Ulf Kristersson

  • Nästa statsminister heter Kristersson

    Sammanställning av opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2030, med blockskillnader i mätningar från september till november 2026.

    Oavsett vilket “totalpaket” som “vinner” kommer nästa statsminister enligt mig med nittio procents sannolikhet att bli Ulf Kristersson. Vad Centerpartiets val handlar om är huruvida han ska ha sverigedemokrater i sin regering eller inte.

    👉 Read in English

    Här är varför:

    Magdalena Anderssons paket kan inte gå igenom Riksdagen, såvida inte Vänsterpartiet ändrar sig. Vad hon begär av Centerpartiet är alltså att de ska gambla och rösta på ett alternativ som nästan garanterat kommer att falla.

    Och det är så rakt igenom korkat det kan bli. Som jag skrev häromdan borde hon förstås ha använt de senaste två månaderna till att övertyga Vänsterpartiet om ett Tidöliknande avtal som är så nära regerande det går, så att Vänsterpartiet kunnat känna att de inte svikit sina väljare helt. Om det inte hade lyckats trots tappra försök skulle förstås hennes paket igår ha varit “vi tänker regera med Vänsterpartiet, take it or leave it”.

    Det finns bara två omröstningar kvar, och den första gäller Kristersson. Så om Centerpartiet väljer sossarnas enhörning och vägrar släppa fram Kristersson går bollen nästan säkert tillbaka till Andersson, som baserat på allt vi vet om Vänsterpartiets inställning faller, sedan blir det extra val, och precis alla opinionsundersökningar, se bild, pekar på att svenska folket i så fall kommer att rösta höger.

    Så för alla oss som verkligen inte vill se sverigedemokrater i en regering: låt oss hoppas att de väljer rätt.

    “Men en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraterna varje dag!”

    En ny Tidöregering blir beroende av Sverigedemokraterna varje dag. En Alliansregering skulle inför varje proposition kunna välja mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Allt Sverigedemokraterna har att komma med är inte muslimhat eller annan rasism, förstås. Det går utmärkt att göra upp i frågor om barnbidrag, försvar, what not med både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

    Men budgeten? Den ekonomiska politiken är inte egentligen problemet med Sverigedemokraterna – de är enligt mig så mitt i höger-vänsterspektrumet man kan komma.

    Men tänk om de kräver sjalförbud mot att rösta på Alliansbudgeten? Ja, och då får väl Centerpartiet säga nej. Det värsta Sverigedemokraterna kan göra är att rösta på sossarnas budget. Stefan Löfven regerade en tid med en Alliansbudget – visserligen under vilda protester, men det gick.

    Andersson hade som sagt två möjligheter. Först fjäska för Vänsterpartiet och erbjuda dem guld och gröna skogar om de avstod från regerande, eller, om det hade misslyckats, vara ärlig mot Centerpartiet och lämna över ett paket som innehåller Vänsterpartiet, och hoppas Centerpartiet ändå väljer det. Hon schabblade bort båda.

    Nu har Centerpartiet två möjligheter. En Alliansregering eller en (med största sannolikhet) regering med Sverigedemokraterna i.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Bettans totalpaket

    Illustration av Elisabeth Thand Ringqvist ovanför en tabell som jämför Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas positioner om regerande, avtalat samarbete och hoppande majoriteter.

    Jag förstår vad Centerpartiet menar med “paketlösning”. Vad det kokar ner till är hur man definierar “samarbete”. Jag känner när jag läser analyserna både i mainstream-medier och sociala medier att många pratar förbi varandra, genom att dra för långtgående slutsatser. Särskilt när känslorna svallar.

    👉 Read in English

    Jag tror mig förstå vad C menar med “paket”, så här kommer min förklaring. Rätta mig om jag har fel.

    Regera är förstås lättbegripligt. Man kan inte, som jag skrev tidigare, ha en varannanveckaslösning – antingen är man med eller inte. Utan vad det kokar ner till är som jag skrivit förut innebörden i ordet “samarbeta”. Egentligen är det förstås en skala, men vi kan göra det lätt för oss:

    Antingen har man ett hårt uppstyrt samarbete som typ Tidö eller Januariöverenskommelsen, där regeringen förbinder sig att, i ett antal förutbestämda frågor, enbart förhandla med “sitt ytterkantsparti” – eller också gäller hoppande majoriteter, där man får vänstra bäst man vill, om man kan. Den största skillnaden mellan det hårt uppstyrda samarbetet och regerande är att man inte får ministerposter.

    Tills för en vecka sedan befann sig båda partierna så att säga på översta raden, men sedan skuttade Sverigedemokraterna plötsligt hela vägen till nedersta. Och vad jag tror att C suktar efter är att Vänsterpartiet kliver ner ett steg, inte två. Så när Elisabeth Thand Ringqvist säger att de vill ha en paketlösning är det egentligen riktat till Socialdemokraterna. Ulf Kristersson kan inte göra mer än säga att han kommer att samarbeta med S när det går, annars Sverigedemokraterna.

    Så trots att Kristersson formellt har sonderingsuppdraget ligger egentligen bollen helt hos Magdalena Andersson. Hon behöver ge V ett erbjudande som är så nära regerande man kan komma, om inte C ska välja ett Alliansalternativ. Gör hon det spår jag att det blir vägen framåt, annars blir det förmodligen Alliansen.

    Det är möjligt att jag har fel. Det kan tänkas att ingenting Kristersson kommer med är tillräckligt, och att detta bara är en kniv på strupen för S och V.

    Men när jag liksom utifrån studerar hur alla beter sig förstår jag de flesta. Nooshi Dadgostar håller vad hon lovar, Jimmie Åkessons beslut är strategiskt korrekt, övriga till höger samt Miljöpartiet har nästan inget de kan ge upp för närvarande, och ETR förhandlar med de kort hon har.

    Den enda person jag anser beter sig ytterst korkat är Magdalena Andersson. Retoriken mot V är inte bara obehaglig, utan också kontraproduktiv. En ledares främsta uppgift är att med morot och/eller piska kunna hitta en kompromisslösning som gynnar den egna sidan så långt möjligt. Hon borde ha ägnat den här tiden åt att respektfullt och inlyssnande hitta något som kan få V att känna att “detta är visserligen inte regerande, men nästan”.

    Om jag var sosse hade jag velat se hennes avgång.

    Partiet måste kunna bättre än så här.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Hur får Ulf samarbeta?

    Illustration av en blond kvinna i mörk kavaj med svensk flaggpin.

    Elisabeth Thand Ringqvist (C): ”Vi vill se en regering med mycket mittenpolitik, utan vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet i regeringen. Vi kommer inte heller att stödja en regering som samarbetar med SD.”

    👉 Read in English

    Till vänster är det tydligt och klart. Så fort Vänsterpartiet släpper regeringskravet kan Magdalena Andersson röstas fram.

    Till höger är det fluffigare. Vad betyder ”samarbeta”?

    En Alliansregering (med alla fyra partier eller med Centerpartiet som samarbetspartner) har bara två möjligheter att få igenom sin politik:

    Stöd av Socialdemokraterna eller stöd av Sverigedemokraterna. (Teoretiskt även Miljöpartiet + Vänsterpartiet i kombination, men det scenariet kan vi nog räkna bort.) Så det bästa Ulf Kristersson kan lova är hoppande majoriteter. Han kan inte bilda en regering som svär dyrt och heligt att precis varenda proposition ska förhandlas fram med Socialdemokraterna.

    Centerpartiet vill inte rimligtvis ha ett extra val, så jag tror att om Vänsterpartiet inte släpper kravet på att regera kommer de att acceptera en Kristersson-ledd regering.

    Vad tror jag? Jag tror Vänsterpartiet blinkar först. Det är den mest logiska konsekvensen, nu när Sverigedemokraterna släppt sina krav. Men jag har haft fel förr.

    Vad vill jag? Det är inte jättestor skillnad på Socialdemokraterna och Moderaterna numera, så jag är fine med båda partierna i ledningen, men Moderaterna har enligt mig bättre ministerkandidater. Och om de kan leda utan att behöva sitta i knät på Sverigedemokraterna är det bättre än det vi haft dessa senaste fyra år. Jag hade hoppats redan inför förra valet att Moderaterna inte skulle ha ett så hårt uppstyrt samarbete med Sverigedemokraterna, utan regera med hoppande majoriteter. Det har plågat mig enormt dessa fyra år att se Moderaterna tolerera den rasistiska retorik Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Visst. Kristdemokraterna är numera nästan lika illa, ibland värre. Men man kan inte få allt.

    Sammanfattningsvis anser jag att Centerpartiet förvaltar min röst ganska väl. Jag hör inte till dem som ångrat sig.

    Och ja. Jag förstår att många av er Vänsterpartiväljare blir besvikna när jag skriver detta, men jag är fortfarande borgerlig. 😎

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vänsterpartiets val

    Andreas Norlén i talmansstolen i riksdagens kammare

    Väldigt glad att Andreas Norlén blev omvald. Bra av Vänsterpartiet att prioritera stabilitet i detta läge. Förstår inte riktigt varför inte Centerpartiet lade sina röster på honom.

    Frågan nu när stafettpinnen återgår till honom är egentligen vem som ger med sig. Om alla gör som de säger får vi ju aldrig någon regering. Och jag tror inte på extra val. Dels finns ingen anledning att tro att resultatet blir annorlunda och dels har flera partier mycket att förlora på det.

    Så låt oss spekulera lite.

    Jag tror inte alla har riktigt insett det, men Centerpartiet har inte samma röda linjer mot de så kallade ”ytterpartierna”. Ingen av dem får regera, men det finns lite tänjningsutrymme för samarbete med Vänsterpartiet, men inte med Sverigedemokraterna.

    Det ger Magdalena Andersson en fördel gentemot Ulf Kristersson. Hon behöver ”bara” få sin ytterkant att ge upp regeringsdrömmarna. Och jag tror fortfarande att det är det resultat vi kommer att hamna i till slut. Oavsett om det visar sig att någon valfuskat eller ej är partiet nu rätt tilltufsat, trots framgångarna. (Borlänge · Järva)

    Problemet för Vänsterpartiet, och poängen för Centerpartiet, är ju att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att kunna göra upp till höger i varje budgetförhandling istället för med dem. De kanske inte väljer den vägen, men alternativet finns.

    Det är bara det att även med Vänsterpartiet i regeringen kommer alla budgetar att behöva Centerpartiets stöd, och risken för Vänsterpartiet är att de då skulle hållas ansvariga för sådant deras väljare absolut inte gillar. Så det är det resonemanget jag misstänker kommer att leda till att partiet till slut viker ner sig. Men inte än.

    Men ett annat scenario är att Centerpartiet förändrar den röda linjen mot Sverigedemokraterna till att bli densamma som den mot Vänsterpartiet, kombinerat med att Sverigedemokraterna inte röstar emot en moderatledd regering de inte sitter i. Jag har personligen för länge sedan givit upp ”man ska inte förhandla med Sverigedemokraterna”-linjen. Det plåstret rycktes på allvar av i förra valet.

    Inte för att jag gillar partiet, uppenbarligen, utan dels för att den strategin bara ledde till att de växte och dels för att det skapar en rejäl obalans i riksdagen. Vad jag hade hoppats inför förra valet var att regeringen skulle stödja sig på hoppande majoriteter istället för att gå all in med Sverigedemokraterna. Det i kombination med det regeringssamarbete man gick till val på öppnade dörren för den vedervärdiga hatretorik mot Sveriges muslimer högersidan ägnat sig åt på sista tiden.

    Jag skulle ranka det så här:

    • 60 % socialdemokratiskt ledd regering utan Vänsterpartiet
    • 20 % moderatledd regering utan Sverigedemokraterna
    • 20 % extra val

    För nej. Det finns absolut inget incitament för Sveriges rikaste parti, dvs Centerpartiet, att ge upp löftet om att inte gå med på Vänsterpartiet i en regering. Jag ser inte någon situation där de skulle välja den vägen hellre än extra val.

    Många frågar emellanåt vad jag har emot Vänsterpartiet i en regering – särskilt med tanke på att jag försvarat partiet en hel del. Well. Jag försvarar partiet av två skäl. Dels för att det är the right thing to do, men framförallt för att jag verkligen har tyckt antisemitismanklagelserna mot Vänsterpartiet från partier som ägnat valrörelsen åt att hetsa mot muslimer varit horribla, och dessvärre funkade strategin, med tanke på hur snabbt gapet nästan slöts på sluttampen.

    Jag har till skillnad från många andra inte något emot Vänsterpartiet i regeringen för att de är ”omogna” eller för att de skulle vara rasister, utan helt enkelt för att de står för en politik jag inte tror på. Det är inte konstigare än så. Och det är rimligtvis av precis samma anledning som vänsterpartister inte vill se moderater i en regering. Det var också därför jag till slut valde Centerpartiet och inte exvis Miljöpartiet, som ju har en linje som står närmare mig vad gäller Palestina.

    Jag är fortfarande höger.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Stolt över mitt fosterland

    Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

    Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

    I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

    Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

    Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

    Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

    Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

    Så det finns som jag ser det två alternativ:

    Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

    Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

    Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Kristersson har ingen chans

    Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.

    In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till. Men det hade kanske räddat kvar en del av mina gelikar och förlusten hade varit mindre. Nu är det förstås möjligt att den dörren var stängd. Kan på sätt och vis förstå att SD som ”Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.

    Eftersom detta är det första val jag inte befinner mig längs en skala mellan ”hejar på Moderaterna” och ”lägger en massa tid på att jobba aktivt för moderat valseger” utan istället är en blobb som svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.

    ”Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”

    ”Titta här hur partiska public service är!”

    ”Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”

    ”Du är vänsterbliven!”

    ”Vänstern är antisemiter!”

    Liksom. Om målet är att övertala oss som saknar blocktillhörighet är detta väldigt fel metoder.

    Nu förekommer den här sortens icke-argument från vänster också, men jag märker dem mindre eftersom jag är van att ignorera dem, sorry to say.

    Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.

    Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över ”islamiseringen”.

    I detta val lär det inte hjälpa.

    Men inför nästa.

    Fler artiklar:

    Migrationspolitik · Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Sveriges alltmer rasistiska höger

    Anledningen till att jag inte kommer att rösta på Moderaterna i år, för första gången någonsin, är ju att jag inte vill se sverigedemokratiska ministrar i regeringen.

    Ytterligare en anledning är att jag vill se sanktioner mot Israel. För mig är det den i särsklass viktigaste frågan – vi måste sluta stötta folkmordet.

    En tredje anledning som blommat upp är att representanter för både KD och SD, som lär vara i majoritet i en ny regering, nu rakt ut kräver stopp för moskéer i Sverige. Det är för mig lika avskyvärt som att kräva att synagogor försvinner med hänvisning till att judar inte kan integreras om de tillåts utöva sin religion. Vi ska alltså vara lika vedervärdiga som Afghanistan, som inte tillåter kyrkor.

    Jag trodde länge att vi svenskar lämnat kvar rasismen i nittonhundratalet, och jag saknar Alf Svenssons KD och Fredrik Reinfeldts M. Jag saknar en tid när det var enkelt och självklart att vara borgerlig. När de enda politiska debatter jag tog var med ”Vänstern”.

    Till skillnad från många av er vänstervänner här tycker jag inte illa om Ulf Kristersson. Jag tror han har en rättvisande moralkompass – och jag baserar det på att han avvek från partilinjen när det gällde partnerskap och samkönade äktenskap. Det krävde mod och moral. Jag gillar de flesta i Ms ledning. Samma sak med Sollentunamoderaterna, som är underbara människor.

    Men en röst på M och L öppnar dörren för muslimhatande KD och SD, och det i en tid när muslimer redan är enormt utsatta. Jag skäms som svensk över hur dessa rasister formulerar sig. De som vill avskaffa religionsfriheten och trakassera en folkgrupp ska inte representera mitt land.

    Jag har inte ändrat mina värderingar. Jag står kvar på samma punkt.

    Jag är inte vänster. Jag kan inte längre vara höger.

    Jag är en partilös, svävande blobb i den nya rasismens Sverige.

    Fler artiklar:

    Migrationspolitik · Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Hur blev svensk höger så feg och ohederlig?

    Jag tappar helt respekten för alla borgerliga politiker som försvarar SDs avtalsbrott vad gäller kvittningen. Det finns absolut ingen ursäkt. Detta är vad man kommer släpande med:

    ”Sakfrågan var viktig!”

    Demokratiförakt. Ingen sakfråga är viktigare än att beslut fattas demokratiskt.

    ”Vildar är odemokratiska!”

    Också demokratiförakt. Ingen vet vad de medborgare som röstade på vildarna egentligen tyckte i sakfrågan, men de hade valt just dem, och enligt svenskt statsskick är det av dem de ska representeras, och inte av någon annan random sverigedemokrat.

    ”SD fick inte delta i kvittningssystemet jättelänge!”

    Helt sant! Och med facit i hand har de nu genom sin oerhörda falskhet visat att det var rätt beslut! Det faktum att de står och skryter om sin ohederlighet visar att de har ingen plats i ett framtida kvittningssystem.

    ”Sossarna gjorde samma sak 2013!”

    Jag vet inte varför folk tjatar om detta, för det är inte alls sant. Vänstersidan, indirekt tillsammans med SD, bröt ut delar ur Alliansbudgeten, och detta kan man vara kritisk mot – jag var det absolut – men det är INTE SAMMA SAK! Alls!

    ”MP hade mutat vildarna!”

    Om mutbrott har skett ska det förstås polisanmälas, men det finns inga sådana argument. Om vänstersidan har övertalat dem genom att lova dem något annat är det fullt tillåtet. Har dock inte sett några sådana belägg, dock. Så dessa mutanklagelser är egentligen inget annat än förtal, och enligt min uppfattning brottsliga.

    Kanske dummast av allt:

    ”Det var inget avtal, det var en frivillig överenskommelse!”

    Ett ”avtal” är definitionsmässigt synonymt med en ”frivillig överenskommelse”!

    Jag har insett att SD inte har någon skam i kroppen. Det hade jag inte förväntat mig heller. Avtal är enligt dem till för att brytas när man känner för det, sedan skryter man om sin ohederlighet, och sedan kräver man ett nytt avtal, trots att man deklarerat att man tänker göra det igen. Pja. De är sådana.

    Men jag är djupt besviken över hur många i regeringen som antingen tiger eller också jamsar med. Jag begär inga långa, svavelosande debattartiklar. Jag förstår att det är olämpligt nu när man bestämt sig för att regera ihop.

    Bara ett enkelt ”SD gjorde fel – avtal ska hållas!”.

    Ulf Kristersson låtsas att det är sånt som händer. Han tänker inte lägga förslaget en gång till, säger han, vilket för mig innebär att han skiter i svensk demokrati. ”Har man nio vildar och så små marginaler mellan blocken, tre mandat, så är det alldeles uppenbart att det kan slå hur som helst.”

    Ebba Busch skyller också på vildarna (?!) och verkar mena att SD inte hade något val.

    Jag har inte hittat något från Simona Mohamsson. Länka gärna om jag missat något.

    Jag hade självklart varit precis lika förbannad om det varit vänstersidan som gjort samma sak, för för mig är demokratin alltid viktigare än enstaka sakfrågor, så länge inte sakfrågorna i sig utgör demokratibrott. Jag tycker för övrigt de nya reglerna för medborgarskap är bra. Har länge argumenterat för sådana. Jag har inga starka synpunkter på huruvida man inför undantagsregler eller ej. Jag hade förmodligen varit för dem, men kan leva utan dem.

    För mig handlar detta enbart om det flagranta spottandet i demokratins ansikte och bristen på ryggrad hos regeringen. Vad har hänt med svensk traditionell höger, som brukade stå för lag och ordning?

    Skämskudde.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vildarna och demokratins pris

    Ett argument som ofta återkommit i diskussionerna runt SDs avtalsbrott är att man måste ha rätt att räkna bort vildar. Nu är det som jag redan skrivit ett absurt försvar av SDs agerande – problemet var inte att de kringgick vildarna, utan att de ljög när de lovade kvitta ut två personer i syfte att skapa en riksdagsmajoritet som inte fanns. Men det har vi redan diskuterat klart.

    Om vi skulle enas om att vildar är ett problem, och ingen vet det bättre än vänstersidan, med Kakabaveh i gott minne, är då frågan vilken lösningen skulle vara.

    Kuriosa: Jag har läst på lite i Wikipedia om vildars historia, och som jag skrev häromdan är faktiskt begreppet från 1895, när Folkpartiet bildades och man behövde en term för politiker som saknade partitillhörighet, och det var faktiskt länge en formell term. Man kunde kalla sig exempelvis ”socialistisk vilde” eller ”högervilde”. Jag har inte hittat att ordet används i något annat språk. Det är vår alldeles egna grej. Detta har inget med min poäng att göra. Jag delar med mig för jag tyckte det var intressant.

    Problemet med dagens vildar, som ju alltid är avhoppare från partier, är ju att de med viss rätt kan påstås inte spegla folkviljan. Det gäller ju för övrigt även partibytare, men eftersom de mig veterligt alltid bytt inom samma block (rätta mig om jag har fel) spelar det mindre roll.

    Argumentet håller delvis. Väljare har små möjligheter att styra över partilistorna och det är rimligt att anta att SDs väljare överlag inte ville ha de övergångsregler som det röstades om. Men å andra sidan har de hamnat på listorna för att partiet i just deras valkrets anser att de är rätt personer. Så deras avvikande åsikter kan mycket väl vara representativa för just deras väljare.

    Båda sidorna har validitet.

    Vi har ju ett statsskick där partier väljs, men mandaten tillhör individer. Och frågan är vilket alternativet skulle vara.

    För som jag skrev igår: Om partier ges rätt att byta ut obekväma ledamöter skapar det en helt annan sorts demokratifara.

    1994 röstade två moderater emot partilinjen när det gällde lagen om registrerat partnerskap – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson.

    Hade M haft möjlighet att kicka ut dem och sätta dit andra, mer bekväma, personer hade de kanske inte röstat så. Eller också hade de åkt ut.

    Och att säga att man måste lämna Riksdagen om man lämnar partiet är inte heller en lösning. Det är ju bara att vägra lämna på papperet, men sedan ändå agera som en vilde.

    Så om vi anser att de personliga mandaten är ett problem – hur ska då Regeringsformen ändras? Jag har grubblat över detta, och jag kan inte se annat än att det system vi har, med dess brister, ändå är det mest demokratiska.

    Men jag är öppen för alternativ. Berätta gärna hur ni skulle vilja ändra vårt statsskick.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Aldrig och inte

    Sedan häromdagen är jag inte längre moderat, utan ”före detta moderat” eller ”nästan livslång moderat”, vad ni nu vill kalla det. För jag tänker inte rösta för en regering där sverigedemokrater är ministrar som leder departement och representerar Sverige.

    Detta är första valet i mitt liv där jag inte mer eller mindre aktivt verkar för en borgerlig valseger.

    Jag nämner detta för att klargöra att jag har inga partitaktiska skäl att påpeka att Ulf Kristersson mig veterligt aldrig sa ”aldrig” när det gäller att regera med SD.

    I Sverige, som ju är en parlamentarisk demokrati, till skillnad från exempelvis USA, som är en republik, väljer vi inte politiker utan partier, och det är en enorm skillnad.

    I USA är varje politiker för evigt ansvariga för sina besked till sina väljare. I Sverige talar politiker för partiet. Visst kan de bli personliga, och säga att ”om detta händer” och sedan rösta emot partiet eller avgå, men det är allt.

    Av den anledningen är det för mig helt självklart att Ulf Kristersson aldrig lovat någon att, som påstods om Hédi Fried, ”aldrig aldrig aldrig” samarbeta med SD. Hon hävdade det en gång, men backade sedan. Han hade sagt ”inte” och hänvisat till regeringsbildningen 2018. Inte ”aldrig”.

    Och jag vet att många hävdar att han sagt ”aldrig” i andra intervjuer, men jag är rätt säker på att så inte var fallet.

    ”Men då skulle han ha varit ärlig och sagt att det bara gällde valet 2018”.

    Men varför då? Ska inte vi svenskar kunna förväntas begripa att en partiledare inte kan lova något utöver det som gäller inför den kommande mandatperioden? Borde vi inte inse att ingen partiledare någonsin haft makten att avgöra vilka beslut partiet ska fatta i framtiden?

    Så länge våra politiker håller vad de lovar under den tiden måste det räcka. Ingen partiledare kan avge ett evighetslöfte som ska infrias av kommande partistyrelser och stämmor.

    Så.

    Jag önskar att forna Alliansen hade levat vidare, och att jag hade ett borgerligt alternativ utan nyssnazister att rösta på, men så är det inte. Moderaterna valde en väg jag inte kan vandra.

    Men ”aldrig aldrig aldrig” att jag därmed anklagar dem för att ha ljugit i tidigare val.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook: