Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.
Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.
Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.
Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.
Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:
Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.
Budskapet om att visa sympati med judar: bra!
Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.
Min första reaktion när jag ser Simona Mohamsson i davidsstjärna är att denna nya trend är fånig. Kors och stjärnor i ett halsband runt halsen har alltid varit symboler för ens egen tro. Jag bar själv ett kors i tonåren som jag fick när jag konfirmerades, liksom de flesta av mina döttrar. Man använder inte en annan religions symbol för att demonstrera sympati med människor som har den tron.
Men nästa tanke är att det är mer än fånigt. Det är helt fel. Hon valde inte en symbol för Israel för att visa sina sympatier utan en generell symbol för en folkgrupp hon inte tillhör och där många inte håller med henne.
”Men tänk om det verkligen bara är judar hon syftar på då?”
Nope. Hon bar den enligt egen utsaga, lätt travesterad, för att håna Nooshi Dadgostar för att V skickat dessa imo uttjatade brev. Agerandet var politiskt, mot Palestina, för Israel, och hennes ursäkt, att judar i Sverige behöver skyddas pga Vs agerande, saknar inneboende logik.
Det kan vara så att hon bara inte begriper bättre. Då är hon en klant. Jag tror det.
Men om vi verkligen vill skydda varandra är det sista debatten behöver nu – från båda sidor – fortsatt ihopblandning av judar och landet Israel.
Låt oss börja med en ordningsregel: Symbolisk sympati visar man med en dekal på rockslaget, och inte med ett halsband som i åtminstone hela mitt liv varit sättet att visa sin religion på. Alla som håller på #SvenskaTraditioner borde åtminstone stå upp för det.
Det är för mig helt obegripligt att vuxna människor fortfarande kan sitta och åma sig över huruvida deras medmänniskor tar andra i hand. Alla måste ju veta idag att det inte har något med förakt att göra, utan handlar enbart om att inte vidröra det andra könet utanför familjen – och för de flesta troende muslimer handlar det ironiskt nog om respekt.
Och helt ärligt – efter covid finns det mängder av människor som avstår helt, och jag själv skakar mycket mer sällan hand idag än förr. Insikten om vad vi delar med oss av när handflator möts sitter kvar.
Islamism är förstås ingen ”trosriktning” som hävdas i klippet, utan ett fluffigt definierat ord man kan använda för att hetsa mot muslimer utan att bryta mot svensk lag.
Tänk om de hade suttit och tjafsat om judiska kvinnor som vägrar ta män i hand och vilket gigantiskt problem det är för Sverige.
Bilden visar Ismail Abdo, och ja, han är även turkisk medborgare, och han har förmodligen begått många hemska brott som han är häktad för i Turkiet, och det är absolut bättre för oss alla i Sverige om han inte är välkommen tillbaka efter dom.
Men det vet långt ifrån alla.
Vad vi ser är en mörkhyad man som får representera alla gängkriminella och vad vi läser är att den mörkhyade mannen inte är välkommen i Sverige eftersom han är en hemsk människa.
Alldeles oavsett vad vi tycker om indragna medborgarskap är annonsen ofantligt rasistisk. Och jag kan inte begripa att det inte är ramaskri om den. Om Sverigedemokraterna lagt upp något dylikt i Reinfeldts dagar hade vi garanterat reagerat. Men nu finns denna på Moderaternas officiella Facebooksida.
Är vi så kokta grodor att detta inte ens registrerar längre?
Mycket klokt har sagts om fördömningen av ”Hamassupportrar”. Och det är intressant att det faktiskt går att vara nyanserad idag. Visst får de mycket hat, men det är inte som för ett år sedan.
Vad jag också står för sedan länge är ju linjen: Fördöm Hamas så mycket du vill, men #användsammamåttstock när det gäller Israel. Om inte är man faktiskt definitionsmässigt rasist. Om urskillningslöst mördande av palestinska barn inte är exakt lika förkastligt som urskillningslöst mördande av israeliska barn finns ingen annan etikett.
Antingen står man bakom kravet att de ska friges för att man inte tror på Israels anklagelser och rättssystem eller också för att man tycker terror är bra.
Och extremt få lär hamna i den andra kategorin.
Jag blir så trött när jag ser ”Vänstern stöttar terrorister” i tid och otid, därför att varje gång jag försöker förstå HUR vänsterpartister ”stöttar terrorister” blir jag besviken. Vad jag har sett – och jag har säkert missat här – har det oftast landat i att vederbörande, rätt eller fel, dragit slutsatsen att den person de stöttar inte har begått terrordåd. Och då är ju adekvat väg framåt att motbevisa detta.
Nu är det som om jag skulle bemöta ”Jag tror Christer Pettersson var oskyldig” med ”Jaså, du gillar att Palme mördades?!”.
Sedan har vi hela diskussionen om Israels avskyvärda fängelser och bestraffningar, från tortyr till numera dödsstraff enbart för palestinier. Och den behöver vi separera från ”är hen skyldig”-diskussionen, för vi i väst skulle aldrig någonsin tolerera att något annat land som vi räknar som vän – som vi inte sanktionerar utan bjuder in till idrottsevenemang och Eurovision – agerar så. Och kom inte dragande med Iran och Nigeria i denna evinnerliga whataboutism som alltid kommer som spam i inkorgen – de är inte våra ”vänner”!
Vi behöver återigen bort från ohederligheten i retoriken och sortera ut de vänsterpartister som faktiskt stöttat terror och de som bara dragit en annan slutsats. Och vi måste sluta vända bort blicken från israelisk terror.
Jag har avsiktligt avstått från att ha en massa åsikter om de så kallade ”straffrabatterna”, för det är en sån fråga där jag ser båda sidorna, och även om jag inser att frågan är viktig för både brottsoffer och förövare tar liksom sidorna ut varandra i mitt huvud.
Å borgarnas sida: Det känns fel i magen att brott nr 2, 3 och 4 ska bli ”billigare”. I synnerhet när det handlat om unga förövare som dessutom fått åldersrabatt. Det har ju liksom öppnat dörren för dem att inte bekymra sig om konsekvenserna, eller än värre för dem som utnyttjar dem för brott att inte göra det.
Å andra sidan: Ett av syftena med ett straff är att förbereda för ett bättre liv. Det finns inget självändamål i extremt långa straff – det är en diskussion jag tagit förr. En inlåst människa kostar i alla ändar.
Så där har vi kanske svaret. Jag tycker diskussionen från högersidan är onödigt raljerande. Det låter som om man hittat en fiffig lösning ingen tänkt på tidigare och nu ska den blåsas upp som universalbotemedel. Som Pippis fyra liter medusin.
Vänstersidan är å andra sidan onödigt kuvad. Det är väl klart att det är svårt att ställa sig på bovars och banditers sida, men det behöver man inte. Man behöver bara lugnt efterfråga vad målet är.
För det är fullt möjligt att rabatterna gör skada, och det är också möjligt att de inte gör det, och nästan säkert finns sanningen däremellan.
Efter vad som hittills framkommit fanns bara en person bakom pride-attacken i Berlin. Det har förekommit mängder av andra attacker sedan pride uppstod, och vad jag hittat är detta den andra som utförts av en muslim (den första var Oslo 2022). Alla andra har haft förövare med kristen bakgrund, utom två i Jerusalem, som utfördes av en ortodox jude.
Ändå sitter företrädare för Sveriges två mest HBTQ-fientliga partier och åmar sig över hur muslimer inte respekterar ”västerländska värderingar” som pride tydligen nu är.
Tänk om vi skulle vända på detta och kalla manifestationer för Israel – det förekommer väl inte så många idag, men det fanns en del efter 7 oktober – för ”hat mot palestinier”, eller manifestationer för Ukraina för ”hat mot ryssar”?
Tänk om vi skulle kleta alla andra pride-relaterade dåd på judiskt eller kristet hat, som ”hämtar sin näring ur gamla testamentet”!
När det gäller Sverige har jag aldrig sett någon muslim protestera vare sig fysiskt eller verbalt mot pride. Om jag har missat någon, så rätta mig gärna. De som hetsar mot pride och transpersoner idag är uteslutande kristna och/eller nationalister.
Måwe fortsätter dock: ”Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.”
De terrordåd som skedde under ISIS-tiden var självklart tragiska, men bakgrunden var i regel politisk, dvs vedergällning för västerländska krigsdåd i Syrien och ibland privat hämnd för att man inte fick uppehållstillstånd, och inte en generell ovilja bland världens muslimer att acceptera ”judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar”.
Hela texten är lång och djupt obehaglig – inte minst hur hon skjuter in ”judar” stup i kvarten, helt utan relation till övrig text. Jag har skrivit detta massor av gånger under många år:
Västvärldens muslimer har normalt inget alls behov av att vi icke-muslimer lever enligt islam. Det är inte muslimer som skjuter abortläkare eller kräver att korancitat ska sättas upp i samtliga skolsalar. Troende muslimer i kristna länder skiter fullständigt i koncerter och danser, bara de själva slipper delta.
Vad det ytterst handlar om är ju att mjölka en enskild händelse utförd av en såvitt vi vet idag ensam galning på så mycket muslimhat som möjligt.
När alla argument är slut dras rasistkortet, fick jag alltid höra när jag skrev om migrationspolitik för 10-15 år sedan. Och visst fanns det sanning i det. Även om jag själv är en globalist och för en relativt fri invandring blev även mitt skrivande ofta attackerat av dem som inte accepterade att en enda asylsökande avvisades.
Det gällde särskilt när jag – före de flesta borgerliga politiker – konstaterade att jag inte tyckte vi skulle ge permanent uppehållstillstånd till någon som inte visat att den kan försörja sig själv. Den åsikten var närmast högerradikal när jag först presenterade den.
När jag ser tillbaka på alla år av skrivande känns det som om jag stått i princip still – med samma värderingar – hela tiden, men dåtidens höger startade till vänster om mig, passerade mig för fem-sex år sedan, möttes av välkomnande före detta BSS-medlemmar som är verkliga rasister och har nu samlats i en invandrarföraktande, muslimhatande sörja. Jag ser dagligen människor jag respekterat och trott mig dela värderingar med göra mig besviken.
”Jaså du föredrar kommunister?!”
Framför fullblodsrasister?
Ja.
Detta val är bara ledsamt. Om fyra år önskar jag mig ett borgerligt alternativ som inte förutsätter att jag lägger min röst på en regering med den här sortens avskyvärda åsikter.
”Inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer.”
Detta har förstås motbevisats många gånger, men aldrig så tydligt som för femton år sedan. Vi var i Verdun den dagen. Mitt i det som numera är Centre de la Paix och en gång var en av de blodigaste platserna i Europas historia vaknade vi till det obegripliga.
Och till Björn Söders med flera hetsande mot ”fredens religion”, innan det stod klart vem förövaren var.
Breivik drevs av invandrarhat, rå hudfärgsrasism, muslimhat och ”vänsterhat”, och han hyllade Israel samtidigt som han var konspiratorisk till vissa andra judar. Hans tankegods återfinns förstås till stora delar hos både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna idag.
Betyder det att de är lika genomruttna som han?
Det är en intressant fråga.
”A thing is not necessarily true because a man dies for it”, skrev Oscar Wilde.
Det omvända måste också gälla: Ett ändamål är inte nödvändigtvis korrupt för att någon mördar för det.
Naturligtvis var Breiviks det. Jag tror inte det finns en enda idé han någonsin haft som jag inte avskyr.
Men min övergripande poäng är att rasisterna har inte fel för att Breivik mördade i rasismens namn, utan för att rasism är fel även utan hans dåd.
För om vi alla accepterar att Breiviks dåd inte i sig är argument mot SD och KD måste det omvända också gälla.
Hamas gärningar i det förflutna kan inte vara ett argument mot Palestinarörelsen.
Kom ihåg det nästa gång ni hör att propalestinier är ”hamaskramare” och ”för terror”.
Med #användsammamåttstock-principen blir därmed proisraeler ”Breivikkramare” och ”för terror”.
Antingen kör vi halmgubbeprincipen och alla som har en åsikt är ansvariga för alla stollar som delar den åsikten eller också är ingen det.
Muslimer är inte ansvariga för Akilov, kristna är inte ansvariga för Breivik, rasister ska mötas med motargument.
Låt oss idag tänka på alla offer för hat och terror.
Offren i Utøya och offren 7 oktober är bortom vår hjälp.
Barnen i Gaza och på Västbanken mördas fortfarande nästan varje dag.
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker nu överträffa varandra i att hetsa mot muslimer i syfte att svartmåla dem och trakassera dem, till nivåer som påminner om hur tyskar hetsade mot judar, romer och funktionshindrade på trettiotalet.
Sameh Egyptson är en av rassehögerns absoluta favoriter att citera, och han kandiderar nu för KD, så låt oss bara gå igenom denna lista över de fem pelarna i Islam med min favoritprincip #användsammamåttstock som redskap och se var vi landar.
Vi börjar med presuppositionen: ”krav på andra är politik”.
Stämmer det? Självklart inte. Påståendet är superlöjligt. Rent generellt skulle jag säga att alla krav som har stöd i befintlig lagstiftning knappast kan kallas politiska – det är först när man vill ändra lagen eller kräver bidrag ur statskassan med mera som det möjligen kan kallas så.
Hör själv:
Jag kräver att …
få byta denna tröja jag köpte på öppet köp
du inte blockerar vägen till mitt hus
få hålla en demonstration i enlighet med yttrandefriheten
Så låt oss anta att Egyptson inte är dum som ett spån och tror att det är politik när man vill att andra följer gängse regler och behandlar en i enlighet med svensk lag eller ingångna avtal, utan att vad han försöker säga är att ”krav på andra som förutsätter att vi förändrar vår befintliga lagstiftning är politik”, och låt oss studera vad han skriver ur det perspektivet:
1. ”Krav på böneutrop är politik.”
– Den här besattheten från muslimhatare vid just böneutrop, som sker vid några ynka få ställen i Sverige och stör i det närmaste noll personer är en tragisk påminnelse om hur ynkliga en del av Sveriges troende kristna är när det gäller hänsyn mot andra. Vi har tusentals kyrkor med kyrkklockor som ljuder över tusentals kvarter, men trots att vi har trehundratusen muslimer i Sverige unnar de inte några få moskéer fem minuter i veckan i avsevärt lägre ljudnivå. Det är ett faktum att de som vill ha böneutrop inte alls är politiska. Tvärtom. De tillämpar befintlig lagstiftning – samma regler som för utomhuspredikningar, idrottsevenemang, auktioner, båten Elida, Frälsis. De förväntar sig ingen särbehandling, bara likabehandling.
De som gör det till ”politik” är SD och KD, som vill särbehandla muslimer genom att inskränka deras och endast deras rättigheter.
2. ”Krav på särskilda regler under fastan är religion.”
Jag har ingen aning om vilka ”särskilda regler” han syftar på. En snabb googling säger att det finns muslimer som ber arbetsgivare om viss flexibilitet, men inget mer än så. Ni som vet vilka lagändringar muslimer krävt för att kunna fasta får gärna upplysa mig.
3. ”Pilgrimsfärd är religion. Krav på särskilda regler under aid al-adha är politik.”
Igen: va?! Vilka lagkrav har muslimer framfört gällande Eid? Jag har sett synnerligen enstaka personer vilja göra Eid till helgdag, men de har uteslutande varit etniska svenskar.
4. ”Allmosor är religion. Krav på offentlig finansiering är politik.”
Igen frågar jag mig vad han syftar på. Är det avdraget för gåvor till välgörenhet? Det är redan lag, och den som var drivande var Alf Svensson, i en annan tid, när KD var ett helt annat parti.
5. ”Bekännelsen är religion. Krav på att religionen ska styra samhället är politik.”
Ehm. Vilket parti var det du ville representera nu igen?
Slutligen:
”När man vill ha en samhällsordning enligt sharia talar vi om politisk islam.”
Jag har skrivit om detta många gånger förut, men det tål att upprepas. Sveriges troende muslimer har inga förväntningar på att Sverige ska styras enligt sharia. Jag har knappt sett någon muslim någonstans i Väst ha det, förutom att en del vill inrätta blasfemilagar – vilket jag är emot, men som sagt. Det är det enda undantaget. De som är djupt troende kräver inte att samhället hugger händerna av tjuvar eller förbjuder homosexualitet. De som istället kräver hårdare straff och hetsar mot pride och transsexuella är, som jag skrev igår, Egyptsons medpolitiker. Så snacka om att kasta sten.
Det de muslimer vill som är djupt troende är att kunna följa Islams (Sharias) fem pelare: Bön, fasta, pilgrimsfärd, allmosor, trosbekännelse.
”Religion blir politik när den ställer krav på andra!” är hans slogan.
Trotz allt 