Etikettarkiv: #KvittningsKaoset2026

Hur blev svensk höger så feg och ohederlig?

Publicerat den av

Jag tappar helt respekten för alla borgerliga politiker som försvarar SDs avtalsbrott vad gäller kvittningen. Det finns absolut ingen ursäkt. Detta är vad man kommer släpande med:

”Sakfrågan var viktig!”

Demokratiförakt. Ingen sakfråga är viktigare än att beslut fattas demokratiskt.

”Vildar är odemokratiska!”

Också demokratiförakt. Ingen vet vad de medborgare som röstade på vildarna egentligen tyckte i sakfrågan, men de hade valt just dem, och enligt svenskt statsskick är det av dem de ska representeras, och inte av någon annan random sverigedemokrat.

”SD fick inte delta i kvittningssystemet jättelänge!”

Helt sant! Och med facit i hand har de nu genom sin oerhörda falskhet visat att det var rätt beslut! Det faktum att de står och skryter om sin ohederlighet visar att de har ingen plats i ett framtida kvittningssystem.

”Sossarna gjorde samma sak 2013!”

Jag vet inte varför folk tjatar om detta, för det är inte alls sant. Vänstersidan, indirekt tillsammans med SD, bröt ut delar ur Alliansbudgeten, och detta kan man vara kritisk mot – jag var det absolut – men det är INTE SAMMA SAK! Alls!

”MP hade mutat vildarna!”

Om mutbrott har skett ska det förstås polisanmälas, men det finns inga sådana argument. Om vänstersidan har övertalat dem genom att lova dem något annat är det fullt tillåtet. Har dock inte sett några sådana belägg, dock. Så dessa mutanklagelser är egentligen inget annat än förtal, och imo brottsliga.

Kanske dummast av allt:

”Det var inget avtal, det var en frivillig överenskommelse!”

Ett ”avtal” är definitionsmässigt synonymt med en ”frivillig överenskommelse”!

Jag har insett att SD inte har någon skam i kroppen. Det hade jag inte förväntat mig heller. Avtal är enligt dem till för att brytas när man känner för det, sedan skryter man om sin ohederlighet, och sedan kräver man ett nytt avtal, trots att man deklarerat att man tänker göra det igen. Pja. De är sådana.

Men jag är djupt besviken över hur många i regeringen som antingen tiger eller också jamsar med. Jag begär inga långa, svavelosande debattartiklar. Jag förstår att det är olämpligt nu när man bestämt sig för att regera ihop.

Bara ett enkelt ”SD gjorde fel – avtal ska hållas!”.

Ulf Kristersson låtsas att det är sånt som händer. Han tänker inte lägga förslaget en gång till, säger han, vilket för mig innebär att han skiter i svensk demokrati. ”Har man nio vildar och så små marginaler mellan blocken, tre mandat, så är det alldeles uppenbart att det kan slå hur som helst.”

Ebba Busch skyller också på vildarna (?!) och verkar mena att SD inte hade något val.

Jag har inte hittat något från Simona Mohamsson. Länka gärna om jag missat något.

Jag hade självklart varit precis lika förbannad om det varit vänstersidan som gjort samma sak, för för mig är demokratin alltid viktigare än enstaka sakfrågor, så länge inte sakfrågorna i sig utgör demokratibrott. Jag tycker för övrigt de nya reglerna för medborgarskap är bra. Har länge argumenterat för sådana. Jag har inga starka synpunkter på huruvida man inför undantagsregler eller ej. Jag hade förmodligen varit för dem, men kan leva utan dem.

För mig handlar detta enbart om det flagranta spottandet i demokratins ansikte och bristen på ryggrad hos regeringen. Vad har hänt med svensk traditionell höger, som brukade stå för lag och ordning?

Skämskudde.

Följ diskussionen på Facebook:

Vildarna och demokratins pris

Publicerat den av

Ett argument som ofta återkommit i diskussionerna runt SDs avtalsbrott är att man måste ha rätt att räkna bort vildar. Nu är det som jag redan skrivit ett absurt försvar av SDs agerande – problemet var inte att de kringgick vildarna, utan att de ljög när de lovade kvitta ut två personer i syfte att skapa en riksdagsmajoritet som inte fanns. Men det har vi redan diskuterat klart.

Om vi skulle enas om att vildar är ett problem, och ingen vet det bättre än vänstersidan, med Kakabaveh i gott minne, är då frågan vilken lösningen skulle vara.

Kuriosa: Jag har läst på lite i Wikipedia om vildars historia, och som jag skrev häromdan är faktiskt begreppet från 1895, när Folkpartiet bildades och man behövde en term för politiker som saknade partitillhörighet, och det var faktiskt länge en formell term. Man kunde kalla sig exvis ”socialistisk vilde” eller ”högervilde”. Jag har inte hittat att ordet används i något annat språk. Det är vår alldeles egna grej. Detta har inget med min poäng att göra. Jag delar med mig för jag tyckte det var intressant.

Problemet med dagens vildar, som ju alltid är avhoppare från partier, är ju att de med viss rätt kan påstås inte spegla folkviljan. Det gäller ju för övrigt även partibytare, men eftersom de mig veterligt alltid bytt inom samma block (rätta mig om jag har fel) spelar det mindre roll.

Argumentet håller delvis. Väljare har små möjligheter att styra över partilistorna och det är rimligt att anta att SDs väljare överlag inte ville ha de övergångsregler som det röstades om. Men å andra sidan har de hamnat på listorna för att partiet i just deras valkrets anser att de är rätt personer. Så deras avvikande åsikter kan mycket väl vara representativa för just deras väljare.

Båda sidorna har validitet.

Vi har ju ett statsskick där partier väljs, men mandaten tillhör individer. Och frågan är vilket alternativet skulle vara.

För som jag skrev igår: Om partier ges rätt att byta ut obekväma ledamöter skapar det en helt annan sorts demokratifara.

1994 röstade två moderater emot partilinjen när det gällde lagen om registrerat partnerskap – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson.

Hade M haft möjlighet att kicka ut dem och sätta dit andra, mer bekväma, personer hade de kanske inte röstat så. Eller också hade de åkt ut.

Och att säga att man måste lämna Riksdagen om man lämnar partiet är inte heller en lösning. Det är ju bara att vägra lämna på papperet, men sedan ändå agera som en vilde.

Så om vi anser att de personliga mandaten är ett problem – hur ska då Regeringsformen ändras? Jag har grubblat över detta, och jag kan inte se annat än att det system vi har, med dess brister, ändå är det mest demokratiska.

Men jag är öppen för alternativ. Berätta gärna hur ni skulle vilja ändra vårt statsskick.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Har någon sverigedemokrat satt ner foten?

Publicerat den av

Finns det någon aktiv sverigedemokrat som tydligt sagt: ”avtal ska hållas, och vi skulle inte ha ljugit för oppositionen om att vi tänkte kvitta ut två ledamöter, för kvittningssystemet är ett avtal baserat på ömsesidigt förtroende och vi skulle inte ha accepterat att de gjorde likadant”?

Jag har inte varit väldigt aktiv idag, men jag har inte sett en enda kotte. Alla som svarat på mina inlägg här och på Twitter är superstolta. Om ni har något exempel, länka gärna.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Politiska vildar är ingen bugg

Publicerat den av

I de senaste dagarnas diskussion om kvittningssystemet finns det en åsikt som ideligen ploppar upp och som är värd att vrida och vända på en smula.

Jag har redan flera gånger konstaterat att det övergripande felet här är att SD som första parti någonsin ingick ett avtal, nämligen ”vi undantar två ledamöter om ni också gör det” väl medvetna om att de avsåg att inte göra vad de lovade.

Många menar att SD hade rätt att göra så eftersom de har två vildar, och därför hade rätt att kompensera för det. Tankefiguren är att vildarna är en sorts bugg i systemet. Ett fel som uppstår på grund av att vi har ett icke-fungerande statsskick.

Men så är det inte. Politiska vildar har funnits sedan artonhundratalet, och då kunde man till och med väljas som vilde, dvs utan parti. Efter att fyraprocentsspärren uppkom 1970 är förstås politiska vildar alltid avhoppare.

Men det finns ett syfte med att vi väljer personer och inte partier, och att de röstar individuellt och efter sitt samvete. Partier kan inte göra sig av med besvärliga förtroendevalda genom att sparka ut dem, och förtroendevalda kan därför både lämna partiet eller stanna kvar men rösta emot partilinjen om de tycker att partiet drar iväg åt fel håll.

Hur skulle det vara annars?

Anta ett parti där 51 procent vill införa dödsstraff, medan 49 procent inte vill det. Direkt efter val kunde de 51 kicka ut alla dödsstraffsmotståndarna och peta in andra människor där, som var betydligt mer hardcore. Och sedan upprepar sig samma sak runt en annan fråga, och i slutet av mandatperioden finns inga av de ursprungliga folkvalda kvar. Vårt statsskick är en garant för att väljarna får vad de röstar på.

Jag har full förståelse för att partier blir frustrerade. Minns hur förbannade vänstersidan var på Amineh Kakabaveh, när hon på grund av sin vågmästarroll blev som ett eget, kraftfullt parti som deltog i förhandlingar som sig själv. Ändå kom det dem inte för att en enda gång säga ”nej, nu skiter vi i det här och blåser högersidan genom att låta en utkvittad person rösta!”.

Sverigedemokraterna har, som alla andra unga partier, ”drabbats” extra hårt av avhopp, och vill de lösa det problem som uppstår i och med det behöver de förstås göra det hårda jobbet. Argumentera för en ändring av regeringsformen, utreda, lägga fram en proposition eller motion, få igenom den, och lägga fram den igen efter nästa val.

Det gjorde de inte. De konstaterade att de inte gillar Sveriges statsskick, och begick istället avtalsbrott. Den värsta sorten – den där du vet att du avser blåsa din motpart redan vid ingången.

Och därmed bevisade de vilka de är.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

SDs röstkupp visar deras omognad

Publicerat den av

SDs röstkupp är bara trist att se. Jag minns hur upprörda de länge var för att de inte fick vara med i kvittningssystemet, utan tvingades släpa sig till Riksdagen med flunsan.

Och nu har de visat att de är alldeles för omogna och respektlösa för det förtroende de givits.

Jag förstår frustrationen över vildar som ”röstar fel”. Men deras rätt att göra så är grundlagsskyddad. Vill man ändra vårt statsskick får man gå den långa vägen och inte fuska.

När ändamål får helga medel ramlar samhällssystemet ihop. När ledare bryter regler, som när USA och Israel bombar Iran, blir det svårare att motivera avståndstagande från exvis Rysslands invasion av Ukraina.

Detta sagt finns det förstås situationer där en sakfråga är så viktig att regelbrott är motiverade, men då ska det imo handla om en typ nödvärnssituation, som grundläggande mänskliga rättigheter som står på spel. Ungefär som när du kör för fort för att rädda någon som håller på att dö.

Själv är jag för det nya regelverket för medborgarskap, och jag har inte satt mig in i frågan, men det känns också rimligt med övergångsregler, vilket var vad omröstningen handlade om. Så jag hade förmodligen röstat som vildarna och ”vänstersidan”. Men jag hade kunnat leva med båda utfallen.

Att denna lilla fråga skulle vara skäl nog att straffa ut sig från kvittningssystemet är helt bisarrt och visar inte bara på SDs omognad utan också vad de verkligen prioriterar.

Jag hoppas regeringen gör det rätta och löser det här med en ny proposition.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook: