Muminvärlden i Skutberget – ”vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Image may contain: 2 people, indoor

Henry Ramberg har varit på Skutberget i stort sett varje dag i hela sitt liv, och tagit hand om området. Han har många historier att berätta.

Det har gått en vecka sedan det plingade till i Messenger, och en vuxen dotter som bor i Karlstad skickade mig denna artikel.

”Vi blir av med stugan på Skutberget – kolla på det blå området!”

Det var overkligt. Och det har inte blivit mer begripligt efterhand som dagarna gått, och ivriga kommunpolitiker, i stort sett ensamma i sin begreppsvärld, försöker förklara för övriga hur bra deras mästarplan är.

För den som ser Skutberget som ett friluftsområde är det svårt att se en avspärrning av de mest fundamentala delarna, motionsanläggningen och badet, som en ”utveckling”. Det finns inga fördelar för den som vill träna, bada, gå hundpromenader eller bara njuta av naturen i att skärma av för allmänheten.

Det finns inga fördelar för skolklasser som har friluftsdagar. Det finns inga fördelar för den familj som vill cykla till Skutberget och grilla korv, för fotbollsentusiaster, löpare, skidåkare, för de fast bofasta eller vi familjer och pensionärer som blir av med sina stugor.

”Affärsidén”

För vem finns det då fördelar?

Det har framförts att många arbetstillfällen skapas, samtidigt som Muminvärlden erkänner att det handlar om tio heltidstjänster, och jag gissar att de inte ens behöver finnas i Karlstad utan kan finnas varsomhelst i Sverige. Alltså kan detta teoretiskt resultera i färre nya jobb för Karlstad än en nyöppnad Seven-eleven.

Det kan förstås bli fler hotellnätter i Karlstad när barnfamiljer reser hit och bor över, men en park som har öppet tolv veckor om året lär inte revolutionera turistnäringen. Det finns en uttalad förhoppning om hundratusentals ostasiatiska turister som ska vallfärda till Karlstad eftersom Tove Janssons karaktärer är populära i Japan och Kina, men varför skulle en japansk muminentusiast välja Karlstad, kopian, 3,5 timmar från Arlanda, framför originalet i Nådendal, 2 timmar från Vantaa flygplats i Helsingfors, som dessutom ligger närmare Japan?

Rent juridiskt …

Image may contain: 1 person, indoor

Eyvinds föräldrar byggde hans stuga på holmen år 1930, 14 år innan kommunen köpte marken från Fru Axeline Karlborg, på villkor, muntligt, att aldrig privatisera den.

Karlstads kommun kommer nu att lägga tid och kommuninvånarnas pengar på att ta fram en detaljplan.

Här är några skäl till varför detta sannolikt är slöseri med resurser.

Strandskyddet

”Jag kan inte se att länsstyrelsen skulle godkänna en temapark beläget på strandskyddat område”, säger länsjurist Johan Magnusson till SVT Nyheter.

Miljölagen, 7 kap.  §15-18 (läs gärna alla fyra paragraferna i länken):

15 § Inom ett strandskyddsområde får inte 1. nya byggnader uppföras, 2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt

De nästan hundraåriga byggnaderna på udden och holmen tillhör arrendatorerna. De är vår egendom. När de rivs eller flyttas upphör rätten att ha ett hus på den platsen. Kommunen kan alltså inte återuppföra byggnaderna med hänvisning till att där tidigare funnits ett hus.

Besittningsskyddet

Arrendatorer och tomträttsinnehavare har ett starkt skydd i form av besittningsskydd. Det krävs extraordinära omständigheter för att den ska upphöra, så länge arrendatorn sköter sina åtaganden. Extraordinära omständigheter kan vara vägbyggen eller en vattentäkt som måste nås. Extraordinära omständigheter är inte att en kommun plötsligt kommer på att man vill bygga något annat på ett sommarstugeområde. Om så varit fallet hade det som Karlstad nu hotar med inträffat lite överallt, för sommarstugeområden på kommunal mark är rätt vanligt i Sverige.

No automatic alt text available.

Henry Ramberg, vars föräldrar hyrt på Skutberget sedan innan han föddes för 81 år sedan, hjälpte som trettonåring till att med häst och vagn köra byggmaterial till motionscentralen. Anteckningarna är förda av Anders Forssell.

Men det har, såvitt vi hittat, aldrig inträffat i modern tid att en kommun agerat så som Karlstads kommun nu gör. Stugorna på holmen och udden är nästan hundra år gamla, och har i något fall ägts av familjen sedan uppförandet 1930. Förutom att vi enskilda drabbas absurt hårt finns också en större poäng i att bestrida en tänkt uppsägning så långt möjligt, och det är den osäkerhet detta skapar för övriga arrendatorer och tomträttsinnehavare över hela Sverige. Om Karlstads kommuns folkvalda kan hålla en presskonferens och peka på ett av Sveriges äldsta sommarstugeområden och säga ”här ska uppföras en nöjespark 2020” utan att ens nämna stugägarna i sammanhanget går ingen säker, och det kommer att skaka om bostadsmarknaden för hela Sverige när köpare blir rädda för fastigheter på ofri grund. Det finns därför ett starkt incitament från många intresseorganisationer att stötta oss i våra överklaganden.

Jordabalk, 10 kap.:

8 § Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förlängning av detta, utom när […]
5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt jordägarens intresse att kunna förfoga över arrendestället för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

No automatic alt text available.

Anders Forsells dagbok

Muminvärlden ska stå klar 2020. Samtidigt har vi stugägare fått brev som säger att vi inte kommer att bli uppsagda i förtid, vilket betyder att vi har rätt att bo kvar till siste december 2021. Lägger vi på ett utdraget överklagande kommer Muminvärlden igång med sitt bygge mot mitten av nästa decennium. Så hur kan man öppna 2020? Har kommunen och Muminvärlden tänkt att vi ska betala inträde för att besöka våra stugor? Att vi ska sitta och fika på stugtrappen med Filifjonkan och Lilla My?

Kommunens matematik går oss förbi.

Varje Karlstadbo har en relation till Skutberget, och nästan alla är besvikna över det förfall som skett sedan First Camp tog över. Kommunen har absolut ett ansvar i att utveckla området.

Intresseorganisationer, idrottsföreningar, fast boende, stugägare – vi kan alla hjälpas åt att få området att leva upp, som förr i tiden. Majbrasan lyste med sin frånvaro på valborg. Midsommarfirandet är nedlagt. Och motionscentralen är stängd.

Kommunen borde förstås ta tillvara på den positiva kraften hos Karlstadborna genom att öppna upp, inte stänga.

Jag tänker inte driva någon hata-mumin-kampanj. Jag älskar ”Vem ska trösta knyttet”. Jag har läst den många gånger för mina barn när de växte upp, på finlandssvenska vilket retade gallfeber på dem ”läs på riktigt, mamma!”, och jag har mycket svårt att tro att Tove Jansson skulle känna sig bekväm med det som nu händer. För min snart-tolvåring, som alltid kallar sig ”värmlänning”, grät i timmar när jag berättade för henne att mumintroll ska flytta in i stugan vi köpte för två år sedan, för att vara nära hennes vuxna systrar, lille systerson, mor- och farföräldrar, gammelfarmor, moster, kusiner och vänner. Vilken sagoboksförfattare vill barn så illa?

Jag får meddelanden och telefonsamtal från både kända och okända, unga och gamla, som kallar detta för ”vansinne”.

Vi värmlänningar är snälla och gemytliga. Men vi har inget tålamod med myndighetsövergrepp, och vi känner igen bullshit när vi ser det.

Kommunen ”utvecklar” inte Skutberget. Kommunen säljer ut Skutberget.

Jag må inte vara folkbokförd här sedan sju år tillbaka, men jag är fortfarande raktigenom värmlänning, och jag känner mig hemma och trygg när samma mening upprepas gång på gång, oavsett vem jag pratar med:

”Vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Varför jag stannar i Moderaterna

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

Vi som blev grabbed by the pussy

bssHan kallade sig ”Andersson”. Han var tillfälligt inlejd för att ta in hö åt en bekant till familjen. Det var 1978, och jag var tolv år. Han ropade på mig inifrån en lada, och när jag kom dit drog han ner mig i höet, höll ena handen över min mun och vred in sin andra hand innanför mina trosor och stoppade upp sina fingrar i min vagina.

Jag skakade och kämpade medan han kluckande av skratt väste i mitt öra: ”Jaså du har aldrig haft någon som pillat på dig va?!” Mitt sprattlande verkade roa honom.

Jag var bokstavligt talat ”grabbed by the pussy”. För mig tog det en hel sommar innan jag kunde sova en hel natt, och flera år innan jag bearbetat det som hände. Jag kände mig smutsig och förstörd. Jag kände skuld. Jag låg inne på mitt rum, stirrade upp i taket och gick inte ut. Någon polisanmälan förekom inte. Jag visste inte ens att det var ett brott jag var utsatt för. Det kanske var lika bra, för på den tiden hade det inte klassats som våldtäkt.

Det jag minns mest är känslan av maktlöshet. Sedan paniken som följde, oron och osäkerheten. Då var jag rädd. Min självbild gick sönder. Jag hade blivit något jag inte valt själv.

Idag är jag istället rasande vid blotta minnet. Bara att skriva denna text gör att adrenalinet flödar. Många, kanske hälften, av alla kvinnor jag känner ur min åldersgrupp har varit med om någon form av övergrepp under sina första 20 år, och kan relatera.

Senare i tonåren och emellanåt i vuxen ålder hände det vid ett antal tillfällen, säkert fler än jag minns, att fulla killar kom fram och nöp i bröst och rumpa på mig och mina kompisar. Det är samma sorts ”jag gör vad jag vill med dig, hahaha”-mentalitet som ligger bakom, förstås. Vi polisanmälde aldrig. Det fanns ingen mobiltelefon, det fanns ingen kamera, och jag tror inte ens vi insåg att tafsande var brottsligt. Jag har berättat om detta förut. Sexuellt ofredande i form av tafsande har alltid förekommit – i synnerhet där det sups.

Jag bodde i Genève under en tid. Jag tågluffade under fyra somrar. Ingenting hände någonsin utomlands. Samtliga ofredanden jag varit med om i mitt liv begicks av etniska svenskar. Jag kan inte heller påminna mig någon jämngammal kompis som varit utsatt av någon ickesvensk.

Flash forward till USA idag.

Donald Trump ser på 10-12-åringar och beskriver hur han ser fram emot att få dejta dem. Han skrattar åt att komma undan med det jag drabbades av. Tolv kvinnor har berättat att han gjort just detta – tvingat sig på dem och i flera fall skrattat åt dem när de kämpade emot. De berättade det då, för sina nära och kära, som i sin tur kommer ut och stödjer deras historier, vilket gör dem trovärdiga. Han skryter om att kunna kliva in i omklädningsrummet vid skönhetstävlingar, och det finns vittnen som berättar att han gjort detta när flickor ner i femtonårsåldern står halvnakna eller nakna utan möjlighet att värja sig eller täcka sig. Redan det i sig är ett sexuellt övergrepp, på samma sätt som det skulle vara det om vaktmästaren på ett högstadium skrävlar om att han brukar kliva in i omklädningsrummet till gympasalen för att glutta på din dotter och andra barnakroppar.

Det finns ett antal filmer där han uppenbart ovälkommet pressar sin medelålders kropp mot unga kvinnor och flickor och pussar dem och kramar dem. Han är polisanmäld för våldtäkt på en okänd, tolvårig flicka. Jag läser och lyssnar och knyter min näve, samma näve som en gång förtvivlat försökte lossa greppet av handen över min mun samtidigt som jag med den andra försökte slita bort den arm som gjorde mitt underliv illa. Trump och Andersson glider ihop till en figur. En hånskrattande, medelålders man som anser sig ha rätt att göra vad han vill med våra kroppar.  Jag känner avsky och heligt raseri.

Låt oss byta kontinent.

Sedan en tid diskuteras huruvida Sverige utsätts för en våldtäktsvåg och om stora mängder kvinnor blir tafsade på under festivaler. Polisen har gjort en utredning om gärningsmännen bakom sexuella ofredanden. Där kom man, som jag skrev i Ensamkommande på festivaler, fram till att den övervägande delen sexuella övergrepp, dvs de som begås av ensamma gärningsmän, utförs av en grupp som inte är homogen – det finns både utrikes och inrikes födda i gruppen. En hel del av övergreppen begås av äldre män. Och trots att man letade gick det alltså inte att knyta dessa övergrepp till utländska medborgare – i alla fall inte enligt rapporten.

Men så har det förekommit att grupper av unga män eller pojkar i simhallar och i folksamlingar omringar tjejer för att kunna tafsa på dem i grupp, och de killarna är i huvudsak nyligen inflyttade till Sverige. Det betyder förstås att samhället måste jobba med den här kategorin unga män och deras attityder, och gärna också utvisa dem som begått övergrepp. Det är inget att hymla om.

Statistik som hjälper samhället med insatser för att minska flickors och kvinnors utsatthet är alltid, alltid välkommen, vad den än visar. Och det verkar finnas en skillnad i hur sexuella övergrepp tar form. En mycket liten grupp unga killar från Mellanöstern och Nordafrika tafsar alltså på tjejer på badhus och på festivaler. En liten grupp etniskt svenska killar väntar tills de fått i sig brännvin. De allra, allra flesta unga killar begår inga övergrepp alls. Men informationen om vilka som faktiskt gör det är viktig, för att komma fram med rätt sorts åtgärder.

Men såväl ultranationalister som mer resonabla svenskar påstår nu med allt högre röst att medan Sverige tidigare varit i det närmaste befriat från sexuella övergrepp (?!) invaderas vi nu av testosteronstinna och kvinnohatande 20-30-åriga muslimer, som samtidigt som de vägrar ta kvinnor i hand på något märkligt sätt lyckas begå våldtäkter, ”look, no hands!”, i parti och minut medan svenska PK-samhället tittar på och låtsas som om det regnar. Det heter att koranen tillåter dem, eller till och med uppmuntrar dem, att våldta.

Det är inte sant.

Det är inte sant att Sverige ”skakas av en våldtäktsvåg” eller att muslimer generellt inte begriper att våldtäkt är ett lagbrott, eller att de saknar empati med kvinnor. Det är inte sant att muslimer överlag ägnar sig åt hedersvåld eller könsstympningar och föraktar svenska kvinnor. Det är inte sant att koranen uppmanar till våldtäkt.

Jag välkomnar fler undersökningar och mer statistik – gärna forskningsrelaterad. Jag tror att vi, om vi fortsätter, kommer att kunna konstatera att djupt religiösa människor, som ofta inte dricker alkohol eller är ute och festar, begår övergrepp i långt mindre utsträckning än ickereligiösa. Skulle jag ha fel, dvs skulle det visa sig att troende jehovaner, shiamuslimer eller buddhister är mer benägna att våldta än andra kan informationen användas för att förebygga brott. Dock måste sådana undersökningar också ta hänsyn till både ålder och socioekonomiska parametrar, annars blir de oanvändbara som underlag för åtgärder.

Jag hör med stor förundran hur det nu påstås att våldtäkter och övriga sexuella övergrepp aldrig förekom förrän vi fick en invandring från Afrika och Mellanöstern. Att Andersson, och för den delen även Pettersson och Lundström när de vinglade fram och tafsade på mig och mina kompisar, var en sorts extremt sällsynta undantag. När jag och flera med mig påpekar att så inte alls är fallet anklagas vi för att vara naiva och verklighetsfrånvända (se Tomas Gür) och för att ”relativisera”, som om det på något sätt skulle vara en helt ovidkommande distraktion från ”sakfrågan” att komma dragande med övergrepp begångna av andra än muslimer. Mina och andra kvinnors berättelser om övergrepp utförda av etniska svenskar avfärdas som hittepå stammande från vänstervridna batikhäxor drivna av en politisk agenda, och medelålders män i media och sverigedemokratiska politiker basunerar ut sitt ägarskap över både frågeställning, diskussion och lösning med en självgodhet som närmast känns Trumpsk. Vi som faktiskt genomlevt sexuella övergrepp och våldtäkter begångna av svenskar reduceras till att beskrivas som i bästa fall korkade, i sämsta fall bisarrt sekteristiska, besatta av att försvara muslimer, offrande våra döttrars väl, ve och säkerhet på vårt ideologiska altare.

Så har det varit en tid. Först var det ultranationalisterna. Nu letar sig denna kvinnosyn in i rumsrena läger. För jo, det är en sorts ”kvinnosyn”, det också. Att inte ta oss på allvar och att håna oss och våra upplevelser är i högsta grad ett uttryck för en ”kvinnosyn”. Eller varför inte kalla det ”kvinnofientlig kultur”, när vi nu är i farten?

Men nu till paradoxen: Den ena efter den andra av dessa självpåtagna försvarare av svenska kvinnors frid och dygd går ut offentligt och stöttar Donald Trump. De ser en stor statsman i den medelålders karl som tvingar sig på oss, som dreglar över våra nakna femtonåringar, som grabbar oss by the pussy och fantiserar högt om att snart få dejta våra tioåriga döttrar.

Well. Här är min dom över dig, som är en Trumpsupporter, och som likt en klanhövding under stenåldern gärna drar ut i strid jämte dina kamrater mot främlingar i påstådd iver att försvara ”era kvinnor”, men sedan vänder bort blicken när vi och våra döttrar antastas och våldtas av ”våra egna”. Du som håller samtliga muslimer ansvariga för vad ett fåtal gjort sig skyldiga till samtidigt som du helt bortser från de faktiska ord och gärningar Donald Trump i egen person utfört. Du har nu bevisat att våra underliv bara är ett verktyg för din främlingsfientliga agenda.

Jag och tolvåringen inom mig har synat ditt hyckleri.

Vår nya brevlåda

BrevDär vi bor funkar posten helt undermåligt, sedan många år. Helt korrekt adresserade brev till grannar – ibland många kvarter bort – hamnar hos oss, och vår post hos dem. En del försvinner.

Och det är problematiskt, för den som skickar posten, vilket för det mesta är någon som vill ha någon sorts betalning av mig, tror ju att den kommer fram. Om jag senare förklarar att ”jag fick aldrig …” blir jag inte trodd.

Jag har förstås ringt posten, och mailat dem av och till under åren. Och svaren brukar bli att det är egentligen inte de. Förmodligen. Det är nog någon annan postutdelare. De har ju konkurrens numera och det måste vi ju fatta att då blir det så här dumt.

På tisdagar kommer sophämtarna. När de tömt soptunnan ställer de den lite hursomhelst mitt i gatan. Det är lite samma sorts nonchalans. Vi grannar brukar försöka hjälpa varandra och flytta in soptunnor som hamnat väldigt långt ut, men det är inte alltid man hinner med.

Igår hamnade vår tunna efter hämtning så långt ut att brevbäraren tydligen inte tog sig fram till brevlådan.

Lösningen blev att placera posten i soptunnan.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Kan man avsätta Posten?

Ms. Eleanor Cuachon in memoriam

EleanorThank you dearest Eleanor Cuachon for being my friend for 30 years.

 

The unselfishness and compassion that drove you to always find new ways to help and support those in need will be remembered by many.

Hundreds of children have grown up with an education, that enables them to live much fuller lives, as will their children, and the effects of your hard work will forever have changed this world.

I will miss you always.

Rest in peace.

Bokbloggare mot rasism

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Glad midsommar!

Misdommar 2013Den skandinaviska midsommaren är en tid av magi. Våra förfäder samlades i familjer eller hela socknar för att fira sommarsolståndet. För oss som brinner för folklivshistoria är dagen en knutpunkt när vi känner gemenskap med våra förfäder.

Och för den som läst Ferrum vill jag nu avslöja en hemlighet: Det stora midsommarfirandet på ängen utanför herrgården, där Kajsa-Stina dansade med Carl och tillfälligt suddade ut klassgränserna, är inspirerat av midsommarfirandet i Kulla-Gulla – där de rika för en gångs skull umgicks med torparna. Jag älskade de böckerna när jag gick på lågstadiet. Strindbergs Fröken Julie har förstås också bidragit till min bild av midsommar som just dagen då gränserna tillfälligt löstes upp, även om det slutade mindre bra i just det fallet.

Vi borde fortsätta detta arv genom att göra midsommarafton, det svenskaste svenska, till en symbol för inkluderande. När vi ser förbi klasskillnader, hudfärg, etnicitet och religion inser vi att vi hör ihop.

Glad midsommar!

Vitt och kallt sa Bonnie Katt

vittFörfattaren och vännen Eva Ullerud har skrivit boken Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt. Bonnie är en siameskatt som ger sig ut för att finna sina vänner efter att den första snön fallit.

Nu har jag inte längre något barn i rätt ålder att läsa den för, men är ändå övertygad om att den uppfattas som spännande. Bilderna är vackra och ritade av författaren.

Boken finns att köpa hos AdLibris och Bokus.

Den första är till för att hata

Trött WelshDen första låten är till för att hata. Jag hade förut Marie Fredrikssons Ännu doftar kärlek, för att jag gillade den. Nu tål jag den inte längre. Hör jag den stänger jag av.

Den är därför utbytt mot Wake me up.

Efter två veckors ursäkter lufsar jag ut på vad som borde vara min dagliga löptur. Jag trasslar med nallen och hörlurarna, och låser dörren med en suck.

Stegen tar emot. Kläderna sitter fel. Hunden, som så länge hoppfullt sneglat på mina löparskor, är nu överlycklig och synnerligen osamarbetsvillig, och drar skuttande åt alla håll. Det finns fåglar, fjärilar och andra jyckar som måste upptäckas. Hennes naturbehov tvingar mig också att stanna flera gånger.

Jag biter ihop. Wham! betyder rökiga, pastellfärgade diskotek i Karlstad i slutet av tonåren, och det passar på något sätt med trögheten i situationen. Jag vill bara bli klar och komma hem.

Men George Michael ger upp till slut, och ersätts av Eddi Reader. Med de mjuka, sorgsna tonerna i Bell, Book and Candle faller lunket plötsligt in, för både mig och hund. Vi travar i samma takt, och det känns bra. Jag kommer på mig själv med att småle. Folk jag möter ler tillbaka.

När jag så kommer fram till Sollentuna kyrka tystnar Eddi, och istället sjunger Lisa Ekdahl att jag ska öppna upp mitt fönster, och in släpps endorfinerna.

Jag älskar att springa! Det är det bästa jag vet!

Jag är Forest Gump, och ska aldrig stanna.

Löpning är mitt liv och min lycka.

Glasögon för djurens skull

Glasögon för djurens skull

”Den största svårigheten”, förklarade jag för optikern, ”uppstår på grund av att jag är vegetarian. Jag står vid spisen och ska klura ut om det är köttextrakt i halvfabrikatet jag håller i handen, men bokstäverna är tre punkter höga, och de går inte att läsa.”

Jag vill bara vara tydlig med det, att hade jag varit 47 år och köttätare hade jag förmodligen klarat mig ytterligare ett par år utan läsglasögon.