Detta är en text som bubblat i mitt bakhuvud ett tag.
Jag har kommit fram till att det är rasistiskt att säga att det är rasistiskt att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Likaså att klaga på Palestinahalsband. Detta gäller trots att ADL hör till dem som gör det.
Min utgångspunkt är att alla människor som lever i Israel och Palestina har rätt att leva där, så länge de inte bosatt sig på någons stulna egendom eller, än värre, stulit egendom själva. Alla som någon gång fördrivits från sitt hem på grund av att hen har fel ursprung eller religion ska få det hemmet tillbaka. Det gäller förstås i huvudsak palestinier, men det finns säkert judiska familjer som kan ha sådana anspråk också. Sedan är det förstås som jag skrivit tidigare: Det kan finnas många undantag där någon köpt stulen egendom i god tro, och det behöver hanteras med respekt. Men i stort är det så det måste fungera.
Och när man kommer fram till den insikten inser man att då har miljoner palestinier rätt att flytta hem, även när det hemmet ligger i dagens Israel. Därför att mördandet och fördrivningen av deras familjer var fel. De har exakt samma rätt som familjer till mördade och fördrivna judar att få tillbaka vad de ägde.
Och då blir nästa steg att konstatera att Israel och Palestina borde bli ett land. Tvåstatslösningen är möjlig, men blir klumpig. Jag är inte emot den, jag bara föredrar en enstatslösning.
Och då blir ”From the river to the sea, Palestine will be free” och halsbandet ett uttryck för att alla i det som en gång var Palestina, kalla det vad du vill, ska ha exakt samma fri- och rättigheter. Medborgarskap. Återställt ägande. Rösträtt och representation.
Och när man dragit den slutsatsen kommer nästa. Den jag inledde med. Att kalla det antisemitiskt eller rasistiskt att använda ramsan är i sig rasistiskt, för gör du det förvägrar du palestinier samma rättigheter som israeler har idag.
Nästan dagligen möts jag av påståendet att palestinierna vill utrota samtliga judar. Många hänvisar till Hamas’ gamla charter från 1988 som beskrev judar som onda och sin kamp mot dem som religiöst betingad. Det var överlag inte en särskilt trevlig text. Så de bytte ut den 2017 mot en som är betydligt mer PK och inte nämner judar annat än i denna mening: ”Hamas affirms that its conflict is with the Zionist project not with the Jews because of their religion.”
De som försvarar Israels agerande i Gaza och på Västbanken menar ofta att Israel inte har något val, med hänvisning till att palestiniernas mål är just denna utrotning. Jag skrev ett svar till en sådan person nyss, som jag delar med mig av här:
Svagheten hos dig och många andra Israelförsvarare är er totala oförmåga att förstå var palestinierna kommer ifrån. Även jag befann mig där för inte länge sedan, eftersom jag aldrig tagit mig tid att gå i deras skor. Sätt åt sidan alla dina åsikter och placera dig i huvudet på en människa som växt upp i Gaza.
Hens föräldrar eller grandparents ägde med 70 procents sannolikhet en gård eller ett hus och mark där Israel idag ligger, där de levde utan större kontakt med omvärlden sedan generationer.
En dag kommer utländska soldater dit med gevär, våldtar din mormor, mördar din morfar och säger till dina familjemedlemmar att ta det lilla de kan bära med sig och gå till Gaza. De som inte går fort nog skjuts.
Där lever de i flyktingläger, du föds, du växer upp med berättelser om den gård de en gång ägde och som dina förfäder byggt, om olivlundar och apelsinträd, du kan inte ta dig någonstans utanför de fyra kvadratmil Gaza utgör, och med jämna mellanrum gör IDF räder där och skjuter gamla och barn. Du tågar mot muren, obeväpnad med plakat, och IDF skjuter barn och gamla runt dig. De skjuter dig i benen, så de måste amputeras. Med jämna mellanrum bombar Israel hus runt dig. Hela familjer dör. Du har ingen aning om varför.
Familjemedlemmar från andra länder vill hälsa på, men Israel vägrar ge dem tillstånd, bara för att jävlas. Du försöker starta ett företag, men Israel förbjuder import och export, bara för att jävlas. Från muren ser du landet dina mor- och farföräldrar ägde. Där bor nu invandrare. De odlar din familjs mark och skördar oliver från det träd din morfars far planterade.
Palestinierna drivs inte av ett hat mot ”judar”. Det finns massor med judar som besökt Gaza och blivit väldigt väl behandlade. Inte någon har råkat illa ut. Det gäller även de som ser judiska ut, med kippa och lockar, som Neturei Karta.
De hatar dem som mördat, våldtagit och fördrivit dem, som fängslar deras vänner och familjemedlemmar och torterar dem till döds, och naturligtvis avskyr de de människor som lever på deras familjs stulna mark och vill att de försvinner därifrån.
Det går att förstå det hat mot israeler som fick dem att mörda de människor som lever på stulen mark utan att fördenskull säga att morden på kibbutzerna och festivalen var acceptabla, på samma sätt som vi förstår andra urbefolkningars hat mot kolonisatörer – i Nord- och Sydamerika, Afrika med mera. Vi kan ta avstånd från vissa av deras metoder – typ ta skalper av amerikanska bosättare – och samtidigt inse att deras kamp var/är rättmätig.
Palestiniernas hat mot sina förtryckare är fullständigt begripligt. Mördande av civila är det självklart inte.
Mina senaste inlägg om Hamas obevisade våldtäkter 7 oktober har delats av rätt många arga människor, här och på Twitter. Bilden visar kommentarer under en sådan person, nämligen Channa Bankier. Det är bara ett litet axplock av allt hat.
Mitt skrivande, ända sedan jag började blogga på Aftonbladet för 20 år sedan, har normalt inte haft en agenda. Jag skriver om sånt som intresserar mig, för att upplysa och bli upplyst.
Men jag har en agenda när det gäller Palestina, och det är att påverka till att kräva sanktioner mot Israel, för det är det enda sättet att rädda det palestinska folket på.
Ibland kallas jag ”aktivist”, som någon sorts skällsord. Jag har dock inget emot det, för just i fallet Palestina stämmer det. Jag har haft turen att ha en ganska stor och stabil läsekrets – tack till er alla som läser mig! – och jag använder den tillgången – dvs er – till att verka för en konkret förändring genom ringar på vattnet. Jag blir superglad när jag ser andra använda argument jag tidigare framfört, för då känns det som om jag gör skillnad.
Och jag bryr mig faktiskt inte om alla antisemitismanklagelser (ofta från dem som röstar på Björn ”judar är inte svenskar” Söder) för egen del. Jag blir ledsen för alla de judar som helt oförtjänt kletas ihop med Israel.
Det är min bestämda uppfattning idag att Israel håller på att helt förgöra det palestinska folket genom massmord och intensiv fördrivning. Allt jag konsumerat i form av rapporter, uttalanden, bilder, filmer, intervjuer – och det är verkligen enorma mängder information jag sugit i mig senaste året – tyder på det.
Varför ”försvarar” jag Hamas? 7 oktober var illa nog som det var. Alla dåd mot civila den dagen liksom alla andra har jag konsekvent fördömt. Det är dock viktigt att slå fast att FNs rapport, som säger att våldtäkter, stympningar och sexuell tortyr där den dagen är obevisade, fortfarande gäller, eftersom lögnerna syftar till att dehumanisera inte bara Hamas utan palestinier överlag. De motiverar israeliska soldater till att inte se palestinierna som människor, de är grunden till uttryck som ”there are no innocent Palestinians” och de göder omvärldens ovilja att se palestiniernas perspektiv. Det är precis samma principer som nazisterna och alla andra folkmördare använt i alla tider. Ljug om en folkgrupp tills de framstår som bestar, klä av dem deras mänsklighet, sedan säger ingen emot och soldater mördar dem med glädje. När ett land som begår ett folkmord och dessutom bevisligen tidigare ljugit tar fram en egenproducerad rapport utan utomstående granskare kan vi inte bara köpa den rakt av – särskilt inte när flera andra rapporter som säger emot redan finns. Detta är inte rocket science.
Vi behöver lära av historien. Så länge folk höll på att älta huruvida ANC var terrorister kunde apartheiden i Sydafrika fortsätta. Den upphörde när man la ansvaret där det egentligen hörde hemma och införde sanktioner.
När man ser ett folk på väg att bli utplånat och har, som jag, en möjlighet att använda min röst till att förändra, då har jag en förbannad skyldighet att agera. Tänk om vi europeer hade haft den tillgång till information och möjlighet till spridning av information vi har idag på 30-talet – hur många judar, romer med flera hade vi inte då kunnat rädda? Tänk om offren för Nakba 1948 kunnat visa filmer från förgiftade byar? Tänk om armenierna haft iPhones!
Så länge Israels brott mot mänskligheten är accepterat av stora delar av vårt samhälle kommer inget att ändras, och familjer kommer att fortsätta utplånas. Det finns andra folkmord och etniska rensningar, javisst, men Israels är unikt för att vi tillåter det. Vi stöttar det med vapen och bidrag och politiskt stödröstande i Eurovision och what not.
Så till alla er som är arga: Ni kan kalla mig judehatare tills ni blir blå i ansiktet. Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt en judehatande tanke och än mindre formulerat något nedlåtande om det judiska folket. Jag var, som jag skrivit tidigare, närmast besatt som 12-13-åring av förintelsen och kunde knappt sova på nätterna när jag läste Anne Frank och andra böcker. Jag delar inte kommentarerna under Channas inlägg för att få sympati alls, utan för att visa att så här ser det ut idag.
Men jag tror det är sista skriet.
För vill man stoppa kritik mot ett annat land genom lagstiftning, vilket för övrigt även KD varit inne på, är det ett bevis för att argumenten tagit slut.
Det kommer en dag när alla varit emot det som händer idag. När omvärlden kommer att ställa samma fråga som efter alla andra folkmord: Hur kunde världen låta detta hända?
Mitt svar kommer att vara att jag länge sov vid rodret, och det är min skam att bära, men när jag väl vaknat gjorde jag allt som stod i min makt för att kämpa emot.
I once was lost, but now am found, was blind, but now I see.
Så under mitt inlägg om Ilan Pappé igår dök de vanliga anklagelserna upp:
1. Han är ”vänster”.
2. Han är en ”aktivist”.
3. Han ”sågas av den akademiska världen”.
Det är en av AIs många baksidor – alla kan fråga ”vad finns det för kritik mot” och sedan låtsas vara pålästa i frågan.
Så eftersom jag behövt besvara dessa anklagelser av och till under det senaste året kommer här min egen icke AI-genererade analys av vad som stämmer och inte. Spara gärna mitt blogginlägg nedan till nästa gång någon hävdar att Pappé är ”motbevisad”.
1. Han är absolut ”vänster”. Men det har inte med hans böcker och forskning att göra. Ingenstans har jag sett honom propagera för att staten ska äga produktionsmedlen. Och, fun fact, det var även de tidiga sionisterna. Vad är en kibbutz om inte ett kollektiv?
2. Det är klart att han är en aktivist – vad han helst vill är, precis som jag, att se en stat med alla israeler och palestinier i, med lika rättigheter för alla. Men det faktum att du har en politisk vilja förtar inte resultaten av hans forskning.
Det går förstås att anklaga honom för att drivas av en agenda, om man vill. Men det är ett faktum att den agendan är en konsekvens av hans forskning och inte ett motiv för den. Återkommer till det.
3. Sågas han av ”den akademiska världen”? Nope. Bara av enstaka israeliska akademiker som absolut också har en agenda.
Anklagelserna kokar ner till bevisbörda. Den som påstår att han förvränger och slarvar med källor behöver visa detta, och det har ingen lyckats med. Hans källor är vedertagna och nästan alltid israeliska – formella dokument och välkända uttalanden.
Samma sak med detta att han är ”sågad”. Jag har inte sett någon oberoende historiker ”såga” honom.
Bara Benny Morris. Och här är deras gemensamma historia:
Enligt gammal brittisk lag, som även gällde i Israel, avklassificeras hemligstämplade dokument efter 30 år, så 1978 släpptes allt som gällde 1948. Pappé, Morris och en handfull ytterligare unga historiker, som senare blivit kallade ”the new historians”, gick igenom dem – Pappé som ett led av hans doktorsavhandling – och det var då det gick upp för dem precis hur utstuderad och grym israelernas plan för att fördriva palestinierna så fort britterna drog sig tillbaka var. Det är det jag menar med att Pappés forskning var upphov till hans aktivism och inte tvärtom. Fram tills dess beskriver han sig själv som relativt patriotisk. Han hade gjort militärtjänst och stridit vid The Golan Heights.
”The new historians” var bland annat Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim, och de var länge faktiskt rätt överens om Israels många övergrepp och brott mot mänskligheten i samband med statens skapande.
Men runt 2002 ändrade sig Morris delvis, och backade från tidigare åsikter, och det var då schismen mellan honom och övriga startade.
Så vi behöver hålla isär fakta och slutsatser. Ingen har mig veterligt ifrågasatt några av de fakta The new historians grävt fram. Det går ju liksom inte. Vad Morris däremot ifrågasätter är de slutsatser de, inklusive han själv, dragit. Och grovt förenklat kan man säga så här:
Den tidigare slutsatsen, som även varit hans, var att Israels mål var etnisk rensning av så mång palestinier som möjligt, men 20 år senare ändrade han sig till att de 750 000 mördade och fördrivna palestinierna in själva verket i huvudsak hade valt att fly själva, som en konsekvens av det så kallade ”inbördeskriget”.
Men sedan ändrade han sig igen. Två år senare hävdade han i en intervju, se längre ner, att det visst var etnisk resning, men att den var motiverad eftersom ”araberna” hade så mycket land och judarna liksom förtjänade att få ta över Palestina.
Det ska sägas att är den ende som fortfarande lever i Israel. Övriga har mer eller mindre frivilligt lämnat landet eftersom det inte går att verka där som kritiker av Israels historia.
Morris nekar alltså inte till israeliska massakrar och våldtäkter med mera. Hans slutsats är visserligen till viss del att en del av fördrivningarna i själva verket var ”frivillig” flykt, men den punkt han verkligen ändrat sig på är huruvida den etniska rensningen var motiverad.
Ni läste rätt.
Han håller med om att israelerna etniskt rensade palestinierna, men anser numera att det var rätt gjort.
Den tydligaste och mest kända intervjun med honom gällande detta gjordes av Haaretz.com 2004:
Benny Morris, i årtionden har du forskat om sionismens mörka sida. Du är expert på grymheterna 1948. Rättfärdigar du i slutändan allt detta? Är du en förespråkare för överföringen 1948?
”Det finns inget rättfärdigande för våldtäktshandlingar. Det finns inget rättfärdigande för massakrer. Det är krigsförbrytelser. Men under vissa omständigheter är utvisning inte ett krigsförbrytelse. Jag tror inte att utvisningarna 1948 var krigsförbrytelser. Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. Man måste smutsa ner händerna.”
Vi talar om dödandet av tusentals människor, förstörelsen av ett helt samhälle.
”Ett samhälle som syftar till att döda dig tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller att bli förstörd är det bättre att förstöra.”
Det är något kyligt med det tysta sättet du säger det på.
”Om du förväntade dig att jag skulle brista ut i gråt, beklagar jag att göra dig besviken. Det kommer jag inte att göra.”
Så när befälhavarna för Operation Dani står där och observerar den långa och fruktansvärda kolonnen av de 50 000 människor som förvisats från Lod och vandrar österut, står du där med dem? Rättfärdigar du dem?
”Jag förstår dem definitivt. Jag förstår deras motiv. Jag tror inte att de kände några samvetskval, och i deras ställe skulle jag inte ha känt några samvetskval. Utan den handlingen skulle de inte ha vunnit kriget och staten skulle inte ha uppstått.”
Du fördömer dem inte moraliskt?
”Nej.”
De utförde etnisk rensning.
”Det finns omständigheter i historien som rättfärdigar etnisk rensning. Jag vet att denna term är helt negativ i 2000-talets diskurs, men när valet står mellan etnisk rensning och folkmord – förintelsen av ditt folk – föredrar jag etnisk rensning.”
Och det var situationen 1948?
”Det var situationen. Det var vad sionismen stod inför. En judisk stat skulle inte ha uppstått utan att 700 000 palestinier hade fördrivits med rötterna. Därför var det nödvändigt att rycka upp dem med rötterna. Det fanns inget annat val än att fördriva den befolkningen. Det var nödvändigt att rena inlandet, gränsområdena och huvudvägarna. Det var nödvändigt att rena byarna från vilka våra konvojer och bosättningar besköts.”
Uttrycket ”att rena” är hemskt.
”Jag vet att det inte låter trevligt, men det är den termen de använde då. Jag anammade den från alla dokument från 1948 som jag är fördjupad i.”
Det du säger är svårt att lyssna på och svårt att smälta. Du låter hårdhjärtad.
”Jag känner sympati för det palestinska folket, som verkligen genomgick en svår tragedi. Jag känner sympati för flyktingarna själva. Men om önskan att etablera en judisk stat här är legitim, fanns det inget annat val. Det var omöjligt att lämna en stor femtekolonn kvar i landet. Från det ögonblick då Yishuv [den judiska gemenskapen i Palestina före 1948] attackerades av palestinierna och därefter av arabstaterna, fanns det inget annat val än att utvisa den palestinska befolkningen. Att rycka upp den med rötterna under krigets gång.
Kom ihåg en annan sak: det arabiska folket fick en stor del av planeten. Inte tack vare sina färdigheter eller sina stora dygder, utan för att det erövrade och mördade och tvingade dem det erövrade att konvertera under många generationer. Men i slutändan har araberna 22 stater. Det judiska folket hade inte ens en stat. Det fanns ingen anledning i världen till varför det inte skulle ha en stat.” Därför, ur min synvinkel, övervann behovet av att etablera denna stat på denna plats den orättvisa som utsattes palestinierna för genom att rycka upp dem med rötterna.”
Och moraliskt sett, har du inga problem med den gärningen?
”Det stämmer. Inte ens den stora amerikanska demokratin kunde ha skapats utan förintelsen av indianerna. Det finns fall där det övergripande, slutgiltiga goda rättfärdigar hårda och grymma handlingar som begås under historiens gång.”
Och i vårt fall rättfärdigar det effektivt en befolkningsförflyttning.
”Det är vad som framträder.”
Och du tar det med ro? Krigsförbrytelser? Massakrer? De brinnande fälten och de ödelagda byarna i Nakba?
”Man måste sätta saker i proportion. Det här är små krigsförbrytelser. Sammantaget, om vi tar alla massakrer och alla avrättningar 1948, kommer vi till cirka 800 som dödades. I jämförelse med massakrerna som utfördes i Bosnien är det bara nonsens. I jämförelse med massakrerna som ryssarna utförde mot tyskarna vid Stalingrad är det hönsfoder. När man tar hänsyn till att det var ett blodigt inbördeskrig här och att vi förlorade hela 1 procent av befolkningen, märker man att vi uppförde oss mycket bra.
Jag har en fråga till Israelsupportrar. Jag har ställt den i kommentarsfältet, men aldrig fått svar, så jag skriver här i stället – det kanske dyker upp någon som kan förklara för oss.
Judisk egendom som konfiskerades före och under andra världskriget har i vissa länder, som Tyskland, återbördats till de ursprungliga ägarna eller deras arvingar. Andra länder, som Polen, har kraftigt begränsat möjligheterna till restitution. Det har Israel med rätta protesterat mot.
Hur motiverar ni att efterlevande till judar som mördades eller fördrevs ska ha rätt att återfå den egendom som tillhörde deras familjer, men att efterlevande till palestinier som mördades eller fördrevs senare inte ska ha samma rätt?
Hur motiverar ni stölden av palestinsk mark och palestinska bostäder i dag?
Jag brukade kolla på Realtime troget varje vecka. Bill Maher är lite som en omvänd Jan Guillou. Deras likhet är att ibland håller jag med dem fullständigt, annars inte alls. Sällan hamnar de längs en skala. Omvändheten ligger förstås att medan Guillou är vänster är Maher libertarian.
Men sedan i höstas pallar jag inte längre. Han är livslång muslimhatare och trots sin ateism fullständigt på Israels sida, vad de än hittar på.
Så jag blev så glad när en av mina favvopoddare Mehdi Hasan idag postat ett klipp som heter ”Bill Maher is wrong about Israel”.
Han tar upp en sekvens ur senaste avsnittet där Maher beklagar sig Maher över att dagens korkade unga får all sin information om Israel från TikTok. ”They don’t know shit.” Och han begär att Demokraternas ledare ställer sig up och säger ”kids, you don’t know what’s going on here!”.
Sedan fortsätter han med att förklara att varje krig Israel har utkämpat har varit ”a war of defense”. I varje krig var de attackerade först.
Mehdi går igenom de största krigen, 1956, 1967, 1982 och varför de tre krigen definitivt startades av Israel.
Och jag vill förstås lägga till myten att arabstaterna anföll helt oprovocerat i maj 1948, när sanningen är att då hade Israel redan mördat och fördrivit flera hundratusen palestinier från deras hem, mark, hemland sedan tusentals år.
Och vad gäller dagens krig är det väldigt magstarkt att påstå att det startades av Iran.
Jag skulle verkligen önska att Bill bjuder in Mehdi till sin show och tar en debatt med honom.
Låt oss granska det påståendet. På Västbanken har absolut inga palestinier vapen, utan det har bara bosättarterrorister och IDF. Det finns inget motstånd alls. Det är en perfekt miniatyr av vad som skulle hända med resten av Mellanöstern om de aldrig lyfte ett finger mot Israel. Israel har där total makt och alla vapen, så vi kan utgå från att som de beter sig där kommer de att bete sig mot övriga folk runtomkring om de var lika försvarslösa som palestinierna.
Sionisterna hade köpt 7 procent av Mandatory Palestine 1947. All annan mark som inte var allmänningar har de stulit från i huvudsak palestinier.
Så vi behöver inte gissa. Om länder alla runt Israel la ner sina vapen och slutade kriga skulle Israel tacka dem på samma sätt som 1948, när de palestinier som tagit hand om judiska flyktingar och behandlat dem som familj blev utslängda ur sina hem och tvingades fly till grannländer eller Gaza. Israels planer är inget mysterium. Det är bara att lyssna till deras ledare. Det fanns inget väpnat motstånd att tala om 1947-1948. Visst skedde lite upplopp här och där när unga palestinier insåg vad som var på väg att hända, men de var inte organiserade. Det var inget inbördeskrig, även om många kallar det så. Det var en armé som planenligt mördade och fördrev landets urbefolkning.
Det finns inget motstånd på Västbanken idag.
Om alla länder runt Israel la ner sina vapen skulle dessa inte bara upphöra att existera, utan deras befolkningar skulle möta samma öde som palestinierna. Fördrivning eller död.
Israel har snart byggt för mycket på stulen mark för att det ska gå att reparera. Västvärlden borde därför ge upp sina krav på 1967 års gränser och istället kräva att Israel ger medborgarskap till alla palestinier.
I ett första steg till dem som fortfarande bor i Palestina. I förlängningen till dem de fördrivit. Och ja. Då kommer människor att återvandra, helt säkert. Skillnaden är att dessa återvandrare, till skillnad från de nuvarande, faktiskt levat i området inom 1-2 generationer.
Och ja, jag vet att den judiska befolkningen då blir i minoritet. Det skulle sionisterna ha tänkt på innan de började kolonisera Palestina.
Idag kan Israel fortsätta sin människorättsvidriga kolonisation genom att låtsas att Palestina ”tackat nej” till en tvåstatslösning, trots att både Hamas och PA sagt ja sedan länge. Den ursäkten försvinner om vi alla slutar kräva en tvåstatslösning och istället håller samma linje som i Sydafrika:
Ni har lagt under er land som inte var ert. Det är inte acceptabelt att det landets urbefolkning inte har rösträtt på grund av sin etnicitet, och tills ni ger palestinierna fullvärdigt medborgarskap gäller sanktioner.
Ni som inte håller med:
Ge mig en enda anledning till varför det var rätt att kräva fullvärdigt medborgarskap för svarta sydafrikaner, men att det är fel för palestinier, pls.
Ovanstående är min egen slutsats. Men i boken ”Israel on the Brink”, av min hjälte Ilan Pappé, argumenterar även han för åtta minirevolutioner som leder fram till ett enda land där alla kan leva i fred. Nej, jag har inte läst den än, men jag har lyssnat på honom prata om den.
Rekommenderas varmt för den som letar efter ljus i mörkret.
Jag skrev igår att bosättarvåld är terrorism, och någon anklagade mig för att ha fel, rent semantiskt, ty det är bara terrorism om syftet är att sätta press på en statsapparat för att försöka påverka politik och lagar hos denna. Mmm.
Så då frågade jag förstås om 7 oktober och Charlie Hebdo inte heller var terrordåd, men jodå, det var de förstås. Ty då var muslimer förövare (min förklaring).
”Terrorism” har olika definitioner, förstås, Den ursprungliga var franska revolutionen.
(i) utförandet av en brottslig handling eller hot om en sådan handling;
(ii) avsikten att sprida rädsla bland befolkningen eller direkt eller indirekt tvinga en nationell eller internationell myndighet att vidta någon åtgärd, eller att avstå från att vidta den;
(iii) när handlingen involverar ett transnationellt inslag.
Det finns alltså ingen möjlighet att kalla 7 oktober för terrordåd, men inte bosättarvåldet. Faktum är att 7 oktober egentligen borde kallas krigsbrott, eftersom Gaza enligt FN räknades som ockuperat territorium, och då har man rätt att attackera sin förövare. Attackerna mot baserna, som många också räknar som terror, var faktiskt helt lagliga, varken terror eller krigsbrott. Jag påpekar det ibland när folk pratar om 1200 offer. Inget våld är förstås ok, men vi behöver vara konsekventa. Om vi tycker IDF har rätt att döda palestinska soldater måste det omvända också gälla. Soldaterna på baserna hade valt att vara soldater i en armé som utför en illegal ockupation.
Nu är inte jag egentligen särskilt intresserad av att ändra benämningen på den dagen. Det kan fortsätta heta ”terrordåd” för min del. Mitt mål är inte att få Hamas att framstå som goda, för det är de verkligen inte, utan bara att peka på hyckleriet.
Och som jag skrivit många gånger förut: Om vi ser till alla terrordåd, och ta vilket femårsspann du vill sedan 1948, leder israelerna, oftast stort, vad gäller terrordåd mot palestinier.
Så varför glöms israelisk terror bort hela tiden? Varför är denna stat som sponsrar eller åtminstone inte beivrar terror nästan dagligen, fortfarande med i Eurovision, FIFA med mera? Vi låter inte andra terrorsponsrande stater delta.
Jag kan inte se något annat skäl än rasism.
Bilden visar en 55-årig kvinna som blev slagen medvetslös av en bosättarterrorist när hon skulle skörda oliver. Enda anledningen till att detta är känt är att en amerikansk jounalist tog bilden. IDF ljög då och påstod att de kommit dit och hanterat situationen. I själva verket lämnade de platsen i syfte att låta honom utöva sitt terrordåd ifred.
Helena Trotzenfeldt 
