Trump får väldigt sällan beröm av mig, men jag skrattade för mig själv när han skrev att Israel inte kommer att attackera Libanon mer – eftersom han förbjudit dem att göra det.
Påminner om när han tvingade Netanyahu att ringa kungen i Qatar och be om förlåtelse för bombningarna på deras territorium.
Ja, han gjorde det av självbevarelsedrift, förstås, och inte av någon djup insikt eller sällsynt godhet. Han behöver att kriget slutar för att inte förlora stort i höst, och för att kriget ska sluta måste Iran gå med på fred, och katten på råttan och råttan på repet. Som alltid när han gör något bra snubblar han liksom rätt av misstag.
Men ändå. Precis den makten har amerikanska presidenter. De försörjer Israel sedan tidernas begynnelse utan att ställa i princip några motkrav. Och ändå har varenda en misslyckats med att använda den genom alla år.
Allt annat med detta krig är helt åt helskotta korkat från början till slut men för den näsbrännan har Trumpedumpen min sällsynta cred. Ser framför mig hur Netanyahu, som ofta skryter – på hebreiska, inte engelska, för han tror inte det finns översättare – om att han vet precis hur man hanterar USA – krympte en smula när han läste Trumps låtsastwitter.
Tihi.
Trotz allt 