Den fråga jag ställer mig är huruvida synen på USA bland kanadensarna som ett vedervärdigt land kommer att försvinna med Trump, eller om den lever kvar.
Om jag bara går till mig själv skulle jag säga så här: Jag förlät det amerikanska folket 2016. Trump vann pga electoral college och många blev nog lurade, resonerade jag.
Den här gången är det svårare. Jag tycker oändligt synd om den sunda halvan av befolkningen, men det kommer att ta tid innan jag återfår respekten för dem överlag. De må vara trötta på Trump i alla nuvarande opinionsundersökningar, och visst – Harris var inte perfekt, liksom Hillary – men de har ändå valt honom. Igen.
Så denna bild delas av någon som kallar sig ”a proud Jew and Zionist” och som dagligen postar lika delar muslimhat och Palestinahat i en rad grupper.
Och jag ställer frågan till honom:
”Hade det varit i sin ordning att uppmana alla judar som vill leva enligt torahn att flytta till Israel?”
”Nej, eftersom vi judar hör mer hemma här än islamisterna samt så har islamisterna som sagt mer utrymme att vara på än vi judar.”
Nu gäller ju iofs citatet nedan USA och inte Sverige, och mer ”utrymme” per capita ställer jag mig tveksam till utan att orka räkna på det, men för denna övnings skull spelar det ingen roll.
För det är verkligen slående när man tillämpar mitt motto #användsammamåttstock hur logiken totalhavererar i den här sortens inlägg. Jag är ju liksom de flesta av er som läser mig av uppfattningen att troende människor ska kunna leva sina liv och utöva sin religion var som helst. Djupt troende muslimer gör inte normalt en fluga förnär, utan är exemplariska invånare. De super inte och deltar därmed aldrig i krogbråk eller kör rattfulla, de stjäl inte, de våldtar inte – tar inte ens kvinnor i hand – och de är populära medarbetare när det är jul och midsommar eftersom de gärna jobbar när svenskar vill vara lediga. De är artiga och vänliga, och i övrigt vill de ofta mest bara bli lämnade ifred.
Inte olikt Jehovas vittnen och ortodoxa judar.
Och ja, de har värderingar som inte är ”svenska” (dvs ”svenska på tvåtusentalet”), där homosexualitet är synd och kvinnan ska vara underordnad mannen, men det gäller även de båda andra grupperna, och de som hetsar mot pride och transpersoner i svensk debatt är som bekant inte troende muslimer utan … pja … ni vet vilka.
Så jag fortsätter med att fråga på vilket sätt judar hör mer hemma i USA än muslimer, och svaret blir ”Islamisternas värderingar och trosuppfattning passar inte in i västvärlden samt så har dom som sagt sina länder dom kan hålla sig till”.
Min sista fråga, som jag hoppas få svar på idag, är:
”Vilken är skillnaden mellan en judiskortodox familj och en troende muslimsk familj som gör att den förra ”passar in” men inte den senare?”
Vi får se om han svarar, men – det finns ingen. Kvinnorna täcker håret. Man tar inte varandra i hand om man är av olika kön.
De abrahamitiska värderingarna – både bra och dåliga – genomsyrar alla tre religionerna, och vi behöver hjälpas åt att peka på hyckleriet här.
”Whataboutism!” skriker många. Nope. Whataboutism är ett argumentationsfel som förutsätter att man försöker förflytta en diskussion från något genom att dra en falsk parallell till något irrelevant.
Tänk dig att en studentkorridor har tre inneboende flickor: Judith, Kristina och Islin, och alla tre bär sig ungefär likadant åt – både bra och dåligt – men hela tiden klagar alla bara på Islin, trots att de andra två också lämnar disken i vasken och luddet i torktumlaren.
Att peka på hyckleriet i detta är att vara rättvis och konsekvent, och att känna igen mobbing och ta ställning för den utsatta.
Nikki Haley, som egentligen är uppvuxen som sikh och konverterade i samband med att hon gifte sig, är bara en i raden av ledande amerikanska republikaner som uttrycker detta.
Och dels är det förstås, oavsett hur religiös man än är, helknäppt att utgå från att bibelns Israel, som ju syftar på personen Jakob och hans tolv söners stammar, skulle ha något alls med den nation som bildades 1948 att göra. Ungefär som om de som idag är döpta till Jesus skulle göra anspråk på bibelcitat som gäller Messias.
Men framförallt är det den här sortens politiserad religiositet samma personer som stöttar Haley med flera kallar fundamentalism/extremism/islamism/jihadism när den uppträder hos muslimer.
Jag säger ofta att allt det man kan kritisera i islam, som t ex att kvinnan ska vara underordnad mannen, också finns i övriga abrahamitiska religioner – och omvänt: allt det som är vackert, som gåvor till fattiga med mera, också finns i alla tre.
Men det hindrar inte stora mängder svenskar, som nu har stöd hos tunga politiker i SD och KD, är besatta av att stoppa den mytiska ”islamiseringen”, där muslimer påstås vilja inrätta ett Sverige där deras religion styr över svensk lag.
Det finns säkert sådana individer någonstans. Som vi säger i Värmland: ”det finns fôlk te allt”.
Men det finns inga tokreligiösa muslimer i vare sig USA eller Sverige som har ett så oerhört skadligt och obehagligt inflytande över realpolitik som de tokreligiösa kristna.
Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.
Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.
Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.
Men.
Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.
Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.
Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.
Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.
Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.
För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.
Köpte en heldagstur genom Rio, som börjar om några timmar. Bussen hämtar utanför hotellet, och jag behöver inte planera en massa, så det blir bra. Kanske kan lära känna lite nytt folk.
Jag har fått ganska många kommentarer sista dagarna, och nu kommer jag ju inte att hinna svara förrän bortemot midnatt svensk tid, så jag får be om ursäkt i förväg.
Någon har i några dagars tid återkommande ”krävt” att jag ska läsa FNs rapport om Hamas’ behandling av palestinier och skriva om den. Annars är jag inte trovärdig menar han.
Det är så tragikomiskt.
Dels har jag aldrig någonsin försvarat Hamas när det gäller den aspekten. Jag har jämfört dem med Putin vad gäller behandlingen av sitt egna folk. Eller, för att ta en USA-allierad part, med Saudi.
Dels är min vägg inte en upplysningscentral. Jag föredrar ämnen där det finns en kontrovers eller en filosofisk vinkel, som kan få igång en diskussion och få folk att tänka i nya banor. Jag har aldrig sett en enda läsare hävda att Hamas’ inte är korrupta diktatorer. Så det är rätt magstarkt att kräva att jag ska lägga timmar här i Copacabana på att läsa och analysera en rapport ni alla kan läsa själva, om ni vill.
Men framförallt är Hamas på väg bort. Jag kan inte nog upprepa detta – de har gått med på att avveckla sin organisation och att lämna över sina vapen till en fredsbevarande styrka. Den som laggar nu är ju Trump som ju, som jag tidigare skrivit, hijackade den fred många andra ledare samt FN försökte få till, bara för att skapa sitt personliga ”board of peace” där såvitt jag vet inget hänt på sex månader. Det är där bollen ligger.
Rapporten handlar för övrigt bara till en del om Hamas. Även IDF och bosättarterroristernas våld och övergrepp finns med. Det är inte så att den saknar läsvärde – jag har skummat den. Det palestinska folket kläms från alla håll.
Men oavsett hur dåliga Hamas än är är Gazas problem just nu att vårdpersonal, hjälporganisationer och journalister vägras inträde och att Israel i över ett halvår trots eld upphör fortsätter mörda familjer. Infrastrukturen är utslagen, mediciner saknas, folk bor i tält och skjul, barn saknar skolgång och absolut ingen har kunnat räkna befolkningen så att vi ens vet hur många som överlevt.
Lägg till detta tortyren av fångar, ofta barn, och lägg till detta bosättarterroristernas mord och fördrivningar på Västbanken. Och låt oss inte flytta fokus från det faktum att vi i Väst stöttar Israel i detta. Jag har skrivit detta många gånger förut: Våra far- och morföräldrar visste inte vad som hände på andra sidan Östersjön.
Under min förra post – jag lägger i regel upp samma texter även på Twitter – kontrade någon med denna bild, samt en fråga om jag inte skämdes.
Det är i sig rätt komiskt, för han insåg inte att han bevisade min poäng, när jag ordagrant skrev att Israel ”betalar enorma mängder pengar till propaganda och till att styra upp AI”, och vilka källor använder Grok? Jo, American Jewish Committee – ACJ som definierat som ett av sina mål att försvara Israel. Det är nu tredje eller fjärde gången ungefär samma sak händer – någon frågar Grok om jag har rätt, och Grok använder Israelvänliga källor för att säga att det har jag inte alls.
För att jämföra ställde jag samma fråga till chatgpt, och där var svaret helt annorlunda. Jag hade rätt i metodkritiken, men överdrev när jag beskrev författarnas avsikter, vilket är delvis fair – jag spetsar till det när jag skriver.
Jag frågade också Googles AI, som var helt neutrala.
Jag bryr mig förstås inte för egen del – har inte haft något behov av att vara omtyckt av en maskin sedan min Tamagotchi dog på nittiotalet – och så länge det ”bara” är Grok går inte världen under.
– Producera pro-israeliskt innehåll riktat mot Gen Z på TikTok, Instagram, YouTube, podcasts m.m.
– Uppnå minst 50 miljoner impressions per månad.
– Skapa webbplatser och innehåll som påverkar AI-modeller (t.ex. ChatGPT) så att de ger mer Israel-vänliga svar.
– Bekämpa antisemitism och stärka Israels narrativ i USA.
Leds av Trumps tidigare kampanjchef Brad Parscale, publicerar ingenting, jobbar under radarn.
Så jag vill vara tydlig med att de inte är ensamma om att försöka påverka AI-bottar och medier, och det är inte ens nödvändigtvis moraliskt fel så länge de inte den som försöker påverka sprider desinformation, men det blir problematiskt när ett land som så systematiskt ljuger – inte överdriver, inte vinklar, utan ljuger – använder dessa metoder.
Jag vet inte vad vi ska göra åt det. Känner mig maktlös.
Israels och Israelvänners censur klättrar allt högre, och i motvind. Vi har nått en sorts brytpunkt när alltmer desperata Israelapologeter vidtar åtgärder de tidigare undvikit.
Först var det Francesca Albanese, FNs utredare av brott mot mänskligheten och expert på Israel-Palestina. Hon har absolut varit superkritisk, och man skulle kunna säga ”partisk”, på samma sätt som jag önskar att världen varit ”partiska” under andra brott mot mänskligheten, men hon har inte gjort något annat än sitt jobb, och ändå har Israel övertalat USA (gissar jag, fast det är möjligt att de kom på det själva) att sanktionera henne. Det är en åtgärd som annar bara används mot grova brottslingar som ryska oligarker, inte mot en italienska som i egenskap av sitt jobb säger sådant de inte gillar. Nu har hon inga konkreta tillgångar i USA, men de har ändå ställt till det ordentligt för henne och använder henne för att skrämma andra till tystnad.
Sedan har vi flotilla-folket, som kidnappas på internationellt vatten i strid med all foklkrätt, och även de som annars är böjda att hålla med Israel har svårt att motivera hur detta kan vara ok.
Så har vi Zohran Mamdani, NYs borgmästare, som är väldigt populär långt utanför de egna leden, och som för första gången på 60 år inte vill gå i en parad som hyllar landet Israel. Inte det judiska folket, utan landet. Och varför skulle han det?
Först och främst är det inte normalt att borgmästare årligen hyllar ett helt annat land som inte har med det egna att göra. Så redan där blir det konstigt.
Sedan har vi ju den bagatellen att Israel i mångas ögon inklusive mina just nu begår krigsbrott, terrordåd, apartheid och framförallt folkmord, och att då tåga med Israel skulle vara att ta ställning för allt detta och mot palestinierna. Ungefär som att tåga med Ryssland.
Men vad gör då Israel? De läser situationen helt fel och drar antisemitkortet fullt ut utan att fatta att de redan i en majoritet av New Yorkers’ ögon överspelat det fullständigt, och de är så klantiga att de skickar dit en delegation ledd av Knessets talesman Amir Ohana, som många gånger sagt att palestinier inte har någon rätt till ett eget land, och propagerar för deras utplåning från Västbanken och Gaza. Alldeles bortsett från det vidriga i detta är det ju också kontraproduktivt. Knappt någon som inte är die-hard pro-Israel är längre på landets sida i New York.
Jerusalem Post: ”Mamdanis val att behandla judisk nationell identitet som skamlig är bara ytterligare ett mönster: En borgmästare som inte står tillsammans med sina judiska väljare på deras stoltaste offentliga dag, eftersom det skulle knyta honom till Israels existens att stå där, har tydligt sagt till dem vad han tycker om dem.”
Tror de verkligen de orden går hem i de New Yorkska stugorna, där en tredjedel av de judiska väljarna röstade på Mamdani, väl medvetna om var han stod?
Så slutligen kom en artikel i Haaretz.com, Israels äldsta tidning, idag, som berättar hur deras högsta domstol haft förhandling gällande israeliska myndigheters rätt att bojkotta dem. Inte annonsera, inte låta sig intervjuas, inte prenumerera med mera, på grund av att tidningen kritiserar styret och ”tar fiendens sida”. USA under Vietnamkriget, Tyskland på 30-talet, Ryssland idag – Israel går längs väl bevandrad stig.
De skulle ha bara suttit still i båten. Inte slängt sig med en massa genocida uttalanden, inte ljugit om 7 oktober, inte ha köpt en armé av influencers så hade de inte varit där de är idag, utan kunde ha folkmördat i godan ro nästan helt under radarn. Ju mer de drunknar i sina egna lögner och desinformation, desto mer sprattlar de och desto fortare drunknar de.
Israel har nu bara en väg framåt, och det är att göra som Tyskland post WW2: total avbön, sluta med all självömkan, ta ansvar, sluta yla om att utrota palestinierna från deras hemland och visa att de verkligen vill ha fred. Då först kan omvärlden förlåta och börja en väg mot helande och fred för alla from the river to the sea.
95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.
Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.
Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.
Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.
”Sou vegetariana. Não como carne.”
”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”
Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.
Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.
Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.
Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.
Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.
Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.
Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.
Det är en diskussion som ofta dyker upp. Den har samma mekanismer som ”finns kvinnor som föraktar män?”.
Och min uppfattning är att det är fel fråga att ställa.
Självklart finns människor som förtryckts av ett specifikt folkslag, och kvinnor som förtryckts av män, som kletar sitt hat på samtliga i förtryckargruppen, och självklart är det orättvist.
Men frågan som spelar roll är huruvida detta spelar roll och om så är, vad man gör åt problemet.
Rasism och sexism har det gemensamt att en grupp med makt på grund av förakt mot en grupp som saknar makt fortsätter förtrycka den gruppen. Vi behöver hitta de mekanismer som får förtrycket att fortsätta pågå och adressera dem.
Starka kvinnor lyfte oss ur vårt faktiska förtryck, där vi inte ens var myndiga och absolut inte hade samma rättigheter som våra bröder. Och när det arbetet var gjort och vi var jämställda ”på papperet” började de leta efter mer subtila problem som tiotusentals år av kvinnoförtryck resulterat i. Och där någonstans fanns självklart kvinnor som inte såg skillnad på män som inte var förtryckare och de som var det. Omvänd sexism.
Samma sak med de folkgrupper som utsatts för förtryck, som svarta i USA. Det finns förstås svarta som avskyr alla vita, eftersom de aldrig träffat någon bra vit person. Omvänd rasism.
Men medan traditionell rasism och sexism behöver lösas genom att föraktet för dem man förtryckt och nu fortfarande föraktar och som uttrycks med exvis ord som n-ordet och ”batikhäxor” adresseras på djupet genom utbildningsinsatser i skolor och på arbetsplatser med mera behöver den omvända rasismen och sexismen på kort sikt adresseras genom att förklara att det är ”inte alla vita”/”inte alla män”. Det är allt man kan göra. Offret för rasism eller sexism har rätt till sin upplevelse.
Den omvända rasismen/sexismen som problem löses på lång sikt genom att den traditionella upphör att existera. Det finns ingen annan väg. Du kan inte uppfostra en förtryckt folkgrupp till att inte avsky sina förtryckare.
Judar i Europa var utsatta för traditionell rasism, och den måste adresseras på samma sätt som rasism mot svarta och sexism, genom avståndstagande och erkännande av de mekanismer som fått judar att behandlas illa under över tusen år.
Genom att ideligen upprepa att problemet i Israel-Palestina-konflikten är palestiniernas rasism – ”de får lära sig i skolorna yadayada” och inte israelernas, som är kopplad till ett verkligt och många gånger tydligt uttryckt förakt för palestinierna som människor, har vi agerat precis som om Martin Luther King bemötts med ett ”vi vita har inga problem med svarta, problemet är DIN rasism mot oss – om du, MLK, bara slutar hata oss vita kommer allt att lösa sig”.
Ingen rasism är rätt. Men omvänd rasism löses som sagt i första hand genom att adressera det förtryck som skapat det, och inte genom rasiststämpling.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
Trotz allt 