistone, så det märks inte så väl. Jag stod bakom i princip allt Reinfeldtregeringarna genomförde. Men jag ser hellre en sosseregering än en befolkad av sverigedemokrater.

Ja, jag har röstat på M i varje val sedan mitt första 1985, och nej, jag är inte en sån som bara röstar av slentrian, utan jag har verkligen gillat Ms politik hela vägen, och jag gör det faktiskt fortfarande, om än inte lika mycket som förr. Lägg Ms partiprogram och S’ bredvid varandra, och det finns ingen tvekan om var jag hör hemma.

Så vad göra?

Acceptera att det blir en sosseregering och få den att driva så högrig politik som möjligt.

Jag hade tänkt rösta på L. Igår uppfattade jag det som att de bestämt sig för SD-regering, men nu låter det som om det fortfarande finns möjlighet att riva upp beslutet, så jag avvaktar. Annars blir det förstås en extremt motvillig röst på C.

Att mansplaina för mig att jag är barnslig som inte inser att SD nu har 25 procent och därmed någon sorts märklig rätt att regera är bara fjantigt. Hitler hade större andel än så när han blev vald, och det var uppenbarligen ett dåligt beslut.

Och med tanke på hur många SD-vänliga moderater som under över tio år sagt till mig att sluta rösta på partiet (?!) är det en rätt komisk twist att andra nu beordrar mig att typ hålla för näsan när jag röstar.

Jag har vänner som är sverigedemokrater, vänsterpartister, what not. Jag dömer ingen enbart baserat på hur den röstar. Vi har alla olika livserfarenheter, som får oss att prioritera därefter. Detta inlägg handlar inte om att shame:a er som drar andra slutsatser än jag.

Och nej, SD är inte nazister, men de är nyssnazister. Och det i sig är inte det största problemet, för partier har liksom människor rätt att ändras, så länge man gör upp med sitt förflutna. Jag går inte idag in på varför det är så viktigt för mig att inte SD regerar, för det är ett enormt ämne. Jag har skrivit tiotusentals inlägg, debattartiklar, krönikor med mera om dem sedan 2009.

Kommer att adressera det i småportioner fram till valet istället.

#Valet2026

Vem får vara moderat?

Publicerat den av

Under den andra regeringen Reinfeldt började en sorts strid mellan skribenter som liksom jag kallade oss moderater. Jag skriver inga namn här, men jag fick rätt mycket hat från dem så fort jag postade något om invandring. Deras målsättning var att få partiet att bli mer som SD och jag förstörde liksom genom att kalla mig ”moderat”.

Så kommentarer som att jag var vänsterbliven, kommunist med mera följde nästan allt jag skrev, när jag delade det i grupper.

I efterhand kan jag känna att det pågick en strid om partiets själ. Hatet exploderade när Reinfeldt slutat.

I juli 2016 skrev jag ett blogginlägg som hette ”Vi är de mest hatade”, där jag påpekade att moderater med mina värderingar är mer hatade av SD-nära moderater än vänstern är.

Och den blev viral efter att några kändisar delat den.

Efter det hörde medier av sig och jag var med i något TV-program, minns inte vilken kanal, där de bad mig säga att jag var moderat och hatad av moderater, och sedan frågade de Anna Kinberg Batra hur hon kände sig när jag var så utsatt. Det blev lite dumt, för min poäng var ju inte att det var synd om just mig, utan jag ville berätta om den större striden som pågick bland partiets kärnväljare, men i det programmet kallade hon för första och, tror jag, sista gången SD för ett rasistiskt parti. Yes. I caused that.

Och sen vet vi hur det gick. Steg för steg tappade ”min sida” mark. Jag vet ju att många av er som läser vad jag skriver också har varit moderater, men lämnat någon gång längs vägen.

Nu har jag inte kallat mig moderat på länge, annat än under inlägget om KD häromdagen, där jag påpekade att jag åsiktsmässigt är mittfåremoderat.

Men flera moderata herrar har indirekt klargjort att trots att jag är i linje med moderaterna vad gäller ekonomisk politik, skolpolitik, vård- och omsorgsfrågor med mera bör jag liksom inte rösta på partiet längre, eftersom, I kid you not:

– jag inte gillar KD (längre) och SD
– jag inte gillar vad Israel gör i Gaza och på Västbanken
– jag inte gillar muslimhat

Mmm. Sakfrågorna är således helt ointressanta.

”Moderaterna behöver ju KD och SD för att vinna valet.”

Well.

Moderaterna kan inte vinna valet om de tänker regera med SD. Hur kan någon tro att det går att få till en valseger utan oss Reinfeldtmoderater? Även om SD-stigmat har luckrats upp rejält går där en hård gräns för väldigt många. Så hur praktiskt är det av dem som vill att M ska vinna att övertala sådana som jag att det är dags att dra?

Eftersom Åkesson knappast godtar att vara stödparti en gång till lär det bli en rödgrön röra, som Bildt brukade säga, efter valet. Och jag känner att det kanske är lika bra, sorry to say.

Svensk höger behöver i lugn och ro hitta tillbaka till sina rötter.

Detta inlägg på Facebook

Haterskorna Måwe och Busch

Publicerat den av

Jag har aldrig röstat på Kristdemokraterna, men flera mig närstående har gjort det. Ibland för att de tyckte de var bäst, ibland i form av stödröstning. Känner även många kristdemokrater. Underbara människor. Och jag gillade Alf Svensson massor. Höll inte alls alltid med honom, men han var en sorts ”hedersman”, som gubben Noak. Empatisk och engagerad.

Inte heller är jag längre formellt kristen. Jag tror på Gud, men jag tror inte att Jesus var hans son. Jag tror inte heller att Gud är en han, utan snarare en hen. Mmm. Min religion är numera min egen.

Men jag var upp i trettioårsåldern en väldigt troende kristen, och jag uppskattar religiösa av alla sorter för deras omtänksamhet och vilja att leva ett rättrådigt liv.

Det är bakgrunden.

In kliver Måwe och Busch.

Haterskorna.

Deras mål är uppenbarligen att trakassera och sabotera för Sveriges muslimer. Deras rasism mot denna folkgrupp är gränslös. Hätsk. Hånfull. Deras politiska makt ska användas till att så långt möjligt förstöra för varenda en. Ingen pretens av att försöka hitta gemensamma nämnare mellan de abrahamitiska religionerna och bygga på dem.

De skriker ”antisemitism” åt alla som värnar om det palestinska folket, och de vill lagstadga om att det ska vara förbjudet att kritisera Israel – ett land som illegalt ockuperar ett annat sedan årtionden, med apartheid på Västbanken och som, även om man inte vill kalla det folkmord, åtminstone begått vidriga krigsbrott, och som sätter barn i fängelse utan dom och torterar dem.

Jag var faktiskt ett par gånger själv nära att stödrösta på KD.

Nu står partiet för en rasism som nästan överträffar SDs.

Jag är inte vänster. Jag är i allt väsentligt mittfåremoderat.

Men jag börjar känna mig som Never-Trumpers. Oerhört besviken och desillusionerad.

Hur kunde detta hända med den höger jag alltid tillhört? Hur kunde den tas över av människor med så vidrig moralisk kompass?

Facebook

När judars rätt till trygghet upphör

Publicerat den av

Tove Lifvendahl, vars ledare jag brukar uppskatta, skriver idag att polisen måste ändra sig när det gäller demonstrationerna för Gaza.

Hon är förstås mer påläst än Måwe, vars tweet jag kommenterade för en vecka sedan, där denna fick det att låta som om Palestinademonstrationerna liksom med flit var förlagda så att de trakasserar synagogsbesökare i Stockholm. Tove konstaterar istället att arrangörerna inte hade något inflytande över rutten, utan att polisen helt bestämt detta.

Case closed, tycker jag. Om de inte valt vägen finns naturligtvis heller inte något antisemitiskt motiv. Ingen vilja att störa eller förstöra för judar när de utövar sin religion.

Men nej. Under rubriken ”Nu måste polisen tänka om” listar hon varför denna rutt är oacceptabel.

Dels menar hon att det kommer att störa judar på sabbaten. Men de gudstjänsterna äger rum på förmiddagen, och tågen kommer att passera vid tretiden på eftermiddagarna på Hamngatan, två kvarter, alltså trehundra meter, från synagogan. Och nu vet jag inte hur långsamt de går, men det kan inte handla om många minuter de är där. Det är alltså inte så att en eventuell eftermiddagsbesökare måste tränga sig förbi demonstranterna för att ta sig till synagogan. Men tydligen menar Tove att blotta risken att de råkar se dem när de är på väg dit är oacceptabel.

Hon fortsätter med att konstatera att ”Palestinademonstrationer i Sverige liksom i hela västvärlden regelbundet används till såväl öppna terrorhyllningar som antisemitiska uttryck”.

Är det sant?

Det beror på hur man ser på det.

Det har förekommit
– enstaka Hamasflaggor, även om arrangörerna säger nej
– ”from the river to the sea” – slagord som även Netanyahu använder sig av
– uttryck för hat mot Israel, såsom ”krossa sionismen” och ”småbarnsslaktare”

Inget av detta är förstås judehat.

Det finns vittnesmål om att judehat någon enstaka gång skanderats på arabiska, vilket förstås skulle falla i den kategorin, men såvitt jag vet är dessa obekräftade.

Och jag vill förstås inte att någon människa ska känna sig illa till mods på grund av sin religion eller sitt ursprung, men det är en sådan absurd obalans mellan vad man förväntas bli skyddad från.

Hur känner sig palestinier när de ser Israels flagga? Har de rätt att slippa se symbolen för det land som illegalt ockuperat deras i årtionden?

Hur känner sig muslimer när de blir spottade på för att de bär hijab?

Och ja, det finns en hotbild mot synagogor, och det finns också en enligt SÄPO större hotbild mot moskéer, men de nämns aldrig. Istället sitter mängder av pyshatande svenskar och hetsar mot deras existens utan någon krönika i SvD. Jag har aldrig sett någon enda individ ifrågasätta varför vi har synagogor i Sverige, men hatet mot moskéer drivs av politiker som sitter i regeringen tillsammans med det parti jag röstade på. För övrigt samma parti som vill lagstadga om förbud mot kritik mot landet Israel.

Vår palestinska och muslimska befolkning måste ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som vår judiska. Varken mer eller mindre. Hur är det inte självklart?

Till slut vill jag påminna om Alexandra Esser, se bild. Hon och en grupp andra svenska judar demonstrerade utanför Judiskt kulturcenter där föreningen bjudit in en IDF-soldat och misstänkt krigsförbrytare, och de utsattes för massor av hat.

Flera ministrar från det parti jag röstade på anklagade dem för att vilja ”skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige vars familjer i generationer blivit förföljda”, de kallades antisemiter och ”odjur”.

Vilket visar att när du som jude står upp för det palestinska folket upphör din rätt att leva tryggt och avskärmad från hat i detta land.

Facebook

Vem förtrycker kvinnor i hijab?

Publicerat den av

Jag hade inte tänkt skriva mer om hijab på arbetsplatser, men så började jag läsa kommentarerna jag fått igår under inlägget med bild på en polisrekryt i hijab.

Och jag vet ju hur kompakt muslimhatet i Sverige är, men blev ändå rätt illamående av vad jag såg. Facebook har dolt de värsta, och jag dolde också dem som var uppenbart hets mot folkgrupp (tagga mig om jag missat något), men jag låter resten stå kvar som ett monument över hur illa det är i Sverige.

Om någon vill ha fler argument för varför vi på allvar måste börja ta tag i muslimhatet är det bara att läsa under den posten.

Tankefiguren är att dessa kvinnor är förtryckta, så därför måste vi hata dem (?!) för de är förrädare för att kvinnor i andra länder måste ha hijab så därför ska de inte ha dem här och förresten mördas massor av kvinnor i Sverige för att de inte har hijab. Typ.

Om man tror att kvinnor mördas för att de inte har hijab, är då inte det ett argument för att låta dem jobba i hijab?

Egentligen kokar allt ner till ett ”ut med packet” i Busch:sk anda. De ska inte vara här, menar de.

Flera kvinnor som bär hijab har messat mig sista veckan och tackat för vad jag skrivit.

Och, som jag skrev häromdan, men det tål att upprepas, jag tror att många av oss inte har en aning om hur illa de behandlas. De blir spottade på, gubbar skriker åt dem, hånar dem och försöker ibland slita av dem hijaben. Och när man läser hur folk uttrycker sig inser man att det inte är konstigt.

Och ja, jag är fullt medveten om att det förekommer tvång och förtryck, men de kvinnorna hjälper man förstås inte med förbud, hat och övergrepp.

Bilden visar en kvinna i ”blue light hijab”, som skapades av ett brittiskt projekt för att få fler muslimska kvinnor till polisen.

Facebook

Lunch, kan innehålla spår av invandrarhat

Publicerat den av

generic-child-food-julieEn intressant diskussion, som jag tror missats av svenska medier, har pågått i USA senaste månaden.

Joe Biden ville göra en poäng av hur viktigt det är med samarbete, och beskrev hur han jobbat ihop med ”segregationists”, alltså personer som ville hålla svarta borta från vita, för att få igenom sin politik.

En ilsken diskussion blossade upp runt hur han uttryckt sig. Den är inte över än. Kamala Harris vann poäng på att mosa till honom i den första demokratiska presidentkandidatdebatten härom veckan.

Men ingen har egentligen haft synpunkter på samarbetet i sig.

Harris började till och med med att säga “I agree with you when you commit yourself to the importance of finding common ground”.

Det som kallas ”bipartisanship”, och i Sverige ungefär motsvaras av ”blocköverskridande politik”, är eftersträvansvärt och sällan negativt.

I Sverige har vi i snart ett decennium haft en diskussion om hur man ska förhålla sig till SD, och den blommar som bäst nu när Jimmie och Ebba lunchat.

Och jag tycker den är förvirrad.

Min syn på SD är ungefär densamma som den var när jag började skriva om partiet för tio år sedan. Det är ett parti som säger till människor:

”Sverige tillhör svenskarna. De andra sju partierna har tagit det ifrån er och givit det till invandrare, som inte är som vi, utan farliga och obehagliga. Vi tänker ge er det tillbaka. Är du arbetslös? Låg pension? Lång vårdkö? För liten lägenhet?”

Varje problem har en invandrare som rot. Varje lösning handlar därför om att eliminera invandraren. Vård, skola, omsorg, allt fixas genom att ta bort invandrare.

De åsikterna finns i samhället. Därför finns partiet. Och åsikterna kan bara motverkas genom långsiktigt opinionsarbete och genom att ta verkliga problem på allvar men samtidigt kontinuerligt peta hål på myter.

Så vad har då Ebbas lunch med Bidens vurpa att göra?

Jo, de har båda rätt i en sak: Människor förtjänar att få den politik de röstat på. Om jag går till val på att alla bäbisar ska få gratis blöjor, och det finns en majoritet i Riksdagen för det, då ska det förslaget gå igenom. Även om det betyder att politiker med sunkiga värderingar röstar på det.

De första som insåg det var sossarna, som 2013 bröt ut borttagandet av höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur sin budget, för att SD då lovade att rösta på motionen. Var det fel?

Jag anser verkligen att det är viktigt att Riksdagen, liksom kommuner och landsting, fungerar som tänkt, och det gör den bara om politikerna driver den politik de tror på, och inte sitter på händerna och är oroliga för att tycka likadant som nyssnazisterna.

Men.

Det betyder inte att Ebbas lunch var OK.

Att kunna driva igenom en enskild fråga utan att oroa sig för vem man gör upp med är inte alls samma sak som att politikutveckla ihop. Att budgetförhandla, brainstorma, workshoppa och till slut jämka ihop sina ståndpunkter på ett övergripande plan, med ett parti vars enda målsättning är att skuldbelägga invandrare för allt ont i samhället, är fruktansvärt fel. Raktigenom. Hitler kom till makten med bara en tredjedel av rösterna, därför att övriga politiker tillät det.

Jämför jag Åkesson med Hitler? Delvis. Nej, jag tycker inte sverigedemokrater är nazister. Längre. Men deras muslimhat har enormt mycket gemensamt med nassarnas judehat. Avhumanisera. Ondskeförklara. Utpeka som det ultimata problemet. Få mobbens acceptans. Eliminera.

Så vart hamnar vi då? Var går gränsen?

Man gör upp, helst i utskotten, i enstaka sakfrågor. Därför att man är vald att föra Sverige framåt. Och då räknas allas röster.

Jag vill ingalunda förbjuda ätande med andra partier. Själv äter jag lunch med alla möjliga ”åsiktsmotståndare”, inklusive sverigedemokrater. Det är viktigt att vi pratar med varandra. Men någonstans känns just Ebbas och Jimmies lunch mindre som matintag och mer som början till gemensam politikutveckling.

Jag är innerligt trött på att prata om vem som pratar med vem.

Och jag inser att gränsen mellan ”göra upp i enstaka frågor som inte har med migration att göra” och ”politikutveckla” är extremt fluffig och svårdefinierad. Men KD är såvitt jag kan bedöma inte längre PÅ den gränsen, utan har passerat den, och vandrar i rask takt, glatt leende, rakt mot bruna träskmarker.

Och jag känner många härliga kristdemokrater med sunda värderingar. Jag undrar hur länge de känner sig bekväma med den marschen.