Flera hundra kommentarer fick jag igår under mitt inlägg om dhimmi. Men trots att jag skrev rakt ut att jag självklart inte är expert och att jag är öppen för att korrigera eventuella fel i sak hade inte någon enda av alla arga något konkret att komma med.

Kritikerna kan delas in i tre grupper:

De som tycker att jag inte borde skriva eftersom ämnet är irrelevant.

De som menade att jag hade fel i sak, och sedan hävdade att jag skrivit sådant jag inte skrivit, alternativt inte skrivit sådant jag faktiskt skrivit.

De som bara tyckte jag hade fel, men aldrig svarade på frågan om vad.

Så jag förstår oviljan att läsa långa inlägg. Och jag kan själv ibland påpeka faktafel i långa texter utan att lusläsa hela texten, men det förutsätter ju att det finns ett konkret faktafel!

Det är för mig helt obegripligt att så många är så slöa! Varför lägga tid på att formulera så meningslösa kommentarer? Vad driver dem?

Nåja. Mina konklusioner från igår står kvar oemotsagda:

1. Dhimmisystemet var absolut diskriminerande, men Europas system var långt värre. Dels riktade de in sig på judar specifikt, medan dhimmi var lika för alla ickemuslimer, och dels gav de inte skydd till judar, som i många fall var fredlösa. Europas lagar var rasistiska.

2. Judar var ”fredade” enligt Svenska Akademiens definition, eftersom regenterna i muslimska länder åtagit sig att beskydda dem. Trots detta skedde pogromer, varav tre större, men det ska ses i ljuset av att tidsspannet var trettonhundra år, och vi pratar totalt 20 miljoner judar i hela Nordafrika och Mellanöstern. Många menar att man inte kan säga att de var fredade eftersom de var diskriminerade, men de orden är inte i motsats till varandra.

3. Antisemitiska troper är ett europeiskt fenomen. Det betyder inte att inte judehat fanns i muslimska länder – så fort en mindre grupp individer i ett land inte beblandar sig med den övriga befolkningen – som romer, samer med flera – uppstår en vi och de-känsla som kan resultera i hat, när minoriteten anses få fördelar. Men det var inte så utstuderat som i Europa, med myter om drickande av bäbisblod med mera.

Syftet med inlägget var att en gång för alla sätta stopp för påståendet att Islam överlag kräver att muslimer dödar judar, för hade det varit så hade förstås inte stora mängder judar som sagt levat fredade i muslimska länder. Alla religioner har förstås avarter, som ISIS och talibanerna, och det har även historiskt funnits muslimska grupperingar som tvångskonverterat, mördat eller fördrivit judar, men de har varit ynka få, jämfört med de kristna europeiska motsvarigheterna.

Judehatet i muslimska länder idag, som är verkligt, är inte historiskt. Det stammar ur Israels behandling av palestinierna. Detta är ingen ursäkt, bara ett krasst konstaterande.

Och det ironiska är ju att de muslimer som hatar judar har samma förvrängda syn som Busch och Måwe – de kan inte skilja på landet Israel och folkgruppen judar.

Följ diskussionen på Facebook:

Judar levde fredade i muslimska länder fram till nittonhundratalet, skrev jag igår, och som vanligt dök det upp folk i kommentarsfälten som ivrigt vill påpeka att så inte alls var fallet.

Och jag känner att jag förklarat och utvecklat detta så många gånger i just kommentarsfält att det är lika bra att göra det här i en post en gång för alla.

Varför spelar det roll? Därför att en viktig komponent i dagens västerländska muslimhat är påståendet att muslimer hatar judar på grund av att islam på något sätt skulle kräva det av dem, och det motbevisas av historien.

Först och främst: Vad betyder ”fredad”? Att du är skyddad från angrepp – varken mer eller mindre. Och just att de var fredade var nog den främsta anledningen till att 80-90 procent av världens judar levde i muslimska länder år 1000.

”Men det skedde massor av pogromer!”

Gjorde det verkligen det? De flesta – även före Hitler – skedde i kristna länder, av kristna. Framförallt i Ryssland och Ukraina, men även i övriga Europa. I Tyskland fick de t ex bära ansvaret för pesten, vilket ledde till fruktansvärda massmord.

Jag är ingen expert på judisk/muslimsk historia, förstås, så det jag framför här är till stor del vad jag hittat när jag sökt på nätet. Om jag har fel i sak uppdaterar jag gärna. Jag har tittat på åren 600-1900 och funnit totalt tre pogromer – en i Granada och två i Fez – som dödade totalt fler än hundra judar – några tusen i alla tre fallen. Det har också funnits en handfull andra otäcka händelser med färre döda och några fall av tvångskonverteringar och utvisning.

Men notera nu att jag tittat på totalt trettonhundra år och på hela Nordafrika och Mellanöstern. Om det bodde i genomsnitt 400 000 judar i muslimska länder under dessa år och vi räknar fyra generationer per sekel betyder det att bortemot tiotusen av över tjugo miljoner totalt dödades i pogromer. En halv promille.

Låt oss jämföra med Europa. Vi hade religionskrig på religionskrig. Inte nog med att judar mördades och fördrevs – de var inte ens välkomna i Sverige förrän för 250 år sedan – och katoliker och protestanter hade också ihjäl varandra. Att vi europeer ska sitta på höga hästar och åma oss över muslimers bristande tolerans genom historien med den bakgrunden är verkligen magstarkt.

I Europa fanns hat mot judar, som spreds av kyrkan. Verklig antisemitism, med alla de troper vi känner till idag, fanns inte i Nordafrika och MÖ. Däremot fanns grupper av muslimer som ansåg att judar inte skulle tolereras och som fördrev dem eller tvingade dem till konvertering. Visst. Men de var väldigt sällsynta, jämfört med kristna.

Men så har vi dhimmi-systemet, som ideligen dras upp som exempel på antisemitism, vilket förstås är trams, eftersom det även gällde kristna. I botten var det ett regelverk för att ge en lägre standard och ställa högre krav på dem som inte var muslimer. I dess strängaste mening fick de inte äga hästar eller vapen och skulle bära vissa kläder, även om det inte tillämpades överallt. De fick betala en särskild skatt, men behövde ju å andra sidan inte betala zakat (allmosor) eller göra militärtjänst, och de garanterades därmed skydd av ledarna. Dhimmi med alla sina brister gjorde att judar och kristna var just ”fredade”, som var vad jag hävdade i inledningen.

Var särskiljandet snällt? Nope. Förstås inte, med våra mått mätt.

Men till skillnad från i muslimska länder hade det kristna Europa oftast särskilda lagar för just judar.

Även i Europa skulle de bära kläder som gjorde att de lätt kändes igen – kon-hatten, t ex, och de fick inte delta i skrån, de fick bara bo på vissa ställen och förödmjukades när de skulle avge vittnesmål, för att ta några exempel.

Den största skillnaden mellan de två systemen ligger i konceptet med permanent uppehållstillstånd. Den islamiska dhimmi-statusen garanterade en laglig rätt att existera och utöva sin religion på obestämd tid. Landets ledning hade åtagit sig att skydda dem, och även om de misslyckades ibland fanns i alla fall den ambitionen.

I Europa hade de inga rättigheter. De kunde angripas av en skränande mobb utan att någon ingrep, och de kunde utvisas när andan föll på. De var inte ”fredade”.

Och framförallt:

Medan dhimmi fanns till för att upphöja just muslimer till en särställning samtidigt som man skyddade ickemuslimer var syftet med de europeiska motsvarigheterna i huvudsak att jävlas med just judar.

Dhimmi var för muslimer. Europeisk lag var mot judar.

Följ diskussionen på Facebook: