Den fråga jag ställer mig är huruvida synen på USA bland kanadensarna som ett vedervärdigt land kommer att försvinna med Trump, eller om den lever kvar.
Om jag bara går till mig själv skulle jag säga så här: Jag förlät det amerikanska folket 2016. Trump vann pga electoral college och många blev nog lurade, resonerade jag.
Den här gången är det svårare. Jag tycker oändligt synd om den sunda halvan av befolkningen, men det kommer att ta tid innan jag återfår respekten för dem överlag. De må vara trötta på Trump i alla nuvarande opinionsundersökningar, och visst – Harris var inte perfekt, liksom Hillary – men de har ändå valt honom. Igen.
Nikki Haley, som egentligen är uppvuxen som sikh och konverterade i samband med att hon gifte sig, är bara en i raden av ledande amerikanska republikaner som uttrycker detta.
Och dels är det förstås, oavsett hur religiös man än är, helknäppt att utgå från att bibelns Israel, som ju syftar på personen Jakob och hans tolv söners stammar, skulle ha något alls med den nation som bildades 1948 att göra. Ungefär som om de som idag är döpta till Jesus skulle göra anspråk på bibelcitat som gäller Messias.
Men framförallt är det den här sortens politiserad religiositet samma personer som stöttar Haley med flera kallar fundamentalism/extremism/islamism/jihadism när den uppträder hos muslimer.
Jag säger ofta att allt det man kan kritisera i islam, som t ex att kvinnan ska vara underordnad mannen, också finns i övriga abrahamitiska religioner – och omvänt: allt det som är vackert, som gåvor till fattiga med mera, också finns i alla tre.
Men det hindrar inte stora mängder svenskar, som nu har stöd hos tunga politiker i SD och KD, är besatta av att stoppa den mytiska ”islamiseringen”, där muslimer påstås vilja inrätta ett Sverige där deras religion styr över svensk lag.
Det finns säkert sådana individer någonstans. Som vi säger i Värmland: ”det finns fôlk te allt”.
Men det finns inga tokreligiösa muslimer i vare sig USA eller Sverige som har ett så oerhört skadligt och obehagligt inflytande över realpolitik som de tokreligiösa kristna.
Så här såg ”The Reflecting Pool” ut när Forrest hittade Jenny.
Nu är den spygrön.
I sin iver att ägna sig åt renovering, dekoration, balsal, triumfbågar, sätta sitt namn på diverse institut, for han iväg och gav ett kontrakt att måla om poolen till folk han kände, utan att ta in anbud, och betalade enligt alla experter jag sett ett totalt överpris.
Han var så lycklig. Han berättade hur lång poolen var jämfört med diverse skyskrapors höjd (?!), komplett med bilder, och att han färgen han först ville ha turkost, men då sa de att de skulle måla den ”American Flag Blue”. Mmm. Och färgen skulle hålla i hundrade år, deklarerade han!
De blev klara, poolen var superfin i typ en vecka, sedan drabbades den av ett extremt algieutbrott, och färgen flagnar.
Isolerat är det förstås en liten grej. Men symboliken är skriande, och ett slående bevis på ETTD = Everything Trump Touches Dies.
”Israel har kämpat mot Hizbollah alldeles för länge, och alldeles för många människor har dödats. Och. Du måste inte ”knock down” ett lägenhetshus varje gång du letar efter någon.
Det är många människor i lägenhetshus.
Och de är inte alla Hizbollah, that I can tell you.”
Huh.
Plötsligt händer det.
Jag håller till hundra procent med Trump. Och förmodligen gör de flesta av er andra det också.
Vem hade det på sitt bingokort?
Synd han inte kom på detta innan 90 procent av Gazas hem jämnades med marken.
Påminner om Bill Burrs klockrena rant:
”Om jag är förbannad på min granne och han håller i en bäbis kan jag inte bonka honom genom bäbisen. You’ve gotta work around that!”
Köpte en heldagstur genom Rio, som börjar om några timmar. Bussen hämtar utanför hotellet, och jag behöver inte planera en massa, så det blir bra. Kanske kan lära känna lite nytt folk.
Jag har fått ganska många kommentarer sista dagarna, och nu kommer jag ju inte att hinna svara förrän bortemot midnatt svensk tid, så jag får be om ursäkt i förväg.
Någon har i några dagars tid återkommande ”krävt” att jag ska läsa FNs rapport om Hamas’ behandling av palestinier och skriva om den. Annars är jag inte trovärdig menar han.
Det är så tragikomiskt.
Dels har jag aldrig någonsin försvarat Hamas när det gäller den aspekten. Jag har jämfört dem med Putin vad gäller behandlingen av sitt egna folk. Eller, för att ta en USA-allierad part, med Saudi.
Dels är min vägg inte en upplysningscentral. Jag föredrar ämnen där det finns en kontrovers eller en filosofisk vinkel, som kan få igång en diskussion och få folk att tänka i nya banor. Jag har aldrig sett en enda läsare hävda att Hamas’ inte är korrupta diktatorer. Så det är rätt magstarkt att kräva att jag ska lägga timmar här i Copacabana på att läsa och analysera en rapport ni alla kan läsa själva, om ni vill.
Men framförallt är Hamas på väg bort. Jag kan inte nog upprepa detta – de har gått med på att avveckla sin organisation och att lämna över sina vapen till en fredsbevarande styrka. Den som laggar nu är ju Trump som ju, som jag tidigare skrivit, hijackade den fred många andra ledare samt FN försökte få till, bara för att skapa sitt personliga ”board of peace” där såvitt jag vet inget hänt på sex månader. Det är där bollen ligger.
Rapporten handlar för övrigt bara till en del om Hamas. Även IDF och bosättarterroristernas våld och övergrepp finns med. Det är inte så att den saknar läsvärde – jag har skummat den. Det palestinska folket kläms från alla håll.
Men oavsett hur dåliga Hamas än är är Gazas problem just nu att vårdpersonal, hjälporganisationer och journalister vägras inträde och att Israel i över ett halvår trots eld upphör fortsätter mörda familjer. Infrastrukturen är utslagen, mediciner saknas, folk bor i tält och skjul, barn saknar skolgång och absolut ingen har kunnat räkna befolkningen så att vi ens vet hur många som överlevt.
Lägg till detta tortyren av fångar, ofta barn, och lägg till detta bosättarterroristernas mord och fördrivningar på Västbanken. Och låt oss inte flytta fokus från det faktum att vi i Väst stöttar Israel i detta. Jag har skrivit detta många gånger förut: Våra far- och morföräldrar visste inte vad som hände på andra sidan Östersjön.
Under min förra post – jag lägger i regel upp samma texter även på Twitter – kontrade någon med denna bild, samt en fråga om jag inte skämdes.
Det är i sig rätt komiskt, för han insåg inte att han bevisade min poäng, när jag ordagrant skrev att Israel ”betalar enorma mängder pengar till propaganda och till att styra upp AI”, och vilka källor använder Grok? Jo, American Jewish Committee – ACJ som definierat som ett av sina mål att försvara Israel. Det är nu tredje eller fjärde gången ungefär samma sak händer – någon frågar Grok om jag har rätt, och Grok använder Israelvänliga källor för att säga att det har jag inte alls.
För att jämföra ställde jag samma fråga till chatgpt, och där var svaret helt annorlunda. Jag hade rätt i metodkritiken, men överdrev när jag beskrev författarnas avsikter, vilket är delvis fair – jag spetsar till det när jag skriver.
Jag frågade också Googles AI, som var helt neutrala.
Jag bryr mig förstås inte för egen del – har inte haft något behov av att vara omtyckt av en maskin sedan min Tamagotchi dog på nittiotalet – och så länge det ”bara” är Grok går inte världen under.
– Producera pro-israeliskt innehåll riktat mot Gen Z på TikTok, Instagram, YouTube, podcasts m.m.
– Uppnå minst 50 miljoner impressions per månad.
– Skapa webbplatser och innehåll som påverkar AI-modeller (t.ex. ChatGPT) så att de ger mer Israel-vänliga svar.
– Bekämpa antisemitism och stärka Israels narrativ i USA.
Leds av Trumps tidigare kampanjchef Brad Parscale, publicerar ingenting, jobbar under radarn.
Så jag vill vara tydlig med att de inte är ensamma om att försöka påverka AI-bottar och medier, och det är inte ens nödvändigtvis moraliskt fel så länge de inte den som försöker påverka sprider desinformation, men det blir problematiskt när ett land som så systematiskt ljuger – inte överdriver, inte vinklar, utan ljuger – använder dessa metoder.
Jag vet inte vad vi ska göra åt det. Känner mig maktlös.
Den mest korkade, och imo dessvärre vanligaste, förklaringen bland svenska proisraeler är att det beror på någon sorts vägran från Hamas att lämna ifrån sig vapnen. Det stämmer rent sakligt inte, och ingen med verklig insikt hävdar heller detta, utan det är en ren myt.
Hamas är Gazas styre. Busschaufförer, sjukvårdspersonal, polis med mera. Och om de lämnar ifrån sig alla vapnen kan inte Gazas infrastruktur upprätthållas. Det finns en massa rövarband beväpnade av Israel – de som stal mattransporterna – som då skulle vara de enda som är beväpnade. Överenskommelsen från i höstas säger också att detta ska göras under ordnade förhållanden. Det viktiga nu är att de sedan det blev fred inte längre attackerar Israel. Det omvända gäller som bekant dock inte. Israel mördar fortfarande barn och vuxna i Gaza på löpande band.
Så när kommer den riktiga freden? Detta är min personliga förklaring till varför den dröjer. Ifrågasätt gärna om ni tycker jag missat något.
Det började med Alfred Nobels testamente, och fortsatte med att glada norrmän en gång gav fredspriset till Barack Obama, och detta i sin tur triggade en superduperavund hos Trump, som av någon anledning ju är besatt av den mannen.
Förra gången han var president tjatade han bara lite lagom om att han borde få fredspriset, men denna gång har det varit en mani, som vi alla sett. Han har ju som han många gånger berättat räddat miljoner människor undan säker död genom att skapa fred i åtta konflikter mellan länder vars namn han inte kommer ihåg eller i vissa fall inte ens kan uttala. Vi minns alla det blodiga kriget mellan Aberbajdjan och Albanien. Men Gaza och Ukraina skulle bli hans fjäder i hatten. 24 timmar skulle de ta att lösa. Så han har verkligen fokuserat på att skicka de livslånga krigsförhandlingsexperterna Kushner och Witkoff, eller Knoll och Tott, som jag kallar dem (se bild), till världens alla förhandlingshörn.
Och båda två är förstås livslånga Israelvänner. Till Kushners försvar kan sägas att han dock gosar rätt bra även med arabledare – särskilt de som betalar honom två miljarder dollar. Så han sitter inte HELT i knät på Netanyahu. Men han har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa palestinierna.
Under de två år kriget i Gaza rasade fanns många som ville skapa fred. FN, arabledarna, flera europeiska ledare som Macron, EU ochh Kanada och det fanns bra initiativ mellan tidigare israeliska premiärministern Ehud Olmert och tidigare palestinska utrikesministern Nasser al Kidwa, som var ett bra ramverk för långvarig fred, där arabländerna skulle ansvara för båda folkens säkerhet.
Men, och det är nu detta övergår från fakta till åsikter från min sida, allt detta stoppades av Trump, och enda rimliga anledningen till att han valde att istället för att samarbeta med existerande krafter och bidra är förstås … fredspriset. Han ville inte dela någon ära. Han skulle ha hela själv.
Sedan har vi en massa sidoskäl också, förstås, han skulle göra en riviera i Gaza – vi minns Knolls powerpoint – och yadayada, men det är ett faktum att det var centralt för honom att hans ”Peace Board”, som han ska fortsätta leda så länge han lever, var det som skapade freden, och därför satte han alla käppar i alla hjul han kunde för övriga krafter som förstås hade haft mycket bättre chans att lyckas.
Och sedan tappade han intresset helt, för nu skulle venezuelanska fiskebåtar bombas och regimen tas över, och dessutom skulle han ha Grönland och Kanada och Panama och så skulle Iran krossas och nästa grej är Kuba. Och Knoll och Tott hade inga problem med detta, förstås.
Så det är därför Israel kan fortsätta mörda civila och stoppa hjälporganisationer och läkare och journalister från att ta sig till Gaza och krossa palestinska bostäder än mer, så att kropparna under garanterat aldrig kan hittas och dessutom som bonus mörda och fördriva palestinier från Västbanken och tortera läkare till döds genom våldtäkter utan att någon gör något.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
Trump får väldigt sällan beröm av mig, men jag skrattade för mig själv när han skrev att Israel inte kommer att attackera Libanon mer – eftersom han förbjudit dem att göra det.
Ja, han gjorde det av självbevarelsedrift, förstås, och inte av någon djup insikt eller sällsynt godhet. Han behöver att kriget slutar för att inte förlora stort i höst, och för att kriget ska sluta måste Iran gå med på fred, och katten på råttan och råttan på repet. Som alltid när han gör något bra snubblar han liksom rätt av misstag.
Men ändå. Precis den makten har amerikanska presidenter. De försörjer Israel sedan tidernas begynnelse utan att ställa i princip några motkrav. Och ändå har varenda en misslyckats med att använda den genom alla år.
Allt annat med detta krig är helt åt helskotta korkat från början till slut men för den näsbrännan har Trumpedumpen min sällsynta cred. Ser framför mig hur Netanyahu, som ofta skryter – på hebreiska, inte engelska, för han tror inte det finns översättare – om att han vet precis hur man hanterar USA – krympte en smula när han läste Trumps låtsastwitter.
Trotz allt 