Etikett: Socialdemokraterna

  • Blockpolitikens död

    Blockpolitikens död

    Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan ”blocken” så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever.

    Så vad händer efter valet?

    Första frågan är ju vad som händer med L. Positioneringen som bokstavliga SD-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt. Gamla trotjänare som Birgitta Ohlsson har lämnat partiet, och nu behöver man nya väljare som ska vara superliberala men ändå helt ok med drevet mot Sveriges muslimer från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Varifrån ska de komma? De som gillar Moderaterna, KD och SD lär inte flytta sig till L. Återstår stödröster.

    Fram tills förra veckan såg jag loppet som helt kört, men baserat på hur jag ser folk resonera i sociala medier kan Mohamssons stjärnkupp ge henne de stödröster hon behöver. Det är inte troligt, men möjligt. Det kan också bli ännu värre för högersidan, om L hamnar nära ribban men missar.

    Bara ett parti har sedan enkammarriksdagen infördes åkt ur riksdagen och sedan kommit tillbaka, och det var Miljöpartiet 1991 efter att man först kommit in 1988. De kom tillbaka 1994, men frågan är om L trots sin imponerande långa historia har den kraften.

    På vänstersidan finns Centerpartiet, Vänsterpartiet och MP med sisådär 7½ procent var. Socialdemokraterna behöver förmodligen bara två av dem så länge den tredje lägger ner sin röst vid regeringsbildningen. Och jag tror inte KD kommer att gå med på Cs förslag om att sitta i en mittenregering med S och MP. Däremot tror jag L kan tänka sig det – och det vore ju ofantligt komiskt om nu sverigedemokrater stödröstar på L och de kravlar sig över gränsen bara för att sedan byta sida.

    Men det här tror jag vi landar i:

    S, MP och C bildar regering som stödjer sig på hoppande majoriteter.

    L hamnar på runt tre procent tack vare stödröster.

    SD blir marginellt större än M och utropar sig som segrare trots förlusten, eftersom de egentligen är mindre intresserade av att regera än att vara i opposition.

    M och KD tar en paus från varandra och från SD. Och blockpolitiken upphör. Istället kommer Sverige framgent att regeras av olika mittalternativ precis som så många andra parlamentariska demokratier som Holland, Belgien och Tyskland. SD återgår till att bli ett ytterparti och bjuds inte in igen i närtid.

    Mina två ören.

    Fler inlägg:

    Valet 2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Fyra liter medusin mot brott

    Jag har avsiktligt avstått från att ha en massa åsikter om de så kallade ”straffrabatterna”, för det är en sån fråga där jag ser båda sidorna, och även om jag inser att frågan är viktig för både brottsoffer och förövare tar liksom sidorna ut varandra i mitt huvud.

    Å borgarnas sida: Det känns fel i magen att brott nr 2, 3 och 4 ska bli ”billigare”. I synnerhet när det handlat om unga förövare som dessutom fått åldersrabatt. Det har ju liksom öppnat dörren för dem att inte bekymra sig om konsekvenserna, eller än värre för dem som utnyttjar dem för brott att inte göra det.

    Å andra sidan: Ett av syftena med ett straff är att förbereda för ett bättre liv. Det finns inget självändamål i extremt långa straff – det är en diskussion jag tagit förr. En inlåst människa kostar i alla ändar.

    Så där har vi kanske svaret. Jag tycker diskussionen från högersidan är onödigt raljerande. Det låter som om man hittat en fiffig lösning ingen tänkt på tidigare och nu ska den blåsas upp som universalbotemedel. Som Pippis fyra liter medusin.

    Vänstersidan är å andra sidan onödigt kuvad. Det är väl klart att det är svårt att ställa sig på bovars och banditers sida, men det behöver man inte. Man behöver bara lugnt efterfråga vad målet är.

    För det är fullt möjligt att rabatterna gör skada, och det är också möjligt att de inte gör det, och nästan säkert finns sanningen däremellan.

    Så rätt väg framåt behöver ju vara något så tråkigt som att utreda. Låt statistiker och kriminalvårdsexperter och ekonomer klura.

    I alla fall tänker inte jag bestämma mig förrän efter det.

    Fler blogginlägg: Svensk partipolitik

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Mer höger av att inte rösta höger

    Någon ställde den här frågan på Twitter, och jag kände att den var ärligt menad, så jag svarade att jag under inga omständigheter kan tänka mig att rösta fram en regering med sverigedemokrater i.

    Och då kom förstås frågan vilken skillnaden är mot nu, och svaret är att i en regering leder de departement och representerar mitt land. Riksdagsledamöter däremot representerar bara sitt parti. Vi skulle hamna i samma situation som alla de som låtsas att Smotrich och Gallant inte representerar Israel, när Björn Söder står där och svamlar om att man inte kan vara både svensk och jude.

    Och då blir förstås svaret att en röst på t ex C innebär en röst på en regering med V i. Rent strategiskt är det ju faktiskt tvärtom, slog det mig när jag svarade. Med tanke på att gapen mellan blocken är enormt och – det kan ändra sig, men jag tror inte det – det därmed är helt kört för en högerregering är det ju strategiskt smartare för den som vill ha låt oss kalla det ”sossedriven högerpolitik” att se till att S inte blir beroende av V för regeringsbildningen och för att driva igenom sin politik.

    Häromdan var det någon som skrev att det bästa sättet för M att vinna valet var att lova att inte hjälpa S om de vinner. Jag förstår tanken. Men det är också ett väldigt barnsligt uttalande – för skulle M säga något sådant visar de ju att de absolut inte vill Sverige väl.

    Som jag sagt tidigare är det väldigt konstigt att för första gången i livet inte heja på Moderaterna. Min förhoppning är att budskapet från väljarna blir så tydligt att de aldrig mer i närtid försöker sig på en regeringsbildning med SD. Inte så länge de som gick med på nittiotalet sitter i ledningen och så länge de spyr ur sig muslimhat var och varannan dag. Partier har rätt att mogna och ändra sig, men jag tror inte det lär ske med SD under min livstid.

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Valet 2030

    Ibland när jag säger att jag alltid röstat på Moderaterna får jag höra att jag är en sån som inte tänker själv. Jag förstår att det kan låta så, men självklart har jag inför de flesta valen satt mig in i de frågor som spelar roll.

    Sanningen är att mina värderingar är allmänborgerliga. Jag brukar säga att jag är för RUT, friskolor och monarkin. Att jag alltid valt M även om det funnits år då de andra tre partierna haft bra idéer är för att jag vill ha ett starkt statsbärande parti. Det är inte konstigare än så. För stora småpartier skapar viss ryckighet.

    Och som jag ofta påpekar är vänster och höger riktningar och inte platser, och i Sverige med en av världens högsta skatter vill jag till höger och i USA utan allmänfinansierad(e) sjukvård och universitet hade jag absolut röstat vänsterut.

    Därför har det blivit Moderaterna. Höger plus statsbärande.

    Sverige är dock inte ett av världens lyckligaste och bästa länder enbart på grund av ett parti och trots övriga, utan vi är det på grund av dragkampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i huvudsak och övriga i andra hand. Om ett av dessa partier genom att liera sig med ett av Europas extremhögerpartier gör sig ovalbart för en klar majoritet av svenska folket kommer den andra sidan att bli allt sämre med tiden. Det är mänskligt att bli lat. Det kan bli som på åttiotalet, minns Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, där först Palme, sedan Carlsson ansåg sig kunna komma undan med löntagarfonder och allt möjligt annat impopulärt bara för att en så stor del av väljarbasen aldrig röstade annat än på dem.

    Om L åker ur, vilket lär ske, skiljer idag mer än tio procentenheter mellan ”blocken”. Mig veterligt har ingen lyckats ta sig ur ett sådant underläge mindre än ett halvår före val. Moderaterna har nu kravlat under 17 procent, och i princip halverats sedan 2010.

    Jag känner mig inte ”sviken” av M. Så ska man inte hålla på. Partier lovar vad som gäller inför kommande mandatperiod, och inför nästa val gäller nya löften. De har rätt att ändra sig.

    Men jag undrar hur partiledningen tänker. Tror de verkligen att 51 procent av svenska folket vill se ett av Europas extremhögraste partier representera Sverige?

    Ledningen i det partiet, och de som är de troligaste ministrarna, gick med när partiet ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. De är besatta av den helt påhittade ”islamiseringen”, vilket de för övrigt delar med många i KD, och de vill att fullt produktiva invandrare ska flytta härifrån genom att använda våra skattepengar som mutor.

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Hellre döda än i burka

    87 procent av israelerna är positiva till kriget med Iran.

    Det ska till en special kind of stupid för att tro att Israel drivs av en vilja att befria iranska kvinnor.

    Matt Schlapp, ansvarig för konservativa CPAC och känd för att ha tafsat på en manlig medarbetare, deklarerade att det var lika bra att de 170 flickorna i Minab dog, för nu slipper de bära burka:

    ”Det är hyckleri att säga att dessa attacker skadade kvinnor och barn när dessa kvinnor och barn, de unga flickorna du refererar till, skulle … leva ett liv i ett barbariskt, ojämlikt samhälle bakom en burka, utan möjlighet att göra karriärval.”

    Det är förstås fel i sak. Iranskor bär inte burkor, och kvinnor har är mer välutbildade än män.

    Det ska till en special kind of stupid för att tro att Trumpnissarna drivs av en vilja att befria iranska kvinnor.

    Jag var bara nästan säker för två veckor sedan när kriget började, men nu är jag helt säker: Det finns ingen väg till regimbyte i Iran. Detta krig, samt blodbadet i Libanon, är bara en distraktion så att Israel kan fortsätta mörda palestinier och roffa åt sig deras mark.

    #IsraelUSIranKrig2026

    Fler inlägg: Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Hur röstar en nymoderat?

    I mitt nätverk, både IRL och här, finns många Reinfeldtväljare som absolut inte kan tänka sig att rösta på en regering med SD i. Många av dem slutade rösta på M 2022. Själv stod jag och vägde, men jag tänkte att så länge de inte sitter i själva regeringen kan jag ge dem en chans. Men det har varit plågsamt att se dem jag röstade på stå bredvid det parti jag avskyr in i märgen dessa fyra år. Det är därför jag nästan stängt av svensk partipolitik. Jag liksom vill inte.

    Dessutom har KD, som jag alltid gillat, spårat ur totalt. Deras avskyvärda hållning till det palestinska folkets fruktansvärda lidande är så extremt långt från mina egna i grunden kristna värderingar att jag saknar ord. Hur kan dessa människor stå där och heja på folkmord, apartheid och fördrivning av de första kristnas ättlingar?

    Jag är inte vänster. Jag är ekonomiskpolitisk höger utan tvekan. Det är bara det att jag inte skrivit mycket svensk politik på sistone, så det märks inte så väl. Jag stod bakom i princip allt Reinfeldtregeringarna genomförde. Men jag ser hellre en sosseregering än en befolkad av sverigedemokrater.

    Ja, jag har röstat på M i varje val sedan mitt första 1985, och nej, jag är inte en sån som bara röstar av slentrian, utan jag har verkligen gillat Ms politik hela vägen, och jag gör det faktiskt fortfarande, om än inte lika mycket som förr. Lägg Ms partiprogram och S’ bredvid varandra, och det finns ingen tvekan om var jag hör hemma.

    Så vad göra?

    Acceptera att det blir en sosseregering och få den att driva så högrig politik som möjligt.

    Jag hade tänkt rösta på L. Igår uppfattade jag det som att de bestämt sig för SD-regering, men nu låter det som om det fortfarande finns möjlighet att riva upp beslutet, så jag avvaktar. Annars blir det förstås en extremt motvillig röst på C.

    Att mansplaina för mig att jag är barnslig som inte inser att SD nu har 25 procent och därmed någon sorts märklig rätt att regera är bara fjantigt. Hitler hade större andel än så när han blev vald, och det var uppenbarligen ett dåligt beslut.

    Och med tanke på hur många SD-vänliga moderater som under över tio år sagt till mig att sluta rösta på partiet (?!) är det en rätt komisk twist att andra nu beordrar mig att typ hålla för näsan när jag röstar.

    Jag har vänner som är sverigedemokrater, vänsterpartister, what not. Jag dömer ingen enbart baserat på hur den röstar. Vi har alla olika livserfarenheter, som får oss att prioritera därefter. Detta inlägg handlar inte om att shame:a er som drar andra slutsatser än jag.

    Och nej, SD är inte nazister, men de är nyssnazister. Och det i sig är inte det största problemet, för partier har liksom människor rätt att ändras, så länge man gör upp med sitt förflutna. Jag går inte idag in på varför det är så viktigt för mig att inte SD regerar, för det är ett enormt ämne. Jag har skrivit tiotusentals inlägg, debattartiklar, krönikor med mera om dem sedan 2009.

    Kommer att adressera det i småportioner fram till valet istället.

    #Valet2026

    Följ diskussionen på Facebook:

  • Centerns road to hell

    IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

    Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

    Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

    Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

    ”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

    Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

    Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

    Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

    Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

    Så det är svårsmält.

    Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

    Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

    Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

    Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

    Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

    Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

    Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

    The road to hell is paved with good intentions.

    Det är det snällaste jag har att säga.

  • Konflikten som behövs

    escherSå jag har aldrig tyckt illa om sossar. Mina äldre generationer var i huvudsak hårt kämpande arbetare, som med halvtomma magar och plågade av tandvärk levde ut sina korta liv i dragiga torp, precis som de flesta av er andra etniska svenskars förfäder. Min mormors far var snickare och syndikalist och kämpade för fackföreningar, för Konsums etablering och för att åldringar och barnhusbarn skulle ha en värdig tillvaro – tills han blev moderat resten av sitt nittioåriga liv. Fortfarande rakryggat solidarisk med lidande och behövande. Det finns ingen motsägelse mellan de värderingarna och M.

    Jag har alltid varit moderat, men jag har också alltid känt en djup respekt för det goda arbetarrörelsen tillfört Sverige.

    Min uppfattning är att det är just konflikten mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som gjort Sverige till ett så fantastiskt land. Den dragkamp som präglat det senaste seklet, där partiledarna utmanat varandra och gjort varandra bättre är en av anledningarna till att vårt välstånd, för den har hållit populismen borta. Det faktum att jag röstat M hela livet innebär inte att jag inte uppskattar S. Jag håller bara inte med i sak, för det mesta.

    Anledningen till att jag inte vill att S och M ska samlingsregera ihop är egentligen inte meningsskiljaktigheter. Jag tror man skulle kunna fixa till en sorts förvaltande politik. Det finns tillräckligt med överlapp för att åstadkomma kompromisser.

    Anledningen är att då skulle kampen vara över. Motståndarna blir kära i varandra, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Nope. Demokrati kräver konflikt och visioner och debatter och kamp. Och när S och M inte längre är polerna politiken kretsar runt kommer missnöjda väljare att dra sig till flankerna. S och M kommer att urvattnas. Och Sverige kommer att ha åtta eller fler småpartier och hela Sveriges politiska karta kommer att ritas om till nästa val.

    Det är därför jag är så stark motståndare till ett långtgående etablerat samarbete mellan de båda stora partierna. Många stora och goda reformer har man signerat ihop, och så kan det fortsätta föralldel, men om vi ger upp idag och låter SD bli huvudmotståndare till de partier de hånfullt kallar ”sjuklövern” har vi givit dem mer makt än någonsin.

    Jag förstår alla vänner som vill att vi ska skapa en sorts storkoalition för att säkerställa att SDs röster inte räknas alls, men jag ser att det kommer att leda till raka motsatsen.

    Det är därför jag vill att deras röster ska räknas, men de ska inte förhandlas med. Dvs de kan inte påverka, men välja. Och om priset är att de sänker regeringen varje år denna mandatperiod genom att rösta på det icke regerande alternativets budgetmotion – ja, då kanske vi får ta det. Men påståendet att de LOVAT sänka varje regering tills någon pratar med dem som nu sprids av många stämmer inte. De har sagt att de KAN göra det. Det är inte alls samma sak. Det är faktiskt svårt för SD att sänka en Alliansregering. För att så ska ske måste de antingen aktivt rösta på en S-motion, eller också måste alla de rödgröna lägga en gemensam motion och SD lägga ner sina röster.

    Jag är inte heller emot en ”mittenregering” med C, L, S och MP för att jag tror den skulle åstadkomma Sveriges undergång. Jag är säker på att vi överlever en sådan, även om jag förstås föredrar en regering med Moderaterna i.

    Jag är emot mittenregeringar och samlingsregeringar för vad de gör mot Sveriges politiska karta långsiktigt. För att då står Sverige utan stark opposition. För att i nästa val kommer populister och extrema att vara starkare än någonsin.

    Vi behöver ändra våra grundlagar så att det blir lättare att regera i minoritet. Regeringsalternativ borde ställas mot varandra precis som budgetmotioner mot varandra och budgetpropositionen. Då får extrempartierna välja, men kan inte kräva motprestationer.

    Då fungerar demokratin.

  • Hur har S tänkt sig regera?

    Det är lite förvirrat nu. Olika varianter på denna bild cirkulerar, och det har upprört mina vänstervänner.

    No automatic alt text available.

    Så jag vill börja med att ge dem rätt. Naturligtvis är relationen mellan V och dagens regering av ett helt annat slag än den Alliansen har med SD, eftersom Alliansen lovat inte regeringsförhandla eller budgetförhandla med SD eller ens samtala med dem under regeringsbildningen.

    Löfvén kan tryggt luta sig mot V.

    Det kan inte Alliansen mot ”segra-eller-dö”-sekten, som de numera kan kallas.

    Men …

    En S-ledd regering har, alldeles oavsett var det sista mandatet hamnar, vilket lär stå klart om några timmar, en unikt svår möjlighet att få igenom sin politik, om de tänkt sig fortsätta regera.

    Dels är det rimligt att anta att SD kommer att fälla deras budgetar.

    Dels kan de inte längre luta sig mot V plus ett småparti för att få majoritet för övriga propositioner.

    Dessutom har, såvitt jag förstått, relationen med MP surnat rejält.

    Om S bildar en egen regering kan de få igenom sina propositioner på följande sätt (och jag har rödmålat ”svåra” kombinationer, dvs partier som i princip aldrig hamnar på samma sida i frågor):

    KD SD
    L SD
    C SD
    M SD
    M KD
    M L
    M C
    V SD
    V C KD
    V C L
    V M
    MP SD
    MP C L KD
    MP M
    MP V L KD
    MP V C KD
    MP V C L

    Jag har nu inte alls tagit hänsyn till vilka S själva gillar – jag har enbart avstått från att rödmarkera de varianter där det finns ett åsiktsöverlapp inom något område överhuvudtaget – skatter, försvar, miljö, polis osv, mellan de tänkta samarbetspartierna.

    Gör vi samma övning för Alliansen ser det istället ut så här:

    SD
    MP V
    S

    Av detta kan man dra slutsatsen att en ren S-regering har massor av alternativ, på grund av din uppenbara litenhet. Men inget av dem är långsiktigt realistiskt. Varje fråga skulle kräva ett evigt tråcklande, och det är nästan omöjligt att få igenom sin politik utan antingen M eller SD.  Och det är själva kärnan här. Alliansen kan ta stöd av enbart SD eller enbart S. En S-ledd regering behöver minst ett parti till.

    Många argumenterar nu i konstiga riktningar:

    ”De rödgröna är större än Alliansen!”
    – Förmodligen, men vad spelar det för roll, när skillnaden är så mikroskopisk? SD lägger ändå aldrig ner sina röster. Ett mandat hit eller dit påverkar inte alls.

    ”S är större än M!”
    – Eh. Och?

    ”Alliansen sa att de inte skulle luta sig mot SD!” 
    – Ingen konstellation fungerar utan att antingen få SDs röster eller också det andra största partiet. Skillnaden mellan S och Alliansen är att i fallet Alliansen räcker det med ett parti.

    Jag förstår att det känns trist att lämna ifrån sig regeringsmakten, men det är bara kontraproduktivt att försöka regera med andra partiers politik.

    S har förmodligen större möjligheter att göra skillnad i opposition än genom att klamra sig fast vid en regering som har lägre stöd än någon någonsin haft tidigare i svensk historia.

  • Dags för Alliansregering

    generic-fence-treeSå jag tänkte bena lite i vad som händer nu. Har skrivit om detta tidigare, men nu är det allvar.

    När Anna Kinberg Batra gick ut och sa att hon ville ”samtala med SD” krävde jag som medlem i Moderaterna besked i en debattartikel i Aftonbladet. Fler personer agerade likadant. Innan dess plockade jag isär, på min blogg och i diskussioner, vad jag själv kan gå med på och vad jag inte kan gå med på. Och jag kom fram till följande:
    1. Ingen regeringsbildningsförhandling
    2. Ingen budgetförhandling
    3. Ingen förhandling om migrationspolitik

    I övrigt kan jag acceptera att man gör upp. Samtliga partier gör det redan idag i utskotten, så varför säga ”nej, vi kan inte sätta oss i ett separat mötesrum, men vi kan förhandla där alla andra är med”. Det viktiga för mig är att SDs unkna syn på invandrare inte präglar politiken. Får vi igenom moderat miljöpolitik eller vad det nu kan vara med SD gör det mig mindre. Helst inte alls, förstås, men samtidigt måste man vara praktisk.

    1. Regeringsbildningsförhandling betyder att Alliansen inte diskuterar med SD innan man försöker ta makten. SD har rätt att välja vilket block som ska regera. Det kan man bara ta ifrån dem genom en ny DÖ, men nu är det inte aktuellt. Många fokuserar på vem som blir störst. Men ett mandat hit eller dit är inte viktigt, utan det är förmågan att få igenom sin politik som spelar roll när man regerar. Och jag håller med mitt parti om att Alliansen som alternativ, oavsett det där sista mandatet, är avsevärt starkare än en regering med S och MP. Det hade för oss varit bättre, ironiskt nog, om MP varit starkare, för då hade det funnits ytterligare ett parti vi kunnat använda för att få majoritet i olika frågor. Jag tycker debatten har fel fokus. Detta är en rent matematisk övning. Alliansen kan bilda den starkaste regeringen, och då ska man också regera.

    2. ”Så hur ska man få igenom en budget utan att förhandla med SD?” Enkelt. Man lägger en budget. Den kommer sedan att ställas mot sossarnas budget i riksdagen. Och där har SD makt att fälla den, men då gäller istället sossarnas budget, och Alliansregeringen kommer att avgå, och S ta makten, med eller utan MP. Förmodligen utan. Och sedan kommer förmodligen rätt många sverigedemokrater att byta parti. Det handlar om is i magen. Inget annat. Många verkar tro att SD kan fälla en budget och skapa kaos genom att få hela samhället att stanna upp, men så är det inte. De kan bara *välja* budget.

    3. Migrationsfrågan är mer komplex. Jag har ju sagt att man inte bör göra upp med SD där. Nu har Alliansen sagt att man tänkt sig bjuda in alla åtta partier till diskussioner. Inte helt säker på huruvida C gått med på detta, dock, men det viktiga är för mig att man gör upp inom Alliansen först, och sedan söker stöd utanför. Man har sagt att man vill komma överens med S, och jag tror faktiskt detta är det bästa för Sverige. S står inte särskilt långt från Alliansen i denna fråga. Jag vet att många inte håller med. Men för oss som verkligen satt oss in i lagar och regler, nationella och internationella, är det väldigt lite som skiljer mellan de olika partierna. Det handlar om TUT istället för PUT och om familjeåterföreningar för alternativt skyddsbehövande, och det kan låta som jätteåtgärder, men med dagens stängda gränser är det väldigt få som omfattas. Den långt viktigare frågan är hur Europa ska bygga sin framtida asylhantering, och den löses inte av Sveriges riksdag.

    Så jag vill mana till lite lugn. Och jag vill verkligen påminna mina vänstervänner om att era partier har ett rekordlågt stöd i Riksdagen. Det är inte läge att regera då.

    Det är inte så en demokrati är tänkt att fungera.

    Det faktum att jag anser att SDs företrädare har värderingar jag finner avskyvärda, och att deras migrationspolitik är både grym och ogenomförbar, betyder inte att jag tycker att vi ska låtsas som om Sveriges befolkning vill se en fortsatt S+MP-regering.

    Regeringen saknar idag stöd i Riksdagen.

    Därför behöver den avgå.