Etikettarkiv: #TourdelAmeriqueduSud2026

Dag 39 – Kvar i São Paulo

Publicerat den av

Jag är fortfarande kvar i São Paulo. Har helt enkelt kärat ner mig i staden och i brassar överlag – det är underbara människor. Så här lär man känna en brasilianare:

1. Man sätter sig bredvid dem i en bar eller på en restaurang.

2. De börjar prata med dig.

3. Ni blir vänner på WhatsApp.

Igår, när det var karaoke night på min favvo-bar och jag hör ”and there is Helena” från scenen när jag kommer upp för trappan blev jag lite varm om hjärtat.

Jag gillar egentligen inte stora städer – tyckte Buenos Aires var för mycket. Och São Paulo är amerikanska kontinentens och södra halvklotets största stad. Fler invånare än Sverige. Men … det känns inte stort. Det känns gemytligt.

Jag och brassar är som opposites attract-vänner. Jag

Så jag lägger upp bilder och filmer och länkar i blogginlägget nedan för den som är nyfiken. Vill inte spamma er.

Jag beställde ett par events via Tripadvisor. Det första var en guidning runt gamla stan. När jag beställt den googlade jag namnet på arrangören, Concrete Jungles, kollade deras webbsida och såg att de hade en food tour senare på eftermiddagen, så jag bokade den också. Jag råkade bli ensam på den första turen. Giuliano, som guidade mig, var italienare och hade bara bott i São Paulo i tio år, men han pratade om Brasilien som ”vi” hela tiden. Hint till svenska nationalister som brukar låtsas att man inte är svensk förrän i tredje led, minst.

Jag lärde mig mer sydamerikansk historia under hans tvåtimmars rundtur än jag visste när den började. Jag vill verkligen rekommendera alla som ska dit att kolla upp hans företag – boka direkt – han är oerhört kunnig. Det fanns ingen fråga jag hade som han inte kunde svara på. Den andra turen gällde street food. Det var jag och en bunter jänkare och en aussie. Också intressant. Vi hade supertrevligt. Avslutade kvällen hemma hos ett kanontrevligt Ericsson-par tack vare en gemensam vän.

Jag bokade ytterligare ett event via Tripadvisor – en barrunda. Det var också rätt annorlunda. Ett av stoppen dansade de. Alla fantastiskt bra – satan i gatan. Filmade en del – finns i blogginlägget.

Igår var världens störta pride-parad. Det var en helt fantastisk rytm och stämning. Så jag satte mig på en street pub, beställde en IPA och väntade. Paret som satte sig bredvid mig, Arlindo och Alexandro, hade varit gifta i 33 år. Jag har sedan dess googlat same-sex marriage in Brazil, och får inte riktigt ihop det, men who cares – de var underbart trevliga.

I diskussioner med alla mina nya vänner har jag kommit fram till följande:

Jag kan inte hoppa över Pantanal – det måste ses! Men jag ska ta Rio först, sedan Pantanal, sedan Manaus i Amazonas och efter det blir det Peru.

Just nu sitter jag på en restaurang som jag nog får kalla min favorit. Yamaga i den japanska delen av staden. Äter ramen och dricker saké. Cheers.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 32 – Karaoke i São Paulo

Publicerat den av
En av arrangörerna spelar luftgitarr medelst stativ.

Jag tog nattbussen till São Paolo. Jag gillar det, för jag spar en hotellnatt på det sättet, och jag är såpass kort att jag sover bra på bussar. Bredvid mig satt en stackars superlång kille. Vi kunde knappt prata alls. Jag fick gestikulera när jag skulle på toaletten. Och här är det komiska: strax innan vi var framme insåg jag att han var från Haiti. Vi försökte kommunicera på ett språk ingen av oss pratade, och hade kunnat prata franska hela tiden.

Jag hade bokat ett hotell nära stationen för att kunna gå dit, men taxi är megabilligt här. Uber ännu billigare. Man kan åka två mil för 60-70 kronor. När jag kom fram fick jag mitt rum direkt, trots att klockan bara var strax efter nio, och det var himmelskt att duscha, borsta tänderna och nappa lite. Och det rummet förtjänar ett eget inlägg! Är övertygad om att hotellet var en bordell på 70-talet. Återkommer om det. Med bilder. Inklusive speglarna i taket och tjock-TVn och luckan i väggen genom vilken de serverar frukost.

Så jag köper ju grisen i säcken när jag bokar det billigaste hotell som ligger närmast stationen, och området är verkligen sunkigt, sorry to say. Men när en uber till centrum kostar några tior är det ok. Så jag reseplanerade in två grupp-event till imorgon, och skrotade runt lite på egen hand. Googlade vilka pubar expats går till och hamnade på en härlig irländsk krog. Satt där någon timme eller två och det var ont om folk, men till slut satte sig en tjej bredvid mig, och vi började prata. Hennes engelska var riktigt bra, och hon berättade att hon kommer dit varje måndag för att sjunga karaoke. Hennes grandparents var italienare. Hon såg italiensk ut, dessutom. Tills rätt nyss hade jag inte fattat hur många i Latinamerika som kommer därifrån.

När karaoken började gick vi upp, och det var en fantastisk stämning. Jag var nog en av de äldsta där – övriga var i mina ungars ålder – men alla var trevliga och glada. Och här är grejen med många brasilianare: de är nyfikna på utlänningar och har sällan något emot att göra bort sig på medioker eller kass engelska. Det skiljer dem från oss europeer, enligt min erfarenhet.

Och alla sjöng superproffsigt. Inte en enda skrålade falskt. Jag förklarade att när svenskar, norrmän och finnar ska sjunga karaoke finns det kanske två av tio som kan hålla sig till en tonart. Nordbor sjunger heller än bäst, och sällan nyktra.

Jag var lite blyg ett tag, men tänkte att jag borde ha ”sjunga karaoke i São Paulo” på min bucket list, så till slut gick jag fram och bad om ”Freedom’s just another word”. Jag började skriva ner titeln, men DJn sa direkt: ”I know this song.” ”You do?” ”Yes, it’s a classic. If I didn’t know this song, I would be bad at my job!”

He had a point.

Det var inte ett av mina bästa uppträdanden, men de applåderade snällt. Jag hade varit på väg att gå innan jag träffade Monique, men det blev min roligaste kväll hittills i Brasilien.

Idag hade jag tänkt åka på en hike, men jobbade lite för länge, så jag bestämde mig för att flytta hiken till torsdag och istället åka till de asiatiska kvarteren och käka japanskt, se bild.

Uberchaffisen hit var bara en av alla dessa underbara brasilianare som verkligen vill kommunicera. I början körde vi google translate, men sedan insåg jag att han var ungefär lika bra/medioker som jag på spanska, så vi övergick till det språket. Trots språksvårigheter pratade han hela vägen.

Jag börjar bli lite kär i det brasilianska folket. Kanske för tidigt för ett definitivt utlåtande, men ändå.

Just nu sitter jag på en indisk krog och skriver. Kyparen är från Tanzania. Hans far bor i Stockholm sedan fem år, och han var också jätteglad att få prata med mig om Sverige och hans pappas uppehållstillstånd.

Så mitt intryck av Brasilien hittills är: mycket skräp, smuts, fattigdom och graffiti, maten och jag har nästan inget venn-överlapp, men det kompenseras av en underbar befolkning och fantastisk natur och arkitektur.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 30 – Costa da Lagoa

Publicerat den av

Igår var hike-dagen, så jag käkade lunch på en restaurang som blivit min favorit. Maten här och jag, som laktosintolerant vegetarian som inte gillar socker, kommer inte alls bra överens. Det är ont om vegetariska alternativ, och de som finns är inte bara tråkiga utan även proteinfattiga. Typ stekta grönsaker med pommes frites. Sedan jag kom till Brasilien har jag inte hittat något grovt bröd alls, och det mesta är dessutom sötat. Det är även ont om potatis som inte är pommes frites. Nu har jag iofs inte gått på finare restauranger, utan mest hak. Man får väl vad man betalar för.

Servitören, som faktiskt pratar engelska, och jag diskuterade vandringsleden.

”Oh! You are a hiker?!”

”That’s the idea.”

Jag vet inte varför han blev så paff. Mina bonuskilon, min ålder eller mina kläder? Han påpekade att den var väldigt tuff.

Nåja. Jag tog färjan – kostade 25 kr ungefär, till det vattenfall som skulle vara början på turen, och började sedan gå den drygt två timmar långa turen längs vad som faktiskt är en sjö på en ö.

Jag hade bestämt mig för att stanna och fika längs vägen, som går genom byar med härliga restauranger. Och det var mindre smart. Hade inte insett att klockan sprungit iväg, och att mörker faller snabbt så här nära ekvatorn. Min latitud motsvarar södra Marocko.

Och vägen var fantastisk, med många underbara växter. Man behövde inte klättra alls. Dock är den enormt backig, så jag var rätt anfådd efter ett tag. När jag gått en av de två tänkta timmarna svartnade det snabbt, och jag tog båten tillbaka. Lite arg på mig själv för att jag drällt så länge på fiket på stranden. Om någon vill göra samma tripp rekommenderar jag att börja på förmiddagen och äta lunch längs vägen istället.

Jag hade länge funderat på att åka till ytterligare en vandringsled längs en lagun på södra delen av ön, sedan tänkte jag ta en buss in i landet, men efter diverse googlande bokade jag nyss istället en nattbuss till São Paulo och sedan tre nätters hotell där. Så nu ska jag snart checka ut, och ikväll reser jag vidare.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 28 – Lagoa

Publicerat den av

Så vad kostar det att luffa runt i Brasilien?

Jag lägger i genomsnitt kanske 500 kr per dygn på hotell och transport mellan platser. Det är den kostnaden jag har för att jag inte är hemma. Mat är ju billigare här, men jag äter mer på restaurang, så det blir nog plus minus noll. Så man kan säga runt femtontusen i månaden, give or take. Jag har ju bara en grov plan för vart jag vill åka – Rio, Amazonas, Peru – resten bestämmer jag efterhand.

Nu är jag på ett litet, billigt hotell mitt på ön Santa Catarina. Imorgon blir det hike till en lagun. Till min förvåning pratade receptionisten engelska, så han gav mig bra tips. Ska börja med en båttur till slutdestinationen och sedan gå tillbaka.

Vädret har varit väldigt behagligt nästan hela tiden – mellan 20 och 23 grader. Men luftfuktigheten verkar tokhög. Handtvättade ett par plagg för en dryg vecka sedan och först efter fem-sex dagar skulle jag beteckna dem som torra, trots att de hängt hela tiden.

Mitt nya hotellrum har inte samma hisnande vy som mitt förra lilla hus, men det är gulligt ändå. Ligger mitt i en liten lugn stad som heter Lagoa.

Nu lunch.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 27 – Tjugofyra ostron

Publicerat den av

Igår kväll åt jag 24 ostron. När de kostar 80 kr dussinet kunde jag inte låta bli. Jag skulle kunna leva på ostron. Efter 34 år som ”vegetarian som efter sjutton år bestämt sig för att musslor och ostron inte har någon hjärna och därmed inte någon själ” kan jag konstatera att umamin och proteinet i den lilla skärva av djurvärlden jag äter är en fantastisk upplevelse.

Kommer jag att äta kött när produktionen inte längre innebär dödande? Jag vet inte. Tanken att efter alla år stoppa en biff i munnen är både lockande och otäck på samma gång.

Idag ska jag försöka bada i havet. När jag var liten gick min syster och jag i simskola i 15-gradigt vatten, men ju äldre jag blir desto krukigare, så vi får se hur det går. Har fortfarande bara doppat knäna i poolen jag har här, för den är för kall, men det är ju höst här, så Atlanten borde vara någorlunda varm efter sommaren, tänker jag.

Imorgon åker jag till Caminho da Costa da Lagoa ao Canto dos Araçás för lite hiking. Därefter vet jag inte. Det finns lagunhiking här på ön Santa Catarina också, men det är en bit dit, och jag är inte säker på om det är mödan värt.

Citronträdet växer på tomten här. Tänker knycka en idag.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 26 – Efter regn kommer solsken

Publicerat den av

Hällregnet igår upphörde på eftermiddagen, och det blev ett härligt kvällsväder. Dryga tjugo, fuktigt, blå himmel med lite moln, så jag gick ner till strandrestaurangerna och åt ostron igen. Pratade med en trevlig chilenare – min spanska är knackig, men duger till enklare konversationer – och det var första IRL-personen jag bytt mer än två meningar med sedan jag lämnade Ana i Montevideo. Har känts lite som om jag avlagt ett tystnadslöfte sedan dess. Måste snabba på inlärningen av portugisiska så jag kan umgås med the locals.

I övermorgon ska jag åka vidare. Vart? Hade först tänkt fortsätta utforska ön Santa Catarina, men börjar känna att det nog mest är more of the same, dvs hisnande vackra utsikter och fantastiska stränder, och det kan jag nu. Har gott om sånt på Korsika ändå.

Så jag ska komma på ett annat resmål som är mer av hiking/trekking och mindre av strosande och vila. Tar gärna emot förslag.

Alla bilder utom hjärtat är tagna från mitt bord på restaurangens uteservering.

Följ diskussionen på Facebook:

Vart ska du då?

Publicerat den av

Dag 25 – Praia do Sambaqui

Publicerat den av

Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.

Nu handlar det om uppkoppling.

Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.

Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.

Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.

Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.

Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.

Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.

Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 23 – Florianopolis

Publicerat den av

Arkitekturen här påminner en hel del om Horta i Azorerna, där jag var för två år sedan. Inte konstigt – portugisiska sjöfarare tog ju med sig färgerna och stilen från hemlandet.

Staden är helt olikt Porto Alegro. Glada människor som strosar runt, ingen tung trafik, charm och värme. Gott om parker och fantastisk natur runt staden.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 23 – Det är inte kött, det är skinka!

Publicerat den av

”Não falo português. English? Español?”

95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.

Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.

Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.

Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.

”Sou vegetariana. Não como carne.”

”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”

Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.

Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.

Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.

Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.

Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.

Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.

Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.

Följ diskussionen på Facebook: