Jag har inte fallit
Ingenting är fel
Jag är inte trasig
Men inte riktigt hel
För jag halkar, sakta
Längs ett slipprigt berg
Mina knogar blöder
Huden ändrar färg
Jag är inte bräcklig
Jag är alltid stark
Jag behöver ingen
När jag väl tar mark
Jag är kanske frusen
Har inte alls förblött
Kan nog sluta skaka
Är bara lite trött
Jag är lite mörkrädd
Ingen hör mitt rop
För jag halkar sakta
Ner i kolsvart grop
Jag är inte ensam
Väldigt populär
Någon kommer säkert
Snart att se mig här
Du huttrar i natten
Försöker bli stark
Du vandrar i mörkret
På frostbiten mark
Du brukade leva
I kärlek och hopp
Nu finns bara tomhet
Den kyler din kropp
Fullmånens skimmer
Öppnar ditt sinne
Frammanar väsen
Som bor i ditt minne
De närmar sig mjukt
I en lekande vind
Och smeker så stilla
Din tårvåta kind
De värmer din själ
Och de lockar till skratt
De dansar i månsken
En allhelgonanatt
Du längtar tillbaka
Till ljusare da’r
När de var i livet
Och lyckan fanns kvar
Men solen går upp
Så de älskade flyr
Och kvar står du ensam
När morgonen gryr
Chaos.
Pain.
Death.
Strength.
Courage.
Compassion.
Struggle.
Strife.
Anxiety.
Chaos.
Pain.
Hope.
Struggle.
Hope.
Gain.
Trust.
Care.
Love.
Laugh.
Safety.
Happiness.
Love.
I skimrande bruddräkt
Så vit som av snö
Låg flickan som inte
Valde att dö
Men dörren står öppen
Till lejonets bur
För främlingen skjutit
Det ädlaste djur
De ville ju äga
Sin bleknande mö
Men sanningen är
Att för dem fick hon dö
…
Hon vill ju bli älskad
Sin heder hon ger
Han tar allt hon äger
Sen vill han ha mer
I morgonens blekhet
När allt är förbi
Jean sträcker ut kniven
Till fröken Julie
…
Maria går på vägen
Att sälja lite bröd
Den kniv som dödar riddar’n
Blir också hennes död
…
Hon dansade på lina
Publiken ville fira
Men kärlek skulle döda
Den dyrkade Elvira
…
Du bär en ask med pärlor
Som spruckit här och där
De läcker ut till svinen
Som inte har dig kär
…
Håll ditt hjärta säkert
Men var dock inte skygg
Välj din vän med omsorg
Hen som gör dig trygg
Sann kärlek vill dig värna
Och känns det inte så
Finns inget kvar att säga
Så res dig upp och gå
Vid slutet av vägen
Finns ingenting kvar
Såren, de blöder
Marken är bar
Du väntar på lindran
Du hoppas på frid
Men ingenting hjälper
För livsverk tar tid
Vid slutet av vägen
Finns bara en natt
En tom, trasig klagan
Och alls ingen skatt
Jag ville ju hjälpa
Men räcker jag till?
För du gav ju upp
Jag ser vad du vill
Vid slutet av vägen
Finns tomhet och död
Men sorgen förtvinar
När jord färgas röd
Du lindar av olvon en midsommarkrans
Din dotter har kungens män
Fört någonstans
Du stirrar mot mångubbens
Benvita glans
Och undrar om han henne ser
Du minns hur du räknade alla små tår
Hennes porlande skratt
Hennes ulliga hår
I vargtimmen faller
En skälvande tår
Du böjer ditt huvud och ber
Hon trodde på kärlek, hon kände sig trygg
Hon log emot alla
Och var aldrig skygg
Hon skrek när hon gömde sig
Bakom din rygg
Men tystnaden hörs ännu mer
Du bygger av minnen ett vacklande värn
Du somnar till slut
Invid Svartrama tjärn
Ditt hjärta torteras
På glödande järn
Och mångubben ser dig och ler
Ett steg i taget
Andas, stå still
En tår faller sakta
Sedan en till
En solstråles värme
En smekande vind
Försöker att torka
Din tårvåta kind
Du tror du är ensam
I främmande land
Du vet inte det, men
En skyddsängels hand
Värmer ditt hjärta
Läker din kropp
Lyser upp vägen
Väcker ditt hopp
I solstrålars ljus
Får änglarna bo
Där sveket plöjt fåror
Kan sann kärlek gro
Ett steg i taget
Andas, stå still
En ljusglimt, den första
Sedan en till
I den tysta och fjällhöga Nord
Satt ett barfotabarn i misär
Hen sörjde sin saknade lapp med de ord
Som behövts för att leva här
Så ärat flyger runt jorden vårt namn
Men barnet är övergivet
Ingen försöker att ta det i famn
Ingen bryr sig om livet
Vi vet, det är allmänt känt
Det barnet är inte vår sort
Nej, ungen har mycket pigment
Det är därför vi föser det bort
Hen kan inte tillåtas stanna kvar
Utan sitter på Migverkets trapp
Vi tronar på minnen från fornstora dar
Men barnet saknar sin lapp
Men ängderna gröna fanns före dem
Som tar privilegier för givet
Trasklädda kvinnor i dragiga hem
Födde barfotabarn till livet
Vi tronar på minnen från fornstora dar
Men barnet måste vi värna
Omtanke om den som ingenting har
Är svenska värderingars kärna
Vänaste landet på jorden är här
Men barfotabarnet finns kvar
När vi ser det och bryr oss då vet jag du är
Och förbliver vad du en gång var
Räck ut en hand till den lilla
Lyft hennes sargade kropp
När främlingar vill henne illa
Blir du den som ger henne hopp
Räck ut en hand till den fader
Som lyckan snart rycks ifrån
När kropparna lägges i rader
Han finner sin döde son
Räck ut en hand till den vän
Du känner men ännu ej mött
Hon behöver din vänskap igen
När hennes dotter förblött
Räck ut din hand till den unga
Som lärt sig att leva med hat
Hans livsödes bördor är tunga
Han saknar just dig som kamrat
Ensam, tyst och ganska rädd
Bortslängd i ett dunkelt hörn
Oro att bli upptäckt, sedd
Övergiven nallebjörn
Nävarna är mjuka tassar
Inte skapta för att slåss
Vet ju att de inte passar
Skadar inte alls, förstås
Skulle gärna vilja hjälpa
Skydda dig så gott jag kan
Men jag kan nog bara stjälpa
Jag är ingen lieman
Jag vill ge min mjuka kropp
Fast vad ska du med den till?
Men jag ger dig detta hopp
Kom tillbaka när du vill
Jag ska trösta, krama, lindra
Du ska alltid veta det
Kärleken kan ingen hindra
Jag är din i evighet