Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

De övergivna konservativa

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Den socialdemokratiska SD-kvinnan

s-sd-kvinnanNär jag dagligen under en längre tid läser i SDs fora kommer jag till insikter de flesta saknar. För att bidra till lite fler nyanser och ökad förståelse kommer jag att teckna ett porträtt av den socialdemokratiske SD-väljaren.

Det blir förstås subjektivt. Jag har ingen vetenskap som styrker det jag nu påstår. Dessutom generaliserar jag, och drar ut linjer.

Men den person jag målar upp här finns, och är rätt vanlig. Jag beskriver inte en specifik människa, utan många.

Först en bakgrund: Sverigedemokraterna startades av arga gammelmoderater. Deras stereotyp är ganska enkel. De hatar kulturvänstern, feminister, utlänningar och ofta även storstadsbor.

De sossar som sökt sig till SD har kommit på senare tid. I en andra våg, så att säga. Och de är kvinnor, i stor utsträckning. De kan säkert vara män också, men jag utgår från vad jag ser på kvinnodominerade Facebook, och där finns en klar majoritet högermän och sossekvinnor i SD-grupperna.

Hon är låg- eller medelutbildad. Hon kan möjligen vara sjuksköterska eller förskollärare, men sällan tjänsteman, och oftast har hon ändock slutat läsa efter gymnasiet. Hon kan vara i vilken ålder som helst – från 18 till 70.

K2Hon känner flera personer som inte är vita, och är därför helt rasande och mycket ledsen över att hennes omgivning kallar henne rasist för att hon är SD. Hade hon varit rasist hade hon förstås inte haft dessa kompisar, resonerar hon. Och hennes släkting har adopterat barn som hon älskar. Alltså har alla som säger att SD är rasister fel.

Välfärden är central för henne. Gamla ska tas om hand. Arbetslösa ska ha massor av ersättning. Barnen ska perfekt skolgång.

Hon är emot cancer, plågsamma djurförsök och mobbing.

Mobbing är det alla gör mot Jimmie Åkesson. Hans bild delas frekvent, med hjärtan och gullegullkommentarer. Hon är själv mobbad också. Överhuvudtaget verkar hon definiera mobbing som ”när jag själv eller någon jag gillar inte gillas av någon annan”. Just känslan av att vara nedtryckt, förbigången och förfördelad av livet gör att hon identifierar sig starkt med SD och deras underdog-image.

Hon är i grunden osäker, och söker mycket bekräftelse, och när omvärlden tar avstånd behöver hon få den från andra sverigedemokrater. Deras Facebook-fora fyller därför en viktig funktion. Det är där hon kan skriva ”men jag fattar inte hur folk kan tycka”, och få ryggdunkar och medhåll.

De inlägg hon lägger upp följer några teman:

  • Invandrare dränks i pengar. Själv har hon inga pengar alls, eftersom de får alla. Eller också har hon lite pengar, men hennes förälder har det hemskt på åldringsvården, eftersom invandrare har fått alla resurser.
  • Varje fel som sker i Sverige, såsom gamla som glöms, ambulanser som inte skickas, eller handikappade som inte beviljas bidrag, delas med texten ”vi har inte råd med invandringen!”.
  • Invandringen kostar massor. Istället kunde vi göra som SD tycker och hjälpa på plats. Bara för att folk inte vill lyssna på Jimmie dör massor av människor ”på plats”, som kunde ha fått hjälp. Hon tror på fullaste allvar att en flykting som kommer hit och kostar pengar medför en rad dödsfall i flyktingläger, eftersom svenskt bistånd, i hennes föreställningsvärld, är flyktingars enda möjlighet att överleva.
  • Invandrare våldtar oupphörligen. Och hon tycker det är fruktansvärt att inte våga gå ut på stan som man kunde förr i tiden. När inga våldtäkter förekom.
  • Alla muslimer har som enda mål att tvinga på samtliga kvinnor slöja. De bor här och hatar oss, och vill egentligen skära halsen av oss så fort de kan. Muslimer kan aldrig anpassa sig till Sverige. Alla muslimer måste därför lämna landet.
  • Man får inte sjunga nationalsången i Sverige, eller hissa svenska flaggor, eller säga att man älskar Sverige, och midsommar tycker många borde förbjudas. Pepparkaksgubbar förbjuds i Lucia-tågen, och det är jättehemskt för de stackars barnen.
  • Kvinnor som bär slöja är alltid förtryckta, och ska motarbetas tills de tar av den. Eller också får de flytta.
  • Hedersvåldsproblematiken löses genom att inte släppa in muslimer i Sverige.

Den här kvinnan har rätt svårt att se komplexa samband. Världen är enkel.

K1Vi har inte råd med invandring, eftersom Sverige är ett eländigt land där folk far illa. Punkt. Dessutom vill vi inte ha dem här, för de är otacksamma och förstör våra traditioner. Punkt. PS. Inte alla. Men de flesta. DS.

Hon är inte oempatisk alls. Tvärtom svämmar hennes hjärta över av känslor.

”Vi måste ta hand om våra egna först”, är hennes mantra.

Sverigedemokraterna känner sina väljare. De vet att dessa kvinnor, med sina starka röster, utgör det ena benet i deras väljarbas. Det andra är de gammelmoderata männen.

Många har spekulerat i varför Mattias Karlsson så tydligt förklarade att de inte alls gillade Alliansens budget även om de röstade på den, och att de tänker sänka Alliansen också.

Det är för dessa kvinnors skull. Det handlar inte bara om akassan. Det handlar om att dessa väljare inte vill identifiera sig som borgerliga. De tillhör LO-kollektivet, och har i regel röstat S hela livet. De har lärt sig sedan de lärde sig prata att moderater är egoister.

SD är värme, omtänksamhet och gemenskap. En frizon där man kan säga och tycka vad man vill.

Människor är flockdjur, och partiet blir en flock som består av människor från tidigare fiendeläger.

SD hade förr inga problem att identifiera sig som ett borgerligt parti, men för den som är uppmärksam skiftar retoriken, och blir alltmer Per-Albinsk. De har ju råd både med skattesänkningar och välfärdssatsningar, eftersom den nedskurna invandringen är en outsinlig inkomstkälla.

Men den som förstår skillnaden mellan sverigedemokratiska väljare har också möjlighet att slå in kilar mellan dem.

Löfvéns inbjudningskort

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

”Rösta inte på er budget!”

huhAnders Lindberg tycker att Moderaterna ska lägga ner sina röster på sin egen budget, för att låta Socialdemokraterna regera.

Jag har lite grann väntat på att någon skulle kräva detta av Alliansen. Inte förvånad att Anders Lindberg blev först. Nu orkar jag inte gå tillbaka och läsa vad just Anders skrev 2010, men vad jag minns var tongångarna, när Alliansen regerade med 49,5 % av rösterna, inte riktigt så ”snälla S låt Alliansen regera och låt bli att bråka med dem!”. Det var istället Alliansen som ”gjort sig beroende av Sverigedemokraterna” och som fick skylla sig själva i alla lägen.

Efter att Magdalena och co gått in och aktivt tagit hjälp av SD för att fälla brytpunktshöjningen har jag iingen förståelse. Det var rätt ruttet gjort – inte mot Alliansen utan mot svensk praxis. Men det var inte direkt så att Aftonbladet protesterade då. Då var det självklart att S skulle driva sin politik.

Nu kan man ju tycka både att det där är gammalt käbbel och att det är mer på spel idag iom att någon uppenbarligen måste regera Sverige.

Så om vi släpper det som varit och bara tittar pragmatiskt på dagens situation: Om Stefan Löfvén avgår och sedan ingen annan kan bilda regering blir det förstås han och Miljöpartiet som får bilda regering igen. Men då får de köra vidare på Alliansens budget, eller lägga en kompromissbudget, som de kan få med Alliansen på. I båda fallen vinner Alliansen.

Och det är Alliansens skyldighet att försöka driva igenom sin politik. Jag har inte sett någon Alliansröstande ledare eller bloggare tycka att S’ budget är särskilt lyckad.

Ergo: Alliansens väljare vill inte se den genomröstad.

När man gör den här sortens analyser kring parlamentariska frågor behöver man lyfta sig ur sina egna politiska åsikter och bara se partierna som namnlösa representanter för väljarna. Jag saknar det rätt ofta hos just Aftonbladets ledare – helt undantaget Lena Mellin, förstås, som istället är ovanligt duktig på att ställa sig utanför frågorna och åsiktsfritt betrakta spelarna.

Gör man det förstår man att det var barnsligt att vara arga på Alliansen för att de regerade vidare i minoritet 2010, det var fel av Magdalena och övriga att bryta praxisen, och att det är rätt av Alliansen att inte släppa sin budget. Idag. Men det är också nödvändigt av Alliansen att om konsekvensen blir att deras budget vinner behöver de agera för att det INTE ska bli extraval genom att samarbeta fram en ny budget med S. Inte för att jag tror det skulle bli någon skillnad i väljaropinion då alls – förmodligen blir det samma resultat, utan för att det blir dyrt för Sverige på alla plan.

Om man lyfter sig utanför sina egna politiska åsikter inser man också att det aldrig är SDs fel (även om jag är emot det mesta i deras politik måste jag säga det), eftersom det är deras skyldighet mot sina väljare att försöka få någon i Riksdagen att samarbeta med dem.

Palestina: demokratiskt erkännande eller fulspel?

Så jag är inte insatt i Israel-Palestina-frågan. Jag tänker därför inte kommentera huruvida det påverkar fredsprocessen positivt eller negativt med ett erkännande av Palestina. Andra får ägna sig åt det.

Däremot har jag synpunkter på processen.

Det var för mig rätt förbryllande att en regering kan fatta ett så viktigt beslut själva utan Riksdagens godkännande. Riksdagen är ju garanten för att beslutet har folklig förankring. Förfarandet kändes rätt kuppartat. ”Vi har visserligen tidernas svagaste regering, men vi passar på ändå när vi har chansen, för de andra kan inte göra något. Hehe.”

Jag förstår tanken med de fria händerna i just utrikespolitiken. De styrande behöver kunna fatta snabba beslut i diplomatiskt svåra situationer: kalla upp, kalla hem, uttrycka sig positivt och negativt, och man kan inte dra alla sådana frågor i långbänk. Men ändå. Ett erkännande är ingen liten handviftning, och det är väl aldrig så bråttom att det inte går att hinna med en votering.

Jag tycker därför att processen måste ändras – och förmodligen behöver det göras i Regeringsformen – jag har inta kollat. Jag hoppas oppositionen tar tag i detta, så det som hänt inte upprepats. Grundlagsförändringar tar ju sin tid.

Detta var och är min åsikt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Men det luriga i denna situation, som faktiskt gått debatten nästan helt förbi, är att det faktiskt inte saknas riksdagsmajoritet. Jag läste i en bisats i en artikel att Centerpartiet är för ett erkännande av Palestina. Jag var tvungen kolla upp det, och jo, det stämde.

Jag räknade då mandaten, och V+S+MP+C har 181 mandat, mot 170 för övriga, så det betyder i praktiken att erkännandet är förenligt med folkviljan.

Den här gången.

U-länderna erkänner Palestina, men inte I-länderna.

Söndra före nyval

11586819873_49d0e55dbe_oNär Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.

De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.

Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.

Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.

Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så  vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?

Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.

Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.

Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.

Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.

Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.

För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.

Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.

För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.

Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.

Jag tror det är lite synd.

Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:

Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .

I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.

Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.

Allt utöver det klyver dem.

När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.

Parlamentariskt frieri

Soldier's belongingsEfter att nu ha lyssnat på båda debatterna ser jag vad Löfvén har för plan.

Det finns en lång rad frågor där han är oense med MP och V, och där han tänker göra upp med partierna på andra sidan. Inget konstigt i det – så har Sverige alltid styrts av S. Jag har också tänkt att vitsen med att ha skilda manifest är att kunna lova mer. Jag har tolkat ”sen ska väljarna få säga sitt” som ”vi kommer att använda mandatfördelningen när vi gör upp”. Många mandat på MP betyder mer miljö. Typ.

Men det som är märkligt är att han knappt ens verkar ha tagit en fika med sin främsta partner, dvs MP. Även om man har var sitt manifest hade jag ändå väntat mig någon sorts ihopprat.

Och då slår det mig.

Han pratar inte med dem, för han förhandlar här och nu. Det är inte väljarna han håller på halster utan MP. Han vill att de ska vara osäkra på huruvida de får vara med eller ej, så att de är lagom möra i en förhandling.

Och det kan mycket väl funka pga den stora floran småpartier.

Det är särskilt en mening jag hängt upp mig på: ”I den frågan gör vi förmodligen inte upp med MP utan med partier ur Alliansen”, sa han både om energipolitiken och försvaret.

Men i Sverige har ingen koalitionsregering någonsin gjort upp i stora frågor med andra partier utan att först komma överens med varandra. Ingen född före 1970 har väl glömt Fälldin, kärnkraften och Öresundsbron?

Det som ställer till det är att regeringsfrågan måste beslutas omedelbums, medan de andra frågorna kräver sitt hantverk.

Jag gissar därför att vad Löfvén tänker sig är att ställa bustuffa krav på MP när han ställer frågan ”ska vi bli ihop?”, och sedan ge dem alternativet att skapa en regering där flera stora frågor hanteras av partierna var för sig. Det blir i så fall en märklig regering där en minister kan tvingas genomföra ett beslut som går i strid med partiets linje. Det blir unikt och ganska sensationellt. Ett open relationship, där han är fri att ha utomäktenskapliga förbindelser när partnern hemma inte ställer upp.

Det kan då tänkas att MP hellre avstår från ministerposter. I så fall är det bäddat för den i särklass svagaste regering vi haft någonsin – i procent räknat. Å andra sidan är det en regering som till skillnad från den nuvarande har gott om villiga tillfälliga sängkamrater.

Kanske blir nästa mandatperiod en lång serie one-night-stands.

Fattar du inte, Löfvén?

Den parlamentariska frågan om hur Sverige ska styras med ett vågmästarparti var uppe hela tiden i förra valrörelsen. De flesta av farhågorna kom på skam – främst för att regeringen gjorde upp med MP om migrationspolitiken.

Det var väldigt bra gjort, tycker jag.

I förra valrörelsen slutskede var Mona Sahlin bekymrad över regeringsbildandet. Hon föreslog då för Fredrik Reinfeldt att de skulle göra upp att det block som fick flest röster skulle få bilda regering genom att andra sidan la ner sina röster. Det var bara det att med den dåvarande grundlagen kunde sitta regering fortsätta regera, så länge inte en riksdagsmajoritet röstade bort dem.

Den regeln finns inte kvar längre.

Men det innebar att Reinfeldt den gången inte behövde Monas förslag. Det var bara hon som behövde besked från honom. Så han svarade aldrig – kanske för att han tänkt fortsätta regera även om de fick snäppet under de rödgröna – kanske för att han inte ville ge henne cred för hennes idé. Det framgick aldrig, såvitt jag kunde läsa mig till.

Oavsett vilket var det rent strategiskt rätt korkat gjort, för hade han sagt ja hade han etablerat en praxis som kunnat användas i detta val. Han kunde bara ha sagt till Löfvén: ”Vi gör väl som förra gången?”

För nu är det Löfvén som vägrar.

Varför han gör det övergår mitt förstånd.

Han ligger över i alla mätningar, och med relativt stor sannolikhet får S, MP och V fler röster än Alliansen. Då kommer S att vara mycket glada över att kunna bilda en regering, oavsett hur denna regering ska se ut, med ett löfte från M att de lägger ner sina röster i riksdagen. De kan i lugn och ro fokusera på att komma överens med V och MP.

Det enda han behöver lova i gengäld är att om Alliansen mot förmodan får fler röster kommer S att göra likadant: Inte rösta emot att Reinfeldt bildar en ny Alliansregering.

Detta är ingen liten fråga. Det är oerhört viktigt för alla oss som sätter antinationalismen högst i valrörelsen att förhindra att den som bildar regering behöver förhandla med SD. Annars riskerar invandringen att bli ett slagträ under regeringsbildandet, och det är ovärdigt och det är inte vad någon väljare förutom den lilla grupp som röstar på SD vill.

Jag kan inte se ett enda vettigt skäl att att Löfvén säger emot. Därför måste det finnas ett ovettigt skäl.

Och det enda ovettiga skäl jag ser är att han inte fattar.

Han begriper inte hur regeringsbildning går till – antingen för att han  omger sig med rådgivare som inte heller fattar eller kan förklara eller också för att han inte lyssnar på dem.

Snälla Löfvén: Tänk på Sverige och tänk om. Ge creden för idén till Mona Sahlin, så behöver du inte skämmas för att du går med på ett Reinfeldtsförslag.

Men vi måste få denna överenskommelse på plats i god tid före valet.

 

Syndikalismen

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.