Kategori: Ferrum

Jag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.

Detta var alltså huvudargumentet: Om jag bara skriver sådant jag kan stå för kan det jag skriver aldrig missbrukas. Några gick dessutom ett steg längre och skrev att eftersom allt som skrivs på Facebook ändå kan läsas av både NSA och kommande medlemmar kan man invaggas i falsk trygghet om man skriver för begränsad publik, och att det därmed finns en fara i att inte publicera allt. Folk är så korkade att de tror att de är trygga då, och vips kommer en elak framtida gruppmedlem och lägger ut deras ogenomtänkta kommentarer på sina bloggar. Eller också gör Obama det.

Jag är fortfarande förundrad över denna tvådimensionella och parameterbefriade riskanalys.

Det riktigt bisarra är att detta forum ibland huserar ganska hetsiga debatter, där folk går till personangrepp mot varandra, och hänger ut varandras namn opåkallat även i andra inlägg än dem de skrivit i, med sammandragningar av åsikter på formen: ”Anna Andersson skrev tidigare att …”.

Det finns också medmänniskor som är av rakt motsatt uppfattning. De vill inte överhuvudtaget existera på Facebook, eftersom de värnar så om sitt privatliv.

Jag gömmer mig inte, men jag tillämpar listor på Facebook, där jag styr vem som kan läsa vad, och jag skriver bara sådant offentligt som jag verkligen känner att jag kan förknippa mitt namn med. Mina tidigare bloggar har varit pseudonymiserade.

Mitt system är inte vattentätt, men det är för mig bättre än att skriva allt offentligt eller att helt sticka huvudet i sanden.

I Ferrum skapades ett hemligt, sökbart register över allas DNA ur PKU-registret redan på 90-talet, och det höll på att gå illa när systemet missbrukades många år senare.

I Janus fjärde ansikte samlas all information vi petar in i våra telefoner i en jättedatabas, som fångas upp av terrorister – och av säkerhetspoliser.

Registret över romer – om det nu stämmer att det finns – innehåller ingen okänd information. Födelseuppgifter och föräldraskap finns även i folkbokföringen. Det är bara en liten parameter som tillförts, nämligen det romska ursprunget.

En del av problemet med hantering av personuppgifter är just att det verkar så oskyldigt. Jag sparar ju dessa uppgifter bara för mig själv. Det är bara jag och två till som ska läsa detta. Tre kanske. Eller kanske åtta. Men det är bara utifallatt. Vi vill kunna slå i det om vi måste. Men de som vi sparat uppgifter om lider ju inte. För de vet ju inte om det. Och det man inte vet …

Man sparar blodet från PKU-proverna för att det är synd att förstöra det.  Det kan ju användas till forskning. Och så kan det vara bra om något barn rapporteras saknat. Eller någon vuxen, eftersom 70-talisterna inte längre är barn. Och varför inte kolla om den där Mijailović verkligen är Anna Lindhs mördare innan vi tar in honom för förhör? Vi kan ju bara plocka fram hans papperslapp, med blodet som egentligen sparades för att ta reda på om han som nyfödd var svårt sjuk … Så vet vi. Behöver inte störa honom om vi har fel.

Under mitt förra efternamn publicerade vi år 2002, strax efter att jag skrivit Janus fjärde ansikte, postern Taking Charge of Profile Information Conveyance. Det var en kortversion av en längre publikation. Frågan om hur vi skyddar våra ganska ointressanta persondata från att sättas ihop på ett nytt sätt och sedan skada oss är fortfarande mer aktuell än någonsin.

I Cuprum, som är en uppföljare till både Ferrum och Janus fjärde ansikte, förstår vi vad som verkligen kan hända när till synes oskyldig information missbrukas. Hoten blir verklighet, för både enskilda människor och samhället. Jag inser att det aldrig fullt ut går att bottna dessa frågor, men vi får aldrig sluta prata om dem.

Var drar vi gränsen för vad som är acceptabelt?

Vilka murar är rimliga att sätta upp för att skydda oss?

Vilket syfte är tillräckligt gott för att bryta mot principer vi ställt upp tillsammans?

Hur mycket reagerar vi när de vi normalt inte bryr oss om blir kränkta?