Jag lägger i genomsnitt kanske 500 kr per dygn på hotell och transport mellan platser. Det är den kostnaden jag har för att jag inte är hemma. Mat är ju billigare här, men jag äter mer på restaurang, så det blir nog plus minus noll. Så man kan säga runt femtontusen i månaden, give or take. Jag har ju bara en grov plan för vart jag vill åka – Rio, Amazonas, Peru – resten bestämmer jag efterhand.
Nu är jag på ett litet, billigt hotell mitt på ön Santa Catarina. Imorgon blir det hike till en lagun. Till min förvåning pratade receptionisten engelska, så han gav mig bra tips. Ska börja med en båttur till slutdestinationen och sedan gå tillbaka.
Vädret har varit väldigt behagligt nästan hela tiden – mellan 20 och 23 grader. Men luftfuktigheten verkar tokhög. Handtvättade ett par plagg för en dryg vecka sedan och först efter fem-sex dagar skulle jag beteckna dem som torra, trots att de hängt hela tiden.
Mitt nya hotellrum har inte samma hisnande vy som mitt förra lilla hus, men det är gulligt ändå. Ligger mitt i en liten lugn stad som heter Lagoa.
Igår kväll åt jag 24 ostron. När de kostar 80 kr dussinet kunde jag inte låta bli. Jag skulle kunna leva på ostron. Efter 34 år som ”vegetarian som efter sjutton år bestämt sig för att musslor och ostron inte har någon hjärna och därmed inte någon själ” kan jag konstatera att umamin och proteinet i den lilla skärva av djurvärlden jag äter är en fantastisk upplevelse.
Kommer jag att äta kött när produktionen inte längre innebär dödande? Jag vet inte. Tanken att efter alla år stoppa en biff i munnen är både lockande och otäck på samma gång.
Idag ska jag försöka bada i havet. När jag var liten gick min syster och jag i simskola i 15-gradigt vatten, men ju äldre jag blir desto krukigare, så vi får se hur det går. Har fortfarande bara doppat knäna i poolen jag har här, för den är för kall, men det är ju höst här, så Atlanten borde vara någorlunda varm efter sommaren, tänker jag.
Imorgon åker jag till Caminho da Costa da Lagoa ao Canto dos Araçás för lite hiking. Därefter vet jag inte. Det finns lagunhiking här på ön Santa Catarina också, men det är en bit dit, och jag är inte säker på om det är mödan värt.
Citronträdet växer på tomten här. Tänker knycka en idag.
Hällregnet igår upphörde på eftermiddagen, och det blev ett härligt kvällsväder. Dryga tjugo, fuktigt, blå himmel med lite moln, så jag gick ner till strandrestaurangerna och åt ostron igen. Pratade med en trevlig chilenare – min spanska är knackig, men duger till enklare konversationer – och det var första IRL-personen jag bytt mer än två meningar med sedan jag lämnade Ana i Montevideo. Har känts lite som om jag avlagt ett tystnadslöfte sedan dess. Måste snabba på inlärningen av portugisiska så jag kan umgås med the locals.
I övermorgon ska jag åka vidare. Vart? Hade först tänkt fortsätta utforska ön Santa Catarina, men börjar känna att det nog mest är more of the same, dvs hisnande vackra utsikter och fantastiska stränder, och det kan jag nu. Har gott om sånt på Korsika ändå.
Så jag ska komma på ett annat resmål som är mer av hiking/trekking och mindre av strosande och vila. Tar gärna emot förslag.
Alla bilder utom hjärtat är tagna från mitt bord på restaurangens uteservering.
Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.
Nu handlar det om uppkoppling.
Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.
Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.
Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.
Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.
Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.
Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.
Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.
Arkitekturen här påminner en hel del om Horta i Azorerna, där jag var för två år sedan. Inte konstigt – portugisiska sjöfarare tog ju med sig färgerna och stilen från hemlandet.
Staden är helt olikt Porto Alegro. Glada människor som strosar runt, ingen tung trafik, charm och värme. Gott om parker och fantastisk natur runt staden.
95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.
Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.
Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.
Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.
”Sou vegetariana. Não como carne.”
”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”
Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.
Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.
Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.
Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.
Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.
Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.
Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.
Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.
Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.
Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.
Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.
”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶
Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.
Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.
Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.
Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.
Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?
Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.
Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.
Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.
Så vad tycker jag?
Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.
Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.
Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.
Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.
Trotz allt 