Muslimhat

Varför jag skriver och varför jag inte svarar

Jag vill bara lite kort svara på kommentarer jag fått på sistone:

”Du hade inget svar på det?! Jag ställde frågan förut, men du svarade inte!”

Så jag kollade precis. De senaste 28 dagarna har jag snittat på 517 Facebook-kommentarer och Twitter replies om dagen. Och visst är en del av dem från mig, men å andra sidan svarar jag ofta på shares/retweets av det jag skrivit och de är inte inräknade, så – ”runt 500 svar om dagen” kan man utan att överdriva säga att jag får.

Så om jag inte svarar betyder det inte nödvändigtvis att jag ghostar er. Inte heller att jag ”inte vågar svara”. Tagga mig igen, om det är viktigt.

”Du har inte skrivit något om valfusket, det säger allt!”

Olika varianter på det har dykt upp på sista tiden. Samma sak brukar hända när något sensationellt mord utfört av en utrikesfödd eller liknande har inträffat. Och jag undrar alltid vad som försiggår i huvudet på dem som drar slutsatsen att jag ”minsann vägrar se problemen med invandringen” utifrån det faktum att jag inte liksom nyhetsrapporterar runt brott potentiellt begångna av invandrare eller muslimer eller annan grupp.

Jag väljer ämnen utifrån vad jag går och tänker på. Vad som skaver, inspirerar, chockar, glädjer, bekymrar mig – i Sverige och resten av världen. Ouppklarade mord och valfuskutredningar kan andra hantera, tills jag plötsligt en dag slås av en tanke jag vill dela med mig av.

Mitt fokus idag är att knäcka vad jag döpt till islamiseringsmyten i alla dess beståndsdelar. Den är ett eko av det förra tjugotalet, och den har samma mål: att utrota en abrahamitisk folkgrupp. Måhända inte medelst mord – än – ”bara” förvisning från Sverige och västvärlden. Men retoriken är densamma som då.

Mitt andra fokus är att stoppa folkmordet i Gaza och den etniska rensningen av palestinier från Västbanken genom upplysning och sanktioner mot Israel.

”Varför bryr du dig mer om ett annat land än Sverige? Du borde inte ha rösträtt här!”

Palestina är vår tids skam. När miljoner lever under extremt svåra förhållanden, mördas varje dag, tusenåriga byar plundras och förstörs och hela samhällen fördrivs med vårt stöd – då faller ansvaret tungt på varenda individ som inte gör vad den kan för att stoppa den israeliska terrorn.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Rasism · Samhällsdebatt

Följ diskussionen på Facebook:

2026-10-04
Värna muslimskt liv

”Från vänster till höger – alla säger sig värna om judiskt liv och judar. Så passande då att lägga skulden för antisemitismen på svenska muslimer. Den högerradikala rörelsens omformulering av sig själv, från antidemokratisk till demokratins fanbärare, möjliggör ironiskt nog att positionera sig mot antisemitism och spela ut en stereotyp bild av judar mot en lika konstruerad grupp muslimer.

Vad är det för slags judiskt liv som man i så fall vill främja och lyfta fram? Och vilkas? Omfattas även våra liv? Trots att nya forskningsrapporter från både Forum för levande historia och Segerstedtinstitutet tydligt visar att antisemitism och negativa attityder mot judar är mest utbredda hos moderata och sverigedemokratiska väljare – och minst förekommande hos miljöpartistiska och vänsterpartistiska dito – fortsätter det dominerande narrativet vara att antisemitism är något som enbart ”vänstern” ägnar sig åt. Därför kan också våra liv och symboler användas som partipolitiska slagträn av liberaler och dess högerradikala vänner.”

— Channa Riedel: ”Varför skulle jag och mina vänner vara lojala med Israel?”

Varje gång jag ser orden ”främja judiskt liv” tänker jag att absolut, det är precis vad alla partier är helt överens om, och även nästan alla svenskar i världens minst antisemitiska land. Alla judar ska kunna gå trygga i sina religiösa symboler överallt i Sverige. Ingen av rang säger emot. Antisemiterna stryks och puttas bort när de visar sitt fula tryne.

Men vi har två partier vars enda målsättning är att sabotera, hetsa mot, läbbigförklara, hata muslimskt liv, och ytterligare två som accepterar detta utan protester.

Inte nog med att de inte vill att muslimer ska kunna vara trygga när de bär sin religiösa symbol – de vill straffa dem när de gör det.

Svenskar kan överlag delas in i två grupper:

Vi som anser att båda de abrahamitiska folkgrupperna förtjänar exakt samma stöd och respekt. Ingen ska bli ifrågasatt för sitt religiösa val och alla ska vara trygga i att visa sin tro och tillhörighet offentligt.

De som har samma syn på den ena folkgruppen som nazisterna hade på den andra. Inkräktare, snyltare, ohederliga, farliga, organiserade mot fosterlandet, strävar efter att ta över, måste bort.

Jag ser fram emot den dag det blir lika självklart att vilja värna muslimskt liv i Sverige som övrigas.

Fler artiklar:

Rasism · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-10-03
Islamiseringsmyten debunkad

Efter de senaste dagarnas diskussioner har jag insett att det är mer relevant än någonsin att definiera vad som menas med ”islamister”, eftersom de påstås vara så farliga, och det har nu gått så långt att regeringen tillsatt en ”islamiseringsutredning”.

Så låt oss bena ut detta en gång för alla.

När Sveriges muslimhatare, som Richard Jomshof, talar om ”islamister” brukar de börja med att konstatera att vi har ”runt en miljon invånare med muslimsk bakgrund”, vilket är relativt korrekt – jag räknade på det häromveckan. Men sedan sker glidningen. Man går från siffran ”en miljon” och lägger sedan svepande till att ”inte alla är islamister” och får det därmed att, utan att säga det, låta som om det är nästan en miljon svenska muslimer som strävar efter att införa sharia i Sverige för alla som bor här.

I själva verket är det så här:

Av de runt en miljon svenskar som har muslimsk bakgrund är runt 700 000 inte muslimer längre, om de någonsin var.

Runt 90 000 medlemmar i muslimska samfund, det vill säga runt en procent av alla vuxna svenskar, har besökt en moské senaste året enligt SOM-institutet. Förhållandet mellan muslimer som ber fem gånger om dagen och muslimer som besöker en moské åtminstone några gånger om året är i USA ungefär 1:1,75. Om vi applicerar samma förhållande på Sverige får vi omkring 51 400 som utför salah fem gånger om dagen.

Skulle dessa rösta för särlagstiftning om något parti föreslog det? En fingervisning ges av att Nyans i förra valet fick 28 000 röster, men det de i huvudsak ville förändra vad gäller lagstiftning var att ge muslimer minoritetsstatus, förbjuda koranbränningar och införa islamofobi som separat brottsrubricering. Skulle Sveriges praktiserande muslimer vilja införa exempelvis hudud, det vill säga de fasta straffen inom klassisk islamisk straffrätt, i Sverige? Förmodligen är de som vill det ynka få, men det har ingen praktisk betydelse på grund av hur få de är totalt.

Hur många strävar efter att införa särlagstiftning?

Om vi med ”strävar” menar ”skriver brev”, ”kampanjar”, ”propagerar” så att det märks är antalet såvitt jag kan hitta noll idag. År 2006 skrev Mahmoud Aldebe, då ordförande för Sveriges muslimska förbund, ett öppet brev till riksdagspartierna där han krävde särregler för muslimer. Detta dras fortfarande, tjugo år senare, ideligen upp som exempel på den fasansfulla islamiseringen i Sverige. Men vad som hände var att Sveriges muslimska råd, paraplyorganisation för nio muslimska förbund, tog avstånd från kraven, och flera muslimska företrädare kritiserade dem öppet. Aldebe själv backade dessutom från formuleringen om särlagstiftning och sade att han inte ville ha parallella lagar utan anpassningar av svensk lag.

Sedan dess finns inget känt exempel på någon som vågat sig på något liknande. Jag har letat. Och eftersom han fortfarande är Sveriges alla muslimhatares goto-exempel på hur muslimer försöker ta över Sverige utgår jag från att ingen mer finns. Så. Noll kända personer idag.

Och nu kommer vi till de verkliga islamisterna. De som inte nöjer sig med särlagar, utan aktivt propagerar för att alla svenskar ska leva efter sharia. Det är de som är de verkligt farliga. De som alla muslimhatare ligger vakna om nätterna och oroar sig för. De som ska ta över Sverige säkert som ögat.

Vilka är de? Jag har frågat detta hur många gånger som helst och aldrig fått svar. Upplys mig! För jag har aldrig hittat någon enda sådan person.

Så har vi det där med de våldsbejakande islamisterna. Någon påstod idag att de är ”flera tusen”. Faktum är att det vet ingen. Den siffran kommer från år 2017, mitt under IS-tiden. Dåvarande Säpochefen Anders Thornberg:

“Vi pratar om ungefär 3 000 personer, av dem är drygt 2 000 våldbejakande islamistiska extremister. Det innebär inte att det är 3 000 personer som ska begå terrorattentat, det innebär att det är individer som kan stödja, samla in pengar, rekrytera och på olika sätt vara behjälpliga med logistik.”

Det är allt. Det finns ingen senare siffra, så låt oss sluta säga ”tusentals” och konstatera att ingen vet. Det var en annan tid med andra förutsättningar.

Säpo menar idag att våldsbejakande islamism tillsammans med högerextremism utgör Sveriges främsta terrorattentatshot. Men. Den gigantiska tankevurpan bland så många islamismalarmister är att de inbillar sig att det finns grupper i Sverige vars mål är att göra Sverige till ett kalifat. Det är inte så Säpo beskriver hotet. Istället menar de att hotet kommer från att i huvudsak ensamma eller små grupper av individer kan få för sig att ”straffa” Sverige (min sammanfattning) för att vi är ”islamfientliga”:

”Terrorattentatshotet från våldsbejakande islamism bedöms i huvudsak utgöras av ensamagerande unga aktörer som har radikaliserats på nätet och som planerar att utföra attentat med enkla medel mot lättillgängliga mål.”

Så här har vi det. Islamiseringsmyten sammanfattad: ”Vi har en miljon människor med muslimsk bakgrund (korrekt), och inte alla är islamister (nähä, men kanske åttahundratusen) som vill göra Sverige till ett muslimskt kalifat där vi alla tvingas leva under sharia. Och jättemånga av dem är våldsbejakande och dessutom föder de superdupermånga barn.”

Fler artiklar:

Religion · Samhällsdebatt

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-23
Urspårad Janouch

Men nu har väl ändå Katerina Janouch spårat ur helt …

Vad tror hon ”sharialagar” är? Ska vi förbjuda människor att donera till fattiga? Att be? Att resa till Mecka? Att fasta eller deklarera sin tro? För de är de fem grundbultarna i islam.

Muslimhatet var obehagligt före valet, och blir nu allt otäckare.

Jimmie Åkesson skyller valförlusten på att de mytiska ”islamisterna” har använt sin rösträtt, medan Alice Teodorescu Måwe skyller på ”antisemitiska väljare med utrikes bakgrund”.

Varje dag som gått sedan valet visar bara på den muslimhatande röta som genomsyrat den höger jag alltid tillhört. Vi måste hitta en väg tillbaka till det underbara land där vår statsminister kunde säga ”tack för att ni valde Sverige”.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Religion · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-20
Regerande ytterparti

Ganska många har frågat mig varför det är så viktigt att hålla Vänsterpartiet borta ur regeringen. Det är en intressant fråga, eftersom jag ser hur stackars Centerpartiet kläms från alla håll – antingen är de odemokratiska för att de inte accepterar Sverigedemokraterna eller också för att de inte accepterar V i en regering. När man lyfter blicken en smula är det intressant hur lika argumenten ser ut. Det är mycket lättare att tycka att något är odemokratiskt när motståndarsidan gör det.

Vem man budgetsamarbetar med och vem man regerar med är förstås olika frågor. Och eftersom jag är borgerlig vill jag ju hellre se ett budgetsamarbete i mitten än till vänster. Det är det främsta skälet till att jag inte vill ha en regering med V i. Jag vill helt enkelt att en socialdemokratisk regering ska kunna komma överens med högersidan. Om inte om budgeten, så åtminstone i andra frågor där man tycker lika. Och jag tror faktiskt även Vänsterpartiet tjänar på att inte behöva stå för allt en socialdemokratisk regering kan tänkas hitta på.

När det gäller Sverigedemokraterna i en regering är det en helt annan fråga. Det handlar för mig mindre om deras inflytande, även om det förstås spelar roll, och betydligt mer om deras retorik. Inflytande har de haft hela mandatperioden, så den delen skulle inte ha ändrats.

Men ministrar representerar Sverige. De uttalar sig i Sveriges namn, företräder Sverige i EU och internationellt, förhandlar med andra länder, ansvarar för sina politikområden och är med och fattar regeringens gemensamma beslut. Jag vill inte att Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson med flera, med deras vedervärdiga retorik när det gäller muslimer, palestinier och andra så kallade ”utomeuropeiska invandrare”, ska ha de rollerna. Och egentligen anser jag att även Kristdemokraterna, med sina terrorvurmande ledamöter, numera också borde vara diskvalificerade.

Och de hårda linjerna från både Sverigedemokraterna och V – med krav på att få regera för att ge stöd – har säkert gagnat dem som partier, men det har också förstört för deras respektive block.

Det gav motståndarsidan makt att säga ”röstar du på ett parti i det blocket får du ministrar från SD/V med på köpet”. För Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna innebar det garanterat valförlust – jag tror faktiskt de hade klarat sig kvar med Sverigedemokraterna som stödparti – och för vänstersidan innebar det att gapet nästan helt försvann – för högersidan kunde, rättvist eller ej, säga att ”visserligen får du muslimhatare i regeringen med oss, men du får antisemiter i regeringen om du röstar på vänstersidan”. Naturligtvis inte ordagrant, men det var budskapet mellan raderna.

Det jag tycker alla behöver sluta med nu är att säga att partier, oavsett vilka, är odemokratiska om de inte går emot sina respektive vallöften. Någon kommer att behöva ge sig till slut, men tills dess behöver vi alla lugna oss en smula.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-19
Stolt över mitt fosterland

Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

Så det finns som jag ser det två alternativ:

Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-14
Så röstar jag idag

Det är rätt kaxigt från någon som delar religion med Hitler, Putin, Karadžić och Breivik att hävda att enbart muslimer av alla religiösa folkgrupper är kapabla till vedervärdiga dåd. Richard Jomshofs retweet är dessutom enligt mig självklart hets mot folkgrupp och brottsligt. En möjlig svensk demokratiminister postar detta några ögonblick innan ett avgörande val och det är inte ens en nyhet.

Någon påpekade nyligen triumferande att jag som självutnämnd Reinfeldtmoderat idag är en förlorare. Och han hade rätt. Under Reinfeldtåren var jag till nästan hundra procent alignad med Moderaterna. Sedan dess har det gått utför. Bit för bit har muslimhatarna vunnit och jag förlorat, tills jag nått fram till detta första val i mitt liv där jag inte längre kan förmå mig till att rösta på en svensk högerregering. Det har varit som att simma motströms.

Muslimer ska trakasseras – antingen genom att lyfta problem som knappt existerar bara för att peka finger, som burkor och den mytiska ”islamiseringen” som ingen kan definiera, eller böneutrop som äger rum på en handfull platser under synnerligen reglerade former, eller också genom att kräva sådant som faktiskt förstör för dem – som att straffa dem som bär sjal och riva moskéer.

Paradoxen i denna valrörelse är förstås fokuset på en grupp perifera Vänsterpartipolitiker som absolut uttryckt sig antisemitiskt, men som lyftes bort så fort det uppdagats, samtidigt som ledande högerpolitiker kommer undan med en tweet som Jomshofs. Särskilt när de egna väljargrupperna är långt mer antisemitiska än Vänsterpartiets. Särskilt när vi alla minns vilka som styrde när dagens ledande sverigedemokrater gick med i partiet. För oss som anser att alla människor ska ha rätt att praktisera sin tro och bära sina religiösa symboler bäst de vill är det äcklande att se Alice Teodorescu Måwe, Ebba Busch och Jomshof flytta fokus från sin flagranta hets mot en abrahamitisk religion genom att låtsas vurma för en annan. Jag undrar om det var en medveten strategi eller om det bara blev så. Om de träffades runt frågeställningen ”hur ska vi kunna komma undan med en riktigt grov valkampanj mot Sveriges muslimer utan att få höra att vi är rasister?” och någon kom på att anfall är bästa försvar.

Inget val har någonsin känts mer som ett ödesval än detta. Om högersidan vinner och Jomshof, Jimmie Åkesson och Björn Söder blir ministrar och därmed talespersoner och representanter för Sverige och chefer för departement blir vi enligt min moral ett av västvärldens retoriskt och kanske även politiskt vidrigaste länder.

Jag kommer att rösta på Centerpartiet idag. Men jag definierar mig inte som centerpartist. Jag hoppas kunna komma hem i nästa valrörelse. Vi är många som hoppas Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och skaffar sig bättre sällskap.

Sverige förtjänar det.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-13
Arabiskt hot mot demokratin

I en valrörelse som dominerats av tre partiers hets mot muslimer och palestinier har nu plötsligt Svenskan kommit på att det har fått arabisktalande människor att prata om detta. Och eftersom muslimer som pratar med varandra på ett läskigt språk är ett hot mot demokratin ägnas nu en ledare åt hur Sveriges muslimer ”mobiliseras” som ”stammar” – ett ord man normalt använder om primitiva urfolk. #dogwhistle

Notera nu att ledarskribenten Christer Sfeir inte hittat några belägg för att detta koordineras från utlandet. Inte ens för någon sammanhållen organisering.

”Budskapet är enkelt: Valet handlar inte främst om skatter, skola eller vården utan om muslimers framtid i Sverige.

Högerpartiernas migrationspolitik, förslag om återkallat medborgarskap och uttalanden om islam fogas samman till en berättelse om att naturaliserade svenskar aldrig kan känna sig säkra. De juridiska avgränsningarna försvinner. Ett förslag som kräver ytterligare grundlagsbeslut och lagstiftning blir till att staten efter valet kan börja frånta invandrare deras medborgarskap.”

Så låt oss bena i detta. Naturligtvis är återkallade medborgarskap, förbud mot att gå i sjal på allmän plats, rivande av moskéer, ständigt utpekande av muslimer som farliga, islamiseringskommittén och retoriken runt exempelvis Islamic Relief sådant som väl kan bekymra muslimer mer än skatter, skola eller vården.

Men han menar alltså att det är missvisande att prata om medborgarskapsindragningen som en reell valfråga eftersom den kräver ett mellanliggande val? Det är ju vad jag sett som kronjuvelen i högersidans lösning på alla problem.

Han har ingen tydlig konklusion. Hela texten spretar. Kritiken kokar mest ner till att araber måste sluta prata politik på arabiska med varandra. Nej, han skriver inte så – bara att medierna måste granska ”opinionsbildningen utanför den svenskspråkiga offentligheten”. Okej, men jag ser inget konsekvent ifrågasättande av vad som diskuteras på finska, hebreiska eller spanska.

För tänk om vi skulle tillämpa samma måttstock här. Tre partier går ut stenhårt med att katolska kyrkor ska rivas och nunnedok ska förbjudas och vi måste stoppa katoliciseringen av Sverige och tänk bara på hur en utländsk makt, Vatikanen, påverkar människor i Sverige.

Och sedan har vi mage att misstänkliggöra katoliker för att de diskuterar detta på spanska eller portugisiska i valrörelsen, och hävda att just deras samtal förstör demokratin.

Fler artiklar:

Samhällsdebatt · Rasism

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-03
Desillusionerade moderater

När jag frågar dem av mina IRL-vänner som varit allmänborgerliga hela livet hur de tänker inför valet hittar jag tre grupper.

Den jag tillhör, som desillusionerat känner att vi måste rösta fram en sosseregering vi inte alls vill ha.

De som likaledes desillusionerat hamnar på andra sidan staketet, eftersom sakfrågorna tar över.

De som säger ”äsch, SD har sina poänger och de är inte så läbbiga som de var förr”.

Nu är förstås inte mitt vänkluster representativt för moderater i stort, och det är inte så många jag frågat, men det är intressant att se att den tredje gruppen är klart minst. Vi i de första två grupperna, som tvingas hålla för näsan, verkar utgöra den breda massan.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är så synd att Liberalerna valde muslimhetsarpartiet. Hade de bara sagt nej till en regering med Sverigedemokraterna hade nog inte bara jag givit dem min ledsna röst. Och de hade enligt mig överlevt valet och kunnat ställa tuffa krav på en socialdemokratisk regering.

Det jag tycker är bra är dock att medan Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och delvis L i denna valrörelse gått all in vad gäller muslimhatarretoriken har Moderaterna i huvudsak hållit sig lugnare. Enstaka politiker har hakat på, men jag behöver ingen skämskudde på grund av retoriken från centrala håll, annat än i undantagsfall. Det är inte partilinjen som är mitt övergripande problem, utan sällskapet.

Och det ger hopp för framtiden. Efter detta val hoppas jag M kan komma tillbaka som alternativet för Sveriges allmänborgerliga som måhända inte står upp för svensk religionsfrihet fullt ut, men åtminstone inte hyperfokuserar på att jävlas med Sveriges muslimer.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Samhällsdebatt · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-02
Hur orkar du?

”Hur orkar du?” är en fråga jag ofta får.

Men att diskutera på nätet är ingen uppoffring för mig, utan långt mer givande än många av er som inte gör det kanske tror. Särskilt i år, när jag fått så mycket gehör för mina tankar. Det viktiga är bara att göra det rätt så att det tillför energi istället för att suga ut. Så jag tänkte bara ge lite tips på vad som funkar för mig efter 20 år.

Först och främst gäller det att aldrig tappa fokus på vad man vill uppnå. För mig handlar det i regel, men inte alltid, om att få fram ett budskap, och då är alla diskussioner, även med meningsmotståndare, bra. Jag blockar aldrig någon för dens åsikter, utan enbart på grund av dåligt beteende. Och visst kan jag ibland reagera med ryggmärgen – som alla andra har jag mina svaga stunder – men jag försöker låta bli.

Så hur bemöter jag antagonister?

Den första gruppen är de som bara är otrevliga. Dem struntar jag oftast helt i. De gör inte den skada de tror när de kliver in och skriver att jag är en idiot, för ironiskt nog hjälper de till att prioritera mitt inlägg. Så om det är någon som är idiot – nyttig sådan – är det de. Och sedan undrar de varför jag så ofta dyker upp i deras flöde …

Sedan har vi de som faktiskt har något att komma med. Det är dem jag lägger mest tid på, och som jag lär mig mest av. Och jag märker att många läser – när jag besvarar en tidig och genomtänkt kommentar på en post som blir viral kan jag få mellan femtio och hundra reaktioner, vilket normalt betyder att tio gånger fler har läst helt eller delvis.

Och så har vi OT-folket som försöker whatabouta bort frågan. Jag svarar dem ibland, men försöker hålla det kort. Ofta lägger jag med en länk till var jag har skrivit om det de tar upp tidigare.

Notera nu att jag inte har något emot off-topic-diskussioner när jag håller med, för då behöver jag ju inte lägga tid på att bemöta det som står. Men jag vill inte att felaktigheter ska spridas på min vägg.

Den jobbigaste gruppen är som jag sagt förut de som läser in sådant jag inte skrivit, och bemöter det. Jag brukar låta bli att skriva att de har fel, och frågar dem istället var jag skrev det de påstår. Det är rätt effektivt, för då måste de ju läsa om inlägget.

Värsta kategorin är de som skriver ”du har fel”, och sedan fortsätter utan att precisera om vad. Man kan bemöta dem genom att fråga exakt vad det är de anser att jag har fel om, eller på vilket sätt det jag skrev går emot det de skriver, men det är, som jag skrev för några veckor sedan efter att ha blockat en mångårig vän som gjorde så dagligen i en vecka, en totalt värdelös diskussion. Den äter tid och leder inte framåt alls.

Det viktiga är att hålla koll på vad man vill åstadkomma. Om påverkan är målet gäller det att optimera tiden och inte dras in i sånt som inte ger något.

Sedan har jag blivit skarpare med tiden. Jag pekar t ex ut mansplainande, muslimhat, etnorasism (i regel mot palestinier) och övrig rasism i högre grad än förr. Då tyckte jag etiketterande ledde till onödiga semantiska diskussioner, men nu har jag kommit fram till att när det är tydligt är det bra att inte låta ”bigots” komma undan.

Hur får du andra att läsa dina inlägg?

Om du vill lägga upp en länk, lägg först upp en bild. Då räknas inlägget som bildinlägg – annars blir det ett länkinlägg och verkar prioriteras ner om inte länken är Facebook-intern. Men YouTube- och twitterlänkar verkar alltid prioritera ner inlägg, så lägg dem i kommentarerna. Jag säger ”verkar”, för Facebook publicerar inte sina algoritmer.

Svara på kommentarer. Det driver trafik.

Och låt inte AI skriva alls. Det märks direkt, och det blir aptråkiga texter. Jag använder AI för min research, skriver sedan alltid helt själv och låter AI faktagranska texten, men jag rättar bara direkta fel – inte allt AI har synpunkter på.

Jag har laborerat med att låta AI skriva ett utkast åt mig, men det tar mycket längre tid och blir sämre, för då måste jag för varje mening fundera över hur jag skulle ha formulerat mig, istället för att hamna rätt från början.

Och jag har inte berättat det här förut, men jag får faktiskt sedan i januari betalt av Facebooks monetization-program. Inga mängder med pengar jämfört med den tid jag lägger, men jag snittar på en tusenlapp i månaden. Det är förstås inte därför jag skriver, men det gör inte ont.

Fler artiklar:

Samhällsdebatt

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-30