Igår var hike-dagen, så jag käkade lunch på en restaurang som blivit min favorit. Maten här och jag, som laktosintolerant vegetarian som inte gillar socker, kommer inte alls bra överens. Det är ont om vegetariska alternativ, och de som finns är inte bara tråkiga utan även proteinfattiga. Typ stekta grönsaker med pommes frites. Sedan jag kom till Brasilien har jag inte hittat något grovt bröd alls, och det mesta är dessutom sötat. Det är även ont om potatis som inte är pommes frites. Nu har jag iofs inte gått på finare restauranger, utan mest hak. Man får väl vad man betalar för.
Servitören, som faktiskt pratar engelska, och jag diskuterade vandringsleden.
”Oh! You are a hiker?!”
”That’s the idea.”
Jag vet inte varför han blev så paff. Mina bonuskilon, min ålder eller mina kläder? Han påpekade att den var väldigt tuff.
Nåja. Jag tog färjan – kostade 25 kr ungefär, till det vattenfall som skulle vara början på turen, och började sedan gå den drygt två timmar långa turen längs vad som faktiskt är en sjö på en ö.
Jag hade bestämt mig för att stanna och fika längs vägen, som går genom byar med härliga restauranger. Och det var mindre smart. Hade inte insett att klockan sprungit iväg, och att mörker faller snabbt så här nära ekvatorn. Min latitud motsvarar södra Marocko.
Och vägen var fantastisk, med många underbara växter. Man behövde inte klättra alls. Dock är den enormt backig, så jag var rätt anfådd efter ett tag. När jag gått en av de två tänkta timmarna svartnade det snabbt, och jag tog båten tillbaka. Lite arg på mig själv för att jag drällt så länge på fiket på stranden. Om någon vill göra samma tripp rekommenderar jag att börja på förmiddagen och äta lunch längs vägen istället.
Jag hade länge funderat på att åka till ytterligare en vandringsled längs en lagun på södra delen av ön, sedan tänkte jag ta en buss in i landet, men efter diverse googlande bokade jag nyss istället en nattbuss till São Paolo och sedan tre nätters hotell där. Så nu ska jag snart checka ut, och ikväll reser jag vidare.
Jag lägger i genomsnitt kanske 500 kr per dygn på hotell och transport mellan platser. Det är den kostnaden jag har för att jag inte är hemma. Mat är ju billigare här, men jag äter mer på restaurang, så det blir nog plus minus noll. Så man kan säga runt femtontusen i månaden, give or take. Jag har ju bara en grov plan för vart jag vill åka – Rio, Amazonas, Peru – resten bestämmer jag efterhand.
Nu är jag på ett litet, billigt hotell mitt på ön Santa Catarina. Imorgon blir det hike till en lagun. Till min förvåning pratade receptionisten engelska, så han gav mig bra tips. Ska börja med en båttur till slutdestinationen och sedan gå tillbaka.
Vädret har varit väldigt behagligt nästan hela tiden – mellan 20 och 23 grader. Men luftfuktigheten verkar tokhög. Handtvättade ett par plagg för en dryg vecka sedan och först efter fem-sex dagar skulle jag beteckna dem som torra, trots att de hängt hela tiden.
Mitt nya hotellrum har inte samma hisnande vy som mitt förra lilla hus, men det är gulligt ändå. Ligger mitt i en liten lugn stad som heter Lagoa.
Hällregnet igår upphörde på eftermiddagen, och det blev ett härligt kvällsväder. Dryga tjugo, fuktigt, blå himmel med lite moln, så jag gick ner till strandrestaurangerna och åt ostron igen. Pratade med en trevlig chilenare – min spanska är knackig, men duger till enklare konversationer – och det var första IRL-personen jag bytt mer än två meningar med sedan jag lämnade Ana i Montevideo. Har känts lite som om jag avlagt ett tystnadslöfte sedan dess. Måste snabba på inlärningen av portugisiska så jag kan umgås med the locals.
I övermorgon ska jag åka vidare. Vart? Hade först tänkt fortsätta utforska ön Santa Catarina, men börjar känna att det nog mest är more of the same, dvs hisnande vackra utsikter och fantastiska stränder, och det kan jag nu. Har gott om sånt på Korsika ändå.
Så jag ska komma på ett annat resmål som är mer av hiking/trekking och mindre av strosande och vila. Tar gärna emot förslag.
Alla bilder utom hjärtat är tagna från mitt bord på restaurangens uteservering.
Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.
Nu handlar det om uppkoppling.
Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.
Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.
Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.
Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.
Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.
Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.
Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.
Arkitekturen här påminner en hel del om Horta i Azorerna, där jag var för två år sedan. Inte konstigt – portugisiska sjöfarare tog ju med sig färgerna och stilen från hemlandet.
Staden är helt olikt Porto Alegro. Glada människor som strosar runt, ingen tung trafik, charm och värme. Gott om parker och fantastisk natur runt staden.
95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.
Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.
Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.
Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.
”Sou vegetariana. Não como carne.”
”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”
Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.
Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.
Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.
Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.
Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.
Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.
Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.
Kom fram till Porto Alegre kvart i åtta imorse, och jag sov riktigt bra på bussen. Väcktes med kaffe, gick till hotellet och lämnade bagaget, åt lite frukost där, och har nu tagit en rask långpromenad runt Gamla stan. Hittade denna mysiga restaurang, så nu har jag Wi-Fi en stund.
Och jag har bytt språk på Duolingo till portugisiska, för det är verkligen supersvårt att kommunicera med infödingarna här. Inte ens min knackiga spanska begriper de.
ABC för säljare betyder Always Be Closing.
ABC för oss backpackers i denna tidsålder, till skillnad från när jag tågluffade på 80-talet:
Always Be Charging.
Varje stickkontakt är en livlina. Somna aldrig utan att ladda.
Jag ser hur patetiskt det låter när jag läser mina egna ord.
Bilden visar en trumpen Trump när han tvingar Netanyahu ringa Qatar och framföra sin ursäkt. Notera att han har telefonen i knät.
Som Haaretz uttryckte det: Han ser ut som en pappa vars son krossat grannens fönster. Han har dessutom lovat att om någon attackerar Qatar igen kommer USA att försvara dem.
Jag var rätt sur på det där planet de gav honom, men inte längre. Om han gör rätt saker av fel skäl är det absolut värt det.
För den där förnedrande ursäkten diskuteras inte så mycket i Väst, men den har verkligen retat upp Netanyahus redan svaga regering. Och om nu Netanyahus förhoppning om att Hamas inte skulle acceptera fredsavtalet dessutom går upp i rök är han körd.
Så den bräckliga vägen mot en palestinsk stat ser ut så här:
1. Fredsavtal innan den tionde oktober.
2. FN får fullt tillträde, arabländerna bygger upp Gaza. FN utreder krigsbrott – både av Hamas och IDF. Och USA slutar med sitt förbonkade veto varje gång Israel ställs till svars.
3. Sanktioner mot Israel, som inte slutar förrän all ockupation upphört. Ingen Eurovision och ingen fotboll. Finns ingen anledning att behandla dem annorlunda än Sydafrika under apartheidregimen.
4. Nyval i Israel, och förhoppningsvis kommer israelerna då att välja ledare som sätter stopp för all ockupation.
5. Fred för alla.
Helst skulle jag vilja lägga till att palestinierna ersätts för vad Israel stulit från dem sedan 1947, men det tror jag inte kommer att ske.
Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.
Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.
Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.
Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.
Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.
Så vad tycker jag?
Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.
Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.
Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.
Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.
Så länge Trump och hans administrations första åtgärd inför varje nytt mord utfört av ICE är att deklarera att offret var en terrorist och att ICE inte hade något annat val, och så länge DHS (Dept of Homeland Security) fortsätter låta ICE-agenter bryta mot alla lagar och regler kommer morden att fortsätta.
Någonstans måste man sluta skylla på de outbildade psykopater som mördar civila på gatorna och sliter ut snälla farbröder i minusgrader i kallingarna och börja skylla på ledarna.
Trump är helt ”unhinged”. Han skjuter ständigt från höften, gapar om tokhöga tariffer, drar tillbaka dem, återinför dem, anklagar NATO-soldater för att fega sig långt bakom frontlinjen, tar tillbaka, ska invadera Grönland, tar tillbaka, påstår att NATO-chefen lovat honom Grönlands mineraler, vilket han förstås inte kan, bombar fiskebåtar, attackerar Venezuela, utropar sig till acting president över landet, skriver till Störe att han numera skiter i fred eftersom Störe inte gav honom nobelpriset, tar emot ”nobelpriset” från Machado, som han inte kommer ihåg namnet på, som muta för att hon ska bli president, men sedan gör han henne inte till president, hånar andra ledare, kallar Grönland ”a piece of ice”, kräver att NATO och EU ska ge honom Grönland or else, och vi är alla totalt utmattade.
Ledare för resten av västvärlden håller på att distansera sig från USA, och det är inte bara för de kommande tre åren, utan för gott.
Och anledningen är inte Trump i sig, utan vad han visat oss.
USAs konstitution, som de är så stolta över och bär i kavajfickan och buntar ihop med bibeln, är full av hål.
Kongressen, som egentligen bland annat ensamma har rätt att förklara krig och sätta skatter, har under många år skrivit över rättigheter till presidenten, som t ex ”emergency tariffs”, och det skapar utrymme för den som leder landet att exvis bomba andra länder och att hota länder vars ledare han är lack på med plötsligt höjda tullar, bara för att sedan dra tillbaka dem. Kom ihåg att han beskattade Brasilien extra högt bara för att han var sur över att hans polare Bolsonaro dömts för brott. Nu är han sur på Carney, så nu ska de ha hundra procent höjningar. Och världens företag och börser håller andan. Hela affärsplaner behöver skrivas om varje gång Trump ragetwittrar från sin guldtoalett.
Det finns ”checks and balances” i USA, men de funkar inte. Dels för att många av dem bara är normer, som t ex att presidenter och deras familjer inte ska ta emot miljarder från Qatar och Saudi, och dels för att deras domstolar är megalångsamma, och i slutändan finns inget någon kan göra om presidenten väljer att skita i domar och beslut. Kongressen kan stoppa honom, men de behöver honom för att få igenom sin politik, och, som vi sett när det gäller Epsteinfilerna, händer ingenting när han skiter i deras lagar heller.
Och här är poängen:
Andra länder kan absolut välja både stollar, nassar, what not till ledande positioner, men dessa kan normalt inte ensamma ställa till det så oerhört som en amerikansk president kan. Stats-/premiärministrar avsätts regelbundet av sina partier eller sitt parlament. De flesta andra republiker har givit sina presidenter betydligt mer begränsade rättigheter. Och de länder som gått bakåt från demokrati till diktatur har gjort det längs samma väg som Trump. Ryssland, Belarus, t ex. Alltmer makt hos en person tills valen bara blir ett spel för gallerierna.
Dödandet av dem som protesterar, som nu i Minneapolis, är ett led längs vägen. Jag påstår inte att Trump beordrat deras död. Bara att han underlättar för ICE att komma undan med mord, vilket i sin tur ger den effekten.
Trump var mycket närmare att lyckas sitta kvar efter valet 2020 än många inser. Hade exvis Pence gjort som han blev tillsagd är det möjligt att det gått vägen. Så bräcklig är deras demokrati.
Ett argument jag hört många framföra för varför hela Västvärlden behöver göra sig oberoende från USA så långt möjligt är att även om nästa president är ”normal” kan det komma en helt ny bärsärk efter bara fyra år.
Det är inte Trump i sig som är helt opålitlig, utan USA som nation.
Det enda som kan rädda USA är en president som är så osjälvisk att hen är beredd att samarbeta med kongressen för att dra in den presidentiella makten. Så länge presidenten använder sin ”veto power” för att stoppa allt sådant kommer landet att fortsätta längs samma väg.
Trotz allt 