Hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp

JesuisDet började med att Gud gav Abram namnet Abraham. De hade sedan rätt långa konversationer, och så fortsatte det genom generationerna. Gud var ibland god, ibland trångsynt, ibland sur, glad, hämndgirig och till och med kinkig. Gud hade framförallt ett konstant behov av bekräftelse och dyrkan.

Bilden av den gamle mannen med skägget är fullt förklarlig, när man läser gamla testamentet, som beskriver en farbror, som är så besatt av andras dyrkan att hans första två budord är:

Du skall inga andra gudar hava jämte mig
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Det är först i nya testamentet ”han” blir mer människoinriktad, och mindre besatt av sig själv. Men det beror i sin tur delvis på att det inte längre var han själv som krävde dyrkan, utan andra, främst Jesus, gjorde det åt honom. Den tredje parten mellan gud och människa gjorde Gud mer svåråtkomlig och mindre kritiserbar – lite som att installera en mellanchef.

Som en konsekvens av detta har alla tre abrahamitiska religioner satt hädelse högt upp på listan över brott. Om man tror att Gud är både självupptagen, allsmäktig och ser allt, finns ju ett visst intresse i att försvara honom mot förolämpningar, på samma sätt som du fjäskar för din narcissistiske chef på jobbet.

I de diskussioner som rörts upp efter 7 januari är det rätt förvirrat. Man blandar hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp. Så låt oss bena ut begreppen.

Om vi börjar med grunden till terrordåden, så är den hädelse – detta numera i västvärlden ofta utrangerade brott, som dock fortfarande ses med mycket oblida ögon även av många kristna, och Leviticus 24:16 lämnar inget åt slumpen: hädare ska dödas. Det var också länge dödsstraff för detta i de flesta kristna länder, och det är fortfarande ett brott även i delar av västvärlden. På Irland kan man exempelvis få dryga böter för att håna gud.

Det är alltså inte så att dåden i botten handlar om att vinna i denna värld, utan att vinna i nästa. De som begår den här typen av brott är ute efter att vinna sin guds kärlek, och struntar ofta i resten. Det betyder inte att inte dåden även har en politisk udd – för de verkar inte ha agerat på egen hand, utan fick förmodligen stöd av Al Qaida, ISIS eller möjligen båda – men den största drivkraften är att gud på något sätt suktar efter hämnd, och kommer att belöna dem för deras dåd.

perefilsesprit Och det är i synen på denna hämndgirighet hos gud som olika trosinriktningar skiljer sig åt. Många muslimer blir förbannade när deras gud hädas, precis om kristna blir det. Där finns ingen större skillnad. Tro inte att denna bild inte orsakar samma upprördhet som muhammedkarikatyrer hos stora delar av den kristna befolkningen.

Nej, skillnaden är att de som är beredda att döda för att stoppa hädelsen numera är rätt få inom den kristna världsbefolkningen.

Varför? Jag vet ju inte. Men här är några tänkbara förklaringar:

  1. Kristna fundamentalister tror sällan att gud begär det, utan utgår från att han klarar att hantera sitt känsloliv. Trots allt begärde aldrig Jesus att de som hädar skulle dö.
  2. Kristna fundamentalister är inte längre så våldsbenägna, och nöjer sig med att vandalisera exempelvis Ecce Homo.
  3. Kristna fundamentalister har givit upp.

Men faktum är att det är bra mycket vanligare även med hädelse mot islam idag än det varit, och samma ”jag orkar inte tjafsa om detta”-trötthet som präglar de religiösa kristna börjar nu också genomsyra de muslimska grupperna. Laissez-faire-attityden sprider sig genom alla sekulära samhällen. Gud får väl klara sig själv då.

Religionskritik är inte hädelse, även om det kan finnas överlapp. Nyttan med religionskritik kan diskuteras, eftersom varje människa bär på sin egen variant av sin religion. Det går förstås att ifrågasätta textpassager i bibeln, helgondyrkan, hijabbärande och annat smått och stort, men samtidigt är det rätt verkningslöst, för varje troende bär ju på sin egen tolkning. Bättre då att ifrågasätta beteenden hos utövare. Det är ju det som spiller över på oss andra.

Kritik av religiösa är något helt annat, och det som dominerar debatten.

Sverigedemokraternas Björn Söder menar indirekt att samtliga muslimer är ansvariga för terrordåden, och avkräver dem ett större avståndstagande. Varje muslim måste tydligt säga att den är emot, annars har den fallerat och förtjänar kritik, verkar han mena. Muslimer har tydligen inte rätt att vara sekulära och förutsätta att omvärlden begriper att de inte vill att folk ska mördas.

Veronica Palm polisanmälde Söder för att han hånar islam för att vara ”fredens religion”. Nu är det ju uppenbarligen inte hets mot folkgrupp, eftersom islam inte är en folkgrupp. Jag begriper därför inte varför hon förstör den legitima kritik mot Söder såsom talman när han gör ett sådant uttalande med att vara extrem åt andra hållet – särskilt inte nu när yttrandefrihet är frågan som diskuteras.

Men å andra sidan ligger förstås ett massivt hat mot muslimer – samtliga muslimer – bakom allt SDs företrädare och fotfolk framför. Så där håller jag med henne. Det kommer nog en dag när de pratar ur skägget. För närvarande får vi nöja oss med att kämpa emot deras tankegods, och samtidigt stå upp för det fria ordet.

Hädar jag själv då? Nej. Bilden på treenigheten ovan är ett klart undantag. Jag undviker hädelse av hänsyn till de religiösa. Jag gör det för att jag inte vill såra.

Det är skillnad på vad man får göra och vad man bör göra.

Hädelse och religionskritik måste alltid vara tillåtet. Det är också tillåtet att kritisera de religiösa som förtjänar kritik.

Däremot behöver vi alla sätta ner en tydlig fot mot vår tredjetalman och säga att vi ställer inte upp på hans kollektiva skuldbeläggning av våra muslimska vänner och kollegor.

Baltsars gud

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Alsace: Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Min mormors mormors morfars farmors far Baltsar Greiner invandrade som glasblåsemäster med frun Susanna Eder, också från en stor glasblåsarfamilj, 1755 till Sandö glasbruk utanför Sundsvall. Det var ju inte så långt efter de stora religionskrigen, som skakat om centrala Europa. Såren blödde fortfarande. Katoliker och lutheraner avskydde varandra med en intensitet som påminner om sverigedemokratiskt muslimhat eller sverigepartistiskt judehat. Plundring, död, våldtäkt, tortyr hade varit vardag under hela 1600-talet, när de båda trosinriktningarna skulle göra upp om vems gud som egentligen tittade ner på slakten från  sitt himmelrike.

Det verkar som om släkten Greiner bestått av två grenar: en thüringsk, som var evangelisk, och en österrikisk som var katolsk. Släkten Eder verkar ha varit katoliker – i alla fall Johann Eder, också glasblåsemäster i Sandö, vars barn Baltsar och Susanna var fadder till. En obekräftad historia förtäljer att tre medlemmar ur glasblåsarsläkten bränts levande på bål för kätteri i Alsace på 1600-talet, eftersom de var lutheraner. De ganska många Greiners som nu bor i USA sägs också stamma från lutheranska Greiners som flytt till USA undan katolskt förtryck.

Min förmodade 1400-talsanfader Peter Greiner var en sydtysk glasblåsare från Göppingen. Och av de förnamn hans ättlingar fick undrar jag om han inte snarare var av en helt annan religion: Israel, Adam, Jacob.

Greiner var ett av de vanligaste judiska namnen enligt en sida som listar efternamn under holocaust. Kanske hörde de till en judisk släkt, som senare konverterade – möjligen för att slippa leva utanför det tyska samhället.

Ett par tusen franska huguenotter fick fristad Skandinavien under 1600-talet, men bara ett hundratal i Sverige. De flesta hamnade nämligen i Danmark, som hade en lite annorlunda flyktingpolicy än idag, och öppnade dörren för dem.

Men trots att huguenotterna, liksom övriga reformerta, egentligen var en variant av protestantismen fick de inte praktisera sin religion i Sverige förrän 1741, alltså 14 år innan Baltsar, Susanna och deras fyra barn kom till Sverige år 1755. Men då skulle det ändå dröja nästan trettio år innan katoliker och judar skulle få de ganska skrala rättigheter man givit de protestantiska invandrarna: att inte bli bötfälld för att man höll slutna sammankomster, om man var invandrare eller av invandrarhärkomst. Inte förrän på 1860 fick etniska svenskar välja sin egen tro, om den de valde var godkänd vill säga, och 1951 fick man rätt att helt välja själv.

Det var inte omtanke, eller någon storslagen filosofisk insikt om att religionsfrihet är en mänsklig rättighet, som ledde fram till att svenskarna gradvis öppnade våra hjärtan på 1700-talet, utan för att Sverige behövde arbetskraftens kunskap.

Men jag kan höra ungefär hur det lät när kanske sisådär tio procent av oss resonerade sinsemellan:

”De kommer hit och tar våra jobb. Vi har inte råd.”

”Det är de som ska anpassa sig till oss. De kan inte komma hit och kräva att få ha sina egna kyrkor. Det hade inte vi fått i deras länder.”

”Det är en helt sjuk religion. De mördar och krigar.”

”Det går aldrig att lita på dem. De ser oss som sina naturliga fiender, och har bara kommit hit för att blåsa oss.”

Tyg som täcker kvinnor

CruelHur kvinnor ska klä sig har alltid varit en samhällsfråga av enorm vikt, eftersom män inte kan förväntas hantera sin egen sexualitet, och riskerar att gripas av våldsamma lustar vid blotta åsynen av kvinnlig hud. Kvinnor måste därför ansvara för männens oförmåga att kontrollera sig genom att skyla sig.

Att samhället styr upp kvinnors klädsel har därför blivit en fråga för dess ledare, och då inte minst religiösa företrädare.

De abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam har alla velat drapera sina kvinnor i olika sorters tygstycken. Men den stora skillnaden mellan Jesus och Muhammed i detta sammanhang är att Jesus var en filosof, som på flower power-maner resonerade i metaforer. De konkreta påbud han yttrade var få. Judiska kvinnor täckte håret på Jesu tid, men han hade inga direkta egna tankar runt det. Aposteln Paulus uttryckte att kvinnor borde ha slöja under gudstjänsten – det är allt som står om detta i Nya Testamentet. Därför har kristna kvinnor gradvis droppat våra slöjor, även om många kristna varianter fortfarande inte vill se kvinnohår i kyrkor.

Muhammed, däremot, hade föreskrifter för allt, inklusive hur man går på toaletten. Han reglerade därmed även kvinnoklädsel, vilket är anledningen till att det femhundratalsmode som även användes av judar och kristna nu lever kvar inom islam.

Men i andra änden av slöjdiskussionen finns den om huruvida vi ska täcka resten av kroppen, och där finns ett sammelsurium av skuldbeläggning, förväntningar, utnyttjande och frigörelse.

En kvinna som bär en urringning kan göra det för att hon är objektifierad, och för att hon tror att hon måste attrahera män för att ha ett värde.

Hon kan också göra det för att hon är frigjord och skiter i konventionerna, likt Erin Brockovich.

Utan att veta mer om kvinnan kan vi därför inte avgöra om svällande, bara bröst och korta kjolar är ett uttryck för underkastelse eller frigörelse.

Det är precis samma sak med kvinnor som i väst bär slöjor.

Det kan vara en konsekvens av tvång och konventioner, men också av självständighet.

Underkastelse eller trots.

Så hur ska vi behandla kvinnor som enligt vår mening täcker för mycket eller för lite av sin kropp? Ska vi ta det säkra för det osäkra och visa vårt förakt genom att vägra dem anställning eller genom att tilltala dem nedlåtande eller rentav utgå från att de är idioter, slampor, förtryckta? Ska vi göra som våra förfäder och som fransmännen, och reglera kvinnoklädsel i lag?

Eller ska vi kanske inte utgå från någonting förrän vi vet mer?

 

Det underkända ställningstagandet

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.