
Det är vad många analytiker kallar tisdagens val.
(Blue = Demokraternas färg, blue wave är vad man brukar kalla val där de vinner stort, och nu var det inte bara en våg, utan en blå tsunami.)
Jag har lyssnat mig igenom en rad analyser, och de flesta kör med sina käpphästar, som vanligt. Få analytiker klarar saklighet utan agenda.
Vicepresidenten JD Vance skrev ett låångt tweet, som kokar ner till fyra punkter:
1) Avsluta kriget
2) Fokusera på levnadskostnaderna och inflationen
3) Sätt USA först
4) Förändra vår relation till Israel
Det var vad deras interna opinionsundersökningar kommit fram till.
Och att kriget är extremt impopulärt är ju i princip alla överens om, och det i sin tur driver ju inflationen, så den punkten glider över i den andra punkten. Och Vance insisterar på att han och Donald Trump är ense om detta, men de säger inte samma sak. Trump säger att kriget var helt nödvändigt, medan Vance säger att “man kan argumentera för huruvida det var värt att förlora senaten för de kommande sex åren”. En vicepresident ska ju egentligen stå till hundra procent bakom presidenten, så detta har fått en del att tycka att han är illojal, men jag tror inte Trump insett det än. För Vance, som lever efter Groucho Marx’ “detta är mina principer, och gillar du dem inte har jag andra” vill ju ge sken av att han var emot kriget hela tiden. Förmodligen är det sant. Han är slirig som satan, men inte korkad.
Men det är ju inte bara kriget som driver inflationen, utan även de apfjantiga tarifferna. Det blir intressant att se om kongressen lyckas stoppa dem. Domstolarna har redan sagt nej till flera av dem, men USA:s politiska system, som de tycker är så extraordinärt fenomenalt, är inte byggt för presidenter som rycker på axlarna åt lagar och domstolsbeslut.
Den sista punkten är ju mest intressant – att den var så viktig att han tog med den förvånade mig. Annars brukar de flesta förståsigpåare framhålla att visserligen har det skett ett skifte i attityd till Israel, men det är ändå en lågprioriterad fråga. Och visst. De flesta republikaner som är sura på partiet och väljer soffan eller Demokraterna gör det inte främst för att de bryr sig om palestinierna – det kan vi utgå från. Men de vill inte längre ge Israel blodspengar.
Ytterligare en anledning till att det gick så åt pepparn för republikanerna är vad man kallar “candidate quality”. I race efter race stöttade Trump kassa kandidater för att de var lojala mot honom. En del, som Lindsey Grahams syster Darline, var enligt mig rätt korkade, andra, som Ken Paxton, skurkaktiga, och några var mest lata – särskilt i områden, som Mississippi, som de är vana att vinna i. Så har han alltid hållit på, men nu när han är så impopulär som han är funkade det inte alls. De kom igenom primärvalen, där Trumpnissarna utgör en stor andel, men klarade sig inte när alla fick rösta.
Många säger att “det gick inte egentligen bra för Demokraterna, för de är inte heller omtyckta – det gick bara dåligt för Republikanerna”. Jag köper inte det. Då vinner man inte så superdupermegastort. Tidigare har det varit sant – men i detta val var faktiskt många av kandidaterna riktigt poppis. James Talarico och Jon Ossoff, men även Abdul El-Sayed.
Fördelen med jordskredssegern är att nu kan de faktiskt genomföra vad de vill, utan att behöva bekymra sig om surpellar som tidigare Joe Manchin och nu John Fetterman.
Jag tror mycket kommer att ändras under de första månaderna nästa år.
Men först måste som sagt kriget avslutas.
Fler artiklar:
Amerikansk politik · Kriget mellan Israel, USA och Iran 2026 · Mellanårsvalet i USA 2026









