”Det är Vänsterpartiet!”, alltid V, allihop där hatar judar, det vet ju alla! Och när jag visar svart på vitt blir det tyst.
Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det måste finnas rätt många bland Sverigedemokraternas – och även övrig rassehögers – väljare som vaknade under sin sydstatsflagga en smula förundrade när valrörelsen drog igång och det främsta budskapet var ”mot islamism och judehat”. Och nej, jag säger inte att all höger är rassehöger, självklart. Jag är själv fortfarande höger. Jag pratar om falangen ifråga. De allra flesta jag känt i mitt liv har varit borgerliga, och jag har aldrig stött på någon som tycker det minsta illa om judar.
Ändå är siffrorna solklara. Förakt mot judar som folkgrupp sitter långt mer ihop med nationalismen än med engagemanget för ett fritt Palestina.
Historiskt har Vänsterpartiet begått massor av fel. Jag skulle säga fler än de flesta partier, med kommunismen och Sovjetkontakter och även i nutid borde de ju ha kollat upp vilka som var mottagare till de välsignade breven de skickade. Sorry, men V är klantiga. Men en sak man inte kan anklaga partiet överlag för är att vara rasister. De har tågat mot Nordiska motståndsrörelsen (NMR) mer än någon grupp till höger någonsin gjort och genomfört stödmanifestationer för judar i alla år. Hela tankefiguren att denna flower-power-alla-är-lika-mycket-värda-grupp skulle rymma en massa medlemmar som skulle göra människovärdesundantag för just judar är helt absurd.
Så till alla er som argumenterar så här i slutet av valrörelsen:
Här är den – tabellen som visar vilka svenska väljare egentligen är.
I alla val sedan jag var tonåring har jag stöttat Moderaterna. Ibland aktivt genom att hänga valaffischer och dela ut broschyrer, ibland bara genom mitt skrivande och ibland tyst i mitt huvud. Och jag står fortfarande för det mesta av politiken. Men jag tänker som sagt inte rösta på en regering med sverigedemokrater i.
Och jag vill egentligen inte propagera för vänstersidan heller, för jag är ju inte vänster, men det är svårt att stå vid sidan och se på.
Jag är inte missnöjd med alla moderater. Det finns flera som gjort ett riktigt bra jobb. Försvaret är till exempel på rätt väg. Jag ser verkligen inte fram emot fyra år av vänsterstyre.
För mig är Palestinafrågan den viktigaste av alla. Ironiskt hur det kan bli. För bara ett par år sedan fanns den inte öht på min radar. Men sedan jag började engagera mig har den lärt mig så mycket om mina medmänniskor.
Många till höger har deklarerat att Simona Mohamsson var ”modig” när hon tog på sig davidsstjärnan. Att Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch är ”modiga” som står upp för judar. Alltså. Det är inte mod att vara emot antisemitism som svensk politiker, oavsett parti. Det är en total självklarhet. Det är som att ta ställning mot plågsamma djurförsök och mobbning och sedan skryta med hur bra man är.
Anti-antisemitismen till höger känns så påkletad och falsk. Man tänker regera med det parti som rymmer flest judehatare och som grundades av nynazister och som lägger superdupermycket krut på att trakassera och hetsa mot muslimer, och använder ”Sveriges judar” som undanmanöver. Pratar om dem oavbrutet. ”Judiskt liv” har blivit en slogan.
Någon frågade mig häromdan varför jag delade en valaffisch med Måwe. För att texten är ytterst träffande. Hon är mot ”islamism” och antisemitism. Hyckleriet är så absurt för mig.
”Vi skulle vilja veta vad menar du egentligen med hjältemod” sjöng vi i musikesteter när jag gick på Sundstagymnasiet.
Jag vet inte vad mod är, det kan jag villigt erkänna.
Men jag vet vad som inte är modigt. Att ställa två religiösa folkgrupper mot varandra och hetsa mot den ena med den andra som ursäkt.
”Varför försvarar du muslimer hela tiden” frågar folk ofta.
Det är på grund av Anne Frank. När jag var tolv år och läste hennes dagbok lovade jag mig själv att om en grupp människor någonsin utsattes för samma sak skulle jag stå på den gruppens sida.
Jag blir inte ledsen eller kränkt för egen del när de människor som brukade gnälla över att ”vänstern” kallade dem nazister nu kallar mig nazist, antisemit och judehatare. För ja. Sisådär fem–tio personer om dagen skriver så till mig, utan att överdriva. Jag har inget behov av att vara populär bland Sveriges rassehöger.
Men dagens debattklimat är så innerligt, innerligt tragiskt.
Jag vill hitta ett parti att bli kär i, hoppas på, hålla på igen. Ett ärligt parti, som står för sunda ideal och som står upp för konsekvent antirasism.
Finns du, parti, som gillar mysiga hundpromenader och mänskliga rättigheter för alla?
Gunnar Hökmark: ”I Sveriges tredje största stad talar kommunens företrädare för arbetet mot islamofobi om att bränna en svensk partiledare för att hon bär en Davidsstjärna, den råa antisemitismen har nått innanför, det är inte bara V som har problem.”
Han retweetar Fredrik Johansson, som anser att det nuvarande styret i Malmö måste bytas ut (!) för att skapa trygghet för ”stadens judiska befolkning”, och retweetar i sin tur Kvartal, som berättar att Moderaterna i Malmö ifrågasätter kommunens handlingsplan pga att Valley Ghanem som jag skrev om igår varit med och tagit fram den.
Först det absurda i att Hökmark nu utnämnt henne till ”företrädare”. Liksom. Hon var med.
Sedan finns det ju inga belägg för att hon är antisemit. Hennes ilska gällde att någon hon ser som landsmaninna sviker sitt lidande folk genom att bära en symbol som ett fiendeland använder för att brännmärka deras landsmän. Om detta kan man tycka vad man vill, men det är ju helt absurt att ledande svenska politiker och mediaprofiler lyfter fram denna privatperson för vad hon skrev under sitt eget inlägg på Instagram som ett bevis för att styret i Malmö ska bytas ut. Politiseringen av antisemitismen har blivit oerhört otäck.
Här är vad vi vet. Sverige är världens minst antisemitiska land. Det är ingen åsikt, det är vad ADL säger. Sveriges mest judehatande parti är Sverigedemokraterna. De grundades av BSS, som var nynazister.
I en tid när nyssnazisterna för första gången någonsin har en chans att sitta i en svensk regering går hela den sidan ut med storsläggan för att ta tag i antisemitismen till vänster. Inte till höger. Den spelar ingen roll. Bara till vänster.
Och samtidigt sprider man så mycket muslimhat man kan. Valspurtens budskap är busenkelt: Muslimer är läbbiga och de finns till vänster. Vi till höger tänker visserligen regera med ett nyssnazistiskt parti som rymmer fler judehatare än något annat, men genom att hela tiden anklaga Vänsterpartiet för att vara antisemiter vrider vi smidigt rasistkortet ur händerna på vänstern!
Så ja. Det står alltmer klart att anti-antisemitismen är en skenmanöver.
Davidsstjärnan är ju inte Israels symbol. Men alltför många både till höger och vänster ser den så. Det är det faktiska problemet med halsbandskalabaliken, samt det faktum att hon rakt ut sa att hon tagit på sig halsbandet för att ”V skriver kärleksbrev till Hamas”.
Jag har själv svårt att veta hur stort problem vi har med antisemitism i Sverige, och jag har verkligen försökt hitta fakta här. Judiska centralrådet har fått medel av regeringen för att polisanmäla hatbrott, men enbart när folkgruppen är judar. Allt som är brottsligt ska självklart polisanmälas, men när Brå mäter anmälningar och inte domar leder förstås detta till skev statistik. Jag kan bara se rubrikerna framför mig:
”Antalet polisanmälningar ökar lavinartat!”
Jag har aldrig kallat Sverigedemokraterna för nazister. Många i mitt antirasistnätverk gör det, men jag tycker inte man ska använda det ordet lättvindigt. Nyssnazister ja, men inte utan ”nyss”. Ändå har jag de senaste dagarna själv blivit kallad nazist under mina inlägg rätt många gånger. Ironin.
Hökmark, som ju fått min röst alla gånger han blivit vald till något, är ett djupt obehagligt bevis för att den enorma anti-antisemitismkampanj högersidan nu bedriver bara är ett verktyg för att få oss att titta bort från det faktum att man går till val på att regera med människor som Björn ”judar är inte svenskar” Söder.
– Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som en koppel. – Må hon brännas…
Det är för mig obegripligt att etablerade medier hänger ut en privatperson som skrev en visserligen synnerligen olämplig men ändå inte olaglig kommentar under sitt eget inlägg, och dessutom låtsas att det handlar om hat mot judar och inte ilska över att Simona Mohamsson stödjer Israel som driver henne. Detta är inte ett försvar av ordvalet. Igen. Det är en reflektion över en fullständigt absurd debatt.
För nu ska alla ”stå upp” för Mohamsson och det heter att hon är ”utsatt” och att hatet från den palestinska kvinnan visar hur judar är utsatta. Say what? När blev Mohamsson jude?
”Avsikten var att avslöja det rabiata hatet och rasismen bland V’s väljare, o de lyckades ganska bra med det.” skrev en skadeglad nisse nyss till mig.
Jo tjena.
En okänd privatperson skrev ”må hon brännas” i bemärkelsen ”brännmärkas” och hela Sveriges rassehöger löper amok.
Jag är inte minister, inte ens politiker, jag är liksom hon bara en privatperson om än med relativt många läsare, och här är grejen:
Under enbart de inlägg jag skrev i förrgår fick jag här och på twitter kanske femtio till hundra grova påhopp – nästan alla från män, nästan alla från folk som inte ville något annat än skriva att jag var dum, ful, idiot, antisemit, what not. Efter femton år av denna gegga bryr jag mig inte alls – jag låter allt stå kvar. Men detta med att Mohamsson nu visat ”det rabiata hatet ” bland Vs väljare är ju patetiskt. Jag är helt säker på att det finns. Alla politiker är hatade av någon. Ingen kommer undan. Och alla läger har folk som skriver djupt obehagliga saker. Jag kan bara säga att trots att jag i alla år propagerat för RUT, sänkta skatter och nästan all annan moderat politik är det hat jag själv, som högerväljare, fått från andra högerväljare långt, långt värre än det jag fått från någon vänsterväljare.
Vänstern stör sig på idéerna. De går aldrig någonsin över i rå sexism och annat otyg. Påhopp från vänstern handlar om att jag är olika synonymer till egoist, eller möjligen rasist när jag förespråkat reglerad invandring. Det är min erfarenhet, det kanske hade varit annorlunda om jag inte varit så mångas ”favoritmoderat”, så make of that what you will.
Men när det gäller perspektivet på palestinskan som skrev ”må hon brännas” och det ramaskri vi nu ser vill jag bara säga en sak:
Jag har under årens lopp av skrivande fått minst hundra kommentarer och tweets från okända män under mina texter som utan föregående diskussion bara velat framföra en sak:
Att de hoppas innerligt att jag blir våldtagen av en muslim, n*ger, invandrare, arab, hamasterrorist eller annan svartmuskig karl. Gärna gruppvåldtagen. Gärna också mördad på kuppen.
Och jag är återigen inte ens minister. Var är alla stödaktioner? Nej, jag vill inte ha någon – det är inte synd om mig. Hatkommentarer ingår i det liv jag valt att leva som halvoffentlig, och de bekommer mig inte.
Jag utgår från att även Mohamsson klarar dessa, utan stå-uppande.
Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.
Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.
Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.
Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.
Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:
Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.
Budskapet om att visa sympati med judar: bra!
Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.
Min första reaktion när jag ser Simona Mohamsson i davidsstjärna är att denna nya trend är fånig. Kors och stjärnor i ett halsband runt halsen har alltid varit symboler för ens egen tro. Jag bar själv ett kors i tonåren som jag fick när jag konfirmerades, liksom de flesta av mina döttrar. Man använder inte en annan religions symbol för att demonstrera sympati med människor som har den tron.
Men nästa tanke är att det är mer än fånigt. Det är helt fel. Hon valde inte en symbol för Israel för att visa sina sympatier utan en generell symbol för en folkgrupp hon inte tillhör och där många inte håller med henne.
”Men tänk om det verkligen bara är judar hon syftar på då?”
Nope. Hon bar den enligt egen utsaga, lätt travesterad, för att håna Nooshi Dadgostar för att V skickat dessa imo uttjatade brev. Agerandet var politiskt, mot Palestina, för Israel, och hennes ursäkt, att judar i Sverige behöver skyddas pga Vs agerande, saknar inneboende logik.
Det kan vara så att hon bara inte begriper bättre. Då är hon en klant. Jag tror det.
Men om vi verkligen vill skydda varandra är det sista debatten behöver nu – från båda sidor – fortsatt ihopblandning av judar och landet Israel.
Låt oss börja med en ordningsregel: Symbolisk sympati visar man med en dekal på rockslaget, och inte med ett halsband som i åtminstone hela mitt liv varit sättet att visa sin religion på. Alla som håller på #SvenskaTraditioner borde åtminstone stå upp för det.
Detta är en text som bubblat i mitt bakhuvud ett tag.
Jag har kommit fram till att det är rasistiskt att säga att det är rasistiskt att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Likaså att klaga på Palestinahalsband. Detta gäller trots att ADL hör till dem som gör det.
Min utgångspunkt är att alla människor som lever i Israel och Palestina har rätt att leva där, så länge de inte bosatt sig på någons stulna egendom eller, än värre, stulit egendom själva. Alla som någon gång fördrivits från sitt hem på grund av att hen har fel ursprung eller religion ska få det hemmet tillbaka. Det gäller förstås i huvudsak palestinier, men det finns säkert judiska familjer som kan ha sådana anspråk också. Sedan är det förstås som jag skrivit tidigare: Det kan finnas många undantag där någon köpt stulen egendom i god tro, och det behöver hanteras med respekt. Men i stort är det så det måste fungera.
Och när man kommer fram till den insikten inser man att då har miljoner palestinier rätt att flytta hem, även när det hemmet ligger i dagens Israel. Därför att mördandet och fördrivningen av deras familjer var fel. De har exakt samma rätt som familjer till mördade och fördrivna judar att få tillbaka vad de ägde.
Och då blir nästa steg att konstatera att Israel och Palestina borde bli ett land. Tvåstatslösningen är möjlig, men blir klumpig. Jag är inte emot den, jag bara föredrar en enstatslösning.
Och då blir ”From the river to the sea, Palestine will be free” och halsbandet ett uttryck för att alla i det som en gång var Palestina, kalla det vad du vill, ska ha exakt samma fri- och rättigheter. Medborgarskap. Återställt ägande. Rösträtt och representation.
Och när man dragit den slutsatsen kommer nästa. Den jag inledde med. Att kalla det antisemitiskt eller rasistiskt att använda ramsan är i sig rasistiskt, för gör du det förvägrar du palestinier samma rättigheter som israeler har idag.
Efter vad som hittills framkommit fanns bara en person bakom pride-attacken i Berlin. Det har förekommit mängder av andra attacker sedan pride uppstod, och vad jag hittat är detta den andra som utförts av en muslim (den första var Oslo 2022). Alla andra har haft förövare med kristen bakgrund, utom två i Jerusalem, som utfördes av en ortodox jude.
Ändå sitter företrädare för Sveriges två mest HBTQ-fientliga partier och åmar sig över hur muslimer inte respekterar ”västerländska värderingar” som pride tydligen nu är.
Tänk om vi skulle vända på detta och kalla manifestationer för Israel – det förekommer väl inte så många idag, men det fanns en del efter 7 oktober – för ”hat mot palestinier”, eller manifestationer för Ukraina för ”hat mot ryssar”?
Tänk om vi skulle kleta alla andra pride-relaterade dåd på judiskt eller kristet hat, som ”hämtar sin näring ur gamla testamentet”!
När det gäller Sverige har jag aldrig sett någon muslim protestera vare sig fysiskt eller verbalt mot pride. Om jag har missat någon, så rätta mig gärna. De som hetsar mot pride och transpersoner idag är uteslutande kristna och/eller nationalister.
Måwe fortsätter dock: ”Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.”
De terrordåd som skedde under ISIS-tiden var självklart tragiska, men bakgrunden var i regel politisk, dvs vedergällning för västerländska krigsdåd i Syrien och ibland privat hämnd för att man inte fick uppehållstillstånd, och inte en generell ovilja bland världens muslimer att acceptera ”judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar”.
Hela texten är lång och djupt obehaglig – inte minst hur hon skjuter in ”judar” stup i kvarten, helt utan relation till övrig text. Jag har skrivit detta massor av gånger under många år:
Västvärldens muslimer har normalt inget alls behov av att vi icke-muslimer lever enligt islam. Det är inte muslimer som skjuter abortläkare eller kräver att korancitat ska sättas upp i samtliga skolsalar. Troende muslimer i kristna länder skiter fullständigt i koncerter och danser, bara de själva slipper delta.
Vad det ytterst handlar om är ju att mjölka en enskild händelse utförd av en såvitt vi vet idag ensam galning på så mycket muslimhat som möjligt.
Jag fortsätter väl min miniserie om varför judehat inte är en historiskt muslimsk företeelse. För muslimhatare i Sverige och världen har aldrig riktigt kunnat acceptera att det om inte största så i alla fall mest kända brottet mot mänskligheten någonsin, dvs Holocaust, utfördes av kristna nationalister.
Viljan att kleta Hitler på världens muslimer är stor. Och varje gång jag pekar på att muslimer inte alls har ett nedärvt eller religiöst hat mot judar kommer stormuftin i Jerusalem upp. Så låt oss bena lite i hans livsval genom att backa tillbaka till 1930-talet.
Vi som lever idag växte ju alla upp i efterkrigstiden, och har lärt oss om andra världskriget utifrån ett ”hur kunde detta hända”-perspektiv, där judeutrotningen var det centrala. Jag har sett många – inte bara muslimhatare – på fullaste allvar tro att syftet med kriget var att stoppa den. Men i själva verket var judarnas situation både ganska okänd och nästan helt irrelevant för alla politiska och strategiska beslut som fattades under kriget. Vad som hänt i Tyskland och Polen rullades upp åren efter 1945, och allierade styrkor och andra vittnar om chock och förundran när de upptäckte de utmärglade fångarna och gaskamrarna. USA med flera gick alltså inte med för att rädda judar – inte ens för att rädda England och Frankrike, vill jag påstå, utan för att det var rätt beslut för dem rent strategiskt. För när länder valde vilka makter de skulle stödja handlade det om politik. Om vänner och fiender och vad som gynnade deras medborgare.
Och det var förstås naturligt för ett ockuperat Palestina att stödja ockupationsmaktens fiender i hopp om att bli fria. Vi måste återigen klara av att gå i palestinska skor. Situationen i Palestina i slutet av trettiotalet var rätt komplicerad. Inte nog med att de var ockuperade. Judar hade fullt förståeligt flytt dit från i huvudsak Tyskland och Östeuropa, där de mördades, trakasserades och fördrevs, och den judiska andelen av populationen hade gått från tre procent 1850 till nästan trettio procent vid krigets slut.
Och det ironiska är ju att de som delar bilder som den i detta inlägget nästan alltid är Sveriges största invandrarhatare.
För hur reagerade palestinierna på den stora influxen av flyktingar? Precis som vi svenskar. En del med varmt mottagande, där de öppnade sina hem för de flyende, och andra var förbannade och trötta på dem.
Men den stora skillnaden var att de som var förbannade där hade rätt.
Se ironin i detta:
Dagens muslimhatare i Sverige menar att muslimerna vill ta över Sverige och införa sin religion här, och att de ”snart” kommer att vara i majoritet, och då kommer vi svenskar att behöva liksom underkasta oss både dem och deras religion – och det är förstås direkt trams – både matematiskt och politiskt. Men deras palestinska nationalistiska motsvarighet hade läst Balfourdeklarationenoch de hade rätt.
Sionisternavar där för att ta över landet och hade en konkret plan för att mörda och fördriva palestinierna från deras hemland i det syftet – allt det muslimhatarna anklagar muslimer för idag. Jag säger ”sionisterna”, för vi måste komma ihåg att de avskyvärda brott mot mänskligheten sionisterna begick månaderna innan Israel bildades, under den första fasen av Nakba, inte hade stöd bland alla judar – i synnerhet inte de som levat där länge och var integrerade med kristna och muslimska palestinier. Men sionisterna var många och politiskt och vapenmässigt starka och de judar som inte var på deras sida hade inte mycket att sätta emot.
Så om vi backar till början av kriget hade vi denna situation: Storbritannien ockuperade Palestina, palestinierna ville bli fria, och det fanns dessutom ett hot, som skulle visa sig korrekt, från den enorma mängden nyinvandrade judiska flyktingar – och dessa samarbetade dessutom med ockupationsmakten mot de palestinier som ville bli fria. I Europa, långt från Palestina, fanns en ledare som förklarade krig mot deras ockupationsmakt.
I det läget valde stormuftin Haj Amin al-Husseini att liera sig med Hitler och till och med bli SS-general. Var han antisemit? Medan han självklart var antisionist – vem hade inte varit det i hans kläder – naturligtvis ville han inte att det skulle bildas ett judiskt land i Palestina – hittar jag inga belägg för något konkret hat mot judar som inte var sionister innan han lierade sig med Hitler. Han hade t ex studerat under en judisk lärare.
Och här har vi igen dubbelmoralen. Vi svenskar har sedan länge accepterat att tyska soldater som inte var involverade i holocaust normalt inte visste vad som hände i Auschwitz, och ingen lägger heller skulden på det italienska folket för att Mussolini var polare med Hitler, men palestinier ska idag på någon fläck hållas ansvariga för sin sedan länge avlidna stormuftis stöttande av Hitler. Det lyfts fram som bevis för att inte bara palestinier utan även samtliga muslimer står bakom holocaust (!).
Muslimska ledare i Nordafrika och Mellanöstern återfanns faktiskt på båda sidorna i kriget. Och precis som europeiska och övriga ledare världen över valde de som sagt alla sida efter hur det gagnade dem politiskt. De som stödde Tyskland gjorde det inte för att Muhammed sagt till dem att mörda judar. Hela den tankefiguren är så fånig att det inte ens borde behöva sägas.
Nazismen är inte Islams kors att bära utan vårt. Vi kristna, nationalistiska europeer skapade denna lära helt utan muslimers hjälp. Och den började inte med Hitler, utan med tusen år av judehat som genomsyrat vår del av världen, inklusive Sverige.
Flera hundra kommentarer fick jag igår under mitt inlägg om dhimmi. Men trots att jag skrev rakt ut att jag självklart inte är expert och att jag är öppen för att korrigera eventuella fel i sak hade inte någon enda av alla arga något konkret att komma med.
Kritikerna kan delas in i tre grupper:
De som tycker att jag inte borde skriva eftersom ämnet är irrelevant.
De som menade att jag hade fel i sak, och sedan hävdade att jag skrivit sådant jag inte skrivit, alternativt inte skrivit sådant jag faktiskt skrivit.
De som bara tyckte jag hade fel, men aldrig svarade på frågan om vad.
Så jag förstår oviljan att läsa långa inlägg. Och jag kan själv ibland påpeka faktafel i långa texter utan att lusläsa hela texten, men det förutsätter ju att det finns ett konkret faktafel!
Det är för mig helt obegripligt att så många är så slöa! Varför lägga tid på att formulera så meningslösa kommentarer? Vad driver dem?
Nåja. Mina konklusioner från igår står kvar oemotsagda:
1. Dhimmisystemet var absolut diskriminerande, men Europas system var långt värre. Dels riktade de in sig på judar specifikt, medan dhimmi var lika för alla ickemuslimer, och dels gav de inte skydd till judar, som i många fall var fredlösa. Europas lagar var rasistiska.
2. Judar var ”fredade” enligt Svenska Akademiens definition, eftersom regenterna i muslimska länder åtagit sig att beskydda dem. Trots detta skedde pogromer, varav tre större, men det ska ses i ljuset av att tidsspannet var trettonhundra år, och vi pratar totalt 20 miljoner judar i hela Nordafrika och Mellanöstern. Många menar att man inte kan säga att de var fredade eftersom de var diskriminerade, men de orden är inte i motsats till varandra.
3. Antisemitiska troper är ett europeiskt fenomen. Det betyder inte att inte judehat fanns i muslimska länder – så fort en mindre grupp individer i ett land inte beblandar sig med den övriga befolkningen – som romer, samer med flera – uppstår en vi och de-känsla som kan resultera i hat, när minoriteten anses få fördelar. Men det var inte så utstuderat som i Europa, med myter om drickande av bäbisblod med mera.
Syftet med inlägget var att en gång för alla sätta stopp för påståendet att Islam överlag kräver att muslimer dödar judar, för hade det varit så hade förstås inte stora mängder judar som sagt levat fredade i muslimska länder. Alla religioner har förstås avarter, som ISIS och talibanerna, och det har även historiskt funnits muslimska grupperingar som tvångskonverterat, mördat eller fördrivit judar, men de har varit ynka få, jämfört med de kristna europeiska motsvarigheterna.
Judehatet i muslimska länder idag, som är verkligt, är inte historiskt. Det stammar ur Israels behandling av palestinierna. Detta är ingen ursäkt, bara ett krasst konstaterande.
Och det ironiska är ju att de muslimer som hatar judar har samma förvrängda syn som Busch och Måwe – de kan inte skilja på landet Israel och folkgruppen judar.
Helena Trotzenfeldt 