Etikettarkiv: Fredrik Reinfeldt

C och L: Stanna i Alliansen!

Publicerat den av

generic-bridge2010 fick inte Reinfeldt den majoritet man haft i fyra år. SD blev vågmästare. Reinfeldt höll tal på valnatten: ”vi regerar vidare!” Han la sedan till att man skulle söka stöd hos i huvudsak MP. Maria Wetterstrand blev rasande och talade om att det skulle aldrig ske. ”Jag blev så provocerad”, minns jag att hon använde som förklaring senare. Men ilskan la sig, och Reinfeldt II samarbetade med MP och S av och till, och ibland struntade man i det om SD var på Alliansens sida. Från vänstersidan hördes oavbrutet varianter på ”i nio fall av tio röstar SD med Alliansen”, som någon sorts ganska ologiskt bevis på ”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten 2014, och det retade många moderater. Men det många missar är att han hade sagt att han skulle göra det under hela valrörelsen. Det var en taktik för att få borgerliga väljare att inse att det var dåligt att välja SD om man ville ha moderat politik, eftersom han bara skulle fortsätta regera om Alliansen blev det största alternativet. Det var en taktik som mycket väl hade kunnat fungera. Men när den inte gjorde det blev han förstås tvungen att lämna över – annars hade han ju ljugit. För mig är det logiskt. Man kan inte säga ”om du inte röstar på oss kommer vi att avgå” och sedan inte stå för det.

Regeringen Löfvén har kunnat regera ifred för att Alliansen ansett att ordning och reda är viktigare än ministerposter och att styra över budgeten. Man har valt att inte bråka, på gott och ont. Istället har man fått igenom sin politik med motioner. Det stör många, men det är en inställning som ändå har en inneboende logik.

Många DÖ-hatare har glömt att utan DÖ hade det blivit extraval. Och det är verkligen ingen drömlösning. Det kostar i alla ändar. Dels i faktiska utgifter, men det är också påfrestande för landets ekonomi, för vår export, för vår valuta och allt annat som är avhängigt av en fungerande parlamentarisk situation. Och garanterat hade ingenting förändrats. Extravalet var bara ett utfall av Löfvénsk grinighet med en touch av hämnd för att man lagt en budgetmotion som vunnit. Jag delar förstås bedömningen att Anderssons budgetar varit skadliga för Sverige, men ett extraval hade också varit det.

SD har röstat för Löfvénregeringens propositioner i runt 75 procent av fallen, och vänstersidan verkar nu ha glömt att det betyder”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Men drömmen om extravalet som lösningen på alla problem har nu återuppstått – märkligt nog på vänstersidan, som ju har minst att vinna på ett sådant. ”Nu måste talmannen skynda på så vi kan ha vårt extraval”, men det enda som möjligen kan ändra sig är att Alliansen blir större än de rödgröna. Annars kommer situationen vara densamma. Tre block, och inget har majoritet.

Folk har inte ångrat sig.

Det för mig mest svårbegripliga är den nya inställning hos C och L som säger att det är helt omöjligt att regera i minoritet.

Det har det inte varit de tidigare åtta åren. Så vilken är skillnaden?

Jag har frågat och frågat och jag får inga svar som hänger ihop logiskt.

Det vanligast är:

”Vi är mindre än de rödgröna. Så vi skulle vara beroende av SDs aktiva stöd om det blir en omröstning där blocken står emot varandra.”

Ja. Men skillnaden är bara symbolisk, eftersom SD aldrig lägger ner sina röster. Det är klart att det är irriterande och sårande för självkänslan att behöva partiets stöd. Men det förändrar inget i sak. Går de emot förlorar man. Så har det varit i åtta år. Man måste ha med dem på banan om man inte får med S.

Men plötsligt är det helt omöjligt att regera i minoritet utan totala garantier från motståndarsidan om evig trohet.

Ingen behöver tveka om var jag står när det gäller SD. Jag har skrivit något hundratal artiklar och blogginlägg om dem i snart tio år, och säkert tusentals facebookinlägg där jag diskuterat partiets politik. Jag är livrädd för nyfascismen i Sverige och jag tycker hjärtligt illa om de värderingar partiet står för. Men jag är också pragmatisk.

Vi ska inte regeringsförhandla med dem. Vi ska inte budgetförhandla. Vi ska absolut inte politikutveckla med dem. Det har alla allianspartier lovat väljarna, och det var ett villkor för min röst och för många andras. Vi vill vara säkra på att våra partier bedriver en politik som inte påverkas av främlingsfientlighet och isolationism.

Men att ta emot deras passiva stöd, dvs en röst utan föregående förhandling, måste vara acceptabelt. Det skadar inte Sverige på någon fläck om SD röstar på Alliansens budget eller på andra motioner. Så SD har sagt att de inte kommer att släppa fram en Alliansregering utan förhandlingar. Well. Om Löfvéns budget fallit lär Löfvén släppa fram Alliansen. Allt annat vore fånigt. Och gör han inte det har Sverige i alla fall fått en borgerlig budget. Att få igenom en sund budget är enligt min uppfattning viktigare än att få regera. Låt honom då sitta kvar och tjura i sin övergångsregering, och bedriv politik i Riksdagen istället. Ekonomin är för många det viktigaste skälet att rösta borgerligt, och partierna sviker väljarna om man inte ens försöker lägga en budget.

Och det är också viktigt att SD får vara med och välja politikinriktning. Jag tyckte inte det förr när de var mindre, men nu när de växer både i LO-led och moderatled behöver de tvingas bekänna färg. De kan rösta ner alla regeringar och få hurrarop från sina väljare, men när de sätts i en situation där de måste välja mellan en vänsterbudget och en Alliansbudget kommer en stor del av deras kår att surna oavsett val.

Jag är glad att M nu tänker lägga en budget. Jag hoppas hela Alliansen hänger på.

In all fairness måste förstås övergångsregeringen också få lägga en riktig budget som motsvarar deras politik, så att väljarna ser skillnaden, och inte bara en tjänstemannabudget.

Sedan gör riksdagen sitt jobb och väljer i enlighet med vad ledamöterna uppfattar att deras väljare vill.

Och så har demokratin fungerat, och Alliansen består.

Vem behöver fakta?

Publicerat den av

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

Fattar du inte, Löfvén?

Publicerat den av

Den parlamentariska frågan om hur Sverige ska styras med ett vågmästarparti var uppe hela tiden i förra valrörelsen. De flesta av farhågorna kom på skam – främst för att regeringen gjorde upp med MP om migrationspolitiken.

Det var väldigt bra gjort, tycker jag.

I förra valrörelsen slutskede var Mona Sahlin bekymrad över regeringsbildandet. Hon föreslog då för Fredrik Reinfeldt att de skulle göra upp att det block som fick flest röster skulle få bilda regering genom att andra sidan la ner sina röster. Det var bara det att med den dåvarande grundlagen kunde sitta regering fortsätta regera, så länge inte en riksdagsmajoritet röstade bort dem.

Den regeln finns inte kvar längre.

Men det innebar att Reinfeldt den gången inte behövde Monas förslag. Det var bara hon som behövde besked från honom. Så han svarade aldrig – kanske för att han tänkt fortsätta regera även om de fick snäppet under de rödgröna – kanske för att han inte ville ge henne cred för hennes idé. Det framgick aldrig, såvitt jag kunde läsa mig till.

Oavsett vilket var det rent strategiskt rätt korkat gjort, för hade han sagt ja hade han etablerat en praxis som kunnat användas i detta val. Han kunde bara ha sagt till Löfvén: ”Vi gör väl som förra gången?”

För nu är det Löfvén som vägrar.

Varför han gör det övergår mitt förstånd.

Han ligger över i alla mätningar, och med relativt stor sannolikhet får S, MP och V fler röster än Alliansen. Då kommer S att vara mycket glada över att kunna bilda en regering, oavsett hur denna regering ska se ut, med ett löfte från M att de lägger ner sina röster i riksdagen. De kan i lugn och ro fokusera på att komma överens med V och MP.

Det enda han behöver lova i gengäld är att om Alliansen mot förmodan får fler röster kommer S att göra likadant: Inte rösta emot att Reinfeldt bildar en ny Alliansregering.

Detta är ingen liten fråga. Det är oerhört viktigt för alla oss som sätter antinationalismen högst i valrörelsen att förhindra att den som bildar regering behöver förhandla med SD. Annars riskerar invandringen att bli ett slagträ under regeringsbildandet, och det är ovärdigt och det är inte vad någon väljare förutom den lilla grupp som röstar på SD vill.

Jag kan inte se ett enda vettigt skäl att att Löfvén säger emot. Därför måste det finnas ett ovettigt skäl.

Och det enda ovettiga skäl jag ser är att han inte fattar.

Han begriper inte hur regeringsbildning går till – antingen för att han  omger sig med rådgivare som inte heller fattar eller kan förklara eller också för att han inte lyssnar på dem.

Snälla Löfvén: Tänk på Sverige och tänk om. Ge creden för idén till Mona Sahlin, så behöver du inte skämmas för att du går med på ett Reinfeldtsförslag.

Men vi måste få denna överenskommelse på plats i god tid före valet.