Å-tankar

Nykroppa, lördagen den 20 april 1940

Isak Goldstein åt sina smörgåsar vid Nykroppa bruk, på andra sidan ån från den plats där Kajsa en gång slagits för sitt liv med Perra. Han tyckte om Sverige, som han ofta besökt när han växte upp, fast då hade han varit i Skåne och Stockholm hos medlemmar i hans stora släkt.

Han tyckte naturen på denna plats var helt fantastisk.

Men hjärtat var tungt.

När han var liten hade han tyckt att han var tysk. Han hade tyckt att svenskar var lika tyskar, och alltså kände han sig hemma i Sverige. Han kunde till och med förstå delar av vad som sas.

Men under de sista åren hade han mycket tydligt fått klart för sig att tysk var han inte. Han var något annat, oönskat. En utböling med begränsade rättigheter. En del gick längre och tyckte inte han hade några rättigheter alls.

Han hade förstått att han måste därifrån – beslutet hade han fattat för länge sedan, men hans föräldrar ville inte följa med. De som levat längre hoppades att den här sista, ovänliga trenden inte skulle hålla i sig. De hade trots allt gott om vänner som inte var judar. De skulle klara sig.

Förra sommaren, nitton år gammal, hade han gett upp och rest själv från Hamburg till Jylland, och sedan vidare med färjor tills han kom till släktingarna i Skåne.

Han hade trott han skulle klara sig bra i Sverige, men han hade blivit en oönskad även här.

Nu ville ingen utom hans släktingar befatta sig med honom för att han var tysk. Han hade inte kunnat förklara att han bara var tysk när han var utanför Tyskland. I Tyskland var han jude. Ingenting annat.

Han hade rest till Stockholm för få sin asyl prövad hos Kungliga Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, och först hade även det sett mörkt ut. Han var inte helt säker på varför det till slut hade gått vägen, men så hade en vänlig röst åtföljd av mjuka, blå ögon sett in i hans bruna och på långsam svenska sagt:

”Herr Goldstein, jag är säker på att ni kommer att bli en tillgång för vårt land. Här är arbetstillståndet. Lycka till!”

Isak hade tappat tron på människorna, men där och då insåg han något viktigt. Det finns alltid människor, överallt, som drivs av inre medmänsklighet, och som följer sin egen inre moral. Det finns alltid människor som ser sina medmänniskor som rena, blanka, oskrivna blad tills de lärt känna dem. De hade funnits i Tyskland, och de fanns i Sverige. Han behövde bara hitta dem.

Plötsligt mindes han ansikten han förträngt från de sista åren i Hamburg.

Handlaren som gett honom mer mat än han bett om och vägrat ta betalt, utan bara klappat honom på axeln, den gamla sura tanten mittemot som plötsligt öppnat sitt fönster och sagt: ”Isak, det är synd och skam hur vi tyskar behandlar er. Hälsa det till mor!”

Det fanns fler. Pärlor i en grå massa.

===

Ur Ferrum, 2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s