Det blev väldigt långa diskussioner under inlägget om Lifvendals text, som jag även postade på Twitter. Totalt över 250 000 views, och ett par tusen interaktioner. Och igår var en resdag, så jag hann inte riktigt med att svara alla ilskna människor.
Och kanske skulle jag ha varit tydligare i inlägget – det mesta förklarades i min Syre-krönika, men många kunde inte läsa den bakom betalvägg. Jag står för innehållet, men jag hade lagt mer tid på att formulera mig om jag insett hur viral den skulle bli.
Det är så här:
I början av 2024 skickade FN en delegation ledd av experten Pramila Patten till Israel för att utreda 7 oktober. Och hon ville verkligen hitta sådana belägg. Många menar att ”man kan inte lita på FN för de hatar Israel”, typ, men oavsett om det stämmer gäller det absolut inte henne. Hon gick så långt att hon skrev att hon hittat rimliga grunder (reasonable grounds) för ”sexual violence” inklusive våldtäkter i sin första rapport. Men den rapporten var inte FNs formella rapport, utan i juni 2024 kom sedan den sammanfattande texten ut, och som ni ser nedan konstaterade de att belägg för våldtäkter och stympningar inte fanns:
”26. Kommissionen har granskat vittnesmål som inhämtats av journalister och israelisk polis angående våldtäkt men har inte kunnat verifiera sådana anklagelser på egen hand, på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt på grund av att israeliska myndigheter hindrar dess utredningar. Kommissionen kunde inte granska en oredigerad version av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning. Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla med andra bevis eller uttalanden och uteslöt dessa från sin bedömning.”
Israel tillhandahöll alltså inga trovärdiga förstahandsvittnen, inga bilder, filmer, obduktionsprotokoll med mera som hade kunnat belägga deras påståenden om våldtäkter och stympningar. Dessutom ljög de.
Nu två år senare finns plötsligt helt nya förstahandsvittnen till våldtäkter som en partisk person för ett land som ljuger konsekvent intervjuat och kräver att vi ska tro på.
Var och en får göra sin bedömning.
FN kom däremot fram till att så kallad ”sexual violence” förekommit, och det översätts slarvigt till ”sexuellt våld”, men om man läser FNs definition ser man att ”sexuellt övergrepp/ofredande” kommer närmare. Och kommissionen kom fram till att Hamas-soldaterna inte visat respekt för den integritet kvinnor ska visas enligt internationella regler.
En del kvinnliga kroppar hade hittats helt eller delvis avklädda. Men det verkar inte finnas några belägg för att det var Hamas-soldater som klädde av dem. Vem annars? Yossi Landau, ledare för organisationen som tog hand om kropparna och som blåljög om ihopbuntade barn som eldats upp levande kanske inte drog sig för att stage:a kropparna också. Jag säger inte att det var så. Men jag håller det inte för omöjligt.
Jag vill bara igen påpeka att ingenting i rapporten ”Silenced no more” är bevisat.
Och nej, jag har inte läst den.
Tove Lifvendal, som jag förr var Facebookvän med – hon har nu tagit bort mig – är en av många välmenande svenskar som bara helt enkelt inte kan tänka sig att Israel ljuger. Allt de framför ska vi tro på, precis som vi tror på Norge och Kanada. Och då blir det förstås obegripligt för henne att inte världen tar denna rapport på allvar. Jag var pinsamt länge likadan. Jag ändrade mig, som ni vet som följt mig ett tag, när jag insåg vidden av de många lögner Israels regim producerar. När jag begrep att Hasbara inte är ett skällsord utan en strategi.
Det jag vet är att om inga belägg fanns i början av 2024, när FN gjorde en omfattande utredning och inte fick tillgång till vare sig bildbevis eller obduktionsprotokoll eller förstahandsvittnen lär de inte plötsligt bara ha dykt upp nu. Och jag påminner om att det inte finns någon kvinna som säger sig ha blivit våldtagen, och ingen kropp uppvisade bevis för våldtäkter.
Det jag vet är att Hamas tagit ansvar för allt annat som hände den dagen, men mycket bestämt nekar till att ha beordrat våldtäkter. Vad skulle de ha för motiv till att beordra dem och sedan blåneka? Så funkar inte terror.
Det jag också vet är också som sagt att för Israels hasbara-apparat som bevisligen ljög då och har ljugit sedan många år är just anklagelserna om stympningar och våldtäkter centrala – de bidrar till dehumaniseringen av palestinier. Rapporten förväntar sig att vi ska tro en ljugande nation på dess ord utan andra bevis.
Det som också är värt att påpeka är att Israel i dagarna fått sen men välförtjänt och omfattande kritik för deras många synnerligen bevisade systematiska våldtäkter mot palestinska kvinnor i Gaza och på Västbanken och palestinska män i fängelser, och att rapporten kom ut samtidigt som den kritiken.
Barnbarn och barnbarnsbarn till tyska judar söker tyskt medborgarskap, vilket de har rätt till.
Och det är bra. Människor vars familj fördrivits från sitt hemland ska självklart ha rätt att återvända när de vill, även om det gått 80 år, och de ska kunna bli medborgare i det land som idag finns där de levde och återfå den egendom som stulits från dem.
Så under mitt inlägg om Ilan Pappé igår dök de vanliga anklagelserna upp:
1. Han är ”vänster”.
2. Han är en ”aktivist”.
3. Han ”sågas av den akademiska världen”.
Det är en av AIs många baksidor – alla kan fråga ”vad finns det för kritik mot” och sedan låtsas vara pålästa i frågan.
Så eftersom jag behövt besvara dessa anklagelser av och till under det senaste året kommer här min egen icke AI-genererade analys av vad som stämmer och inte. Spara gärna mitt blogginlägg nedan till nästa gång någon hävdar att Pappé är ”motbevisad”.
1. Han är absolut ”vänster”. Men det har inte med hans böcker och forskning att göra. Ingenstans har jag sett honom propagera för att staten ska äga produktionsmedlen. Och, fun fact, det var även de tidiga sionisterna. Vad är en kibbutz om inte ett kollektiv?
2. Det är klart att han är en aktivist – vad han helst vill är, precis som jag, att se en stat med alla israeler och palestinier i, med lika rättigheter för alla. Men det faktum att du har en politisk vilja förtar inte resultaten av hans forskning.
Det går förstås att anklaga honom för att drivas av en agenda, om man vill. Men det är ett faktum att den agendan är en konsekvens av hans forskning och inte ett motiv för den. Återkommer till det.
3. Sågas han av ”den akademiska världen”? Nope. Bara av enstaka israeliska akademiker som absolut också har en agenda.
Anklagelserna kokar ner till bevisbörda. Den som påstår att han förvränger och slarvar med källor behöver visa detta, och det har ingen lyckats med. Hans källor är vedertagna och nästan alltid israeliska – formella dokument och välkända uttalanden.
Samma sak med detta att han är ”sågad”. Jag har inte sett någon oberoende historiker ”såga” honom.
Bara Benny Morris. Och här är deras gemensamma historia:
Enligt gammal brittisk lag, som även gällde i Israel, avklassificeras hemligstämplade dokument efter 30 år, så 1978 släpptes allt som gällde 1948. Pappé, Morris och en handfull ytterligare unga historiker, som senare blivit kallade ”the new historians”, gick igenom dem – Pappé som ett led av hans doktorsavhandling – och det var då det gick upp för dem precis hur utstuderad och grym israelernas plan för att fördriva palestinierna så fort britterna drog sig tillbaka var. Det är det jag menar med att Pappés forskning var upphov till hans aktivism och inte tvärtom. Fram tills dess beskriver han sig själv som relativt patriotisk. Han hade gjort militärtjänst och stridit vid The Golan Heights.
”The new historians” var bland annat Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim, och de var länge faktiskt rätt överens om Israels många övergrepp och brott mot mänskligheten i samband med statens skapande.
Men runt 2002 ändrade sig Morris delvis, och backade från tidigare åsikter, och det var då schismen mellan honom och övriga startade.
Så vi behöver hålla isär fakta och slutsatser. Ingen har mig veterligt ifrågasatt några av de fakta The new historians grävt fram. Det går ju liksom inte. Vad Morris däremot ifrågasätter är de slutsatser de, inklusive han själv, dragit. Och grovt förenklat kan man säga så här:
Den tidigare slutsatsen, som även varit hans, var att Israels mål var etnisk rensning av så mång palestinier som möjligt, men 20 år senare ändrade han sig till att de 750 000 mördade och fördrivna palestinierna in själva verket i huvudsak hade valt att fly själva, som en konsekvens av det så kallade ”inbördeskriget”.
Men sedan ändrade han sig igen. Två år senare hävdade han i en intervju, se längre ner, att det visst var etnisk resning, men att den var motiverad eftersom ”araberna” hade så mycket land och judarna liksom förtjänade att få ta över Palestina.
Det ska sägas att är den ende som fortfarande lever i Israel. Övriga har mer eller mindre frivilligt lämnat landet eftersom det inte går att verka där som kritiker av Israels historia.
Morris nekar alltså inte till israeliska massakrar och våldtäkter med mera. Hans slutsats är visserligen till viss del att en del av fördrivningarna i själva verket var ”frivillig” flykt, men den punkt han verkligen ändrat sig på är huruvida den etniska rensningen var motiverad.
Ni läste rätt.
Han håller med om att israelerna etniskt rensade palestinierna, men anser numera att det var rätt gjort.
Den tydligaste och mest kända intervjun med honom gällande detta gjordes av Haaretz.com 2004:
Benny Morris, i årtionden har du forskat om sionismens mörka sida. Du är expert på grymheterna 1948. Rättfärdigar du i slutändan allt detta? Är du en förespråkare för överföringen 1948?
”Det finns inget rättfärdigande för våldtäktshandlingar. Det finns inget rättfärdigande för massakrer. Det är krigsförbrytelser. Men under vissa omständigheter är utvisning inte ett krigsförbrytelse. Jag tror inte att utvisningarna 1948 var krigsförbrytelser. Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. Man måste smutsa ner händerna.”
Vi talar om dödandet av tusentals människor, förstörelsen av ett helt samhälle.
”Ett samhälle som syftar till att döda dig tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller att bli förstörd är det bättre att förstöra.”
Det är något kyligt med det tysta sättet du säger det på.
”Om du förväntade dig att jag skulle brista ut i gråt, beklagar jag att göra dig besviken. Det kommer jag inte att göra.”
Så när befälhavarna för Operation Dani står där och observerar den långa och fruktansvärda kolonnen av de 50 000 människor som förvisats från Lod och vandrar österut, står du där med dem? Rättfärdigar du dem?
”Jag förstår dem definitivt. Jag förstår deras motiv. Jag tror inte att de kände några samvetskval, och i deras ställe skulle jag inte ha känt några samvetskval. Utan den handlingen skulle de inte ha vunnit kriget och staten skulle inte ha uppstått.”
Du fördömer dem inte moraliskt?
”Nej.”
De utförde etnisk rensning.
”Det finns omständigheter i historien som rättfärdigar etnisk rensning. Jag vet att denna term är helt negativ i 2000-talets diskurs, men när valet står mellan etnisk rensning och folkmord – förintelsen av ditt folk – föredrar jag etnisk rensning.”
Och det var situationen 1948?
”Det var situationen. Det var vad sionismen stod inför. En judisk stat skulle inte ha uppstått utan att 700 000 palestinier hade fördrivits med rötterna. Därför var det nödvändigt att rycka upp dem med rötterna. Det fanns inget annat val än att fördriva den befolkningen. Det var nödvändigt att rena inlandet, gränsområdena och huvudvägarna. Det var nödvändigt att rena byarna från vilka våra konvojer och bosättningar besköts.”
Uttrycket ”att rena” är hemskt.
”Jag vet att det inte låter trevligt, men det är den termen de använde då. Jag anammade den från alla dokument från 1948 som jag är fördjupad i.”
Det du säger är svårt att lyssna på och svårt att smälta. Du låter hårdhjärtad.
”Jag känner sympati för det palestinska folket, som verkligen genomgick en svår tragedi. Jag känner sympati för flyktingarna själva. Men om önskan att etablera en judisk stat här är legitim, fanns det inget annat val. Det var omöjligt att lämna en stor femtekolonn kvar i landet. Från det ögonblick då Yishuv [den judiska gemenskapen i Palestina före 1948] attackerades av palestinierna och därefter av arabstaterna, fanns det inget annat val än att utvisa den palestinska befolkningen. Att rycka upp den med rötterna under krigets gång.
Kom ihåg en annan sak: det arabiska folket fick en stor del av planeten. Inte tack vare sina färdigheter eller sina stora dygder, utan för att det erövrade och mördade och tvingade dem det erövrade att konvertera under många generationer. Men i slutändan har araberna 22 stater. Det judiska folket hade inte ens en stat. Det fanns ingen anledning i världen till varför det inte skulle ha en stat.” Därför, ur min synvinkel, övervann behovet av att etablera denna stat på denna plats den orättvisa som utsattes palestinierna för genom att rycka upp dem med rötterna.”
Och moraliskt sett, har du inga problem med den gärningen?
”Det stämmer. Inte ens den stora amerikanska demokratin kunde ha skapats utan förintelsen av indianerna. Det finns fall där det övergripande, slutgiltiga goda rättfärdigar hårda och grymma handlingar som begås under historiens gång.”
Och i vårt fall rättfärdigar det effektivt en befolkningsförflyttning.
”Det är vad som framträder.”
Och du tar det med ro? Krigsförbrytelser? Massakrer? De brinnande fälten och de ödelagda byarna i Nakba?
”Man måste sätta saker i proportion. Det här är små krigsförbrytelser. Sammantaget, om vi tar alla massakrer och alla avrättningar 1948, kommer vi till cirka 800 som dödades. I jämförelse med massakrerna som utfördes i Bosnien är det bara nonsens. I jämförelse med massakrerna som ryssarna utförde mot tyskarna vid Stalingrad är det hönsfoder. När man tar hänsyn till att det var ett blodigt inbördeskrig här och att vi förlorade hela 1 procent av befolkningen, märker man att vi uppförde oss mycket bra.
I sida efter sida beskriver Ilan Pappé hur utstuderad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna, eller snarare ”de smutsiga araberna”, var. Sionisterna började redan på 20-talet träna sina soldater. De samarbetade med den brittiska ockupationsmakten när de skulle bestraffa uppstudsiga byar. De hade långt i förväg skapat en plan över palestinska byar och en strategi för hur befolkningen en dag snabbt skulle kunna antingen mördas eller fördrivas från sina hem.
Från början var planen att de skulle få ta över hela Mandatory Palestine, trots att de bara ägde 5,8 procent, och då gällde det att snabba på med rensningen.
Det som slår mig är hur dessa fruktansvärda planer togs fram parallellt med nazisternas. Samtidigt som Hitler planerade för att göra sig av med alla judar från Tyskland satt sionister i Palestina och smidde samma planer för palestinierna. Och visst. Hitler valde mord framför fördrivning, medan sionisterna föredrog fördrivning framför mord fram till folkmordet i Gaza, men de underliggande resonemangen var desamma. Man ville ha ett land fritt från den folkgrupp man föraktade.
Det som också slår mig är likheten mellan judarna i Europa och palestinierna. De visste att Hitler respektive sionisterna planerade att göra sig av med dem. Det fanns väldokumenterat i Mein Kampf respektive Balfour-deklarationen samt diverse andra dokument och uttalanden. Och ändå hoppades så många att det skulle liksom lösa sig med tiden.
Den stora skillnaden är förstås att medan tyska judar aldrig hade kunnat kämpa emot nazisterna på grund av hur få de var utan borde ha flytt i god tid var ju palestinierna i majoritet. Hade de bara organiserat sig i tid och varit beredda när britterna lämnade borde de på grund av sin folkmängd ha kunnat försvara sig och fördrivit sionisterna i tid. Den folkgrupp som så många kletar terrorstämpel på var snarare naiva som lamm som leds till slakt.
Många menar att svenska jurygrupper vägrar ge Israel poäng i Eurovision av politiska skäl. Så kan det förstås vara, men det är långt ifrån självklart.
”Vilken är sannolikheten att Israel skulle få noll poäng av juryn och tolv av svenska folket?!”
Pja. 14 av 25, alltså nästan två tredjedelar, av alla låtar fick noll poäng.
”Vilken är sannolikheten att de får noll poäng tre år i rad?!” skriver de upprörda.
Den är 27 procent. 9/25 för 2024, 9/26 för 2025 och 9/25 för 2026.
Så det är inte alls nödvändigtvis så att jurygrupperna är partiska. Ett av fyra länder, give or take, har fått noll poäng tre år i rad av Sveriges jurygrupper.
Och då blir motargumentet att svenska folket ger dem högsta poäng, vilket betyder att låten måste vara bra!
Det, däremot, beror som jag skrev igår på att svenska folket är partiska. Det blir extra komiskt när samma personer som uppmanar sina vänner att rösta tio gånger på Israel sedan tar Israels poäng som garant för att låten förtjänade att vinna. Hur liksom får man ihop det i sitt huvud?
För pro-Israel-rösterna går till Israel, förstås. Anti-Israel-rösterna fördelas på 24 andra länder. Om människor röstar politiskt behövs det alltså 24 anti-Israelröster för att motverka en enda pro-Israelröst. Det politiska röstandet leder därför oundvikligen till en israelisk seger, så länge det når upp i någon sorts volym att tala om.
Få kändisar har gjort mig så besviken som Jerry Seinfeld. Jag har sett alla avsnitt. Många flera gånger om. Han var aldrig min ultimata favorit, men som många andra uppskattade jag humorn massor. Hans insats som skådis var lite B, men det gjorde inte så mycket eftersom de andra var suveräna.
Den avancerade humorn måste förstås komma ur en hög intelligens, har jag alltid tänkt – både IQ och EQ. Du behöver en avancerad förståelse för hur människor resonerar kombinerat med suverän logisk förmåga för att skapa skämt som lever kvar i generationer. Ungefär.
”’Befria Palestina’ är, för mig, bara … du är fri att säga att du inte gillar judar. Säg bara att du inte gillar judar. Genom att säga ’Fritt Palestina’ erkänner du inte vad du egentligen tycker. Så det är faktiskt – jämfört med Ku Klux Klan tycker jag faktiskt att Klanen är lite bättre här, eftersom de kan komma rakt ut och säga: ’Vi gillar inte svarta, vi gillar inte judar.’ Okej, det är ärligt.”
Det finns många fler citat. Alla pekar åt samma håll.
Betänk all den hjärnkapacitet han besitter, och han saknar helt fullständigt förmåga att förstå varför människor kan bry sig om en hel folkgrupp som förföljts och fördrivits i snart åttio år. Han hade kunnat argumentera för att Palestina-rörelsen är felinformerad eller skev eller femtielva andra mer eller mindre konstruktiva poänger som alla hade varit bättre än bara ”ni hatar judar”.
Och när jag ser tillbaka på serien inser jag hur få de var – de skådespelare som inte antingen var vita (judar eller andra) eller ickevita men stereotyper, som Babu Bhatt. Jag har inget egentligen emot stereotyper i humorserier så länge de beskrivs med värme, som Raj och Howard i Big Bang Theory, och det är nog därför jag inte reagerat förrän nu, när jag minns de gamla avsnitten i det perspektiv hans nya uttalanden ger.
Så om vi lägger ihop det faktum att ickevita för Seinfeld sällan kan bara vara människor utan istället en sorts parodi med det faktum att han helt saknar förmåga att empatisera med palestinier trots allt de varit med om står det klart att denna man är arketypen av en rasist.
Jag bara konstaterar att när jag ser post på post i sociala medier där människor uppmanar varandra att rösta tio gånger på Israel finns absolut ingen enda mening med tävlingen kvar. Och det gäller förstås helt oaktat vad jag anser om Israel.
När det slutar handla om bäst låt är det över.
Återgå till enbart jurys eller lägg ner.
För övrigt anser jag förstås inte att länder som begår brott mot folkrätten ska delta. Gäller både Ryssland och Israel. Men det är en helt annan fråga.
För om Israel faktiskt hade vunnit hade det tvingat Europas alla deltagare att välja mellan att resa till Jerusalem som gäster i ett land som genomför ett folkmord, som fängslar och torterar barn, som våldtar, mördar och fördriver ett helt folk från deras hemland ELLER att stå upp för mänskliga rättigheter och avstå. Och då hade tävlingen självdött.
250 bosättarterrorister utan ett uns skam i kroppen flyttar till Palestina. Totalt är de 1 200 som är på väg dit.
”Det är våra förfäders land!” säger dessa människor som alldeles uppenbarligen är indier, medan de fördriver kristna och muslimska palestinier vars förfäder levat där oavbrutet i tusentals år från deras hem. Det är möjligt att vissa av deras förfäder levde där för flera tusen år sedan. Vad i helvete har det med något att göra?! Jag är 0,3 procent mizrahi – det ger inte mig rätt att fördriva irakier från Bagdad. Än mindre att fördriva palestinier för att några av mina förfäder bodde där för tretusen år sedan.
Jag vet att jag tjatar.
Det är bara så fruktansvärt obegripligt att vi går med på detta.
Israel är en terrornation som begår kontinuerliga brott mot folkrätten och de måste ut ur Eurovision och sanktioneras omedelbart! Hur är det inte självklart?!
Ett av de mest bisarra argument jag får emellanåt är att palestinierna inte kan vara områdets urbefolkning eftersom det inte fanns muslimer förrän på sexhundratalet.
Jag undrar hur det ser ut i dessa människors huvuden.
Tror de att muslimer bara liksom uppstod från ingenstans? Ploppade upp ur marken utan förfäder?
Trotz allt 