Nationalismen dödar

FlaggaNationalister bygger sin världsbild runt tankefiguren att det är dåligt när folkslag och kulturer blandas. Även om SD, till skillnad från SvP, har strukit genetiken hur ekvationen på partinivå, finns önskan om bevarandet av det vita, ädla och rena vikingafolket ändå kvar bland väljarna.

Vi måste stänga våra gränser. Vi måste hindra, stänga ute, förvalta det vi har. Inte påverkas. Det är konklusionen.

Högst upp på listan över kulturer som måste trängas bort är muslimerna. Vän av ordning kanske inte tycker muslimer är en kultur, men för nationalisten är det så. Alla muslimer är bokstavstroende, och kommer hit för att ta över vårt land, anser de.

I det sammanhanget är vill jag för en gångs skull föra den omvända diskussionen – den om nationalismen som hot.

För om vi nu ska prata om fenomen eller tankefigurer som hot är nationalismen enligt min mening långt värre än någon religion – i alla fall idag.

Nationalismen i bemärkelsen ”ovilja att se sitt folk blandat med andra folkslag och kulturer”, är egentligen en av de mest destruktiva krafter som finns i världen – tillsammans med religionsförtryck, kommunism och girighet.

Nationalismen var direkt grund för andra världskriget, och för alla senare konflikter i Europa, såsom Nordirland, Spanien och Jugoslavien.

Och nationalismen är också orsaken till att 298 människor dog när MH17 blev nedskjutet häromdagen.

Motsatsen till nationalism är respekt och tolerans.

Respektera varandras särart i en utsträckning som gör det möjigt att leva tillsammans, och sluta romantisera om att det funnits en lycklig tid när alla var precis likadana och tyckte exakt likadant. För det har det inte.

Och det handlar inte bara om att undvika krig. Med ett öppet och inkluderande sinne blir livet faktiskt även i vardagen betydligt trevligare och gladare.

Å-tankar

Nykroppa, lördagen den 20 april 1940

Isak Goldstein åt sina smörgåsar vid Nykroppa bruk, på andra sidan ån från den plats där Kajsa en gång slagits för sitt liv med Perra. Han tyckte om Sverige, som han ofta besökt när han växte upp, fast då hade han varit i Skåne och Stockholm hos medlemmar i hans stora släkt.

Han tyckte naturen på denna plats var helt fantastisk.

Men hjärtat var tungt.

När han var liten hade han tyckt att han var tysk. Han hade tyckt att svenskar var lika tyskar, och alltså kände han sig hemma i Sverige. Han kunde till och med förstå delar av vad som sas.

Men under de sista åren hade han mycket tydligt fått klart för sig att tysk var han inte. Han var något annat, oönskat. En utböling med begränsade rättigheter. En del gick längre och tyckte inte han hade några rättigheter alls.

Han hade förstått att han måste därifrån – beslutet hade han fattat för länge sedan, men hans föräldrar ville inte följa med. De som levat längre hoppades att den här sista, ovänliga trenden inte skulle hålla i sig. De hade trots allt gott om vänner som inte var judar. De skulle klara sig.

Förra sommaren, nitton år gammal, hade han gett upp och rest själv från Hamburg till Jylland, och sedan vidare med färjor tills han kom till släktingarna i Skåne.

Han hade trott han skulle klara sig bra i Sverige, men han hade blivit en oönskad även här.

Nu ville ingen utom hans släktingar befatta sig med honom för att han var tysk. Han hade inte kunnat förklara att han bara var tysk när han var utanför Tyskland. I Tyskland var han jude. Ingenting annat.

Han hade rest till Stockholm för få sin asyl prövad hos Kungliga Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, och först hade även det sett mörkt ut. Han var inte helt säker på varför det till slut hade gått vägen, men så hade en vänlig röst åtföljd av mjuka, blå ögon sett in i hans bruna och på långsam svenska sagt:

”Herr Goldstein, jag är säker på att ni kommer att bli en tillgång för vårt land. Här är arbetstillståndet. Lycka till!”

Isak hade tappat tron på människorna, men där och då insåg han något viktigt. Det finns alltid människor, överallt, som drivs av inre medmänsklighet, och som följer sin egen inre moral. Det finns alltid människor som ser sina medmänniskor som rena, blanka, oskrivna blad tills de lärt känna dem. De hade funnits i Tyskland, och de fanns i Sverige. Han behövde bara hitta dem.

Plötsligt mindes han ansikten han förträngt från de sista åren i Hamburg.

Handlaren som gett honom mer mat än han bett om och vägrat ta betalt, utan bara klappat honom på axeln, den gamla sura tanten mittemot som plötsligt öppnat sitt fönster och sagt: ”Isak, det är synd och skam hur vi tyskar behandlar er. Hälsa det till mor!”

Det fanns fler. Pärlor i en grå massa.

===

Ur Ferrum, 2012