Etikettarkiv: Italien

Dag 32 – Karaoke i São Paulo

Publicerat den av
En av arrangörerna spelar luftgitarr medelst stativ.

Jag tog nattbussen till São Paolo. Jag gillar det, för jag spar en hotellnatt på det sättet, och jag är såpass kort att jag sover bra på bussar. Bredvid mig satt en stackars superlång kille. Vi kunde knappt prata alls. Jag fick gestikulera när jag skulle på toaletten. Och här är det komiska: strax innan vi var framme insåg jag att han var från Haiti. Vi försökte kommunicera på ett språk ingen av oss pratade, och hade kunnat prata franska hela tiden.

Jag hade bokat ett hotell nära stationen för att kunna gå dit, men taxi är megabilligt här. Uber ännu billigare. Man kan åka två mil för 60-70 kronor. När jag kom fram fick jag mitt rum direkt, trots att klockan bara var strax efter nio, och det var himmelskt att duscha, borsta tänderna och nappa lite. Och det rummet förtjänar ett eget inlägg! Är övertygad om att hotellet var en bordell på 70-talet. Återkommer om det. Med bilder. Inklusive speglarna i taket och tjock-TVn och luckan i väggen genom vilken de serverar frukost.

Så jag köper ju grisen i säcken när jag bokar det billigaste hotell som ligger närmast stationen, och området är verkligen sunkigt, sorry to say. Men när en uber till centrum kostar några tior är det ok. Så jag reseplanerade in två grupp-event till imorgon, och skrotade runt lite på egen hand. Googlade vilka pubar expats går till och hamnade på en härlig irländsk krog. Satt där någon timme eller två och det var ont om folk, men till slut satte sig en tjej bredvid mig, och vi började prata. Hennes engelska var riktigt bra, och hon berättade att hon kommer dit varje måndag för att sjunga karaoke. Hennes grandparents var italienare. Hon såg italiensk ut, dessutom. Tills rätt nyss hade jag inte fattat hur många i Latinamerika som kommer därifrån.

När karaoken började gick vi upp, och det var en fantastisk stämning. Jag var nog en av de äldsta där – övriga var i mina ungars ålder – men alla var trevliga och glada. Och här är grejen med många brasilianare: de är nyfikna på utlänningar och har sällan något emot att göra bort sig på medioker eller kass engelska. Det skiljer dem från oss europeer, enligt min erfarenhet.

Och alla sjöng superproffsigt. Inte en enda skrålade falskt. Jag förklarade att när svenskar, norrmän och finnar ska sjunga karaoke finns det kanske två av tio som kan hålla sig till en tonart. Nordbor sjunger heller än bäst, och sällan nyktra.

Jag var lite blyg ett tag, men tänkte att jag borde ha ”sjunga karaoke i São Paulo” på min bucket list, så till slut gick jag fram och bad om ”Freedom’s just another word”. Jag började skriva ner titeln, men DJn sa direkt: ”I know this song.” ”You do?” ”Yes, it’s a classic. If I didn’t know this song, I would be bad at my job!”

He had a point.

Det var inte ett av mina bästa uppträdanden, men de applåderade snällt. Jag hade varit på väg att gå innan jag träffade Monique, men det blev min roligaste kväll hittills i Brasilien.

Idag hade jag tänkt åka på en hike, men jobbade lite för länge, så jag bestämde mig för att flytta hiken till torsdag och istället åka till de asiatiska kvarteren och käka japanskt, se bild.

Uberchaffisen hit var bara en av alla dessa underbara brasilianare som verkligen vill kommunicera. I början körde vi google translate, men sedan insåg jag att han var ungefär lika bra/medioker som jag på spanska, så vi övergick till det språket. Trots språksvårigheter pratade han hela vägen.

Jag börjar bli lite kär i det brasilianska folket. Kanske för tidigt för ett definitivt utlåtande, men ändå.

Just nu sitter jag på en indisk krog och skriver. Kyparen är från Tanzania. Hans far bor i Stockholm sedan fem år, och han var också jätteglad att få prata med mig om Sverige och hans pappas uppehållstillstånd.

Så mitt intryck av Brasilien hittills är: mycket skräp, smuts, fattigdom och graffiti, maten och jag har nästan inget venn-överlapp, men det kompenseras av en underbar befolkning och fantastisk natur och arkitektur.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 15 – från Buenos Aires till Montevideo

Publicerat den av

Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.

Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.

Så vad tycker jag?

Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.

Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.

Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.

Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.

Följ diskussionen på Facebook:

Antisemitisk verklighet

Publicerat den av

Mitt nya hemland Frankrike debatterar idag en ny lag som ska förbjuda kritik av Israel. I kid you not. Det är redan där liksom här förbjudet att uttrycka hat mot judar, men de som vill införa lagen tycker det ska vara förbjudet att uttrycka hat mot ”sionister”.

Inte heller ska man få säga att man inte vill att Israel ska finnas. Inte heller får man ”minimera” terrordåd. Mmm. Däremot får man förstås tycka att vilket annat land som helst inklusive Frankrike och Palestina ska upphöra att existera.

I Italien har det blivit en diplomatisk skandal på grund av bilden, som visar en bosättarterrorist som hånflinar åt en förtvivlad palestinsk kvinna på Västbanken, som inte får plocka sina oliver på grund av sagda terrorist, samtidigt som han uppenbarligen filmar henne. Artikeln handlar om det ökande vidriga bosättarvåldet och fördrivningen av palestinier.

Varför?

Bilden är ”antisemitisk”.

Igen: I kid you not. En verklig bild på en verklig terrorist är antisemitisk, eftersom han ser så elak ut.

Israels ambassadör i Italien twittrar att den är ”manipulativ”.

En rabbin jämförde med nazistisk propaganda eftersom den ”dehumaniserar judar”.

När jag vid tolv års ålder läst Anne Franks dagbok grät jag och lovade mig själv att alltid stå upp mot judehat så länge jag lever. Det finns en special place in hell för alla dem som använder hennes och sex miljoner andra judars fruktansvärda öden till att förbjuda kritik mot deras avskyvärda folkmord på sina kusiner palestinierna, som inte hade ett dugg med förintelsen att göra.

Följ diskussionen på Facebook:

Mussolinsk masspsykos

Publicerat den av
generic-janusItalien har skapat en extrempopulistisk regering. Det märks knappt i svensk press. Det märks inte alls i amerikanska medier.
 
Men fransk nyhetsrapportering berättar om detta oavbrutet. Panel efter panel diskuterar och de är djupt bekymrade. Det är en catastrophe. Men man måste respecter italienska folkets vilja. Och vad kommer att hända nu?
 
Så går det fram och tillbaka.
 
Italien har tre enorma problem. Korruption, organiserad brottslighet och en extremt hög andel afrikanska båtflyktingar.
 
Istället för att fokusera på de första två, som leder till fattighet och otrygghet och förlamar ekonomin, väljer man att hyperfokusera på dem som kommer utifrån, samt EU som utmålas som roten till allt ont.
 
Om afrikanerna bara försvinner och EU visas långfingret blir allt bra.
 
Så jag vill ingalunda hävda att inte ankomsten av båt efter båt med migranter är besvärligt för ett land. Likaså har euron visat sig vara en kvarnsten för länder som inte sköter sin ekonomi. Men att vända EU ryggen och slänga ut alla utlänningar kommer bara att förstärka Italiens djupa problem.
 
Det finns egentligen två rötter till dagens opinion och som resulterat i valresultatet – och de finns i Italien liksom i alla andra länder. Den ena roten är populistisk, den andra nationalistisk.
 
Den populistiska appellerar till människor som har en, snällt uttryckt, grund analytisk förmåga – den talang som vi brukar kalla ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, och de är dessutom opålästa. Populistiska politiker anpassar sina budskap till vad folk vill höra. ”Build the wall!” ”Lock her up!”
 
Den nationalistiska har en grund i känslan av att den egna etniciteten är bättre än alla andra, och att den måste hållas ren från inflytande från andra. Rasbiologiska argument brukar de flesta avstå från, och istället låtsas man att det handlar om ”kultur”. Människor som är nationalister har inte alls nödvändigtvis en bristande förmåga att förstå komplexitet. De kan vara både korkade och genier.
 
Men nationalister och populister går idag arm i arm eftersom de har samma mål här. Peka på migrationen som det allenarådande problemet, och upprepa detta tills det blir en alternativ sanning som alla andra måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej.
 
Sedan har man vunnit.
 
I alla partier finns semipopulistiska, svartvita slagord så här i valrörelsen. De enkla budskapen premieras, för människor har bestämt sig och letar efter partier som delar deras uppfattning.
 
Finns det utrymme för politiker som vågar säga att man behöver mer än en mening för att förklara något komplicerat?
 
Jag anser att det måste det göra. Men för att så ska ske behöver vi ha en fördjupad politisk dialog varje dag valår eller inte valår, politiker, journalister, väljare, bloggare, alla. När det händer kommer väljarna att gå in i valrörelsen med krav på att politikerna inte levererar punch lines utan lösningar som motsvarar komplexiteten i de problem landet har.
 
”Build the wall!”
 
ersätts då med
 
”Vi behöver en migrationspolitik som är både human och hållbar, och som har sin grund i att migration i grunden är lönsamt, men regelverk och politik måste hänga ihop socialt och ekonomiskt!”