SD vill straffa vuxna kvinnor som har sjal på sig på allmän plats.
Det är inte mer komplicerat än så. Det är hela kärnan.
Och hur mycket förespråkarna än försöker peka på ayatollor och hedersmord och skrika ”skäms som försvarar förtryck” till oss är dessa förstås inget försvar för den som tillämpar ett uns logik. Det är de som hävdar att det fåtal vuxna kvinnor som är tvingade att bära sjal på något sätt blir fria och lyckliga av det straff SD vill introducera som har bevisbördan.
Själv hoppas jag att vi får till en undersökning i Sverige bland hijabbärande kvinnor likt dem de regelbundet genomför i USA, för jag tror en sådan skulle visa ungefär samma sak: En procent bär den på grund av tvång. Och värnar vi dessa vuxna kvinnor som lever i destruktiva relationer kan vi, som jag skrev igår, inte gå en bisarr genväg genom att skapa ytterligare en bestraffning, utan det är uppsökande insatser, kvinnojourer, samarbeten vård/polis/soc som gäller.
Den här bilden är en alldeles utmärkt illustration över rasismen hos den hijab-besatta tokhögern i Sverige.
Man låtsas att man bryr sig om alla de kvinnor som är ”tvingade”, men visar en bild på en kvinna som är både svart och aggressiv för att appellera till Sveriges alla rasister. Ironin är skriande.
Sofie Löwenmark har gått igenom en massa domar som hon påstår visar på det utbredda slöjtvånget i Sverige. Mmm.
Det är inte så komplicerat. Kvinnor i destruktiva relationer utsätts för övergrepp som motsvarar den kultur de lever i. En pursvensk svartsjuk man tvingar inte ”sin” kvinna att bära hijab, men kan mycket väl lägga sig i andra klädval. Kjolen för kort, urringningen för djup.
De domar jag har läst där slöjor förekommit har aldrig enbart handlat om slöjtvång, utan det har bara varit en komponent bland mycket annat. Tanken att svartsjuka, kontrollerande män enbart skulle bry sig om huruvida deras fru bär hijab och i övrigt varit fullt resonabla är absurd.
”Ja, men även om det bara är ett fåtal är det viktigt att rädda dem!”
Från vad? Om du blir misshandlad av din man behöver du räddas ur relationen, och det finns inga genvägar till det. Kvinnojourer, uppsökande, samarbeten mellan soc och vårdpersonal med mera. Hela tankefiguren att dessa kvinnor räddas genom att Sverige bötfäller dem när de går ut är så dum att ingen på allvar kan tro på den. Inte ens en så världsfrånvänd muslimhatare som Sofie Löwenmark.
Vi har mig veterligt aldrig gjort någon egentlig analys av hur många av de vuxna kvinnor som bär hijab som gör det frivilligt, men det finns undersökningar från USA som visar att det handlar om 99 procent mot 1 procent som inte gör det. Det finns ingen anledning att tro att det är en stor skillnad i Sverige.
Eftersom jag skrivit mycket om hijab under årens lopp har jag fått tjogtals av PM från kvinnor som tackar mig. Några är etniska svenskor. Jag har läst och lyssnat på berättelser om svenska gubbgrisar som skriker rasistiska slagord och ”åk hem!” åt democh som i vissa fall försöker fysiskt slita av dem hijaberna. Det finns kvinnor som vill bära hijab – av kulturella eller religiösa skäl – men inte orkar på grund av det hat de möter.
SDs lagförslag kommer förstås aldrig att gå igenom – de vill bara dreva mot muslimer i största allmänhet – för hur ska man lagstadga om att vi kvinnor inte får knyta en sjal runt huvudet? Det är bara till för att ge rassar som Henrik Jönsson något att veva om.
Ingen har lyckats förklara för mig hur någon enda kvinna av dem som faktiskt lever under tvång ska räddas av förbud mot att gå ut. Det finns inget underlag – ingen statistik, inga intervjuer, ingen trovärdig tes som säger att deras liv blir en gnutta bättre av detta korkade förslag. Sunt förnuft pekar snarare på motsatsen.
Jag skulle verkligen uppskatta att SD slutar låtsas vara kvinnobeskyddande riddare i lans och rustning och istället säger som det är: syftet med lagförslaget är att skapa obehag hos Sveriges muslimska kvinnor så att de flyttar.
Go for it. Ni förlorar inga väljare på det – alla som gillar Löwenmark och Jönsson är helt tillfreds med det argumentet.
Poängen med gårdagens inlägg om rassefamiljen som varit på Skara sommarland var att den rena hudfärgsrasismen där människor döms efter utseende – som säkert aldrig varit död, bara puttrat under ytan – nu kommit tillbaka med en aldrig förr skådad skamlöshet. Kommentarerna i bilden är bara en bråkdel av det hat mot invandrare som postades bara under det inlägg jag skrev. Till dessa kommer alla tweets under samma inlägg på X, som var om möjligt än värre, för att inte tala om allt hat i grupper och under andras poster.
Några tyckte att jag skulle låta bli att kalla rasister för rasister.
Men det finns förstås inget annat ord för den som hetsar mot människor enbart baserat på deras hud- och hårfärg.
Andra menade att jag missade poängen med inlägget som var att människor bar sig illa åt.
Så ok – låt oss studera det igen.
Först konstateras att det var ”fem procent svenska medborgare” där. Med andra ord: Folk var mörka och det var läskigt.
Rå rasism.
Sedan var det en massa kritik mot hur parken skötte sig – det var för få vakter, för långa köer, det luktade urin. Inget av detta är förstås invandrarnas fel, men det kletades ändå på dem.
Sedan var det ”arabisk musik” och ”niqaber”, och slutligen några ord om att dessa utlänningar inte respekterade kösystemet och att tanter tog badringar från barn (?!).
Den som utan att ha genomfört en passkontroll inte har några problem med att skriva att bara fem procent var svenska medborgare blir inte trodd av mig, men det är förstås upp till var och en att avgöra huruvida denna pappa kan litas på när det gäller badringar och köande.
För det räcker egentligen med ”bara fem procent var svenska medborgare” för att konstatera den rasism som nu helt klivit ur PK-korridoren.
En annan grupp som kommenterade igår under mitt inlägg var svenskar och invandrare som inte ser svenska ut. Oron för hur den här sortens hat mot utländskt utseende ska påverka dem och deras barn var påtaglig, och det gör ont att läsa.
Vad kan jag säga.
I hear you. Och jag skäms för mina medsvenskar.
Och jag tror benhårt att vi som är på er sida är långt fler än rassarna.
Familj åkte till Skara Sommarland och blev förtvivlade över att övriga där var brunhåriga.
Ungefär så borde rubriken ha skrivits till det inlägg som halkat omkring i sociala medier i några dagar och till slut blev en artikel i både Sverigedemokraternas Samnytt och Fria Tider.
”Sverige är inte Sverige längre!” gråter de, efter att ha tillbringat en hemsk dag där.
Så vilka var problemen?
1. Det var lång kö. En hel timme. Mmm.
2. Det såg ut som om de kommit till ”Mellanöstern/Afrika” och fem procent var svenskar och resten ”utländska medborgare”, insåg de när de väl kom in.
Alldeles bortsett från det faktum att medborgarskap uppenbarligen inte framgår av hudfärgen visar faktiskt bilderna faktiskt få om någon mörkhyad – se själva. Inte för att det borde spela någon roll, förstås – men det visar på de överdrifter denna familj ägnar sig åt.
3. De påstår att poolerna stinker urin – låter konstigt – det finns ingen kultur där man kissar i badvatten.
4. Kvinnor i niqab finns där tydligen också.
Sure.
5. Musik på arabiska.
6. Ännu fler köer. Bråk om badringar ”likt ett inbördeskrig”. Flera timmar får de köa inför varje attraktion. Det konstiga är att de också var där i totalt tre timmar och fick åka i tjugo sekunder. Få ihop det …
Han har i alla fall kommit fram till att Sverige inte är Sverige längre, utan Mellanöstern, och han känner sig ”som en minoritet i sitt eget land”. Och kräver pengarna tillbaka, oklart på vilken grund.
Jag tror de flesta i min generation minns hur Bert Karlsson satte upp en skylt där han förbjöd z*nare och rabaldret runt det. Det verkar finnas en längtan hos dagens nya generation bertar att komma tillbaka till den tid när man bara kunde slänga ut människor med fel hudfärg och/eller ursprung från nöjesparker och andra inrättningar.
Men detta inlägg, och den spridning det fått och den upprördhet det väckt, visar att den råa hudfärgsrasismen fortfarande frodas i Sverige.
Nostalgin efter Berts vithetsnorm har nog egentligen aldrig dött ut – den gick bara under jorden – och nu med SD på väg in i de verkligt fina salongerna låtsas de inte ens längre.
Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.
In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till. Men det hade kanske räddat kvar en del av mina gelikar och förlusten hade varit mindre. Nu är det förstås möjligt att den dörren var stängd. Kan på sätt och vis förstå att SD som ”Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.
Eftersom detta är det första val jag inte befinner mig längs en skala mellan ”hejar på Moderaterna” och ”lägger en massa tid på att jobba aktivt för moderat valseger” utan istället är en blobb som svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.
”Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”
”Titta här hur partiska public service är!”
”Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”
”Du är vänsterbliven!”
”Vänstern är antisemiter!”
Liksom. Om målet är att övertala oss som saknar blocktillhörighet är detta väldigt fel metoder.
Nu förekommer den här sortens icke-argument från vänster också, men jag märker dem mindre eftersom jag är van att ignorera dem, sorry to say.
Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.
Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över ”islamiseringen”.
Den här sortens extrem rasism gör mig inte så arg som den borde, utan snarare full i skratt. Vi etniska svenskar är kritvita för att vi stammar från en grupp centraleuropeer som för tiotusen år sedan började följa inlandsisen norrut, och över tusentals år överlevde bleka människor som bättre kunde ta upp vitamin D under vinterhalvåret medan mörkhyade fick rakit (engelska sjukan) och särskilt kvinnor dog under graviditet och förlossning. Survival of the fittest i Norden gav blekhet.
Den tiden är över. Vitaminer finns i paket, och en stor andel av världens befolkning bor inte kvar där vi föddes. Redan idag är det svårt att se på folk varifrån de kommer, och om 100-200 år kommer det att vara omöjligt. Vi flyttar och vi blandar oss.
Själv har jag ingen åsikt om detta. Jag varken sörjer eller gläds – det är för mig helt egalt vilken hudfärg mina medmänniskor har, svenskar eller ej, och jag tror det gäller de allra flesta av oss. Däremot är jag glad att mina kommande generationer kommer att slippa bli knallröda varje gång solen tittar fram på våren.
Men tänk att knyta sin lycka i livet till ”den vita rasens” fortlevnad! Det är som att koppla den till CD-skivornas framtida succé. För varje år som går lär han bli alltmer förtvivlad.
Särskilt när ”vita vänster kvinnor väljer bort vita män”.
Mmm.
Tänk vad synd det är om alla ”vita vänster kvinnor” som väljer en coronasteril mörkhyad kille när det finns ett alldeles perfekt, obesprutat och vitt exemplar av det manliga släktet och inte vill annat än att betäcka henne, vänster till trots.
Vi har på längden och tvären diskuterat hijaber här, och jag kan bara konstatera att de som anser att kvinnors rätt att klä sig som de vill aldrig låter sig övertygas om något annat än att nästan alla är tvingade, även om de inte vet om det, och att även om de inte är det måste de ta av den eftersom den är en ”symbol för förtryck”.
Om du flyttar till en kultur där alla kvinnor går barbröstade och de är arga på dig för att du inte gör det – vad är ditt svar då?
– Jag täcker mig för att jag vill.
– Nej, det gör du inte! Du är förtryckt!
– Nej, men på allvar! Jag tycker inte om att visa mina bröst. Det får mig att känna mig obekväm!
– Du gömmer dem bara för att undvika männens lystna blickar! Det är det det handlar om!
– Pja, det kanske också finns med, men vad spelar det för roll? Jag vill inte visa dem. Kan inte jag få bestämma det själv?
– I detta landet är vi frigjorda!
– Men hur kan det vara frihet att jag inte får klä mig som jag själv vill? Jag hindrar ju inte dig från att klä dig som du vill!
– Det finns kvinnor som dör för rätten att visa sina bröst! Du ska vara solidarisk mot dem!
– Men de dör väl inte mindre om jag klär av mig?!
– Åk hem!
Det faktum att de ändå går ut med detta visar två ting: Det är fortfarande ett enormt omoget parti, som nu tydligen kräver att få utgöra halva regeringen. Och de är fortfarande besatta av muslimhat. Det har snarare blivit värre med tiden.
Och där kom det. Beviset för att SD i botten är samma rasister som på 80- och 90-talet, fast de har bytt ut judar och [n-ordet] mot muslimer.
”Vi går till val på att införa ett totalförbud mot hijab och slöja på offentlig plats. Dessa plagg är uttryck för hederskultur, kvinnoförtryck och kontroll.
Vi har tidigare drivit frågan om att förbjuda burka och niqab på offentlig plats. Nu vill vi utöka förbudet till att även omfatta hijab och slöja.
Sverige ska vara ett land där kvinnor och flickor är fria från förtryckande normer och där hederskultur inte har någon plats.”
Det finns inget land i Europa som förbjuder kvinnor att bära sjal. Noll. Detta tänkta regeringsparti vill alltså göra oss till värst i Europa.
Kära moderater, partiet jag tillhört hela mitt liv, hur i helvete hamnade vi här? När slutade vi stå upp för religionsfrihet och något så grundläggande som att vi kvinnor har rätt att klä oss som vi vill?
För tro inte för ett ögonblick att någon enda aktiv sverigedemokrat bryr sig om en enda muslimsk kvinna. Detta handlar enbart om att sabotera för muslimer. Detta är religiöst förtryck och inget annat.
Jag skäms över mitt land och mitt före detta parti.
En stilla undran, dock: Det finns ett litet antal judisk-ortodoxa kvinnor i Sverige som också täcker håret. Ska de också förbjudas tillträde till allmän plats? Är inte det antisemitism?
Någon ställde den här frågan på Twitter, och jag kände att den var ärligt menad, så jag svarade att jag under inga omständigheter kan tänka mig att rösta fram en regering med sverigedemokrater i.
Och då kom förstås frågan vilken skillnaden är mot nu, och svaret är att i en regering leder de departement och representerar mitt land. Riksdagsledamöter däremot representerar bara sitt parti. Vi skulle hamna i samma situation som alla de som låtsas att Smotrich och Gallant inte representerar Israel, när Björn Söder står där och svamlar om att man inte kan vara både svensk och jude.
Och då blir förstås svaret att en röst på t ex C innebär en röst på en regering med V i. Rent strategiskt är det ju faktiskt tvärtom, slog det mig när jag svarade. Med tanke på att gapen mellan blocken är enormt och – det kan ändra sig, men jag tror inte det – det därmed är helt kört för en högerregering är det ju strategiskt smartare för den som vill ha låt oss kalla det ”sossedriven högerpolitik” att se till att S inte blir beroende av V för regeringsbildningen och för att driva igenom sin politik.
Häromdan var det någon som skrev att det bästa sättet för M att vinna valet var att lova att inte hjälpa S om de vinner. Jag förstår tanken. Men det är också ett väldigt barnsligt uttalande – för skulle M säga något sådant visar de ju att de absolut inte vill Sverige väl.
Som jag sagt tidigare är det väldigt konstigt att för första gången i livet inte heja på Moderaterna. Min förhoppning är att budskapet från väljarna blir så tydligt att de aldrig mer i närtid försöker sig på en regeringsbildning med SD. Inte så länge de som gick med på nittiotalet sitter i ledningen och så länge de spyr ur sig muslimhat var och varannan dag. Partier har rätt att mogna och ändra sig, men jag tror inte det lär ske med SD under min livstid.
Anledningen till att jag inte kommer att rösta på Moderaterna i år, för första gången någonsin, är ju att jag inte vill se sverigedemokratiska ministrar i regeringen.
Ytterligare en anledning är att jag vill se sanktioner mot Israel. För mig är det den i särsklass viktigaste frågan – vi måste sluta stötta folkmordet.
En tredje anledning som blommat upp är att representanter för både KD och SD, som lär vara i majoritet i en ny regering, nu rakt ut kräver stopp för moskéer i Sverige. Det är för mig lika avskyvärt som att kräva att synagogor försvinner med hänvisning till att judar inte kan integreras om de tillåts utöva sin religion. Vi ska alltså vara lika vedervärdiga som Afghanistan, som inte tillåter kyrkor.
Jag trodde länge att vi svenskar lämnat kvar rasismen i nittonhundratalet, och jag saknar Alf Svenssons KD och Fredrik Reinfeldts M. Jag saknar en tid när det var enkelt och självklart att vara borgerlig. När de enda politiska debatter jag tog var med ”Vänstern”.
Till skillnad från många av er vänstervänner här tycker jag inte illa om Ulf Kristersson. Jag tror han har en rättvisande moralkompass – och jag baserar det på att han avvek från partilinjen när det gällde partnerskap och samkönade äktenskap. Det krävde mod och moral. Jag gillar de flesta i Ms ledning. Samma sak med Sollentunamoderaterna, som är underbara människor.
Men en röst på M och L öppnar dörren för muslimhatande KD och SD, och det i en tid när muslimer redan är enormt utsatta. Jag skäms som svensk över hur dessa rasister formulerar sig. De som vill avskaffa religionsfriheten och trakassera en folkgrupp ska inte representera mitt land.
Jag har inte ändrat mina värderingar. Jag står kvar på samma punkt.
Jag är inte vänster. Jag kan inte längre vara höger.
Jag är en partilös, svävande blobb i den nya rasismens Sverige.
Trotz allt 