Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.
Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.
Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.
Men.
Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.
Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.
Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.
Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.
Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.
För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.
Så här såg ”The Reflecting Pool” ut när Forrest hittade Jenny.
Nu är den spygrön.
I sin iver att ägna sig åt renovering, dekoration, balsal, triumfbågar, sätta sitt namn på diverse institut, for han iväg och gav ett kontrakt att måla om poolen till folk han kände, utan att ta in anbud, och betalade enligt alla experter jag sett ett totalt överpris.
Han var så lycklig. Han berättade hur lång poolen var jämfört med diverse skyskrapors höjd (?!), komplett med bilder, och att han färgen han först ville ha turkost, men då sa de att de skulle måla den ”American Flag Blue”. Mmm. Och färgen skulle hålla i hundrade år, deklarerade han!
De blev klara, poolen var superfin i typ en vecka, sedan drabbades den av ett extremt algieutbrott, och färgen flagnar.
Isolerat är det förstås en liten grej. Men symboliken är skriande, och ett slående bevis på ETTD = Everything Trump Touches Dies.
Den mest korkade, och imo dessvärre vanligaste, förklaringen bland svenska proisraeler är att det beror på någon sorts vägran från Hamas att lämna ifrån sig vapnen. Det stämmer rent sakligt inte, och ingen med verklig insikt hävdar heller detta, utan det är en ren myt.
Hamas är Gazas styre. Busschaufförer, sjukvårdspersonal, polis med mera. Och om de lämnar ifrån sig alla vapnen kan inte Gazas infrastruktur upprätthållas. Det finns en massa rövarband beväpnade av Israel – de som stal mattransporterna – som då skulle vara de enda som är beväpnade. Överenskommelsen från i höstas säger också att detta ska göras under ordnade förhållanden. Det viktiga nu är att de sedan det blev fred inte längre attackerar Israel. Det omvända gäller som bekant dock inte. Israel mördar fortfarande barn och vuxna i Gaza på löpande band.
Så när kommer den riktiga freden? Detta är min personliga förklaring till varför den dröjer. Ifrågasätt gärna om ni tycker jag missat något.
Det började med Alfred Nobels testamente, och fortsatte med att glada norrmän en gång gav fredspriset till Barack Obama, och detta i sin tur triggade en superduperavund hos Trump, som av någon anledning ju är besatt av den mannen.
Förra gången han var president tjatade han bara lite lagom om att han borde få fredspriset, men denna gång har det varit en mani, som vi alla sett. Han har ju som han många gånger berättat räddat miljoner människor undan säker död genom att skapa fred i åtta konflikter mellan länder vars namn han inte kommer ihåg eller i vissa fall inte ens kan uttala. Vi minns alla det blodiga kriget mellan Aberbajdjan och Albanien. Men Gaza och Ukraina skulle bli hans fjäder i hatten. 24 timmar skulle de ta att lösa. Så han har verkligen fokuserat på att skicka de livslånga krigsförhandlingsexperterna Kushner och Witkoff, eller Knoll och Tott, som jag kallar dem (se bild), till världens alla förhandlingshörn.
Och båda två är förstås livslånga Israelvänner. Till Kushners försvar kan sägas att han dock gosar rätt bra även med arabledare – särskilt de som betalar honom två miljarder dollar. Så han sitter inte HELT i knät på Netanyahu. Men han har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa palestinierna.
Under de två år kriget i Gaza rasade fanns många som ville skapa fred. FN, arabledarna, flera europeiska ledare som Macron, EU ochh Kanada och det fanns bra initiativ mellan tidigare israeliska premiärministern Ehud Olmert och tidigare palestinska utrikesministern Nasser al Kidwa, som var ett bra ramverk för långvarig fred, där arabländerna skulle ansvara för båda folkens säkerhet.
Men, och det är nu detta övergår från fakta till åsikter från min sida, allt detta stoppades av Trump, och enda rimliga anledningen till att han valde att istället för att samarbeta med existerande krafter och bidra är förstås … fredspriset. Han ville inte dela någon ära. Han skulle ha hela själv.
Sedan har vi en massa sidoskäl också, förstås, han skulle göra en riviera i Gaza – vi minns Knolls powerpoint – och yadayada, men det är ett faktum att det var centralt för honom att hans ”Peace Board”, som han ska fortsätta leda så länge han lever, var det som skapade freden, och därför satte han alla käppar i alla hjul han kunde för övriga krafter som förstås hade haft mycket bättre chans att lyckas.
Och sedan tappade han intresset helt, för nu skulle venezuelanska fiskebåtar bombas och regimen tas över, och dessutom skulle han ha Grönland och Kanada och Panama och så skulle Iran krossas och nästa grej är Kuba. Och Knoll och Tott hade inga problem med detta, förstås.
Så det är därför Israel kan fortsätta mörda civila och stoppa hjälporganisationer och läkare och journalister från att ta sig till Gaza och krossa palestinska bostäder än mer, så att kropparna under garanterat aldrig kan hittas och dessutom som bonus mörda och fördriva palestinier från Västbanken och tortera läkare till döds genom våldtäkter utan att någon gör något.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
Detta visar primärvalet (alltså när partierna väljer ut sin representant) för senatorsvalet i Michigan, som ju är en så kallad swing state, dvs 50/50.
Grovt förenklat kan vi säga att Abdul El-Sayed kallar Gaza ”ett folkmord”, Mallory McMorrow(som blev världsberömd när hon höll ett ilsket tal i Michigans ”statshus” för några år sedan) går inte så långt, men pratar om ”krigsförbrytelser”, och Haley Stevens är AIPACs kandidat.
Palestinafrågan dominerar alltmer.
2022 var demokrater och partilösa (indies) som lutar åt vänster uppdelade så här vad gäller synen på Israel:
Moderata dems: +3
Liberala: -26
Idag, efter bara fyra år:
Moderata dems: -55
Liberala: -74
Jag står ju fast vid att Harris förlorade för att hon – och på den tiden även jag – kraftigt underskattat denna massiva förflyttning. Lyssna gärna på Harry Enten – han är suveränt rolig i sin entusiasm, oavsett vilka siffror han redovisar.
Trump får väldigt sällan beröm av mig, men jag skrattade för mig själv när han skrev att Israel inte kommer att attackera Libanon mer – eftersom han förbjudit dem att göra det.
Ja, han gjorde det av självbevarelsedrift, förstås, och inte av någon djup insikt eller sällsynt godhet. Han behöver att kriget slutar för att inte förlora stort i höst, och för att kriget ska sluta måste Iran gå med på fred, och katten på råttan och råttan på repet. Som alltid när han gör något bra snubblar han liksom rätt av misstag.
Men ändå. Precis den makten har amerikanska presidenter. De försörjer Israel sedan tidernas begynnelse utan att ställa i princip några motkrav. Och ändå har varenda en misslyckats med att använda den genom alla år.
Allt annat med detta krig är helt åt helskotta korkat från början till slut men för den näsbrännan har Trumpedumpen min sällsynta cred. Ser framför mig hur Netanyahu, som ofta skryter – på hebreiska, inte engelska, för han tror inte det finns översättare – om att han vet precis hur man hanterar USA – krympte en smula när han läste Trumps låtsastwitter.
Vad det ytterst handlar om är Trumps avundsjuka på Obama. Jag har aldrig riktigt fattat hans hat, men vi minns alla Trumps rasistiska birther-lögner. Så när Obamas team efter arton månaders detaljerade förhandlingar av experter skapade JCPOA ylade Trump hur hemsk dealen var, och 2018 klev han av den och införa sanktioner utan att tala om vad Iran skulle göra för att bli av med dem.
Det är så liksom dumt från början till slut att införa en permanent bestraffning utan vare sig brott eller väg ut.
Biden borde förstås ha gått tillbaka till dealen, och de höll på att förhandla om det när Israel bombade Natanz nuclear facility, och Iran svarade med att anrika till 60 procent. Det finns en lång och välskriven Wikipedia-artikel som heter ”Iran–United States relations during the Biden administration”. Man kan sammanfatta den med ”de försökte komma överens så bonkade Iran USA, de försökte igen komma överens men så bonkade USA Iran, de försökte igen komma överens men så bonkade Israel Iran”, typ.
Innan Trump och Netanyahu började sina illegala terrorbombningar av Iran för andra gången sägs det att Iran hade erbjudit en deal som var ”bättre” än JCPOA. Det betyder att Trump hade kunnat ta den och utropat seger i sin högst ensidiga tävling mot Obama. Men han trodde han kunde upprepa ”the 12-day war” och bara bomba lite och sen säga ”häpp, nu är jag beredd att skriva på”. FAAFO, svarade Iran.
Och jag förstår dem. De behöver visa världen priset av att attackera dem. Jag hade gjort likadant. Hormuz är världen strupe, som de håller i ett hårt grepp.
Många var förvånade när Trump kallade Irans ten point plan för ”workable”, med tanke på att den bl a innehöll kompensation till Iran, att USA drar sig tillbaka från MÖ helt och att Iran kan fortsätta ta ut tullar i Hormuz. Alla de tre är ju var för sig sånt som skriker ”vi har förlorat” om Trump går med på dem. Han måste absolut kunna säga att hans deal är bättre än Obamas.
Så där står vi nu. Trump vill därifrån. Han vill kunna utropa sig som segrare och slippa tänka på det kriget. Han är labil som en vindflöjel. Ena timmen skriker han om död och förintelse, nästa har han vunnit kriget helt och hållet och kan åka hem, och Hormuz är inte hans problem, andra får lösa det.
Men Iran har fortfarande sitt anrikade uranium kvar och strypgreppet om Hormuz. Och folken i Iran, Libanon och Palestina lider mer än någonsin.
Trump: ”Inga kärnvapen. Och jag tycker det redan har varit regimbyte, men vi hade aldrig det som kriterium. Inga kärnvapen. Det är 99 procent.”
Så. När tusentals, kanske tiotusentals, iranier dödades i januari och han lovade att hjälp var på väg – långsamt, för ”hjälpen” höll på att bomba fiskebåtar utanför Venezuela – så menade han det inte egentligen. Och nu är han nöjd med en ”Iran deal” som är identisk med den Obama skapade och som han klev bort ifrån för tio år sedan. Allt lidande för det iranska folket som kommit ur tio års sanktioner och den avskyvärda slakten på demonstranter i januari gav således ingenting.
Här är vad jag tror hände när det gällde eldupphöret:
Kushner och Witkoff lovade fred ”överallt” utan att fråga Netanyahu. Helt säker på att inte Iran missförstått något, utan ”missförståndet” ligger till hundra procent på Trumps sopprötter till förhandlare. När sedan Netanyahu fortsatte sitt illegala krig med Libanon blev Trump putt, för han måste öppna Strait of Hormuz bums, annars förlorar republikanerna i midterms, och så sa han till Netanyahu att sluta or else.
Och här är ironin: Hade Israel bara attackerat Libanon utan Irankriget hade de kommit undan med det. Trump hade aldrig brytt sig ett skvatt om mördade libanesiska familjer.
Varför gjorde de inte det?
Jo, för Israel vill ha en ursäkt, så att de kan leva upp till myten att alla krig har startat med att de är attackerade. Och Hezbollah hade innan Irankriget inte attackerat Israel på ett bra tag innan Israel attackerade Iran.
Israel, som är det enda land i världen som vägrar definiera sina gränser och som hela tiden kommer undan med illegala ockupationer, mördar och fördriver och trakasserar sina grannar tills de slår tillbaka och då, pang, slår de till och utökar sina gränser.
De var aldrig rädda för något iranskt kärnvapen. De vet att Iran aldrig velat ha något. Det bevisas av att Netanyahu hävdat att Iran varit två veckor från kärnvapen i fyrtio år och tjatat på alla presidenter att bomba Iran. De ville få ut tre ting av kriget. Dels inbördeskrig i Iran, dels roffa åt sig en del av Libanon till sitt Greater Israel-projekt och dels vända bort världens blick från deras terrordåd i Gaza och Västbanken.
Israel och Palestina har aldrig varit en ”konflikt” där fred varit möjlig, för Israels och tidigare sionisternas ledares mål har alltid, sedan Balfourdeklarationen, varit att ta över hela Greater Israel. Och vi i Väst har hjälpt dem genom att snällt terrorstämpla de folk de mördar och fördriver och upprepa ”Israel har rätt att försvara sig”.
Som jag skrev igår hade jag inte formulerat mig som jag gjorde morgonen den åttonde oktober 2023 idag, se bilden.
Dels har jag insett att Israel-Palestina inte är en ”konflikt”, utan högst medveten fördrivning som bara kan lösas på ett sätt, och det är att Väst inser att Israel är en terrorstat som inte vill ha fred, och sätter stopp genom sanktioner.
Och dels hade jag fel om att de unga vill ha fred. Ingen vet vad unga palestinier vill, mig veterligt, men unga israeler är enligt opinionsundersökningar som grupp värre folkmordsentusiaster och rasister än sina föräldrar.
Trotz allt 