Alla svenska partier och i princip alla så kallade ”västerländer” har ”en tvåstatslösning” som standardsvar på frågan vad man vill åstadkomma i Palestina och Israel. Det är PK och rätt enkelt.
”Vad vill ni?”
”Tvåstatsösning! Häpp!”
”Och hur ska det gå till?”
”Ja alltså Israel har rätt att förvara sig yadayada terrordåd yadayada måste sluta lära sina barn att hata judar yadayada. Men sen.”
Typ.
Nej.
Det finns nu bara två vägar framåt.
Antingen beslutar FN om Israels gränser, kickar ut bosättarterroristerna och skickar dit fredsbevarande trupper eller också behöver det bli en enstatslösning. I båda fallen måste Israel tvingas.
Inte alla israeler. Det finns många underbara individer – jag läser om dem och jag läser vad de skriver och lyssnar på vad de säger – men de är för få.
Men alltid när jag säger att jag egentligen förespråkar en enstatslösning får jag höra att då har ju inte längre judarna ett eget land. Och jag brukar då svara att ”varför behöver de ha det?”, och då blir svaret att de kan inte vara trygga annars.
Well. Låt oss jämföra med ett annat folk.
De finns i några tiotusental i Sverige sedan några hundra år, och de har behållit sina traditioner och i huvudsak gift sig med varandra fram tills nyss, och de har varit och är fortfarande utsatta. Massor av svenskar har en stereotyp, rasistisk syn på dem, och de förföljdes och mördades av nazisterna.
Romer.
Förklara för mig varför den ena folkgruppen behöver ett eget land för att ”vara trygga”, men inte den andra. Och kom inte dragande med att romer har olika religion sinsemellan. Israel har många ateister och de olika religiösa grupperna har inte särskilt stor samsyn – precis som vad gäller romerna. Det finns inget som säger att man måste ha ett eget land för att kunna utöva sin religion.
Vi kan fortsätta. Druser har inget eget land. De har en egen religion och är ett folk med en kulturell särart och en historia av förföljelse. Samma sak med sikher.
Samtidigt som Israel fortsätter mörda och fördriva palestinier och nu även har börjat med libaneser i sitt Greater Israel-projekt trasas alla möjligheter att skapa två länder sönder.
Det är dags att på allvar börja kräva en enstatslösning.
Vill ni ha hela Palestina? Visst! Och då ska varenda palestinier ha medborgarskap och fullständiga rättigheter.
Vad det ytterst handlar om är Trumps avundsjuka på Obama. Jag har aldrig riktigt fattat hans hat, men vi minns alla Trumps rasistiska birther-lögner. Så när Obamas team efter arton månaders detaljerade förhandlingar av experter skapade JCPOA ylade Trump hur hemsk dealen var, och 2018 klev han av den och införa sanktioner utan att tala om vad Iran skulle göra för att bli av med dem.
Det är så liksom dumt från början till slut att införa en permanent bestraffning utan vare sig brott eller väg ut.
Biden borde förstås ha gått tillbaka till dealen, och de höll på att förhandla om det när Israel bombade Natanz nuclear facility, och Iran svarade med att anrika till 60 procent. Det finns en lång och välskriven Wikipedia-artikel som heter ”Iran–United States relations during the Biden administration”. Man kan sammanfatta den med ”de försökte komma överens så bonkade Iran USA, de försökte igen komma överens men så bonkade USA Iran, de försökte igen komma överens men så bonkade Israel Iran”, typ.
Innan Trump och Netanyahu började sina illegala terrorbombningar av Iran för andra gången sägs det att Iran hade erbjudit en deal som var ”bättre” än JCPOA. Det betyder att Trump hade kunnat ta den och utropat seger i sin högst ensidiga tävling mot Obama. Men han trodde han kunde upprepa ”the 12-day war” och bara bomba lite och sen säga ”häpp, nu är jag beredd att skriva på”. FAAFO, svarade Iran.
Och jag förstår dem. De behöver visa världen priset av att attackera dem. Jag hade gjort likadant. Hormuz är världen strupe, som de håller i ett hårt grepp.
Många var förvånade när Trump kallade Irans ten point plan för ”workable”, med tanke på att den bl a innehöll kompensation till Iran, att USA drar sig tillbaka från MÖ helt och att Iran kan fortsätta ta ut tullar i Hormuz. Alla de tre är ju var för sig sånt som skriker ”vi har förlorat” om Trump går med på dem. Han måste absolut kunna säga att hans deal är bättre än Obamas.
Så där står vi nu. Trump vill därifrån. Han vill kunna utropa sig som segrare och slippa tänka på det kriget. Han är labil som en vindflöjel. Ena timmen skriker han om död och förintelse, nästa har han vunnit kriget helt och hållet och kan åka hem, och Hormuz är inte hans problem, andra får lösa det.
Men Iran har fortfarande sitt anrikade uranium kvar och strypgreppet om Hormuz. Och folken i Iran, Libanon och Palestina lider mer än någonsin.
Netanyahu 2012. Ivrigt insisterande i Wile E. Coyote-stil på att Iran har en bomb som detonerar närsomhelst.
Jag vill förstås inget hellre för det iranska folket än att de ska bli av med sitt korrupta styre, som fängslar, torterar och avrättar oliktänkande och bli en demokrati och kvinnor ska få klä sig som de vill. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara hur det ska ske genom att bomba småflickor.
För det handlar ju inte om det. Med samma argument minus kvinnors klädsel kan vi bomba Saudi, Qatar, Ryssland, Kina, diverse u-länder.
Jag blir förvånad över mig själv när jag ser Trumpen och Netanyahu håna Iran, deklarera att de är svaga och krossade, basunera ut att nu har de vunnit, men de ska ändå kriga lite till och min go-to-känsla är att Iran är offret och USA och Israel förövarna.
Det är som att se två hänsynslösa mobbare sparka på en försvarslös nisse och du måste nypa dig själv för att minnas att den försvarslösa nissen också är en elaking som brukar klå upp fru och barn. Ingen är god i scenariet.
Det fanns ingen egentlig ursäkt för kriget. Iran var inte nära någon atombomb, och USA och Israel hade förstås ingen plan för ”regime change” annat än ”om folket reser sig är det bra, annars är det deras fel och vi kan skylla på dem”.
”When we are finished, take over your government. It will be yours to take. This will be probably your only chance for generations!” skrek Trump som om han generöst presenterade det lidande iranska folket med en gåva. Nej. De kan inte bara ”ta det”. Oppositionen är inte organiserade, utan tvärtom splittrade i grupper som är i luven på varandra. Det finns ingen plan, ingen ledare.
Vad jag vill i denna situation är att övriga västländer står fast vid sin linje att inte hjälpa Trump. Han behöver få känna konsekvenserna av sitt idiotiska påfund fullt ut, så att han inte gör om det i Kuba eller liknande, för han har två år kvar. Vi är här idag delvis för att han blev kaxig efter Venezuela. Sedan måste vi tillbaka till en världsordning där FN stärks, Israel hålls ansvariga och USA förhoppningsvis aldrig mer väljer en president som startar krig utan formellt godkännande. FN må ha sina brister, men det är det bästa vi har.
Och den största bristen är för övrigt USAs vetorätt.
Det är inget folkmord, för alla journalister i Gaza är Hamasanhängare och deras bilder och filmer är manipulerade, FN är korrupta, människorättsorganisationer inklusive israeliska B’Tselem är antisemiter, de barn som dött var mänskliga sköldar”, ingen svälter utan alla utmärglade barn hade andra sjukdomar, NYTimes ljuger, BBC ljuger, ICJ sa att det var plausibelt, men det betyder inte att det var plausibelt, israeliske holocaustforskaren och professorn Omer Bartov vet inte vad han pratar om, IDF är världshistoriens mest humana armé någonsin, FN lät maten ruttna vid gränsen med flit, så om någon svalt var det deras fel.”
Här är mitt svar till er folkmordsförnekare:
Israel vägrar fortfarande, trots snart ett halvår av ”fred”, släppa in internationella journalister. De uppger inget skäl till detta, för det behöver de inte, eftersom ni är så förblindade att ni försvarar folkmordet in i kaklet så länge det finns minsta hopp kvar om att precis alla utom IDF och Netanyahu ljuger.
Den dag internationella journalister släpps in och den dag de överlevande i Gaza kan räknas och stämmas av mot folkbokföringen före kriget, den dagen tar era argument slut.
När vi drar slutsater är det en bra idé att fundera över människors motiv och beteende och inte bara tro det värsta om dem vi uppfattar som ”onda”, oavsett vilka de är.
Tror jag att Israel eller USA bombade skolan i Minab? Ja. Det finns tillräckligt många vittnesmål, bildbevis och satellitbilder. Och inget av länderna har med emfas dementerat det eller visat belägg för att skolan skulle vara intakt, och den film på en misslyckad iransk missil som cirkulerar kommer från en annan del av Iran.
Tror jag att det var med flit? Nej.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att bomba en skola. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att Hamas gav order om våldtäkter 7 oktober? Nej. Det finns inga bevisade våldtäkter enligt FN som varit på plats, Israel vägrar dela med sig av de bevis de påstår att de har, och hade de givit en sådan order hade det rimligtvis funnits massor av exempel. Dessutom tar de ansvar för allt annat som hände den dagen, men nekar bestämt till våldtäkterna. Om det ändå skedde, vilket är möjligt om än obevisat, var det organiskt, dvs utan föregående order.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att ge en sådan order bara för att sedan neka till den. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att IDF och bosättarterrorister är skjutgalna och bombgalna och mördar så många de kommer undan med utan att andra länder sanktionerar dem?
Ja. För det finns mängder av vittnesmål och för att denna etniska rensning som nu mynnat ut i folkmord stämmer med vad både ledande israeler och mediafigurer och folket i opinionsundersökningar stämmer med vad de säger att de vill göra:
Utrota det palestinska folket från deras hemland med alla medier.
Sensmoral: Även dåliga människor behöver motiv för sina gärningar. Även psykopater är rationella.
Fredspresidenten startade kriget från sitt hotell Mar-a-Lago. Gäster partade medan han satt med generalerna i ett ”Secure room”. Emellanåt ringde han journalister, som överhörde dem diskutera i bakgrunden. #workingfromhome
Stephen Colbert:
”Säg vad du vill om George W Bush – och det gjorde jag! – men han sålde sitt Mellanösternkrig!
Han åkte till FN, han åkte till kongressen, han höll tal i ett ÅR i förväg, Han skickade Colin Powell till FN med ett provrör av vad som verkar vara country time lemonade.
Jämför det med nuvarande presidenten. För sex dagar sedan gav han det längsta state of the union-talet någonsin, och ämnet Iran var en drive-by. Under ett tvåtimmarstal ägnade han tre minuter åt det. Karln har haft längre pruttar.”
Anledningar till kriget:
regimbyte och frihet för det iranska folket
Iran kan slå till först annars
svar på Irans ”game, tricks and stall tactics” i förhandlingarna
på grund av ayatollans försök att mörda Trump: ”I got him before he got me, they tried twice, I got him first”
Irans framtida nukes kan bomba USA, och det var väldigt nära
Det är klart att det går att ha fler än ett skäl till att göra något, men han hoppar mellan dessa fem förklaringar beroende på situation. Och flera av dessa går liksom inte ihop. Om han behövde mörda ayatollan för att åstadkomma regimbyte och rädda sig själv borde han ju liksom aldrig ha förhandlat från början.
Lägg till detta Netanyahu. Han har redan vunnit. Om det nu – mot förmodan, sorry to say – blir regimbyte har han en kompis i Pahlavi, men om inte och det blir inbördeskrig vinner han också. Dels genom ett försvagat Iran, och dels genom att världens fokus riktas bort från hans vidrigheter i Gaza och på Västbanken, där bosättarterroristerna fortsätter mörda bybor, senast ett brödrapar, medan IDF, som imo är en brutal terrororganisation, glatt tittade på. Hade du missat dem?
Precis!
Du hade förmodligen missat dem ändå, för 1 116 personer varav 227 barn har mördats bara på Västbanken sedan 7 oktober 2023. Som jämförelse dog 1 195 personer varav 828 civila och 36 av dem barn 7 oktober, och du har nog bara hört talas om på sin höjd ett halvdussin av de palestinska offren för israelisk terror. Men ju mer Mellanöstern brinner, desto snabbare kan Israel avsluta sin etniska rensning. Desto mindre hörs kraven på journalister i Gaza, eller på stopp för den människorättsvidriga annexeringen på Västbanken.
Alla svenskar vill förstås se fred och frihet för det iranska folket. Ingen alls i Sverige sörjer Khamenei, vad jag sett. Och all min empati går till er med familj i Mellanöstern – särskilt i Palestina och Iran – som nu pendlar mellan skräck och hopp.
Men det känns som när Draco Malfoy övertalade Vincent Crabbe att frammana Fiendfyre i the Room of Requirement, medan Voldemort försökte ta över Hogwarts.
Din ena granne är en hustrumisshandlare som dessutom trakasserar sina grannar och bygger upp ett vapenförråd, och därför går din andra granne ihop med en polare och skjuter honom. Pang, bara. Död.
Det är den känslan jag och många med mig har idag.
Ja, sure, han var ingen god människa. Alls. Få sörjer honom.
Men hans fru blir inte fri, för ägarskapet till huset står kvar på hans stora, grymma familj. Hon är lika utsatt som förut – kanske mer, för nu är övriga familjemedlemmar fokuserade på det yttre hotet istället för på att hjälpa henne.
Och sure, han var på väg att skaffa vapen. Men det är egentligen inget brott. Grannen själv har ju vapen.
Enligt internationell rätt får man anfalla en granne om och endast om:
1. Hen anfaller först och det är självförsvar.
2. Örådet (dvs FN) gemensamt fattar beslut om att det är dags.
Mina tidigare inlägg har handlat om huruvida det verkligen är rimligt att tro att en demokrati ska blomstra ur gårdagens bombningar.
Men det är också värt att reflektera över vad som händer med världen när medborgargarden ersätter FNs säkerhetsråd.
Är FNs rapportör Francesca Albanese skyldig till att ha sagt “Israel is the common enemy of humanity”?
Nej.
Ändå har halva världen anklagat henne för att ha sagt de orden. Lägger de exakta citaten sist, så får var och en bilda sin egen uppfattning. Dock kan vi konstatera att mellan orden ”Israel” och ”common enemy of humanity” pratade hon i en minut och fem sekunder. Detta har man löst genom klipp-och-klistra-teknik. ”Doctoring” på engelska. Eller, för oss över 40, en ”marjasin”.
Så hon har nu förklarat att det inte är landet Israel, utan det system världen byggt av kapital, algoritmer och vapen som är den gemensamma fienden. Men för att komma dit behöver man verkligen läsa alla ord. Hon uttrycker sig inte bara hyperakademiskt och snårigt, utan också rätt poetiskt och målande. Man har ”huggit internationell lag i hjärtat”. Mmm.
Så alla går förstås till sina go-to-positioner. Proisraeliska tyska och franska ministrar kräver hennes avgång. FN är förbannade på dem för att de ljuger om vad hon sagt och försvarar henne, förstås.
Och en grupp franska advokater stämmer landets utrikesminister Jean-Noël Barrot för att ha ljugit.
Rent generellt skulle jag vilja uppmana Madame Albanese att använda enklare ord. Det finns inget utrymme för yvigt filosoferande när så många hatar en och vill förvränga allt man säger.
Jag är vidare alltid av uppfattningen att går något att tolka på två sätt har förstås den som säger orden tolkningsföreträde.
Men det står också rätt klart för mig, när jag läser alla hennes ord, att hon de facto aldrig syftade på Israel. Det är inte en tolkningsfråga ens, utan ett faktum. Problemet är att jag, som också är rätt akademisk och filosoferande till min läggening, var tvungen läsa två gånger och begrunda ordentligt för att komma till den slutsatsen. Twittermobben och franska ministrar har inte det tålamodet.
”The fact that instead of stopping Israel, most of the world has armed, given it political excuses, political sheltering, economic and financial support. This is a challenge. The fact that most of the media in the Western world has been amplifying the pro-apartheid genocidal narrative is a challenge. And at the same time, here also lays the opportunity. Because if international law has been stabbed in the heart it’s also true that never before has the global community seen the challenges that we all face. We who do not control large amounts of financial capitals, algorithms and weapons. We now see that we as a humanity have a common enemy and freedoms, the respect of fundamental freedoms, is the last peaceful avenue, the last peaceful toolbox that we have to regain our freedom.”
Sista veckan har jag fått (inklusive egna) över 20 000 kommentarer, och jag hinner inte med alla. Nånting har hänt med algoritmerna, och det öser in folk som aldrig har läst mig förut.
Nästan alla är ju konstruktiva och intressanta att läsa oavsett om de håller med eller ej, men det finns några avarter.
Personangriparna är ironiskt nog i regel nyssnazister som vill kalla mig antisemit och kommunist. Jag brukar inte ta bort deras kommentarer, för det finns ett värde i att visa den sidan också. Men jag lägger förstås inte tid på dem.
Värre är faktiskt mansplainarna. De kan ibland vara kvinnor, men i de allra flesta fall är det herrar som absolut inte kan fortsätta med sin dag utan att ge mig råd om att jag måste läsa på, måste sluta se världen ur ett vänsterperspektiv, måste jobba på min attityd, what not. Mansplainarna är till skillnad från personangriparna lite mer allmänbildade och kan oftast formulera sig på visserligen styltig men ändå korrekt svenska. Jag kan ju aldrig bevisa att de inte skrivit likadant till en annan man, men jag är rätt övertygad. I botten finns den sortens kvinnoförakt som aldrig visar sig bland vänner, men så fort en kvinna formulerar något de inte gillar tittar en sedan tidig barndom rotad instinkt om att kvinnor ska veta sin plats fram.
Jag kan föralldel också skriva till folk att de ska läsa på, men alltid som svar på tal. Kastar aldrig första stenen.
Slutligen har vi en kategori som är mindre irriterande, men desto mer tidskrävande, och det är de som vill ha länkar till självklarheter. Nyss påstod t ex någon att inga kvinnliga gisslan kom tillbaka, utan att alla mördades i Gaza. När jag påpekade att det förstås inte är sant ville han ha länkar.
Och jag har helt slutat med att länka till allmängiltig information, för det tar aldrig slut, och mitt tips till er andra är att göra likadant. Vad man än väljer för källa blir det ”haha, du litar på NYTimes/CNN/Wikipedia/FN/…”. Så numera skriver jag bara sökbegreppet så får hen leta själv. Jag länkar förstås om jag citerar en person eller en artikel eller ett klipp osv, och ibland som extrainfo, men inte sådant som är allmänt känt.
En lite omvänd variant är de som kommenterar genom att lägga upp klipp till Internet’s underbelly och kräver att jag ska se dem. Mmm.
Jag tar sällan bort någon kommentar, undantaget ren rasism. Av 20 000 kommentarer denna vecka har ett par uttryckt direkt judehat, och de ryker direkt. Hat mot palestinier är ju så mycket vanligare, men det föredrar jag att bemöta – rätt eller fel.
Så om ni ser något jag missat eller vill att jag modererar personangrepp, tagga mig – annars är risken stor att jag missar.
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
Trotz allt 