Varför är det inte fred i Gaza?

Den mest korkade, och imo dessvärre vanligaste, förklaringen bland svenska proisraeler är att det beror på någon sorts vägran från Hamas att lämna ifrån sig vapnen. Det stämmer rent sakligt inte, och ingen med verklig insikt hävdar heller detta, utan det är en ren myt.

Hamas är Gazas styre. Busschaufförer, sjukvårdspersonal, polis med mera. Och om de lämnar ifrån sig alla vapnen kan inte Gazas infrastruktur upprätthållas. Det finns en massa rövarband beväpnade av Israel – de som stal mattransporterna – som då skulle vara de enda som är beväpnade. Överenskommelsen från i höstas säger också att detta ska göras under ordnade förhållanden. Det viktiga nu är att de sedan det blev fred inte längre attackerar Israel. Det omvända gäller som bekant dock inte. Israel mördar fortfarande barn och vuxna i Gaza på löpande band.

Så när kommer den riktiga freden? Detta är min personliga förklaring till varför den dröjer. Ifrågasätt gärna om ni tycker jag missat något.

Det började med Alfred Nobels testamente, och fortsatte med att glada norrmän en gång gav fredspriset till Barack Obama, och detta i sin tur triggade en superduperavund hos Trump, som av någon anledning ju är besatt av den mannen.

Förra gången han var president tjatade han bara lite lagom om att han borde få fredspriset, men denna gång har det varit en mani, som vi alla sett. Han har ju som han många gånger berättat räddat miljoner människor undan säker död genom att skapa fred i åtta konflikter mellan länder vars namn han inte kommer ihåg eller i vissa fall inte ens kan uttala. Vi minns alla det blodiga kriget mellan Aberbajdjan och Albanien. Men Gaza och Ukraina skulle bli hans fjäder i hatten. 24 timmar skulle de ta att lösa. Så han har verkligen fokuserat på att skicka de livslånga krigsförhandlingsexperterna Kushner och Witkoff, eller Knoll och Tott, som jag kallar dem (se bild), till världens alla förhandlingshörn.

Och båda två är förstås livslånga Israelvänner. Till Kushners försvar kan sägas att han dock gosar rätt bra även med arabledare – särskilt de som betalar honom två miljarder dollar. Så han sitter inte HELT i knät på Netanyahu. Men han har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa palestinierna.

Under de två år kriget i Gaza rasade fanns många som ville skapa fred. FN, arabledarna, flera europeiska ledare som Macron, EU ochh Kanada och det fanns bra initiativ mellan tidigare israeliska premiärministern Ehud Olmert och tidigare palestinska utrikesministern Nasser al Kidwa, som var ett bra ramverk för långvarig fred, där arabländerna skulle ansvara för båda folkens säkerhet.

Men, och det är nu detta övergår från fakta till åsikter från min sida, allt detta stoppades av Trump, och enda rimliga anledningen till att han valde att istället för att samarbeta med existerande krafter och bidra är förstås … fredspriset. Han ville inte dela någon ära. Han skulle ha hela själv.

Sedan har vi en massa sidoskäl också, förstås, han skulle göra en riviera i Gaza – vi minns Knolls powerpoint – och yadayada, men det är ett faktum att det var centralt för honom att hans ”Peace Board”, som han ska fortsätta leda så länge han lever, var det som skapade freden, och därför satte han alla käppar i alla hjul han kunde för övriga krafter som förstås hade haft mycket bättre chans att lyckas.

Och sedan tappade han intresset helt, för nu skulle venezuelanska fiskebåtar bombas och regimen tas över, och dessutom skulle han ha Grönland och Kanada och Panama och så skulle Iran krossas och nästa grej är Kuba. Och Knoll och Tott hade inga problem med detta, förstås.

Så det är därför Israel kan fortsätta mörda civila och stoppa hjälporganisationer och läkare och journalister från att ta sig till Gaza och krossa palestinska bostäder än mer, så att kropparna under garanterat aldrig kan hittas och dessutom som bonus mörda och fördriva palestinier från Västbanken och tortera läkare till döds genom våldtäkter utan att någon gör något.

Det är på grund av fredspriset.


Följ diskussionen på Facebook:

Utökat USA

För mig finns ingen tvekan om att Trumps yttersta mål är att utöka amerikanskt territorium. Det framgår inte minst av hans fixering vid kartor med flaggor på.

Så det finns ett rykte om att han blivit lovad ägarskap över små områden runt baserna på Grönland (hittills en, men de ska bli fler), samt vissa mineralrättigheter.

Det tror jag säkert att HAN tror, men juridiskt är det grönlänningarna som fattar den sortens beslut, och de är såvitt jag förstått inte ens tillfrågade än. Det känns lite som om alla glömmer att det finns lagar och styrdokument och att varken EU eller NATO har makt över grönländsk mark. Inte ens danskarna har det längre.

En bra regel när man ska förhandla med någon är att förhandla med dem som har något att säga till om.

De flesta poddar och nyhetsprogram jag lyssnar på, särskilt amerikanska, tycker vi europeer överlag ska sluta jamsa med Trump. Det gäller tariffer, det gäller Grönland, det gäller allt annat.

Och jag håller med.

Krumbuktandet är stötande.

Han står där och påstår att Danmark har en skuld till honom och att de aldrig gjort något för NATO, när fler danskar per capita dog i Afghanistan än något annat NATO-lands medborgare. Han skäller på alla möjliga länder för att vi inte är tacksamma nog. Och när han kommer undan med det utan mothugg tror hans anhängare att vi respekterar honom, eftersom de inte kan skilja på den blandning av taktik och föraktfull nervositet som får Starmer att krusa sig med en inbjudan till Prince Charles och verklig respekt.

För ja. Vi respekterar honom ju på samma sätt som man respekterar en beväpnad chimpans.

Så vill jag att EU sätter hårt mot hårt för att jag är pissed off eller för att jag är strategisk?

Både och, påstår jag.

Vi såg faktiskt att Kinas no-nonsense-strategi funkade.

Trump Always Chickens Out.


Följ diskussionen på Facebook: