Små ting blir viktiga när man backpackar. Förra gången, när jag var tågluffande tonåring i början av åttiotalet, handlade det om att ha rätt europeisk valuta. Mark, lire, franc, pesos … Och att hitta en telefonkiosk och ringa mina föräldrar tillräckligt ofta för att övertyga dem om att jag fortfarande levde.
Nu handlar det om uppkoppling.
Jag vill förstås inte betala för roaming från mitt Teliakonto, så jag bestämde mig för att köpa ett brasilianskt SIM-kort. Jag har med en extratelefon av den anledningen. Men jag fick inte mitt kontantkort att funka, och jag har säkert lagt ett par timmar för att förstå varför, men det kokar ner till att utan ett brasilianskt personnummer kan man inte registrera sig. Så jag gick till en butik där man kan registrera sig med ett pass, och de sa att kortet jag köpt var värdelöst, men de kunde installera ett eSIM på min telefon för, I kid you not, runt 80 kronor. Förstå vilken skillnad det gör. Att jag därmed har ett brasilianskt telefonnummer spelar ingen större roll, alla som ringer mig använder WhatsApp eller Messenger, men jag har nu mobilt Internet! Jag kan använda Google Maps och Translate, jag kan kolla upp saker utan att behöva hitta ett fik och köpa en kaffe bara för att kunna använda deras WiFi.
Det tog någon timme med supporten att registrera det med mitt pass och kreditkort, så det måste ha varit en väldigt olönsam affär för dem.
Jag hade tänkt åka buss till mitt nästa boende, som var ungefär två mil norrut. Men så insåg jag att en uber kostade runt 80 kronor och en buss skulle kosta typ hälften, men ta mig tre gånger så lång tid inklusive en massa knatande med all packning. Så då blev det lätt. Jag vill vara en genuin backpacker som åker kollektivt, men inte till vilket pris som helst.
Huset jag hyrt är bara superduperlyxigt. Se bilder. Jag betalar runt 600 kr per natt med rabatter. Jag hade tänkt hitta något billigare, men blev lite kär i utsikten och bananträden och jag har en egen pool och fantastisk havsutsikt från övervåningen.
Har handlat mat. Grönsaker, ost och pasta. Här är det lugnt. Här kan jag landa några dagar och få lite skrivande gjort.
Gick en tur igår kväll till en lokal restaurang – det mesta är stängt – och den jag hittade, som var supermysig, hade noll andra besökare på hela kvällen. Åt ostron – tolv för under hundralappen. (Ja, jag är vegetarian, men ostron och musslor har ingen hjärna.) Så jag hade tre servitörer som passade upp på mig. Tyckte synd om dem som måste gått med stor förlust.
Det har tokregnat sedan inatt. Det verkligen vräker ner. Jag är ju långt från regnskogarna, men jag tänker mig att det nog låter så där också. Det är 20-21 grader och rätt mysigt med smattrandet. Det får bli en innesittardag – imorgon och på torsdag ska det vara uppehåll, så då kan jag bada pool och gå till stranden.
Trotz allt 