Att inte läsa rapporten

Många reagerade när jag skrev att jag inte tänker läsa Israels rapport och tycker att då kan jag inte uttala mig om den, och jag ser förstås poängen där, så jag tänker förklara en gång till varför. Det blir lite upprepningar, sorry för det.

Min kritik mot rapporten är förstås inte innehållet i sig utan hur den tillkom.

Det är belagt att IDF och regimen kände till attacken. Hamas hade tränat öppet i något år innan. Och vad som kallats världens mest bevakade gräns var tom den dagen. Soldaterna hade order om att inte göra sin dagliga morgonrunda. Jag hör inte till dem som tror att Hamas koordinerade med IDF – men, och jag har aldrig skrivit detta i ett inlägg förut, bara i kommentarer – allt tyder på att personer högt upp ville att attacken skulle ske och att den skulle bli så illa som möjligt, för att ha en ursäkt att invadera Gaza. Detta styrks av hur långsamt de agerade den dagen och hur snabbt de var redo efteråt och av att Netanyahu konsekvent vägrat en utredning av IDFs agerande.

Efter flera timmar skickade IDF helikoptrar till festivalen, som dödade massor av människor, både palestinier och israeler. De skickade styrkor till kibbutzerna som ”klantade sig” rejält och vi vet att de även där dödade IDF israeler. Ingen vet hur många civila israeler som dödades av palestinier och hur många som dödades av IDF. Men när folk säger att Hamas mördade 1200 judar är det inte sant. Dödande av soldater är inte mord och de civila är som sagt omtvistade. Och visst kan man lägga skulden på Hamas även för dem som dödades av friendly fire om man vill, men då måste man också köpa in sig i att IDFs dödande verkligen var av misstag och inte en strategi. Det gör inte jag.

Sedan gick det fort. De som tog hand om kropparna, Netanyahu och IDFs ledning blåljög. Bäbisar i ugnar, ihopbuntade barn som eldades upp levande, avskuret kvinnobröst som det spelades fotboll med. Syftet med lögnerna var förstås att få palestinierna att framstå som odjur, dels för att motivera soldaterna till det som senare skulle bli ett folkmord i Gaza och dels för att tysta omvärldens protester. När det senare visade sig att de ljugit var det försent. Och för mig är det rätt enkelt. När man blivit påkommen med att ljuga förtjänar man inte att bli trodd alls. Så inte ett ord som kommer ur Israels ledning eller från dem som hanterade kropparna tror jag om inte andra bevis finns. Och detta är också grunden till att jag så snabbt avfärdar rapporten utan att läsa den. Den är beställd av lögnare och inte granskad av någon oberoende person. Det räcker för mig.

I januari åkte FNs expert Pramila Patten dit. Hon ville åka tidigare, men Israel vägrade. Väl där fick hon prata med samma personer som tidigare ljugit, och hon verkar tro dem, för hennes slutsats var, som många påpekat, att det var troligt att våldtäkter ägt rum. Även på årsdagen av 7 oktober skrev hon detta. Men kommissionen som granskade vad hon hade med sig delade inte hennes slutsats, och det är därför de skrev att sexuella övergrepp förekommit – i huvudsak handlar det om hur kvinnorna transporterades eller hölls – men att belägg för våldtäkter, sexuell tortyr och sexuella stympningar saknades. Det fanns ingen kvinna som kunde kopplas till de båda förstahandsvittnenas berättelsere och den ena av dem ljög dessutom bevisligen om annat. Det fanns inga obduktionsprotokoll eller bilder. Och alla vi som sett CSI och Law and Order vet att en obduktion självklart hade visat en våldtäkt om det förekommit.

När jag för första gången skrev att våldtäkterna var obevisade, jag tror det var i somras, var många rasande. Och jag förstår det. Vi vill inte tro att ett land som Israel, som räknas som civiliserat, är kapabelt att medvetet ljuga om något så fruktansvärt.

”Så du tycker att alla kvinnor ska bli trodda utom judar!” skrev folk. Och mitt svar är förstås att ingen kvinna, jude eller ej, säger sig vara våldtagen där den dagen. Av allt mitt skrivande sedan tjugo år tillbaka finns det inget som genererat mer hat än när jag säger att våldtäkterna är obevisade. Även IRL. Och just därför vet jag att de är det. Eftersom så oerhört många människor velat motbevisa mig.

De som försvarar rapporten pekar på hur många de intervjuat. ”Jaha, och varför fick inte FN tillgång till dessa vittnen?” ”De var traumatiserade.” Ok. De män som säger sig ha sett kvinnor våldtas var så traumatiserade av detta att det tog två år för dem att våga berätta?

De pekar på allt film- och bildmaterial. Det är för mig snarare en anledning till ifrågasättande. Massor av filmer och bilder och inte någon enda visar det man vill bevisa. Någon ondgjorde sig häromdan över att jag var pervers som krävde att få se en sådan film, men det gör jag förstås inte. Det hade räckt om FN fått se den.

Jag hör till dem som tycker att detta med att ljuga om våldtäkter är bland det fulaste man kan göra. Det är att förstöra för alla verkliga offer. En stor del av min ilska mot Israel som land handlar just om deras ständiga ljugande. Jag trodde så länge på dem – det har jag alltid gjort. Jag var så naiv. Men denna lögn var en av de värsta och den kan jag inte förlåta.

Och när ett land som satt i system att ljuga i syfte att demonisera ett helt folk plötsligt två år efter att oberoende granskare konstaterat att bevis för våldtäkt saknas kommer ut med en egenhändigt och helt internt författad rapport kan vi inte återigen vara så naiva att vi tar den på allvar.

Jag har egentligen inget principiellt emot att läsa vad de skrivit. Detta är ingen bojkott. Det handlar mest om att jag inte vill slösa tid på den.

7 oktober var en fruktansvärd dag. Många brott mot mänskligheten begicks. Offren, både levande och döda, förtjänar en riktig utredning av vad som hände, varför det hände, och vilka som, utöver Hamas, bär ansvar.


Följ diskussionen på Facebook:

Lämna en kommentar