Etikettarkiv: Kristdemokraterna

Lunch, kan innehålla spår av invandrarhat

Publicerat den av

generic-child-food-julieEn intressant diskussion, som jag tror missats av svenska medier, har pågått i USA senaste månaden.

Joe Biden ville göra en poäng av hur viktigt det är med samarbete, och beskrev hur han jobbat ihop med ”segregationists”, alltså personer som ville hålla svarta borta från vita, för att få igenom sin politik.

En ilsken diskussion blossade upp runt hur han uttryckt sig. Den är inte över än. Kamala Harris vann poäng på att mosa till honom i den första demokratiska presidentkandidatdebatten härom veckan.

Men ingen har egentligen haft synpunkter på samarbetet i sig.

Harris började till och med med att säga “I agree with you when you commit yourself to the importance of finding common ground”.

Det som kallas ”bipartisanship”, och i Sverige ungefär motsvaras av ”blocköverskridande politik”, är eftersträvansvärt och sällan negativt.

I Sverige har vi i snart ett decennium haft en diskussion om hur man ska förhålla sig till SD, och den blommar som bäst nu när Jimmie och Ebba lunchat.

Och jag tycker den är förvirrad.

Min syn på SD är ungefär densamma som den var när jag började skriva om partiet för tio år sedan. Det är ett parti som säger till människor:

”Sverige tillhör svenskarna. De andra sju partierna har tagit det ifrån er och givit det till invandrare, som inte är som vi, utan farliga och obehagliga. Vi tänker ge er det tillbaka. Är du arbetslös? Låg pension? Lång vårdkö? För liten lägenhet?”

Varje problem har en invandrare som rot. Varje lösning handlar därför om att eliminera invandraren. Vård, skola, omsorg, allt fixas genom att ta bort invandrare.

De åsikterna finns i samhället. Därför finns partiet. Och åsikterna kan bara motverkas genom långsiktigt opinionsarbete och genom att ta verkliga problem på allvar men samtidigt kontinuerligt peta hål på myter.

Så vad har då Ebbas lunch med Bidens vurpa att göra?

Jo, de har båda rätt i en sak: Människor förtjänar att få den politik de röstat på. Om jag går till val på att alla bäbisar ska få gratis blöjor, och det finns en majoritet i Riksdagen för det, då ska det förslaget gå igenom. Även om det betyder att politiker med sunkiga värderingar röstar på det.

De första som insåg det var sossarna, som 2013 bröt ut borttagandet av höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur sin budget, för att SD då lovade att rösta på motionen. Var det fel?

Jag anser verkligen att det är viktigt att Riksdagen, liksom kommuner och landsting, fungerar som tänkt, och det gör den bara om politikerna driver den politik de tror på, och inte sitter på händerna och är oroliga för att tycka likadant som nyssnazisterna.

Men.

Det betyder inte att Ebbas lunch var OK.

Att kunna driva igenom en enskild fråga utan att oroa sig för vem man gör upp med är inte alls samma sak som att politikutveckla ihop. Att budgetförhandla, brainstorma, workshoppa och till slut jämka ihop sina ståndpunkter på ett övergripande plan, med ett parti vars enda målsättning är att skuldbelägga invandrare för allt ont i samhället, är fruktansvärt fel. Raktigenom. Hitler kom till makten med bara en tredjedel av rösterna, därför att övriga politiker tillät det.

Jämför jag Åkesson med Hitler? Delvis. Nej, jag tycker inte sverigedemokrater är nazister. Längre. Men deras muslimhat har enormt mycket gemensamt med nassarnas judehat. Avhumanisera. Ondskeförklara. Utpeka som det ultimata problemet. Få mobbens acceptans. Eliminera.

Så vart hamnar vi då? Var går gränsen?

Man gör upp, helst i utskotten, i enstaka sakfrågor. Därför att man är vald att föra Sverige framåt. Och då räknas allas röster.

Jag vill ingalunda förbjuda ätande med andra partier. Själv äter jag lunch med alla möjliga ”åsiktsmotståndare”, inklusive sverigedemokrater. Det är viktigt att vi pratar med varandra. Men någonstans känns just Ebbas och Jimmies lunch mindre som matintag och mer som början till gemensam politikutveckling.

Jag är innerligt trött på att prata om vem som pratar med vem.

Och jag inser att gränsen mellan ”göra upp i enstaka frågor som inte har med migration att göra” och ”politikutveckla” är extremt fluffig och svårdefinierad. Men KD är såvitt jag kan bedöma inte längre PÅ den gränsen, utan har passerat den, och vandrar i rask takt, glatt leende, rakt mot bruna träskmarker.

Och jag känner många härliga kristdemokrater med sunda värderingar. Jag undrar hur länge de känner sig bekväma med den marschen.

Våldtäktsmyten

Publicerat den av

generic-bssEftersom jag diskuterat migrationspolitik i något decennium, och eftersom myten om den svartmuskige muslimske våldtäktsmannen som angriper blonda svenskor i sommarklänningar för att de tycker att man får göra så när kvinnor inte bär niqab har enormt fäste har jag grävt en del i både domar och statistik. Jag tänker inte dra siffror, men ungefär så här ser det ut:

I de fall en gärningsman överfaller en helt okänd kvinna är utrikesfödda lite överrepresenterade. Det är också de fall som har lägst mörkertal, eftersom det inte finns något incitament för kvinnan att inte gå till polisen. Och om gärningsmannen väl hittas finns en god chans att få honom dömd. Detta gör att ser man till det totala antalet dömda våldtäktsmän finns det en överrepresentation när det gäller utrikes födda män.

I fallet gruppvåldtäkter är utrikesfödda och andra generationens invandrare enormt överrepresenterade. Det är mycket sällan etniska svenskar som är gärningsmän. MEN. Dessa våldtäkter är en handfull per år. Det är alltså ett mycket, mycket litet antal, med tanke på att det bor 2,5-3 miljoner människor i Sverige som har den bakgrunden.

Så om man läser domar finns en kärna av sanning i påståendet att ”nyanlända våldtar för de förstår inte svensk kultur”, men jag skulle säga att det oftast handlar om att gärningsmännen inte känner till eller respekterar svenska lagar. Det är inte tillåtet att sätta på kvinnor som är berusade eller sover i Sverige, eller kvinnor som valt att vara ensamma med flera män i en lägenhet, och det är nästan alltid vad som hänt i de här fallen. Den här sortens våldtäkter förekom oftare i Sverige förr också, innan vi ändrade våra lagar och slutade fråga kvinnor vad de hade på sig. Hade man transporterat tiotusen unga, svenska män från femtiotalet till nutid hade några av dem också våldtagit däckade kvinnor. Det är inte kulturen, utan kunskapen om lagarna som skiljer, påstår jag.

Men i den kategori som begår flest överfallsvåldtäkter, dvs män 18-27 år, har 39 procent av de folkbokförda invånarna utländsk härkomst, dvs minst en utrikesfödd förälder. Till dessa ska läggas alla som inte är folkbokförda här, men vistas i Sverige. Gästarbetare, som Lisas mördare. Asylsökande. Papperslösa. Turister. Om man tar ett tvärsnitt av alla unga män som VISTAS i Sverige under ett givet ögonblick lär bortemot hälften ha utländsk härkomst. När man räknar på överrepresentation bör man ha detta i åtanke.

Detta är nu inget försök att ursäkta dem, utan bara en förklaring. En utländsk våldtäktsman har inget här att göra, oavsett bakgrund. Utvisning direkt om han inte är svensk medborgare, och går det inte pga flyktingkonventionen får han hållas i förvar tills det går. Jag känner inget medlidande. Alls. Off you go.

Men igen. Dessa män är extremt få. Och det är där diskussionen går vilse. Man tror att överrepresentationen när det gäller överfallsvåldtäkterna går att överföra på samtliga våldtäkter, även mörkertalen.

Men när det gäller våldtäkt av barn i familjer, dvs incest eller styvföräldrar eller motsvarande, är män med utomvästerländsk bakgrund faktiskt enormt underrepresenterade. Män från Afrika och MÖ våldtar sällan sina döttrar eller nära, minderåriga släktingar. Jag har läst mängder av domar, men inte hittat ett enda fall. Inte något alls! Men det gör vi svenskar och övriga västlänningar. Tänker du protestera? Varför då? Om samtliga mellanöstare ska äga SIN överrepresentation när det gäller överfallsvåldtäkter måste vi svenskar ta ansvar för att vårt manfolk våldtar sina döttrar, i konsekvensens namn. Vi måste acceptera att våldtäkt på barn är en del av den svenska kulturen. #svenskavärderingar

Eller också konstaterar vi att våldtäkter inte är en del av någon kultur. Vare sig svensk eller annan.

För det stora mörkertal vi tror finns när det gäller våldtäkter handlar sällan eller aldrig om okända gärningsmän. Det handlar om partners, expartners och familjemedlemmar i första hand, och i andra hand om vänner och bekanta. Där har kvinnor en anledning att hålla tyst. Rädsla, skuld eller skam eller en ovilja att utsätta sig för polisförhör och läkarundersökningar.

Och där finns ingen anledning att tro att män från MÖ eller Afrika skulle vara överrepresenterade. Så när SD och KD (jag saknar dig enormt, Göran!) nu driver myten att hundratusen svenska kvinnor årligen våldtas av mörkhyade flyktingar är det lögn, medveten förvrängning eller bara inkompetens.

Orden förefaller ju vara vetenskapliga med förankring i fakta, men den bild man försöker skapa av svarta och bruna män som testosteronstinna, hänsynslösa och farliga är grovt, grovt rasistisk och syftar till att skapa en rädsla för invandrare.

Den sortens rädsla som all nationalism bygger på.

Fem block till 2022

Publicerat den av

generic-bridgeDetta är den framtid jag ser framför mig för Sverige:

Jag tror vi kommer att få fem konstellationer till nästa val.

  • V
  • S
  • C (samt ev L och MP, men jag tror ärligt talat de åker ur i Riksdagen och deras väljare fördelas mellan C, M och S)
  • M+KD
  • SD

Jag tror vi moderater har möjlighet att växa oss starka som basen i det enda borgerliga alternativet om vi fortsätter hålla huvudet högt och driva vår egen politik. Och gör vi det krymper SD, eller växer åtminstone inte. Många allmänborgerliga väljare gillar inte det minsta den vänsterretorik Åkesson nu kör med, och i alla fall jag tänker hjälpa till att grundligt granska deras utopiska och starkt populistiska migrationspolitik denna mandatperiod. De är ett extremparti med låg kompetens på de områden där de har hög svansföring. Det är inte särskilt svårt att visa hur fel ute de är.

Allra helst vill jag att M blir sådär visionära igen som vi var under Reinfeldt – i alla fall i början. Vi ska inte bara lista en massa problem och sedan säga ”och detta löser vi med poliser och soldater”, utan verkligen ha svar på frågor som påverkar människors vardag.

Min uppfattning är att denna valrörelse och den förra var extremt idéfattiga. Lite som när Bo Lundgren drev en hel valrörelse på temat ”om man bara sänker skatterna kommer precis allt att lösa sig automagiskt”.

Av dessa fem partikonstellationer är och förblir S och M fortfarande de enda som kan bilda regering. Visst kan C bli stora om man suger upp L och MP-väljare, men knappast statsbärande stora. Det i sin tur innebär att C kommer att bli vågmästare även nästa gång.

Och fortsätter de med dagens matematik där V räknas, men inte SD, kommer vi inte att få en borgerlig regering på många år.

Jag är och förblir helt bergsfast i min inställning att vi aldrig ska förhandla med SD om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, men att vi kan göra upp i övriga sakfrågor där rasismen inte spelar roll. Infrastruktur, miljö, kultur, what not – inte hela politikområdet, men kanske enstaka reformer inom områdena. Inte kohandla där flera frågor bakas ihop och eftergifter görs på det ena området för en vinst på det andra (som vid regeringsbildning och budget), utan bara deala i enstaka frågor där det är lämpligt. Det är det enda sättet att långsiktigt förhålla sig till partiet. ”Varför skulle SD stötta M om man inte får något tillbaka” hör jag hela tiden. Det ska de förstås inte. De ska bedriva sin politik, så bedriver vi vår. Och finns ett överlapp i en fråga så gör det det. Åttio procent av SDs politik är mainstream. Ibland tycker de som S, ibland som M. Tjugo procent är extrem, populistisk och bygger på en ”build-the-wall”-attityd till omvärlden. Där har de inget stöd bland övriga partier. Där ska deras politik inte påverka, och det är vårt ansvar att se till att det aldrig händer. Jag är väldigt glad att M har hållit fast vid denna inställning till partiet. Vi har inte ”närmat” oss dem. Vi har bara etablerat ett förhållningssätt som är bra för Sverige. Vi behöver ägna de fyra kommande åren åt att visa integritet mot SD, så att väljare vet vad vi vill både före och efter valet. Men attityden till SD kan inte vara det enda svensk politik handlar om, utan det är bara en hygienfaktor. Har vi skött oss rätt kommer frågan ”vem pratar med SD” inte ens att diskuteras nästa valrörelse.

I alla fall inte med oss moderater.

Jag är fortsatt bekymrad.

Men nu gäller fokus på politikutveckling.

Jag tänker vara med, både internt i partiet och via skrivande, och påverka i de frågor som är viktiga för mig.

Jag behåller min högra sko

Publicerat den av

Jag deltar inte i trasha-Lööf-och-Björklund-vågen.

Jag tycker deras agerande är ologiskt och direkt skadligt för Sverige som demokrati på längre sikt. Jag förklarar gärna varför om och om och om igen.

Men jag förstår varifrån de kommer. Jag inser att de vill väl.

Det är lite som att se en förälder till ett överviktigt barn trösta barnet med åtta chokladkakor. Du försöker förklara att det bara ger glädje för stunden men att barnets situation blir långt värre på sikt, du försöker argumentera och motivera, men när den ändå inte ser din ståndpunkt är det liksom meningslöst att skriva hatartiklar och skicka fula gamla skor till den. Det är inte kärleken till barnet som brister. Det är probleminsikten.

Så jag behåller min högra sko.

Och jag vill vädja till andra moderater att hålla fokus på riktiga frågor.

Jag vet att vi är bättre än så här. Låt oss hoppas att L ändrar sig, och sedan bygger vi en ny borgerlig allians utifrån de tre partierna.

Gör de inte det får vi moderater fylla det socialliberala hålet genom att med integritet och seriositet driva frågor som attraherar den grupp väljare som då blir partilösa.

Oavsett vilket kommer vi inte att vinna deras sympatier genom hån.

KDs förbud mot synagogsböner

Publicerat den av

generic-jew-davidSå Kristdemokraterna har gått ut och sagt att judar måste förbjudas använda högtalare när de ber. En kommunpolitiker har gått så långt att hon i en debattartikel sagt nej till att judar tillåts be offentligt trots att ingen judisk förening begärt att få använda högtalare. För när judar ber måste det ske där ingen hör.

Nej, så är det förstås inte. Judar är inte längre en målgrupp för hat i offentliga Sverige. Deras hatare är många, men marginaliserade, och återfinns inte bland politiker.

Längre.

I Sundsvall går de ut i en artikel och säger nej till böneutrop. Det är bara det att ingen begärt något böneutrop där. Det finns ingen förfrågan, ingen önskan. Enda anledningen till tramsandet är uppenbarligen att trakassera den lokala muslimska befolkningen genom att få dem att framstå som krävande. För säkerhets skull nämns såväl könsstympning som hedersvåld och månggifte och vikten av att hålla dessa stången, så att alla ordentligt påminns om muslimers allmänna läskighet.

Det hintas också om att de utrop som ingen egentligen begärt kommer att ljuda tre gånger om dagen, och höras över hela staden.

I sista stycket får vi dessutom veta att kristna värderingar format ”det västerländska samhället i 2000 år”, och därför ska kristna ha en särställning i Sverige. Undrar lite var KD anser att ”det västerländska samhället” ligger någonstans.

I Karlskrona, där det förekommer böneutrop sedan några månader tillbaka med noll klagomål från allmänheten – utropen sker på så svag volym att de knappt hörs om man inte står precis nedanför, och det handlar om två minuter i veckan – vill KDs kommunpolitiker i en rätt förvirrad motion nu förbjuda detta med hänvisning till att bön inte ska höras i offentliga rummet. True story.

kd-billy-akerstrom-motion

Det betyder alltså även förbud mot Frälsningsarmén, psalmer i högtalarsystem och präster på skolavslutningar, såsom förslaget är formulerat. De verkar inte ha tänkt på det.

Jag känner många kristdemokrater som är synnerligen omtänksamma och kloka människor som vill väl. Jag gillar partiet. Jag brukar försvara det. Att de skulle anse att en religions utövare ska leva efter andra lagar än övriga invånare känns därför svårbegripligt och ger en besk eftersmak.

KD-ledningen har vänt ut och in på sig själva för att hitta något som förbjuder böneutrop men tillåter kristen bön, och har till slut lyckats:

”Det är regelbundenheten. Det faktum att det sker på samma tid varje vecka.”

Seriously. Man har tänkt sig att med kirurgisk precision lyckas förbjuda enbart böneutrop men inga andra religioners böner i offentliga rummet genom att hänvisa till ”regelbundenheten”. Det är alltså den som är problematisk, anser religionsutövarna vars kyrkklockor ringer varje söndag klockan elva.

Jag är inte vare sig för eller emot böneutrop per se. Vi ska självklart tillämpa de lagar vi har idag – jag vill inte se någon ändring – människor ska inte störas i sin vardag, och förfrågningar om utrop ska behandlas på samma sätt som om lokala scoutföreningen, fotbollsklubben eller syjuntan vill använda högtalare varje vecka till att ropa ut att det är dags att träffas. Den som vill be i offentliga rummet – eller sjunga en psalm – har rätt till det, för vi har yttrandefrihet, och den gäller även religionsutövare.

Det Adaktusson och Bush-Thor och diverse kommunpolitiker nu ägnar sig åt är inget annat än populistisk islamofobi med syfte att trakassera en grupp religionsutövare som redan är extremt utsatt.

Hitlers förföljelse av judar kunde ske för att det redan fanns ett etablerat judehat. Han skapade det inte – han bara red på den allmänt vedertagna bilden av judar som snåla och ohederliga. På samma sätt rider nu KDs representanter på den i vissa kretsar vedertagna bilden av muslimer som könsstympande, hedersvålds- och terrorismbenägna kalifatanhängare. I den andan är det man förespråkar särlagstiftning.

Och om några decennier kommer dagens muslimhatare att dömas lika hårt som vi idag dömer förra seklets judehatare.

DÖ skulle döden dö

Publicerat den av

alsace-wineyard_14904016353_oDÖ skulle döden dö. Istället för sakpolitiska frågor har detta varit en sorts politisk idée fixe för enligt min mening på tok för många alliansväljare. Går man in och läser på exempelvis Batras facebooksida sitter en eller flera Cato-kommentatorer i varje tråd, oavsett vad den handlar om, och skriver något ilsket och spydigt om DÖ.

Efter ”segern” igår står Sara Skyttedal och säger till Aftonbladet att ”från och med nu behöver man majoritet i Sveriges riksdag för att få igenom sin budget”. En av de ledande DÖ-dödarna vet alltså inte att man inte alls behöver majoritet för en budgetproposition för att få igenom den, sedan 90-talet, utan det räcker med att övriga partier inte lägger ett förslag som får fler röster.

Hon har av allt att döma drivit en stenhård linje mot något hon tydligen inte begriper eller har koll på.

Det är rätt sensationellt.

DÖ löste ett problem för båda blocken, ett för de rödgröna och ett för Alliansen. Och DÖ hjälpte Sverige att undvika extraval i en tid när tre partier stod inför partiledarbyte, som en sorts bonus för Alliansen.

  1. För båda blocken löste det problemet med det otyg i form av utbrytande av poster i budgeten som Löfvén initierat i och med de föreslagna brytpunktshöjningen.
  2. För Löfvén löste det problemet att Alliansen gemensamt kunde sänka hans budgetproposition. För Alliansen lär detta aldrig bli en issue. Ingen chans att de tre rödgröna partierna orkar med att komma överens om en budgetmotion om de är i opposition – de tycker för olika för att klara det. De hade hela förra mandatperioden på sig, och kom aldrig ens på tanken.
  3. För Alliansen löste DÖ dock ytterligare ett problem. Alliansen lovade att släppa fram Löfvén som statsminister om han ”vann”. Han lovade faktiskt aldrig samma sak tillbaka. Nu glömdes detta liksom bort eftersom det aldrig blev en fråga, men det lär aktualiseras inför nästa val. Och ingen vet hur han tänker göra. Vi kan bara anta att han kommer att återgälda den tjänst Alliansen gjorde honom i oktober förra året.

Efter folkomröstningen i Grekland dansade folk på gatorna. ”Grekland har beslutat att inte betala sina skulder! Hurra!”

En journalist frågade någon ”and what happens now?”, och den överlyckliga kvinnan svarade med övertygad röst ”I don’t know – something better!”.

Lite så känner jag över alla som jublar över DÖs död.

Själv tyckte jag som bekant att DÖ var det minst dåliga alternativet, men visst kan jag, givet vilket evinnerligt tjat det varit från mina borgerliga kamrater, delvis känna att det kanske var lika bra, för tydligen kan väldigt många inte komma förbi uppgörelsen utan ska älta den hela tiden istället för sakpolitik.

stenMånga av de alliansväljare som tjafsar om DÖ vet inte egentligen vad vi borde göra istället. De har inga alternativa lösningar på problemen, förutom

  • den grupp som vill samarbeta med SD, och som jag tar starkt avstånd från
  • de som tycker M och S och kanske någon mer borde regera i en gosig mittklump, vilket jag visserligen inte tar avstånd från, men tycker är ostrategiskt på sikt
  • de som gillar hoppande majoriteter

Men övriga har enligt min erfarenhet ingen alternativ lösning. De är bara emot.

”Something better” kommer nu. Tydligen.

It’s going to be a bumpy ride.

Ebba Busch-Thor som högerytter

Publicerat den av

Ebba Busch-Thor är ”en mörkblå högerytter”, tycker Daniel Swedin.

I det har han inte fel. Hon är rätt extrem i Sverige. Men Sverige är också ett i många avseenden extremt land.

På X-axeln ser vi frihet, trygghet och engagemang. Vi ser också brist på främlingsfientlighet, kvinnoförakt och homofobi.

På Y-axeln ser vi graden av sekularitet.

Vi är alltså världens mest öppna och toleranta och näst mest sekulära land.

Inglehart Values

Att EBT står en gnutta närmare mitten gör henne knappast extrem, utan relevant för dem som inte känner sig hemma i att vara mest av allt.

Jag hör inte dit. Jag gillar vår position. Men jag ser vissa sympatiska drag i konservatismen. Skynda långsamt. Värna det som varit.

Jag tror vi kan vara trygga i att en undersökning om varför kvinnor gör abort för att se om man kan underlätta för dem som vill men inte tycker sig kunna behålla sina barn inte är första steget mot ett totalförbud.

Jag är för övrigt också tveksam till att fortsätta tillåta abort till vecka 22.

Hårdare straff för brottslingar är inget jag står bakom sådär rent allmänt – jag tycker vi ska ha de mest effektiva straffen istället – men det gör henne inte heller extrem.

Samvetsfrihet i vården kommer hon aldrig att få igenom.

Och nej, hur mycket du än önskar, Daniel, så är Alliansen inte död. Alla vet att den behövs. Däremot kanske hon blir mindre lätt att jobba med än Göran.

Jag är inte kristdemokrat, men jag tycker ändå det är att ta i att jämföra henne med amerikanska tokhögern.

Sveriges konservativa behöver ett alternativ till nationalistiska och muslimhatande SD. Ett ”anständigt” alternativ, som man brukar säga.

Alla tjänar på att EBT mutar in det området. Utom Mattias Karlsson, som redan satt upp hörnpinnarna.

===

PS. Göran, I will miss you.

Göran Hägglunds migrationspolitik

Publicerat den av

HägglundGöran Hägglund går ut med åtgärder på migrationsområdet. Om det tycker jag:

BRA att partierna kommer med förslag, och inte lämnar walk-over.

BRA med snabbare avslag för ansökningar från länder där det inte finns krig och förföljelse. De ska inte ta upp tid och pengar som ska gå till dem med verkliga asylskäl. Det är inget nytt förslag. Tyskland har gjort samma sak. En no-brainer.

DÅLIGT att föreslå ”lägre bidrag”. Det där är bara populistiskt. Bidragen för etablering tangerar riksnormen för försörjningsstöd,så att dra upp detta  spär bara på myten om guldregnet över invandrare. Men tydligen läser inte KD mina artiklar.

MJÄ vad gäller att dra in permanent uppehållstillstånd för syrier.

Det är så här: Beslutet att ge permanent uppehållstillstånd till syrier var aldrig politiskt, utan ett tjänstemannabeslut. Men självklart kan politikerna ändra grunden för hur permanent uppehållstillstånd ska beviljas. Om man vill.

En nackdel med att ge tillfälliga uppehållstillstånd är att den asylsökande mår sämre. Hen blir orolig över huruvida familjen får stanna, och tar inte tag i livet som en del av samhället. Det förlänger helt enkelt introduktionen i Sverige. Dessutom kostar det mer för Migrationsverket, när tillstånden måste omprövas.

En omedelbar fördel för Sverige med att ge tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta är att det skulle göra Sverige mindre attraktivt för den som flyr. Flyktingströmmarna skulle alltså nå andra EU-länder istället.

Det är därför lite cyniskt att människor ska drabbas av att vissa länder i EU spelar ett spel där det handlar om att vara sämst på flyktingmottagning för att slippa dem. En sorts omvänd marknadsföring:

”Välkommen hit! Här får du möglig mat och en oviss framtid!”

Sammanfattningsvis: Bra med ett försök. Ett bra förslag. Ett populistiskt. Och ett som jag inte gillar men kanske motvilligt kan tänka mig att acceptera ändå, om vi inte får till en jämnare flyktingmottagning över hela den rika delen av EU.

De övergivna konservativa

Publicerat den av

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Löfvéns inbjudningskort

Publicerat den av

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.